Bengt Lindroth journalist, en sann nordist och vän av Europa, har kommit ut med en ny läsvärd bok. Under nästan 50 år har Lindroth skildrat europeisk politik i flera böcker och varit korrespondent. Bl.a. var Lindroth under många år Sveriges Radios utsände i Finland. Särskilt har det nordiska perspektivet intresserat Lindroth. Under senare år har han kartlagt de skillnader som finns mellan våra nordiska nationer. Med en tydlig målsättning att försöka förstå varför vi allt mer tycks glida i sär. Allt detta blir tydligt i hans senaste bok: ”Vi om inte var med i kriget.” Utgiven på Carlsson förlag. Denna bok presenteras i ett intressant program: ”Politik i bokhyllan”. Ett kortprogram i SVT där Lindroth under 15 minuter intervjuas av Niklas Ekdahl. Politik i bokhyllan tar upp nya böcker inom politik och samhälle.
Lindroth har skrivit flera böcker om det nordiska samarbetet. Där han skildrar dess historia, bokomliggande tankar men också alla dess misslyckanden. Att det nordiska samarbetet inte mår så bra just har Lindroth helt rätt i. I sin bok tar han upp globaliseringen som en orsak. En annan aspekt han tar upp är att EU medlemskapet för Sverige, Danmark och Finland har gjort att det nordiska samarbetet känns mindre intressant. Och att detta gör att de nordiska frågorna i lägre omfattning uppmärksammas. T.ex. hur många vet vem det är inom den svenska regeringen som har ansvar för de nordiska frågorna? Låter namnet Anna Hallberg bekant? Nej svarar nog de allra flesta. Medan att Ann Linde är utrikesminister och att Hans Dahlgren är EU-minister är mer välkänt. En annan faktor som Lindroth tar upp är han anser är att regeringarna i Norden i ökad omfattning tvingas regera under mer osäkra parlamentariska villkor än tidigare. Bl.a. på grund av högerpopulismens framväxt och en ökad mängd partier i de olika parlamenten. En utveckling som försvårar för långsiktighet och minskar modet att agera mot tillfälliga opinioner som plötsligt växer sig starka. Vilket inte minst har visat under Corona pandemin. Där regeringarnas och olika partiers behov att visa sig handlingskraftiga inför väljarna har fått dominera agerandet medan eftertanke och analys har fått styrka på foten.
Huvudtesen i Lindroths bok är att den viktigaste förklaringen för ökade spänningar mellan de nordiska länderna är att finna i nationernas olika öden under Andra världskriget. Där Island blev besatt av amerikanska och brittiska trupper efter att kolonialmakten Danmark hade ockuperats av Nazityskland. För att förhindra att tyskarna också skulle komma dit. Islänningarna utlovades självständighet vilket man också fick efter en folkomröstning 1944 redan innan kriget tog slut. Under Det kalla kriget var Island en viktig länk i det transatlantiska samarbetet mellan USA och Europa. Vars fortsatta självständighet garanterades mot sovjetisk expansion i Arktis och Norra ishavet genom amerikansk militär närvaro på ön. Danmark och Norge anfölls av Tyskland 1940 trots att båda dessa nationer sedan länge hade förklarat sin neutralitet och blev ockuperade. Norge, som till skillnad mot Danmark, valde att bjuda tyska styrkor militärt motstånd under några få veckor. Fick därefter en ockupation under hårda villkor. Medan Danmark kom lindrare undan. Men den mest dramatiska historien under 1900-talet i Norden fick Finland som på egen hand befriade sig från Ryssland och fick sin självständighet efter Första världskriget. Kort därefter fick man uppleva ett kortvarigt men ganska blodigt inbördeskrig. Och fick kriga igen för sin frihet och överlevnad som nation under Andra världskriget mot Sovjetunionen. Medan Sverige kom undan både krig och ockupation. Efter kriget var det naturligt för både Danmark och Norge att överge sin tradition av neutralitet samt att ansluta sig till Nato. Medan Finland i praktiken tvingades till neutralitet av Sovjetunionen. Sverige kunde ha gjort Danmark, Norge och Island sällskap in i Nato men avstod på grund av frågan skapade en djup spricka inom socialdemokratin (precis om EU medlemskap senare kom att göra).
Danskar firar sin frihet och krigets slut i maj 1945.
Detta menar Lindroth ännu spelar en stor roll. I Norden anser ännu många att Sverige svek som inte gick med i kriget för att försvara demokratin mot tyrannen Hitler. Liksom att vi fegande när det gällde att försvara de västerländska demokratierna mot det sovjetiska hotet under Det kalla kriget. Men också att detta har gjort att Sverige har kommit att präglas en naiv och något världsfrånvänd idealism när det gäller vår syn på vår omvärld. Något som tydligt märks när det gäller vår utrikes- och säkerhetspolitik. I denna anda ligger en attityd, enligt Lindroth, av att vi tror oss veta bäst och vi uppfattar oss vara moraliskt bättre än andra. En intellektuell ovana och en självbild som många retar upp sig på i de andra nordiska länderna. Lindroth menar att denna skillnad har märkligt nog fått ökad aktualitet efter Det kalla krigets slut och Berlinmurens fall.
En oro som är en reaktion på den utveckling i Europa som följde på Sovjetkommunismens kollaps i Östeuropa. En utveckling som bland annat har lett till en ökad migration till Europa, ökad förekomst av terrorism och politiska våldsdåd. Detta kombinerat med ökade spänningar mellan olika etniska grupper. En europeisk agenda som utsätter de nordiska länderna för ökade sociala utmaningar som den så kallade Flyktingkrisen 2015 var ett tydligt tecken på. En utveckling bl.a. yttrar sig i en framväxande islamism och en ökad antisemitism i Europa. Till detta kommer den negativa politiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putin och i Belarus under Aleksandr Lukasjenko plus det krig som Ryssland för i Ukraina genom ombud. Faktorer som även påverkar Norden. Och leder till att de olika nationerna i ökad omfattning mentalt söker lösningar inom sig själva och ser på andra med ökad misstro. I en tid, som enligt Lindroth, behöver mer av samarbete, inte mindre i Norden såväl som i Europa.
Att samhällsfrågorna blir alltmer komplicerade och internationella till sitt omfång. Är en helt korrekt analys av Lindroth vilket inte minst Corona pandemin har visat. I detta alltmer osäkra läge går det inte, som Lindroth med all rätt för fram, att det nordiska samarbetet i huvudsak vilar på gamla förtjänster från 1950-talet som passfrihet och en gemensam arbetsmarknad. Eller olika gemensamma institutioner som Nordens hus i Torshavn på Färöarna och i Reykjavik på Island, eller att Nordiska rådets litteraturpris årligen delas ut i Köpenhamn.
Att vi inte har lyckats rädda fri rörlighet mellan våra nationer i Norden på grund av Corona är ett jätte fiasko. Ett misslyckande som har visats upp med all önskad tydligt när det gäller gränspendlares situation i Öresund och i våra gränsbygder till både Norge och Finland. Vi måste våga mer i Norden och i det Nordiska samarbetet är Lindroths slutsats.
Jag håller med honom. Lindroth för fram en intressant tanke om att utrymmet och acceptansen bland våra nordiska grannar, i denna osäkra tid, för den svenska tesen att vi alltid vet bäst själv har minskat. Lever en nation under ökad osäkerhet, liksom vad som gäller för oss alla som individer, tenderar man till att bli mindre överseende med det som man en längre tid har irriterat sig på hos andra. Sedan har Lindroth en viktig poäng i att Sverige måste förstå att vi faktiskt har någonting att lära av andra i Norden, ute i Europa och inom EU.
En tanke som, en annan vän av Europatanken och Norden, Annika Ström Melin tar upp. Ström Melin, journalist och författare som under många år har varit Europa- och EU-korrespondent för olika svenska tidningar, lovordar Lindroths bok. Hon ger ett konkret exempel. Det dogmatiska ramaskri, med tydliga kvasireligiösa övertoner, från samtliga partier, fack och arbetsgivare på förslaget om att införa minilöner i Europa. Men är detta en alldeles felaktig tanke? Och framför allt i en alltmer globaliserad och internationaliserad ekonomi?
Ström Melin menar att vi måste ha institutionella spärrar mot lönedumpning och illojal konkurrens genom dåliga arbetsvillkor etc. Precis som vi borde ha i Norden för att få vår gemensamma arbetsmarknad att fungera väl. Ström Melin menar att Lindroths bok gör det lättare att besvara dessa frågor. Lindroth berör detta i huvudsak från ett nordiskt perspektiv. Men han tar upp frågan i ett allmänt europeiskt perspektiv när han kommer in på Sveriges långvariga tradition av att ha en frostig relation till både EU och Nato.
Likt Ström Melin kan man fråga sig om den svenska modellen är ok rent principiellt och den i alla läge håller rent sakligt? En ordning som innebär att olika intresseorganisationer, vars existens bygger på att tillvara ta sina medlemmars egna intressen, inte vad som är bäst för samhället i stort, har fått en offentlig rättslig roll att slå fast viktiga villkor för hur arbetsmarknad och näringsliv skall fungera. En uppgift som flertalet andra länder naturligt anses utgöra frågor som skall bestämmas av folkvalda politiker och deras partier. Att låta olika intresseorganisationer få styra lagstiftning är egentligen ett korporativistiskt ideal som tydligt innehåller odemokratiska inslag. Sedan har jag svårt att se att den svenska arbetsmarknadsmodellen (som jag i allt högre utsträckning är tveksam till) skulle raseras eller försvinna för att nationer i södra Europa eller i Östeuropa inte skall kunna konkurrera ut svenska jobb med alltför låga löner eller usla arbetsvillkor. I praktiken handlar detta ramaskri om att bevara makt för olika fackliga ledare och direktörer inom Svenskt Näringsliv. Personer som inte har sökt eller fått mandat av oss medborgare i val för att ha denna makt. Och en rädsla hos politiker och partier att i ökad omfattning tvingas behöva ta kontroversiella beslut. Och inte längre kunna skylla misslyckanden och tillkortakommanden på ”arbetsmarknadens parter”.
Lyssna på Lindroth! Vi har inte alltid rätt. Vi vet inte alltid bäst. Och vi sitter inte alltid inne med de bästa lösningarna på olika problem. Sedan måste vi förstå att bittra erfarenheter från Andra världskriget ännu påverkar hur man i Norden och ute i Europa ser på behov av samverkan över nationsgränser. Och att detta även påverkar hur Sverige bör agera inom det nordiska samarbetet. Precis som i EU. Vill påverka andra måste vi förstå att det kanske inte i alla lägen är européerna som är konstiga. Ibland är det vi som sticker ut. Och ibland talar denna skillnad inte till vår fördel.
Etiketter: Bengt Lindroth, Annika Ström Melin, Vi som inte var med i kriget. Carlssons förlag, Minimilöner, Politik i bokhyllan, Nordiskt samarbete, Nordism, EU, Europatanken, Nato, Natomedlemskap, Neutralitet, Anna Hallberg, Ann Linde, Hans Dahlgren, Den svenska modellen, Island, Danmark, Sverige, Norge , Finland, LO, Svenskt Näringsliv, TCO, Saco, Nordiska rådet, Normandie, Första världskriget, Andra världskriget, Ryssland, Sovjetunionen, Tyskland, Nazityskland,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar