I Nya Wermlands Tidningen har Jonathan Lönnqvist skrivit en intressant ledare om en av de senaste dagarnas allra största snackis. Om det är ok eller inte att åka pulka på kyrkogården? Utifrån en debatt som brutit ut i Stockholm sedan barnfamiljer börjat använda Skogskyrkogården för olika sportiga fritidsaktiviteter. Mitt svar är glasklart självklart inte.
Lönnqvist artikel är läsvärd. Han har rätt i sin analys om denna fråga har en inre kärna som handlar om både en respekt för livet i sig, men också för våra avlidna samt det andliga ”rummet” (i bred mening). Lönnqvist har helt rätt i sitt konstaterade att detta oskick om att förvandla en kyrkogård till en lekplats är ett inslag av modern samhällstrend som bygger på en egoistisk norm om omedelbar självtillfredsställelse. Där mina idéer, nycker och upplevda behov måste förverkligas NU. Oavsett vilka konsekvenser detta medför för andra och samhället i stort. Och som innehåller en tydlig frånvaro av ett intresse för vilka värden som mina handlingar ger uttryck för. Samt att denna omogna tonårsnorm anses av alltfler skall få stå över allt annat i vårt samhälle. Lönnqvist artikel är publicerad med rubrik: ” De dödas vilorum är ingen lekplats.” Och det har han helt rätt i.
Likt Lönnqvist tror jag också att i all denna nonchalans bottnar i en rädsla för döden. En förståelse av att vi alla skall dö och att döden är en naturlig följd av livet. Är en insikt som fyller den moderna sekulära människan med skräck. Som på sätt och vis är helt naturlig. Om livet i sig inte har något högre värde, värde i sig, om lidande, smärta, sjukdom och åldrande inte anses leda till frälsning och döden inte till uppståndelse. Då måste allt detta gömmas undan. Förnekas. Icke kroppsliga värden och allt tal om sorg anses vara ovärdigt för människan. Att åka pulka på Skogskyrkogården blir då en oreflekterad handling i en existentiell kamp mot döden och alla dess manifestationer.
Att se på kyrkogårdar och begravningsplatser som en andlig plats för avlidna där man minns de döda och möter deras minne med respekt och tacksamhet. Går då inte alls för sig. Inte vara dyster utan hej och hå! Nu åker vi pulka här, typ! Precis som Lönnqvist skriver är jag övertygad om att en rädsla för döden och bristande respekt för döden och dess konsekvenser i ditt liv också påverkar hur du ser på dina medmänniskor. Och att en flykt från döden och lidandet hos dig själv leder till ångest. Och till en flykt från dina medmänniskors lidande och misslyckanden. Psykologerna lär oss, liksom den kristna traditionen, att livsrädsla och dödsrädsla hänger tät ihop. Och ömsesidigt förstärker varandra. Vår tids nedvärdering av åldrandet och hysteriska hyllande av ungdom tror jag bl.a. kan förklaras utifrån detta perspektiv. Allt oftare träffar jag på människor numera som försöker se ut som tonåringar eller som 25-åringar även efter 50 års ålder.
Lönnqvist har också rätt i sitt konstaterade om att ha picknick på en kyrkogård under sommaren eller åka pulka där på vintertid faktiskt är en kränkning. En ringaktning av de personer vars kvarlever finns begravda där. Men också mot det minne som vi har av personer som vi tidigare levde tillsammans med. Det kan vara en mamma, en pappa, ett barn en saknad äkta hälft som det handlar om. Men också ett syskon, din bästa vän etc. Denna respektlöshet är också en kränkning av deras anhöriga som inte får ha den fysiska minnesplatsen av sina nära och kära ifred.
Lönnqvist har en viktig poäng i sitt konstaterade av att: ” Frihet kräver ansvar. Frihet kräver
också att goda värderingar förmedlas genom samhällets olika gemenskaper och
institutioner. Det vore ett underbetyg om vi skulle bli tvungna att lagstifta
om förbud mot pulkaåkning på kyrkogårdar. Det borde nämligen vara en
självklarhet.” Precis eller
hur?
Lönnqvist har också rätt i sin uppfattning om att säga nej till olika uppenbart olämpliga fritidsaktiviteter på våra begravningsplatser och kyrkogårdar inte innebär att stänga ute alla dem som vill komma på besök för att ta sig en promenad eller för att reflektera över livets olika skeenden och dess mening. Själv har jag en historiskt intresserad f.d. kollega som tycker om att gå runt och läsa de yrkesbenämningar som finns på äldre gravstenar. Men en begravningsplats eller en kyrkogård precis som ett kyrkorum måste få vara en plats där man i lugn och ro kan få kontemplativt söka sin mening och finna ro. Även för en kontakt med Gud (för oss som har en religiös tro). Men också vara en plats där man visar avlidna sin aktning. Åka pulka och ha picknick finns det många mer lämpliga platser för. Allt är faktiskt inte ok. Och även i vårt moderna samhälle måste det få finnas gränser. Men att föra fram denna åsikt är som att svära i kyrkan. Men jag för fram den ändå.
Foto överst:
Skogskyrkogården i Stockholm.
Etiketter: Nya Wermlands Tidningen, NWT, Jonathan Lönnqvist, Skogskyrkogården, Kyrkogårdar, Begravningsplatser, Vilorum, Kyrkorum, Åka pulka, Ha picknick, Avlidna, Adlighet, Religion, Uppståndelse, Lidande, Gravar, Dödskräck, Livsskräck, Levnadsrädsla, Dödsrädsla, Sekularisering, Normer, Atomistisk människosyn, Individualism, Åldersfixering, Självtillfredsställelse, Egoism, Sekulärism,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar