Kyrkogårdar är inga lekplatser

 

I Nya Wermlands Tidningen har Jonathan Lönnqvist skrivit en intressant ledare om en av de senaste dagarnas allra största snackis. Om det är ok eller inte att åka pulka på kyrkogården? Utifrån en debatt som brutit ut i Stockholm sedan barnfamiljer börjat använda Skogskyrkogården för olika sportiga fritidsaktiviteter. Mitt svar är glasklart självklart inte.

Personer i kälkbacke.

De personer som finns med på detta foto 

har inget med innehållet i min text att göra.

Lönnqvist artikel är läsvärd. Han har rätt i sin analys om denna fråga har en inre kärna som handlar om både en respekt för livet i sig, men också för våra avlidna samt det andliga ”rummet” (i bred mening). Lönnqvist har helt rätt i sitt konstaterade att detta oskick om att förvandla en kyrkogård till en lekplats är ett inslag av modern samhällstrend som bygger på en egoistisk norm om omedelbar självtillfredsställelse. Där mina idéer, nycker och upplevda behov måste förverkligas NU. Oavsett vilka konsekvenser detta medför för andra och samhället i stort. Och som innehåller en tydlig frånvaro av ett intresse för vilka värden som mina handlingar ger uttryck för. Samt att denna omogna tonårsnorm anses av alltfler skall få stå över allt annat i vårt samhälle. Lönnqvist artikel är publicerad med rubrik: ” De dödas vilorum är ingen lekplats.” Och det har han helt rätt i.

Ett exempel på ett adligt rum.

Skogskyrkogårdens Uppståndelse kapell.

Du kan läsa Lönnqvists artikel här

Likt Lönnqvist tror jag också att i all denna nonchalans bottnar i en rädsla för döden. En förståelse av att vi alla skall dö och att döden är en naturlig följd av livet. Är en insikt som fyller den moderna sekulära människan med skräck. Som på sätt och vis är helt naturlig. Om livet i sig inte har något högre värde, värde i sig, om lidande, smärta, sjukdom och åldrande inte anses leda till frälsning och döden inte till uppståndelse. Då måste allt detta gömmas undan. Förnekas. Icke kroppsliga värden och allt tal om sorg anses vara ovärdigt för människan. Att åka pulka på Skogskyrkogården blir då en oreflekterad handling i en existentiell kamp mot döden och alla dess manifestationer. 

Scen från en begravning.

Att se på kyrkogårdar och begravningsplatser som en andlig plats för avlidna där man minns de döda och möter deras minne med respekt och tacksamhet. Går då inte alls för sig. Inte vara dyster utan hej och hå! Nu åker vi pulka här, typ! Precis som Lönnqvist skriver är jag övertygad om att en rädsla för döden och bristande respekt för döden och dess konsekvenser i ditt liv också påverkar hur du ser på dina medmänniskor. Och att en flykt från döden och lidandet hos dig själv leder till ångest. Och till en flykt från dina medmänniskors lidande och misslyckanden. Psykologerna lär oss, liksom den kristna traditionen, att livsrädsla och dödsrädsla hänger tät ihop. Och ömsesidigt förstärker varandra. Vår tids nedvärdering av åldrandet och hysteriska hyllande av ungdom tror jag bl.a. kan förklaras utifrån detta perspektiv. Allt oftare träffar jag på människor numera som försöker se ut som tonåringar eller som 25-åringar även efter 50 års ålder.  

Att ta få ta adjö av nära anhörig under värdiga former är

viktig del i processen att bearbeta sorg. 

Lönnqvist har också rätt i sitt konstaterade om att ha picknick på en kyrkogård under sommaren eller åka pulka där på vintertid faktiskt är en kränkning. En ringaktning av de personer vars kvarlever finns begravda där. Men också mot det minne som vi har av personer som vi tidigare levde tillsammans med. Det kan vara en mamma, en pappa, ett barn en saknad äkta hälft som det handlar om. Men också ett syskon, din bästa vän etc. Denna respektlöshet är också en kränkning av deras anhöriga som inte får ha den fysiska minnesplatsen av sina nära och kära ifred.

 En gravsten till minne av nära och kära.

Lönnqvist har en viktig poäng i sitt konstaterade av att: ” Frihet kräver ansvar. Frihet kräver också att goda värderingar förmedlas genom samhällets olika gemenskaper och institutioner. Det vore ett underbetyg om vi skulle bli tvungna att lagstifta om förbud mot pulkaåkning på kyrkogårdar. Det borde nämligen vara en självklarhet.” Precis eller hur?

Lagstiftning emot att åka pulka på kyrkogårdar

 borde inte ens behöva att tas upp för debatt.

Lönnqvist har också rätt i sin uppfattning om att säga nej till olika uppenbart olämpliga fritidsaktiviteter på våra begravningsplatser och kyrkogårdar inte innebär att stänga ute alla dem som vill komma på besök för att ta sig en promenad eller för att reflektera över livets olika skeenden och dess mening. Själv har jag en historiskt intresserad f.d. kollega som tycker om att gå runt och läsa de yrkesbenämningar som finns på äldre gravstenar. Men en begravningsplats eller en kyrkogård precis som ett kyrkorum måste få vara en plats där man i lugn och ro kan få kontemplativt söka sin mening och finna ro. Även för en kontakt med Gud (för oss som har en religiös tro). Men också vara en plats där man visar avlidna sin aktning. Åka pulka och ha picknick finns det många mer lämpliga platser för. Allt är faktiskt inte ok. Och även i vårt moderna samhälle måste det få finnas gränser. Men att föra fram denna åsikt är som att svära i kyrkan. Men jag för fram den ändå.

Ett par promenerar på en kyrkogård i Nacka.

Foto överst:

Skogskyrkogården i Stockholm.

Länk till denna blogg

Etiketter: Nya Wermlands Tidningen, NWT, Jonathan Lönnqvist, Skogskyrkogården, Kyrkogårdar, Begravningsplatser, Vilorum, Kyrkorum, Åka pulka, Ha picknick, Avlidna, Adlighet, Religion, Uppståndelse, Lidande, Gravar, Dödskräck, Livsskräck, Levnadsrädsla, Dödsrädsla, Sekularisering, Normer, Atomistisk människosyn, Individualism, Åldersfixering, Självtillfredsställelse, Egoism, Sekulärism,  

DN:s sekulära dogmatism

 

I en läsvärd artikel på Expressen Kultur har teologen, författaren och samhällsdebattören Joel Halldorf skrivit en läsvärd artikel om vad jag vill benämna som sekulär dogmatism eller fanatism. Halldorf skrev sin artikel utifrån att han läste krönikor om amerikansk politik skrivna DN:s chefredaktör Peter Wolodaraki. Halldorfs artikel är publicerad under rubrik: ”Wolodarski ägnar sig åt straffpredikningar.” 

Här kan du läsa Halldorfs artikel

Halldorfs huvudpoäng är att Dagens Nyheter (DN) präglas av ett kulturradikalt arv som tar formen av en sekulär puritanism. Halldorf ger exempel genom att skildra hur (DN) skrev om pingströrelsen och om andra kristna med förakt i början av 1900-talet och hur Wolodarski nu, i samma tidning, 100 år senare skildrar personer som röstar på Trump eller Sverigedemokraterna med samma nedsättande ordalag. Ett tilltag som Wolodarski öppet försvarar. 

Foto från Ås missionskapell.

Halldorf har en viktig poäng i sin argumentering om att försöka tvinga på sitt synsätt, sina värderingar på andra utan att försöka förstå och förklara är oklokt. Precis som att inte visa andra respekt eller humanism. Och att detta gäller även för de personer vars värderingar man inte alls gillar. Där inte bara omoraliskt och fel i sak, utan är också kontraproduktivt. Rätt attityd är naturligtvis: Vi ser dig, vi lyssnar på dig. Vi försöker förstå dig och vi tar det till oss som du för fram. Även när vi inte delar din uppfattning. Eller som Halldorf så träffande uttrycker saken straffpredikningar hjälper inte, de stjälper. Likt Halldorf har jag ofta undrat över varför de som i samhällsdebatten allra tydligast tar avstånd för traditionella värderingar som t.ex. religion, kyrka, hembygd, familj etc. med motiveringar om att dessa fenomen skapar en intolerans och dogmatism som måste bekämpas. Är de som allra tydligast, likt islamister, tokvänster och nynazister, uppvisar just de värderingar som säger sig vilja bekämpa? Sanningen är att både fundamentalism och dogmatism finns lite varstans.

Ett exempel på radikal intolerans från vänster.

Citat av Frank Baude, mångårig partiordförande

för KPML(r), nuvarande Kommunistiska Partiet. 

De kulturradikala debattörerna ser sig ofta, likt ortodoxa marxister eller självutnämnda religiösa ledare i olika domedags sekter, som ” sanna uttolkare av det kollektivt medvetna”, för att nu använda en berömd formulering av Karl Marx. Man uppfattar sig som en elit, ett avantgarde, likt aktiva i olika röda bokstavssekter med rötter i 1968 års studentmarxism, som genom sitt upplevda upplysta medvetande ansåg sig ha en mystisk kraft som kan befria vanligt folk från vidskepelser som Gud, nation, folklig kultur etc. Förutom en dåligt dold andligt- och kulturellt övermod är man övertygad om att man besätter en absolut sanning och rätt. Och att alla som inte inser detta behöver befrias från ondska. Eller synd i en kvasireligiös mening. Och att denna befrielse kan och bör påtvingas vanligt folk. 

Antisemitiskt klotter i Malmö.

Likt Halldorf tycker jag att detta skapar ett onödigt kulturkrig. En motsättning som bara olika destruktiva krafter drar nytta av. Men precis som Halldorf för fram, får detta inte innebära att alla värderingar uppfattas som lika bra. Eller att man inte tar debatt om vilka värderingar som man anser är rätt. Demokrati är bättre än diktatur. Mänskliga rättigheter är bättre än förtryck. Frihet är bättre än tvång, rasism och antisemitism är ohumant, ett rättssamhälle är bättre än godtycklig utövning av makt, marknadsekonomi är bättre än planekonomi etc. Men, dessutom bör man inse att man själv eller det parti man röstar på, den tidning man arbetar på, det samfund eller den förening man är medlem i kan ta miste. Ha fel. Utan att någon medveten eller dold avsikt ligger bakom att det är så.

  

Donald Trump.

Halldorf har rätt i sitt påpekande om man inte förstår varför personer röstar högerpopulistiskt kan man inte komma på rätta med problemet. Samma gäller för västerpopulism. Eller som Halldorf uttrycker saken: ”förstå att 78 miljoner amerikaner röstade på Trump.” Först måste man inse att flertalet av dessa väljare i USA eller de som röstar på högerpopulistiska partier i Europa inte är onda människor. Sedan måste öppet erkänna att personer har rätt att rösta på vilket parti man vill. Eller som Halldorf så träffsäkert formulerar saken: 

Illustration över att "Trumpismen" inte är död.

Fotot är taget i denna vecka.

”Människor blir helt enkelt högerpopulister av många olika skäl. En del motiv är låga, men somliga går att komma till rätta med. Det går att förbättra sjukvården så att köerna minskar och ålderdomen känns mindre hotfull. Man kan höja pensioner och öka lärartätheten i utsatta områden. Det går också att stärka det civila samhället, för personer med ett starkt socialt kapital lockas mindre av populism. Dessutom visar studier att gemenskap och föreningsengagemang korrelerar med sådant som hälsa, lycka och fungerande demokrati.”

Exempel på socialt kapital i ett samhälle.

Foto från en kennelklubb i Norrtälje kommun.

Listan kan göra mycket längre än så. T.ex. genast avbryta mobbning eller skolk i skolan, bekämpa vardagsbrott som inbrott i sommarstugor och i källarförråd, väskryckning, snatteri, cykelstölder, skadegörelse, klotter, eller svartarbete. Låta polis och väktare finnas på gator och torg, i köpcentra, i kollektivtrafik under nätter och helger samt t.ex. P-platser. Beivra fusk med olika offentliga försäkringar. Integration kan förbättras och få ökad folklig acceptans genom att införa krav på försörjning av anhöriga, fastställa volymmål i förhållande till konjunkturläge och hur integration av de som redan är här utvecklas. Nya och mer klara krav kan ställas på obligatorisk undervisning i svenska samtidigt som SFI får en mer tydlig roll som språkskola för vuxna. Samma sak när det gäller krav på att nyanlända aktivt ska söka arbete eller studera etc. I allt detta kan olika ideella organisationer som t.ex. Röda Korset, Erikshjälpen, folkhögskolor, Länkarna, studieförbund, fackföreningar, hembygdsföreningar, kyrkor- och samfund etc får ökade möjligheter att aktivt delta. Utifrån sina kunskaper och med sina speciella erfarenheter. Att ha en öppen och tydlig dialog om att dessa rättigheter har du som ny i Sverige men då får också acceptera att dessa krav ställer vi på dig. Att behandla vuxna som individer som kan och oftast vill ta ansvar. Göra rätt för sig. Är både moraliskt rätt men samtidigt också en klok strategi. Men en sådan policy skulle också underlätta integration och minska motstånd mot integration och migration. Och minska populismens lockelse och känsla av att "den politiska eliten" inte tar min oro för samhällets utveckling på allvar.

En skylt med en fasansfull upplysning från den terror

som de Röda Khmererna bedrev i Kambodja.  

Wolodarski och andra kulturradikala liberaler har fel i en central sak. Upplysningens ideal skapar inte automatiskt en bättre, mer ädel, eller fri människa. Eller kan skapa ett jordiskt paradis. Därför måste vi vara aktsamma om vårt samhälle. För detta är det enda samhället som vi har. Och kommer att få. Det finns inget nytt eller annat samhälle som väntar på oss bortom horisonten och som kan skapas av mänskliga krafter. Än på på yttersta dagen för oss tror på Gud. Men det är en helt annan sak. Att vi bara har ett samhälle som är skört och som kan gå i kras gör det extra viktigt vi är medvetna om hur vi bemöter andra grupper som också lever här och hur de lever med oss. Och framför allt personer som står långt ifrån oss politiskt, kulturellt, religiöst etc. Att inta en sund skeptisk hållning inför olika samhällsexperiment och vad som just tycks vara allmänt populärt i samtiden är exempel på en vishet som är ett utslag av praktisk klokskap. Vi vet alltför väl genom vår moderna europeiska historia och genom annan bitter mänsklig erfarenhet att en sådan humanistisk skepticism räddar både människor och andra omistliga värden i samhället. Kulturradikaler som Peter Wolodarski och högerpopulister som Jimmie Åkesson har på en viktig och avgörande punkt en gemensam agenda. Båda tror sig kunna rädda världen, civilisationen, Europa, Sverige och vi alla som bor i där. Det är deras gemensamma radikala tragedi.

Jimmie Åkesson (SD), partiordförande.

Om detta skriver Halldorf:  

”Men det finns en tredje väg: Ignorera populisternas krav, men inte allt det missnöje de fångar upp. Givetvis finns det inget som skulle få Söder, Åkesson eller de trumpister som stormade Capitolium att ändra åsikt, men det är inte dem vi talar om här. Det handlar om att nå de många miljoner vanliga väljare som röstar på högerpopulistiska partier. Det här borde vara okontroversiellt, för kollektiva rörelser av den här storleken måste ju kunna förstås utifrån sociala, kulturella och ekonomiska faktorer. Men det håller på att ske något märkligt i debatten. Precis som högern länge varit tveksam till att försöka förstå brottslingar utifrån sociala faktorer, så vänder sig nu en del liberaler mot alla försök att förstå vad som formar en populist. Allt mer av mänskligt beteende förklaras i stället med hänvisning till ondska.”

Stormningen av kongressen på Capitolium.

Och det är just denna ohumanisering med dess politiska- och kulturella dogmatism som skapar det kulturkrig som har rasat i västervärlden sedan slutet av 1960-talet. Ett krig där det bara finns förlorare. Och ett krig som inte skapar ett bättre samhälle. Istället bör vi inse att vi delar samma öde. Lever sida vid sida om varandra i ett gemensamt samhälle. Vi har alla i grunden samma rätt att få finnas till. Skitstövlar precis som änglalika personer som t.ex. Moder Teresa av Calcutta. Utan att för den sakens skull behöva ha rätt. Vi kan precis likt Moder Teresa leva för att hjälpa andra som i hennes fall de fattigaste av de fattiga i Indiens slum eller bli en bödel som plågar och dödar andra som SS-vakterna i Auschwitz eller Röda Khmerernas "Folkuppfostrare" i Kambodja. Eller hamna var som helst mellan dessa båda motpoler. Den gamla kristna insikten om att vi alla, du och jag, kan vara både en djävul eller en ängel gäller än. Och att denna kamp pågår inom oss alla. Och är en kamp som vi måste ta och inte kan komma undan. Eftersom vi inte är perfekta kan inte heller samhällen, partier och dess politik vara det. Därför måste alla anspråk på ha möjlighet att skapa det perfekta avvisas. För historien lär oss, alltför väl, vad dessa orealistiska drömmar kan leda till.  

Moder Teresa av Calcutta.

Foto överst:

Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter.

Länk till denna blogg

En bild av radikalismens och folkets terror.

En avrättning med giljotin under franska revolutionen.

Etiketter: Joel Halldorf, Expressen Kultur, Peter Wolodarski, DN, Dagens Nyheter, Donald Trump, USA, Sverige, Jimmie Åkesson, SD, Sverigedemokraterna, Liberalism, Kulturradikalism, Upplysningen, Högerpopulism, Västerpopulism, Frank Baude, KPML(r), Kommunistiska Partiet, 1968, Studentmarxism, Kulturkrig, Dogmatism, Intolerans, Röda Khmererna, Kambodja, Dödens fält, Franska revolutionen, Moder Teresa av Calcutta, Migration, Integration, Donald Trump, Trumpism, Kongressen, Capitolium, Antisemitism, Socialt kapital, 

Kör på Sabuni!

 

Den 22 januari kallades Liberalernas (L) partistyrelse samman till ett extra sammanträde där man diskuterade hur partiet skall förhålla sig till Januariöverenskommelsen Jöken. Vid detta krismöte kunde framtiden ha avgjorts både för (L) och Nyamko Sabuni. Frågan om vilken roll (L) skall ha i svensk politik framöver kunde också ha blivit klar. Sammanträdet genomfördes med anledning av ett hot från Sabuni om att lämna Jöken som hon förde fram för några dagar sedan. Några dagar tidigare hade detta diskuterats i riksdagsgruppen. Där uppfattningarna gick isär. Där en majoritet tycks ha ställt sig bakom hennes uppfattning. 

Juno Blom (L) partisekreterare.

Partistyrelsens "arbetsmöte" resulterade i ett antiklimax. Efter att ha sammanträtt under hela dagen kommenterade partisekreterare Juno Blom mötet inför media med "att partiet hade diskuterat sin process om att ta ett beslut i regeringsfrågan i god tid innan nästa val." Blom klargjorde att olika uppfattningar finns inom partiet ang detta och att det nu är viktigt att alla får föra fram sin mening. Och att processen nu fortsätter som planerat. Med andra ord: God dag yxskaft! Det märks att (L) är ett parti kris. Ett parti med dåligt självförtroende. Och att frågan om partiets vägval skapar en djup spricka inom (L). Jag är förvånad över att man inte tog något beslut. För partiet har inte så mycket tid kvar. Ett avgörande måste till inom kort. Ett beslut som inte alla i partiet kommer att tycka om. 

 

Sabuni har krävt att regeringen måste ta tillbaka det förslag som Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP) har förhandlat fram mellan sig om att öka möjligheter för asylsökande utan särskilda skyddsbehov att få stanna genom att den så kallade Humanitära skyddsgrunden breddas. Sabuni och andra inom (L) menar att detta bryter mot det ”regelverk” om hur budgetarbetet skall skötas mellan regeringen och samverkanspartierna (L) och Centern (C). Sabunis uppfattning om att detta förslag kommer att leda till kraftigt höjda kostnader inom politikområdet genom en ökad invandring. Är nog rätt. Sabuni vänder sig också emot att detta skall tillåtas få ske utan att samarbetsparterna har kommit överens om detta. Ett faktum som får Sabuni att sura till. Vilket jag kan förstå. I sitt remissyttrande till regeringen över förslaget delar Migrationsverket Sabunis uppfattning om förslagets ekonomiska konsekvenser.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

I Dagens Nyheter har Lars Näslund skrivit en läsvärd artikel om detta. Som är publicerad under rubrik: 

”Sabuni har en majoritet i partistyrelse och i riksdagsgrupp bakom sig.”

Här kan du läsa Näslunds artikel i DN

Det är på flera sätt uppenbart att Liberalerna (f.d. Folkpartiet) är ett parti som befinner sig i svår och djup kris. En viktig anledning till detta är att (L) är sedan länge i praktiken är två olika partier med var sin uppfattning om vilken roll (L) skall ha i svensk politik. Och denna motsättning är inte ny utan går längre tillbaka än en delad syn på Jöken och om att samarbeta med Sverigedemokraterna (SD). I sin moderna tappning går denna ideologiska motsättning tillbaka till Lars Leijonborgs tid som partiledare 1997-2007. Där hans krav på språktest för medborgarskap gav en stor valframgång 2002. Men samtidigt resulterade i att en djup spricka inom partiet blev synlig. Flera ledande folkpartister ogillade då som nu starkt Leijonborgs mer kravfyllda inställning när det gällde partiets politik ang migration och integration. Hans företrädare på partiledarposten Bengt Westerberg är ett exempel på en välkänd folkpartist som öppet kritiserade Leijonborg för hans invandringspolitik.

Lars Leijonborg (Fp).

Denna tradition av motstridiga viljor inom (L) har djupa historiska orsaker. Under Folkparti epoken bestod partiet av tre ganska motstridiga politiska "familjer". En del utgjordes av en grupp Frisinnade med sina rötter i 1800-talets rösträttsrörelse, ofta aktiva inom nykterhetsorganisationer och äldre frikyrklighet som metodister, missionsförbundare (som Leijonborg själv) och baptister. Kombinerat med lågkyrkliga inom svenska kyrkan. Denna grupp bestod av borgerligt småfolk, med ett starkt inslag av verksamt inom traditionella hantverksyrken, småföretag och lägre tjänstemän. Till denna del av partiet räknades också personer aktiva i olika andra slags idéburna organisationer som t.ex. Röda Korset, Hem och Skola och Amnesty. Folkpartister från landsbygd och mindre städer tillhörde oftast denna partifalang. Social trygghet och rättvisa har varit centrala begrepp för personer inom denna del av partiet. Denna grupp återfinns numera till stor del inom Kristdemokraterna (KD). Ett tydligt exempel på denna utveckling är att riksdagens nykterhetsgrupp som historiskt har domineras av liberaler i dag knappast har någon medlem alls från (L). 

Foto från en av Röda Korsets second hand butiker.

En annan del av partiet brukar benämnas den Socialliberala som består främst av akademiker och intellektuella från storstad samt universitets- och högskoleorter. Där en dominans av lärare, forskare och journalister varit tydlig. Till denna del av partiet hör också yrkesverksamma inom kultur och olika fria yrken som författare, skådespelare och konsulter. Detta är en grupp inom (L) som av tradition står (S) ideologiskt nära. För denna del av partiet är kulturella- och intellektuella frågor centrala. Feminism och HBTQ tillsammans med internationella frågor anses viktiga. Denna grupp är ofta ganska kallsinniga till traditionella begrepp som familj, släkt, hembygd och religion. Självförverkligande och modernitet är centralt för denna del av partiet. Är vanliga bland förtroendevalda men utgör en minoritet av partiets väljare. Leijonborgs efterträdare Jan Björklund får räknas hit, liksom Sabunis utmanare om partiledarskapet efter Björklund, Erik Ullenhag. Denna del av partiet har under senare år tappat stort till (C) sedan detta parti slog in på sin kulturradikala kurs när Annie Lööf blev partiledare. Mindre delar har gått till (S) eller (MP). 

Foto från Stockholm Pride.

I vårt grannland Danmark har den "knut" som en tydlig och öppen ideologiskt splittring mellan olika liberala ”familjer” medför lösts upp genom att det finns tre liberala partier i parlamentet. Men i Sverige där denna splittring har varit lika påtaglig har detta liberala problem aldrig hanteras på allvar. Dessa tre partier är: socialliberala Radikale Venstre (RV) som av tradition är ett stödparti till (S), nyliberala Liberal Alliance (LA) och högerliberala Venstre (V). Där (LA) ligger närmast den politik som Sabuni och kretsen kring henne förespråkar. Och (V) mest påminner om moderaterna i Sverige. Det andra stora borgerliga partiet i Danmark, tillsammans med (V), Konservative Folkeparti (K) ligger närmst de svenska Kristdemokraterna i sin praktiska politik. (K) kännetecknas av sitt engagemang för etik, aktiv socialpolitik, en medveten strävan efter ordning och reda plus en effektiv förvaltning. Har sitt starkaste stöd av borgerliga akademiker anställda inom offentliga verksamheter som utbildning, sjukvård, försvaret och rättsväsendet. Medan (LA) är ett parti för städernas småföretagare och privatanställda tjänstemän. (V) har sitt starkaste stöd bland jordbrukare och hantverkare på landsbygd och i städerna från tjänstemän inom industri och handel. Medan (RV) numera är ett renodlat storstadsparti för intellektuella och fria yrkesutövare. Från början av sin historia bestod partiet främst av småbönder och landsbygdens småfolk. Olika ideella verksamheter som kooperativ och friskolor har varit centrala inslag inom (RV).  

Sofie Carsten Nielsen partiordförande för socialliberala 

Radikale Venstre i Danmark.

Liberalernas tredje del i Sverige utgörs av en mer allmänborgerlig del som brukar benämnas Marknadsliberaler. Låga skatter, värna alternativ inom välfärdssektorn, olika frihetsfrågor samt lag och ordning är viktigt för denna del av partiet. Där flertalet är yrkesverksamma inom finanssektorn, exportindustrin och rättsväsendet. Sabuni finns här och majoriteten av folket runt omkring henne, t.ex. (L):s gruppledare i riksdagen Johan Pehrsson. Två f.d. partiledare i modern tid har särskilt tydligt representerat denna idétradition inom partiet. Per Ahlmark ordförande 1975-1978 och inte minst professorn i nationalekonomi och nobelpristagaren Bertil Ohlin ordförande 1944-1967. 

Per Ahlmark författare, f.d. partiordförande 

och arbetsmarknadsminister.

Denna del av partiet står ganska nära moderaterna och brukar vara tydliga motståndare till (S) och förespråka borgerlig samverkan med ett uttalat syfte att få tillstånd ett regimskifte. Denna del av partiet vill återvända till Leijonborgs och Ahlmarks mer tydligt borgerliga politik och för fram en åsikt om att (L) och Sverige måste byta sig loss för att inte för lång tid framöver fastna i Jöken. Vilket i sin tur anses skapa en ny period av långvarig socialdemokratisk maktdominans. Denna grupp inom partiet är beredd, under vissa villkor, att regera med (M) och (KD) i minoritet och kan tänka sig att acceptera att sådan regering blir beroende av stöd från (SD). Enligt valforskarna vid SOM-Institutet i Göteborg är Marknadsliberaler i klar majoritet bland väljarna som röstar eller som kan tänka sig rösta på partiet. Det var marknadsliberaler bland Liberalernas gräsrötter som såg till att Nyamko Sabuni blev vald till ordförande i stället för Erik Ullenhag. Vilket skedde i en öppen strid mot tidigare partiledarna Bengt Westerbergs, ordförande 1983-1995, och Jan Björklunds vilja (ordförande 2007-2019) Och stora delar av partistyrelse och riksdagsgrupp. Westerberg själv valde att avgå när han inte fick partiets stöd för sitt förslag om att samarbeta med Socialdemokraterna. Och han var också ledande i det interna partiuppror mot Leijonborg som tvingade honom att avgå. 

Sabunis blivande regeringskollegor?

Ebba Bush (KD) och Ulf Kristersson (M).

Det borde vara tydligt och uppenbart att Sabunis linje måste vinna. Annars bör hon genast avgå. Partiet har helt enkelt inget val. (L) måste bryta sig loss återvända till den borgerliga familjen även om det sker till priset av partiet spricker. Vilket i sig inte behöver vara av ondo på sikt. Om den socialliberala minoriteten inom (L) inte kan acceptera Sabunis linje och hennes ordförandeskap bör man lämna partiet. Vilket skulle äntligen ge ett lugn som (L) alltför länge har saknat. Partiet skulle då bli homogent och slippa att jämnt och ständigt att lägga kraft och tid på interna ideologiska konflikter som har funnits i (L) sedan 1920-talet. Men detta måste ske snart. Senast ett 1 år innan nästa val måste partiet har bestämt sig. Om allmänborgerliga väljare skall hinna återvända, främst från (M) i tillräcklig stor mängd. De kulturradikala opponenterna kan med fördel bilda ett nytt parti Radikalerna, enligt dansk förebild, eller gå över till (C). Men om en sådan utveckling räcker till för att (L) skall få tillräckliga många borgerliga taktröster för att klara 4 procent spärren och hålla sig kvar i riksdagen är en annan sak. Kanske är det redan för sent. Men det finns inget alternativ. Det är bara att chansa. Kör på. Sabuni! 

Länk till denna blogg

Foto överst:

Nyamko Sabuni, partiordförande, (L).

Etiketter: Liberalerna, Nyamko Sabubi, Jöken, Januariöverenskommelsen, Socialliberaler, Marknadsliberaler, Frisinnade, Migration, Integration, Invandring, Juno Blom, Johan Persson, Kulturradikaler, Liberaler, Liberalism, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Socialdemokraterna, Morgan Johansson, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Borglig samverkan, Borgerligt samarbete, Alliansen, Radikale Venstre, Liberal Alliance, Venstre, Konservative Folkeparti, Danmark, Lars Leijonborg, Språktest, Jan Björklund, Erik Ullenhag, Bengt Westerberg, Lars Näslund, DN, Migrationsverket, Humanitär Skyddsgrund, Ebba Bush, Ulf Kristersson, Sofie Carsten Nielsen, Per Ahlmark, Bertil Ohlin, 

CDU o Tyskland efter Merkel

 

Tysklands största parti Kristdemokratiska Unionen (CDU) har nu på allvar inlett sin process med att ersätta Angela Merkel. Under hennes långa period som både partiledare och premiärminister (Förbundskansler) har hon inte bara dominerat sitt eget parti. Merkel har dessutom fått en central roll inom europeisk politik. Var partiledare 2000-2018 och har varit regeringschef sedan 2005. Merkel har haft en ledande roll i tysk politik längre än någon annan politiker i modern tid. Fram till höstens nationella val sitter hon kvar som regeringschef. Sedan får någon annan ta över. I veckan valde Merkels CDU Armin Laschet som sin nya partiordförande. I en avgörande omröstning vann Lascht över högerfalangens kandidat Fredrich Merz med 521- 466. En mer knapp seger än vad många hade förväntat sig. Merz har gjort sig känd i CDU som en öppen kritiker mot Merkel och hennes mittenlinje. Medan Laschet anses stå Merkel nära ideologiskt och tillhöra partiets mittenfalang. Laschet har ofta fört fram hur han har påverkats av sin enkla bakgrund. Hans fader var kolgruvearbetare. 

Tyskland med dess grannländer.

Varför skall vi bry oss om vad som händer i Tyskland och inom dess statsbärande parti CDU? Tyskland är vår främsta kund av svenska exportvaror. Vad som sker i Berlin får oftare en större inverkan på vår svenska vardag än vad som sker i London eller i Washington. Denna nation ligger geografiskt mitt i Europa och har gränser till nio andra länder (se kartbild ovan). Dessutom så har Tyskland ett dominerade inflytande på EU:s utveckling. Och är betydelsefulla inom Nato. Ett annat viktigt skäl till att följa tysk politik är att denna nation fått ökad betydelse inom EU efter britternas Brexit. Det är inte bara i Frankrike som man noga följer vad som nu händer i Tyskland. Det borde vi också göra. Men kunskaperna om Tyskland, dess politik och kristdemokratiska partier med dess idétradition är tyvärr dålig i Sverige. Och blir allt sämre.

Angela Merkel (CDU).

Laschet stora popularitet inom partiet och bland allmänborgerliga väljare bidrog troligen till att han blev vald. Att Laschet har under flera år varit regional regeringschef (Ministerpresident) i Tysklands folkrikaste delstat (Förbundsland) Nordhein-Westfalen har varit en plusfaktor för honom i striden om partiledarposten. Med sina 18 miljoner invånare har denna delstat en central roll i tysk politik. Lascht anses allmänt har varit en framgångsrik och sympatisk regional "statsminister" med en tydlig profil av att vara en samarbetspolitiker. Denna delstat som av tradition är ett starkt CDU-fäste är dessutom ett betydelsefullt centra för ekonomi och industri med sina storstäder Köln och Düsseldorf. Här ligger Ruhurområdet samt delstaten gränsar både till Belgien och Nederländerna. 

Tysklands delstater, Förbundsländer.

Nordhein-Westfalen kommer dessutom senare i år ha ett viktigt val till sitt delstatsparlament i Düsseldorf. Valresultat i de mer folkrika delstaterna är särskilt betydelsefulla bland annat för att dessa regionala val avgör i praktiken partiernas makt i federala Förbundsrådet, som utses av de olika regionala parlamenten. Förbundsrådet domineras av de största delstaterna som dessutom väljer nationens president (Förbundspresident) tillsammans med det direkt valda Förbundsdagen. Tillsammans utgör dessa valda organ det federala parlamentets två "hus". Dessa bakomliggande faktorer kanske också kan haft betydelse för hur delegaterna på kongressen bedömde hans kandidatur. Laschet var den kandidat som anses stå Merkel närmast och som mer tydligt än övriga kandidater om posten gav uttryck för en vilja att fortsätta på hennes linje. Denna positionering stärkte nog hans kandidatur bland många delegater på kongressen.   

Annegret Kramp-Karrenbauer (CDU).

2018 valde Merkel att avgå som partiordförande. Partiet valde då med stor tvekan en annan kvinna som hennes efterträdare och tilltänkt kandidat till posten som ny Förbundskansler. Försvarsminister Annegret Kramp-Karrenbauer, känd under sin förkortning AKK, som fick en kort och inte lyckad tid som partiordförande. Ett ledarskap som varade i extrakt 777 dagar har någon räknat ut. AKK, som tillhör partiets vänsterflygel, valde självmant att avgå när hon upplevde sig sakna förtroende från flera ledande politiker inom CDU:s partigrupp och partistyrelse. AKK är kvar som försvarsminister men har meddelat att hon planerar att lämna politiken efter höstens nationella val. Tillika med sin efterträdade Laschet talar AKK franska flytande vilket säkert gläder Emmanuel Macron i Paris. Laschets familj härstammar från den franskspråkiga delen av Belgien, Vallonien. Belgiens premiärminister Alexander de Croo var snabbt ute och gratulerade Lascht när resultatet av omröstningen presenterades. Laschts fader är född i Belgien. AKK var tidigare regional ”statsminister” i Saarland som har den minsta befolkningen av alla delstater, c:a 1 miljon invånare. Saarland ligger i västra Tyskland vid gränsen till Luxemburg.

Fredrich Merz (CDU).

Blir nu Laschet automatiskt de två kristdemokratiska partiernas (CDU+ bayerska CSU) gemensamma kanslers kandidat? Det är inte självklart. Att CDU utsåg Laschet som sina partiordförande efter en omröstning på kongressen är nog ett klokt val med tanke på bevara nuvarande regeringskoalition med socialdemokratiska (SPD) fram till nästa nationella val senare i år. Som tidvis har varit svajig och inte är självklar för någon part. Laschet som ny partiordförande kan också vara en nödvändig förutsättning för hur CDU skall kunna lösa regeringsfrågan efter nästa val. Laschet var förmodligen den av CDU:s ledarkandidater som lättast kan förhandla med övriga tänkbara regeringspartner SPD, De gröna och liberala (FDP). Men som kansler efter nästa val är han mindre självklar. Inom delar av CDU förts kritik fram mot Laschet. Han anses sakna politiska visioner. Men också att ha svårt att ta konflikt och leda när det krisar.

Saskia Esken och Norbert Walter-Bojans 

ledarduo för socialdemokratiska SPD.

I huvudsak av tre orsaker är Laschet inte självklar som kanslerskandidat: 1. Under Merkels långa tid som kansler och partiordförande har partiet gått tydligt vänsterut mot mitten. En utveckling som inte har varit helt självklar med tanke på partiets historia och väljarkår. Men denna om-positionering har hitintills varit ganska framgångsrik och belönats av mittenväljare från FDP och SPD. Som väl har kompenserat för de CDU-väljare som har försvunnit högerut. Men detta har samtidigt underlättat för höger radikala Alternativ för Tyskland (AfD) att nå fram till nya grupper av borgerliga väljare. AfD skulle annars, troligen, fått svårt att få genomslag i gamla Västtyskland. Detta parti är tydligt starkare i gamla östtyska förbundsländer än i väst. Men har nu representation i samtliga regionala parlament utom i Bayern. Att önska täppa till denna lucka höger ut är ett argument för att CDU-CSU representeras i nästa val av en mer höger orienterad kandidat än Laschet.

(AfD):s ledarduo Alexander Gauland och Jörg Meuthen. 

2. CDU:s ideologiska orientering in mot mitten kan på sikt, efter att röstmagneten Merkel är borta, urholka partiets traditionella roll som ett socialt- och kulturellt inriktat parti för borgerliga väljare där värden som t.ex.: familj, hembygd, kyrka, småföretag, flit, sparsamhet, kultur och utbildning har en stark positiv laddning. Väljare som inte i första hand betonar betydelse av individualitet, självförverkligande eller olika kollektiv. Men som värderar personligt ansvarstagande högt och betonar den centrala roll som olika opolitiska- och frivilliga "gemenskaper" har för en positiv utveckling av samhället. Denna politiska hemvist för en socialt inriktad traditionell borgerlighet kan på sikt bli allt tuffare att förena med de nya storstadsväljare som anslutit sig till partiet under senare år. Och kan på sikt försvaga partiets existensberättigande i väljarnas ögon.  

Heimat (hembygd) är ett centralt begrepp

 i tysk folkkultur.

3. Nuvarande CDU består huvudsakligen av en "koalition" av tre olika politiska grupper som innan Adolf Hitlers och nazismens maktövertagande 1933 då fanns i olika partier. Grupper som delvis spretar åt olika håll med var sin historia och identitet. Dels i ett stort katolskt folkparti Zentrum, som får anses utgöra CDU:s kärna. Zentrum låg de kontinentala kristdemokratiska partierna nära. Ett mindre protestantiskt religiöst parti för olika mer bekännande trogna protestantiska grupper, som hade likheter med gamla KDS. Och ett centrumdemokratiskt parti som var ett pragmatiskt parti för borgerliga väljare som tydligt försvarar demokratin och som ansåg sig verken vara liberala eller konservativa. Väljare som önskade ett tydligt borgerligt alternativ som var kyrkligt neutralt och som verken var kulturradikalt eller nationalistiskt. Dessa partier förenades i ett försvar för demokrati med ett tydligt avståndstagande mot militarism, fascism och kommunism. Och som tillskillnad emot liberalerna, inom nuvarande FDP, kunde enas om att inrätta en socialt inriktad marknadsekonomi. Att behålla freden mellan dessa olika andliga "familjer" är en viktig uppgift för en partiordförande inom CDU. Dessutom har CDU:s historiska tyngdpunkt varit katolska väljare, medan protestanter av tradition i högre grad valt att stödja SPD eller FDP. Denna katolska prägel har blivit mindre tydlig inom CDU under Merkels tid som själv är dotter till en luthersk präst och född i Östtyskland. Under senare år har Merkels stjärnstatus något naggas i kanten. Traditionella CDU-väljare tycker i ökad utsträckning  att partiet blivit alltför modernt, sekulariserat och avkristnat under hennes tid vid makten. Och nu vill vrida utvecklingen något tillbaka till vad som gällde i gamla CDU. Dessutom finns inom både CDU och CSU ett missnöje med hur Tyskland och EU hanterade flyktingkrisen 2015. Liksom i befolkningen i stort. Alltfler tyskar uttrycker dessutom en växande frustration mot de restriktioner som har införts på grund av Corona pandemin. Ett missnöje med dessa två "kriser" har främst har gynnat AfD. Men också i viss mån vänsterpartiet Die Linke, som har sitt ursprung i det östtyska kommunistpartiet SED.

Konrad Ardenauer (CDU). Blev Västtysklands första förbundskansler 

1949 med ett politiskt förflutet i Zentrum. Under mellankrigstiden

borgmästare i Köln och politisk fånge under nazismen. 

Aktiv i bildandet av både EU och Nato.

Övertygad Europavän.

Laschet kan bli gemensam kanslerskandidat för CDU och CSU (som har gemensam grupp i det nationella parlamentet). Men jag är inte helt säker på att det bli så. Men jag ser bara ett troligt alternativ till honom. Och det är Markus Söder från CSU (Kristligt Sociala Unionen). Söder är sedan 2018 regional regeringschef i Bayern (den enda delstat där partiet är verksam). Hans tid som ministerpresident anses allmänt framgångsrik för både CSU och Bayern. CSU har historiskt legat tydligt till höger om CDU och haft en mindre framträdande kristdemokratisk profil än CDU. CSU har mer profilerat sig som ett renodlat katolskt nationellt parti för Bayern. Men med en tydlig antipreussisk och antinazistisk prägel. CSU har också haft en kulturell orientering åt Österrike. Inom CSU har funnits grupper av medlemmar och väljare som förespråkat att Bayern skulle lämna Tyskland och i stället bilda en ny nation tillsammans med Österrike. Och argumenterat att Bayern istället borde ha fått tillhöra dåvarande Österrike-Ungern när Tyskland enades och bildades 1870. En uppfattning som brukar uttryckas med ett konstaterade om att Wien ligger närmare München än Berlin både geografiskt som kulturellt.

München i Bayern. Lägg märke till Alperna i bakgrunden.

 

Detta historiska arv har anses vara en belastning för CSU i övriga delar av Tyskland. Att dessa stämningar har funnits inom CSU ligger bakom att man inom CDU har ansett sig tvingade att acceptera ett självständigt syster parti i Bayern och att samverka med CSU. När de båda partierna under den västtyska tiden hamnade i konflikt hotade CSU, vid några få tillfällen, att lämna koalitionen med CDU och bli verksam som ett helt fristående konservativt parti som skulle börja aktivera sig även i övriga Tyskland. CDU finns inte i Bayern helt enligt den överenskommelse som de båda partierna träffade när man bildades efter Andra världskriget. Endast en gång har en kandidat från CSU varit kanslerskandidat för de båda systerpartierna. Vilket resulterade i en katastrof. 1980 förlorade Franz Josef Strauss stort mot den populäre Helmut Schmidt från SPD.

Markus Söder (CSU).

Men Söder är ganska annorlunda än sin företrädare Horst Seehofer. Och många andra politiker inom CSU. För det första är han född utanför Bayern i Nürnberg. Söder talar inte heller tyska med den sydtyska dialekt, som ligger nära den tyska som talas i Österrike. Vilket de flesta gör i Bayern. Att Söder står till höger om Merkel men inte långt höger ut som många andra i CSU. Gör att han kan gå hem i övriga förbundsländer. Söder har en mer renodlad kristdemokratiskt profil än vad som brukar vara vanligt i CSU. Söder är likt Laschet en varm anhängare av både EU och Nato. Hans mer internationella framtoning gör att han inte upplevs lika reaktionär och lika provinsiellt inriktad som CSU-politiker brukar göra i gamla öst eller i nordvästra Tyskland. Om CDU:s ledning anser att partiet bör välja en kandidat till kanslersämbetet med en mer tydlig kristdemokratisk profil än vad som Merkel stått för, utan för den sakens skull föra en politik som riskerar att skrämma bort de nya väljargrupper som kommit till CDU under hennes tid vid makten, då är Markus Söder en självklar kandidat. Att Söder ligger till höger om Lascht men till vänster om Merz tror jag kan vara en framgångsfaktor om han väljer att kandidera. Ännu har han inte gett uttryck för någon vilja att agera i frågan. Men det återstår att se. Men för att Söder skall kunna bli systerpartiernas gemensamma kanslerskandidat förutsätter att en majoritet av CDU kan acceptera att någon från CSU utses. Men också att CSU är beredd att strid emot CDU i frågan. Hur CSU ställer sig avgörs på deras kongress i mars. Jag är övertygad om att Söder skulle bli ett framgångsrikt alternativ till både Laschet och Merz.   

   

Franz Josef Strauss (CSU). 

    

Länk till denna blogg  

Foto överst:

Armin Laschet, ny partiordförande för CDU.

Etiketter: Armin Laschet, Angela Merkel, Fredrich Merz, Tyskland, Konrad Adenauer, Markus Söder, Horst Seehofer, Kristdemokraterna, CDU, CSU, Annegret Kramp-Karrenbauer, AKK, Jörg Meuthen, Alexander Gauland, Fans Josef Strauss, Emmanuel Macron, Alexander de Croo, Saskia Esken, Norbert Walter-Bojans,  Nato, EU, Saarland, Northein-Weastfalen, Bayern, FDP, SPD, De gröna, Kristdemokratiska Unionen, Kristligt Sociala Unionen, Alternativ för Tyskland, (AfD) Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Förbundsrådet, Förbundsdagen, Federalism, Förbundspresident, En social marknadsekonomi, Die Linke, Kommunism, Brexit, Corona, Covid-19, Corona pandemin, Flyktingkrisen 2015, Heimat,