I Nya Wermlandstidningen har Henrik L. Barvå har skrivit en ledare med rubrik: Säg nej till skuldbroms. Hans artikel är skriven mot bakgrund av Finansinspektionens förslag om att öka krav på amortering för ägare till bostadsrätter och egna hem. Ett förslag som den rödgröna regeringen ställer sig bakom. Men som alliansens partier avvisar.
Barvås artikel om amoteringskravet
Det är bara att instämma i Barvås analys om att "obalanserna på bostadsmarknaden måste i stället angripas på andra sätt". Detta av tre skäl. Det är som Barvå konstaterar i sin artikel flertalet personer som köper en bostad inte gör detta i spekulativt syfte. Utan för att ha någonstans att bo. Det andra skälet är att ökade amorteringskrav ökar de stora obalanser som redan nu finns i på svensk bostadsmarknad. T.ex. att äldre personer inte flyttar ifrån sina villor och stora lägenheter eftersom nya och mindre är svåra att få tag i. Och man håller kvar sin lägenhet, hyr ut den i andra hand, trots att man bildar familj, studerar eller börjar att arbeta på annan ort. Det tredje skälet är att hårdare krav på amortering skapar ökade svårigheter för svaga boendegrupper främst för unga och nyanlända att kunna köpa sin första eller sin andra lägenhet.
Foto från en byggarbetsplats i Sverige
Min slutsats om vad problemet är att vi sedan 1940-talet har fört en bostadspolitik i Sverige som skapar flera onödiga strukturproblem kan sammanfattas så här:
" När prismekanismen är satt ur spel slutar bostadsmarknaden att fungera, och ersätts av godtycke, svarta pengar och köer."
Jag har länge undrat över den svenska bostadspolitiken. Varför kan man inte få tag i ett första hands kontrakt på en bostad i svenska städer, men i större huvudstäder med en växande befolkning som t.ex. Köpenhamn eller Bryssel? Varför är det möjligt att kunna få hyra en lägenhet i första hand i våra tre storstäder: Göteborg, Malmö, Stockholm eller i våra större universitetsstäder som t.ex. Umeå, Uppsala, Linköping eller Lund?
Min kunskap om Köpenhamn är ganska god. Under några månader i min ungdom, 1979, hyrde jag en lägenhet i Köpenhamn. Min bostad fanns i Fredriksberg som anses som en rätt välmående del av Köpenhamn. Fredriksberg är en egen kommun som ligger som en ö mitt i huvudstaden. Ett danskt Arlöv, Solna, Sundbyberg eller Mölndal. I dag åker man till Fredriksbergs Metro station på c:a 7 minuter från det välkända varuhuset Magasin du Nord vid Kongens Nytorv i centrala Köpenhamn. Min bostad låg inte långt från där ingången metron nu finns. Då jag bor utanför Malmö har jag nära till Köpenhamn kan jag följa samhällsdebatten i dansk media. Jag ser på dansk TV, lyssnar på deras radio och besöker staden ofta. I danska medier framhålls ofta den svenska bostadspolitiken som ett stort misslyckande. Den svenska bostadsmarknaden beskrivs som ett "Vilda Västern", inte utan anledning vill jag säga utifrån egna era erfarenheter av Lund, Malmö och Stockholm.
Fredriksbergs rådhus
När flyttade in i min danska lägenhet ställde personalen på hyreskontoret, på ett privat bostadsföretag, endast ett krav på mig, att jag skulle betala in två månadshyror i förskott eftersom jag inte hade någon inkomst (jag hade nyligen avslutat min militärtjänstgöring och skulle läsa en kurs på universitet). Men det var inga problem att få en lägenhet de t.om frågade om jag inte vill hyra en nyrenoverad trea eller fyra rumslägenhet och dela den med någon, i så fall kunde man hjälpa till och förmedla mig några namn från lista på personer som hört av sig till kontoret med önskemål om att få dela lägenhet.
Har inte Danmark högre hyror som Sverige? Jo det har man. I Danmark får betala mer i hyra än vad man skulle ha fått betala för motsvarande lägenhet i Sverige. I Danmark bor man på mindre yta än i Sverige och lägenhetsstandarden är längre. Min tvåa, som egentligen var en 1,5 rums lägenhet med gasspis och sovalkov, saknade hatthylla. Kylskåp och frys fick jag ordna själv. Danmark finns en fungerande marknad för begagnad köksutrustning. För en billig penning köpte jag ett litet kylskåp och ett minimalt frysfack, begagnat med i hyfsat skick. Man kan t.o.m. hyra köksutrustning i Danmark. Det lilla frysfacket hade jag på litet bord vid köksfönstret. Mitt kylskåp liknande en något för stor mikrovågsugn. Men det fanns gott om lediga lägenheter att hyra, då som nu, i alla prisklasser.
Än i dag är bostadsstandarden i Danmark lägre än i Sverige, vilket jag märkte när nyligen besökte en vän som nu bor utanför Ålborg på norra Jylland.
En annan god vän som var bosatt i Bryssel under några år fram till förra året. Enligt honom är det samma sak där som i Köpenhamn. När jag har varit i Bryssel har jag lagt märkte till att det finns lappar om lediga lägenheter lite varstans på olika språk och att man t.o.m. få möta personer, ofta medelålders kvinnor, som sitter utomhus vid små bord för att få ragga nya hyresgäster, de så kallade "Trottoar madamerna". Lediga lägenheter finns t.o.m. att få vid turistfällan Grand-Place eller i närheten av olika EU institutioner. Även på dessa attraktiva platser finns lägenheter att få med relativt låga hyror.
Grand-Place, Bryssel
Men åter till frågan varför vi har en havererad bostadsmarknad i Sverige? Bostadsbrist i över 240 av 290 kommuner och alltmer av illegala inslag i form av svarta pengar under bordet för att kunna komma över ett kontrakt. Och en situation där personer i åratal får hanka sig fram genom att korttids hyra under osäkra former, i andra, tredje eller fjärde hand.
Jag vill påstå att vi i Sverige har den olyckliga kombinationen av en sönderreglerad bostadsmarknad som gör det olönsamt att bygga vanliga bostäder eller att förvalta dessa bostäder, och att vi under lång tid har saknat en statlig bostadspolitik. Under den förra borgerliga regeringen fick vi äntligen en bostadsminister, Stefan Attefall (KD), som vågade att ta i tu med de strukturproblem som präglar svensk bostadsmarknad. Attefall är mest känd för att ha infört de så kallade Attefallhus, utvidgade Friggebodar, utan bygglov och för sitt engagemang för att förändra Plan- och Bygglagen, PBL, för underlätta bygglov för bostäder. Attefalls reformförsök mötte på hårt motstånd från den dåvarande oppositionen, som nu i regeringsställning till stor del har fullfört hans politik. Motstånd kom också ifrån en rad särintressen. Allt ifrån kommunerna som vi slår vakt om sitt planmonopol, till hyresrörelsen, byggfack och stora byggföretag. Attefallhusen blev en succé, tyvärr var Attefall inte lika framgångsrik när det gällde förenkla PBL eftersom flera av hans förslag röstande ned i riksdagen genom en ohelig allians mellan västerpartierna och SD.
F.d. bostadsminister Stefan Attefall (KD)
I både Danmark och Belgien är det en situation annan än i Sverige. Det byggs både billigt och dyrt, efterfrågan styr hur mycket som produceras. I båda länderna råder en mycket jämnare fördelning mellan bostäder som du äger och bostäder som du hyr. En annan skillnad är även hushåll med normala inkomster bor kvar inne i centrum, vilket vi inte har gjort i Sverige sedan början av 1960-talet. Dessutom finns det i dessa länder kvar mindre privata hyresvärdar som äger ett hyreshus med ett begränsat antal lägenheter där man själv bor och som man själv förvaltar. Men i Sverige har denna kategori av hyresvärdar försvunnit för länge sedan. De lägenheter som byggs hos oss är i huvudsak lägenheter som är relativt stora med mycket hög standard och därför är dyra att producera, för personer med god ekonomi och som har en liten exklusiv andel av hyresgästerna som målgrupp. Lägenheter som endast kommuner eller ett fåtal andra stora aktörer har resurser för att producera och förvalta.
Strandpromenaden, Västra Hamnen, Malmö.
Ett exempel på ett modernt och dyrt boende
som vänder sig exklusiv boendekategori.
Men i både Danmark och Belgien anses bostadspolitiken vara ett viktigt politikområde. Staten är aktiv, inte med subventioner eller reglering av byggnation och hyressättning, men med åtgärder för att underlätta förvaltning och finansiering av bostäder. Låg beskattning, frikostiga regler för avskrivningar för reparation och underhåll och t.ex. förenklade regler för byggprocess, arvsskiften och ekonomisk redovisning, gör att bostäder har lättare att konkurrera med andra sektor när det gäller anskaffning av kapital. Detta förstärks ytterligare av att i både Danmark och i Belgien har vad vi i Sverige skulle kalla för marknadshyror, som gör det lönsamt att producera och äga hyresfastigheter, kombinerat med olika former av bostadsbidrag för hyresgäster med låga inkomster.
Här på Amagerbro, vid Nathanels Kirke, i en annan del av
Köpenhamn hyrde en vän lägenhet under några år
(det spetsiga huset bortom kyrkan till höger).
Min granne i Fredriksberg en äldre dam, Fru Hansen, hade tre olika "hyresbidrag", ett som allmänt gick ut till flertalet ensamstående pensionärer, ett annat för att hon hade låg pension och ett tredje för sina höga medicinkostnader. Detta gjorde att Fru Hansen hade råd att bo kvar i sin trea trots sin låga pension, trots att hyran enligt svenska mått var ganska hög. I Danmark finns då även andra typer av bostadsbidrag, t.ex. för studenter, barnfamiljer, förtidspensionärer, långtidsarbetslösa etc.
Men Fru Hansen tänkte flytta. "Jag behover det ikke", sa hon. Men hon ville ha pengar över till annat. I hennes fall resor till Medelhavet, sin sommarstuga på Jylland (som hon delade med sina barn och ett syskon) och för att tillfredsställa andra behov i livet: "Fleaskesteg og goe viner po fine resturanger og mine cigarrer kostar myget" (då var det inte helt ovanligt att kvinnor rökte cigarrer eller cigariller i Danmark)". Men jag som med min svenska mentalitet inte var van att man lämnar en lägenhet frivilligt. Frågade om du ångar dig och vill åter bo i en trea. Fru Hansen svarade "Söde dreng (pojke), ickke nogre problemmer, lejligheter finnes for damer som meg." Fru Hansens svar har jag ofta tänkt på när jag har genomlevt den svenska bostadsmarknaden brister eller när den svenska bostadspolitiken förs på tal. Behöver vi verkligen ha det så som vi har det i Sverige? Förtjänar vi inte att ha det bättre? Att som Fru Hansen inte behöva bekymra sig för hur vi ska få tak över huvudet och ha någonstans att bo.
Bild nedan:
Ströget en gågata i centrala Köpenhamn mellan
Rådhusplatsen och Konungens Nytorv.
Bild ovan:
Elistorpsområdet i Arlöv, strax utanför Malmö, där jag numera är bosatt.
Etiketter:
Bostäder, Bostadspolitik, Bostadsbrist, Bostadskö, Henrik L Barvå, Nya Wermlandstidningen, Stefan Attefall, Sverige, Danmark, Belgien, Fredriksberg, Köpenhamn, Arlöv, Bryssel, Lund, Stockholm, Malmö, Marknadshyror, Hyresregleringar, Bostadsmarknad, Hyresmarknad, Amortering, Amorteringskrav, Finansinspektionen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar