Gud är ingen djävul

I tidningen Dagen har riksdagsledamöterna Tuve Skånberg (KD) och Mikael Oscarsson (KD) skrivit en artikel om de svårigheter som tanken på religionsfrihet möter i Sverige. I sin artikel utgår skribenter bl.a. ifrån en rapport från Europarådet. 

Du kan läsa Skånbergs och Oscarssons artikel här

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna

i Strasbourg.

Skribenterna har rätt. Religionsfriheten sitter trångt till i Sverige. Full religionsfrihet enligt Europarådets definition blev slutligen genomfört först i början av 1980-talet när Sverige, mycket motvilligt, undertecknade de sista tilläggsprotokollen till Europarådets konvention om religionsfrihet. Som bl.a. innebär att den svenska staten är förpliktigad att inte försvåra för föräldrar att uppfostra sina barn enligt den övertygelse som man själv önskar. Tillsammans med Turkiet var vi sist ut i Västeuropa. Våra nordiska grannländer Danmark och Norge skrev under redan i början av 1950-talet. Religionsfrihet kom in i vår grundlag 1995. Fram till 1958 hade katoliker och andra icke lutheraner inskränkningar i sin religionsfrihetens och mänskliga rättigheter. 1951 blev kloster tillåtna med särskilda villkor och katolska kyrkan fick äga mark samt fastigheter. Ända fram till 1958 kunde judar och pingstvänner nekas tillträde till högre utbildning eller statliga tjänster. De sista särskilda bestämmelser som inskränkte klosterverksamhet togs inte bort förrän 1977. 

Liberalernas partiledare Jan Björklund.

Nu har denna anda åter blivit på modet. På Liberalernas och Sverigedemokraternas partikongresser framfördes nyligen krav på att stoppa religiösa friskolor. Hotet mot religionsfriheten kommer i från olika håll:

1. Från socialister av olika kulörer vill avskaffa all religion av ideologiska skäl.
2. Från liberaler dels på grund av en allmän negativ inställning till religion över lag kombinerat med att man uppfattar att religion och religiösa friskolor motverkar integration (läs för muslimer)  3. Från övriga borgerliga partier (med undantag för Kristdemokraterna) som egentligen vill klämma åt muslimska friskolor men detta kan man inte medge öppet, så då får kristna och judiska friskolor följa med på köpet. 4. Från Sverigedemokraterna och övrig extrem höger som vill klämma åt muslimer i största allmänhet och som gärna försvagar kristen humanism som man inte gillar. För (SD) finns också en ideologisk motvilliga av alla övernationella sammanslutningar, som inte bara gäller FN, EU och Europarådet, av rent nationalistiska skäl, utan också religiösa varianter av internationella sammanslutningar som t.ex. katolska kyrkan och judendom. Medan rasistiska skäl är viktiga för extrema högergrupper som Nordiska Motståndsrörelsen (MNR). 

För att förstå i vilken hög grad Sverige på ett negativt sätt skiljer ut sig i ett Västeuropeiskt perspektiv, kan det vara klokt att studera religionsfrihetens, kulturella, teologiska, filosofiska och rättshistoriska rötter. 

     

Sverigedemokraternas partiledare

Jimmie Åkesson.

Påve Leo XIII:s (†1903) encyklika (offentlig skrivelse) från 1879, Aeterni Patris (Evig Fader), gav Thomas av Aquinos (†1274) filosofi status som sann och evig. Genom detta erkännande blev Thomas tankar den katolska kyrkans officiella filosofi. I denna encyklika skriver Leo XIII att ”Den helige Thomas lyckats visa oss genom sin filosofi att begreppen tro och förnuft kan förenas till en enhet som kännetecknas av harmoni och intellektuell klarhet”. Ett annat skäl till denna renässans för Thomas, som kom att kallas Nythomism, var hans tydliga strävan efter att förena Aristoteles (†332f.Kr.) filosofi med den kristna tron. Även i protestantiska områden kom intellektuella vid sekelskiftet 1900 att intressera sig för denna nyaristoteliska tankevärld. Två svenska exempel är Selma Lagerlöf (†1940), författare och nobelpristagare, och svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom (†1931).

Ärkebiskop Nathan Söderblom.

Thomas filosofi ansågs utgöra ett intellektuellt system som utgör en syntes (en samman fogad helhet) som uppstår i mötet mellan kristen tradition och en rad nya tankar som var populära i den tids kultur. Tankar som kom att kallas för modernism (t.ex. materialism, positivism och rationalism). I Thomas system får uppenbarelsen, eller tron, en högre rang än förnuftet och därför kan man hävda att det finns ett inslag av mystik i hans filosofi.

Thomas av Aquino.

En annan utgångspunkt för hans tankevärld, som återkom under 1800-talet, var en övertygelse om att förnuftet inte kan komma i konflikt med tron. Då den Gudomliga uppenbarelsen är av logisk natur. Denna positiva syn på sambandet mellan tro och vetande är tydlig i Thomas två ”Gudsbevis”, Det kosmologiska: Världen har en början (inget kan uppstå ur ingenting) och därför måste det finns en första ”rörare”. Det teologiska: En acceptans av Aristoteles tanke om att kosmos är ändamålsenligt uppbyggt. Vilket anses ”avslöja” existens av en gudomlig ”planritare”.

Bronsskulptur av Aristoteles. 

Från Aristoteles övertar nythomister uppfattningen om människan har ett socialt väsen och därför är en samhällsvarelse, ett socialt djur. Aristoteles ansåg att människan därför inte kan existera oberoende av samhället. Nythomister anser att staten finnas till för människans skull och inte tvärt om, vilket hävdas i totalitära ideologier (men även i klassisk konservatism).

 

Adolf Hitler, tysk rikskansler

och diktator 1932-1945.

Denna övertygelse utgår från en uppfattning om att människan inte ingår i samhället som ett av dess många objekt, utan genom sin natur är ett subjekt. Sin förmåga till självständigt handlade legitimerar att människan får frihet och ställs till ansvar för hur friheten används. Utifrån denna syn på relationen mellan människa och stat har den katolska kyrkan sedan slutet av 1800-talet bestämt avvisat totalitära ideologiers (som t.ex. nationalism och kommunism), anspråk på maktmonopol eller försök att bygga politiska paradis. I katolsk samhällsfilosofi finns också ett tydligt motstånd mot att någon grupp eller sammanslutning ska få härska över medborgarnas samveten.

Otto von Bismarck 1890.

Thomas rättsfilosofi blev åter aktuell under slutet av 1800-talets ”Kulturkamp” mellan kyrkorna och nya nationalstater (t.ex. Tyskland och Italien). Termen laserades av förbundskanslern Otto von Bismarck (†1898) i en konflikt mellan Tysklands katoliker (som senare även kom att inkludera övriga kristna kyrkor och landets judiska befolkning) och den nationella regeringen i Berlin. En strid som handlade om vilken rätt politisk makt har att härska över samhällets ursprungliga gemenskaper (t.ex. familj och kyrkor) och över opolitiska sammanslutningar (t.ex. kulturföreningar och kooperativ). Kyrkorna hävdade att det finns en Gudomlig rätt som ger medborgarna frihet att få leva efter sitt samvete och enligt sina inre övertygelser. Enligt denna naturrättsliga etik skall samhället tillåta samvetsfrihet inom t.ex. familj, utbildning och kultur.

Justitieminister Morgan Johansson (S)
en varm anhängare av Folksuveränitet
och en uttalad motståndare mot tankar

på naturrättsliga ideal. 

Denna övertygelse ställdes emot en tanke på Folksuvärnitet, vilket innebär att politisk makt ger rätt att få bestämma vad som är bäst för hela samhället. Och att dessa beslut gäller för samtliga medborgare. En tanke som både socialister och konservativa ställde sig bakom. Men som kristdemokrater och liberaler kritiserade. Nazism, fascism och kommunism använde sig av olika totalitära varianter av Folksuvärnitet för att legitimera sin politik. För nazister legitimerade denna tanke det krig mellan raser som anses oundviklig. För fascister innebär detta främst en plikt att försvara nationens traditioner och dess enhet. Detta maktideal används dessutom av marxister för att försvara sin analys om arbetarmakt, klasskamp och ett klasslöst samhälle.

  

En bebis i en kuvös.

Under senare år har även Sverige fått konflikter som liknar de som fanns i Bismarcks Tyskland. Ett exempel är den debatt som förts om samvetsfrihet skall tillåtas för vårdpersonal vid abort och passiv dödshjälp. Till skillnad mot Sverige finns i flera västeuropeiska nationer, t.ex. Norge, grundlagsskyddad samvetsfrihet för personal verksamma inom offentlig verksamhet. Även andra former av samvetsfrihet har kommit i fokus. Ett exempel är om rituell slakt enligt judendomens regler för kosher ska bli laglig, vilket den bl.a. är i Danmark. Andra exempel är om muslimska flickor ska få ha enkönad undervisning i simning eller om religiösa friskolor ska få finnas kvar i ett offentligt finansierat skolsystem.

Ett foto på två kommunistiska tyranner.

Lenin till vänster och Stalin till höger.

I flera västereuropeiska demokratier genomfördes en offentlig uppgörelse med olika totalitära politiska system efter 1945, t.ex. i Tyskland, i Italien och i Beneluxländerna. I våra nordiska grannländer Norge och Danmark utformades lagstiftning och politik utifrån erfarenheter av Nazitysklands ockupation. I Tyskland infördes ett författningsskydd, en särskild domstol och ett speciellt åklagarämbete för brott mot demokratin och författningen. Dessutom gavs offentligt anställda som t.ex. poliser, militärer och lärare, ett särskilt utökat juridiskt ansvar att förebygga författningsbrott. Även om Tyskland, utifrån sin dramatiska 1900-tals historia, har gått längre än andra länder i Västeuropa finns liknade inslag i t.ex. Österrike, i Nederländerna och i Belgien. I Sverige genomfördes tyvärr aldrig någon officiell uppgörelse med nazism, fascism och kommunism efter kriget.

Nazistiska tyranner på de anklagades bänk

under Nürnbergrättegångens första dag 1945.

Göring och Goebbels första raden till vänster. 

Demokratins återkomst och en renässans för naturrättstatlig lagstiftning resulterade i ett förnyat intresse för Thomas rättsfilosofi och för en lagstiftning inspirerad av romersk juridik. Utifrån en naturrättslig tradition utformades ideal om att säkra medborgarna frihet och att bevara rättsstatens principer genom att begränsa utövning av statlig makt. Åtgärder som legitimerades utifrån ett engagemang för demokratiska värderingar och en oro för diktaturens återkomst. 

 

Foto från New Yorkbörsen 2008.

Detta innebar att Aristoteles och andra antika filosofers tankar om lag och rätt användes bl.a. för att legitimera regionalt självstyre – att författningsdomstolar infördes för att säkra demokratin och att skydda rättsväsendet ifrån politisk inblandning – erkänna ideella organisationers betydelse – utforma ett kulturliv oberoende av politiskt makt – skydda privat äganderätt – ge stöd för en marknadsekonomi och att lagstifta om frihet för medier, etniska minoriteter och religiösa grupper. 

 

En samisk kör uppträder för

naturfolk i Kanada 2003.

Under slutet av 1800-talet fram till början av 1930-talet kom Nythomismens tankesystem att få inflytande främst i de katolska delarna av Europa. Efterkrigstidens renässans för Thomas rättsfilosofi varade fram till mitten av 1960-talet. Under 1980-talets aktiva motstånd mot kommunist regimerna i Östeuropa kom intresset åter att öka för Nythomism, även i protestantiskt dominerade områden. Ett skäl för denna tredje renässans för Thomas av Aquino var ett ökat intresse för hans aristoteliska filosofi inom den katolska kyrkan under Johannes Paulus II (†2005) pontifikat (som var påve från 1978) och under hans efterträdare Benedictus XVI (född 1927 som avgick av hälsoskäl 2013).

Påve Johannes Paulus II

(Karol Wojtyla).

Naturrättsliga tankar kom också att påverka protestantiska miljöer. Ett exempel är tanken på förvaltarskap som påverkade lutherska kyrkors och väckelsekristnas syn på miljöpolitik under 1970- och 1980-talen. Reformerta kyrkor (kalvinism) i Nederländerna och i Tyskland har agerat under efterkrigstiden för en pluralistisk modell med självständiga kulturella pelare för att skydda samhällets olika ”andliga familjer” (protestanter, katoliker, judar, muslimer, ateister, socialister, liberaler, konservativa). Detta innebär bl.a. att staten anses ha en skyldighet att garantera ”familjernas” frihet och stödja deras institutioner och organisationer (t.ex. massmedier och skolor) men ska inte lägga sig i hur verksamheterna sköts.

Utifrån denna naturrättsliga tradition har kristdemokratiska partier, tillsammans med liberaler, utgjort de främsta förespråkarna för en fördjupad europeisk integration genom EU och ställt sig positiva till internationellt samarbete på folkrättslig grund i organisationer som FN och Europarådet. En av Nythomismens främsta filosofer Jacques Maritain (†1973) var aktiv i arbetet med att utarbeta FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Rättsfilosofen Jacques Maritain. 

Bild ovan:

Ett Trumfkrucifix, från Sankt Lars kyrka
i Söderköping.  

Etiketter:

Leo XIII, Johannes Paulus II, Benedictus XVI, Aristoteles, Thomas av Aquino, Naturrätt, Folksuveränitet, Rättsfilosofi,  EU, FN, Kristdemokrater, Katoliker, Katolska kyrkan, Teofobi, Demokrati, Religionsfrihet, Liberalerna, Sverigedemokraterna, (L), (SD), Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg, Dagen, Jacques Maritain, Nythomism, Nathan Söderblom, Kalvinism, Tyskland, Nederländerna, Norge, Danmark, Sverige, Muslimer, Islam, Europarådet, Socialister, Liberaler, Konservativa, Nazister, Fascister, Marxister, Ateister, Judar, Judendom, Reformerta Kyrkor, Väckelsekristna, Förvaltaskapstanken, Förvaltarskap, Protestanter, Författning, Författningsdomstol, Författningsskydd, Grundlag, Österrike, Belgien, Nazityskland, Rättsstat, Rättsstatens principer, Abort, Dödshjälp, Passiv dödshjälp, dödsstraff, Friskolor, Religiösa friskolor, Samvetsfrihet, Mänskliga rättigheter, Italien,  Positivism, Rationalism, Nationalism, Modernism,  Äganderätt, Marknadsekonomi, Kosher, Otto von Bismarck, Jimmie Åkesson, Jan Björklund, Krucifix, Kulturkamp, (MNR), Nordiska Motståndsrörelsen,

Löfven svek Norden och Öresund

I Dagens Samhälle har Ann-Sofie Dahl docent och forskare i internationell politik skrivit en gästkrönika om den svenska vänsterregeringens märkliga och inkompetenta hantering angående lokalisering av Europeiska Läkemedelsmyndigheten (EMA).

Du kan läsa Dahls artikel här

Dahls artikel har rubrik: I "Byen" (staden, d v s huvudstaden, Köpenhamn) ser man Sverige som en svikare. Hennes rubrik fångar en hel del av den omdömeslöshet som präglat Löfven regeringens agerande i frågan.

Bakgrunden är denna. EMA är en gemensam EU myndighet som bl.a. bedriver forskning och utfärdar licensiering av läkemedel inom Europa. Vilket innebär att om ett läkemedel har blivit godkänt i t.ex. Portugal blir detta läkemedel godkänt inom hela EU efter granskning av EMA. Detta är en stor myndighet med cirka 900 anställda. 



Läkemedel i form av kapslar
och tabletter.

På grund av Brexit måste EMA lämna London. 11 regeringar lämnade in ansökningar, därmed både Sverige och Danmark. Inför beslutet tog tre regeringar tillbaka sin ansökan. Men Stockholm och Köpenhamn fortsatte sin kandidatur. Stockholm åkte ut redan i första omgången trots en kampanjbudget på flera miljoner och att ett 50 tal har anställts av regeringskansliet för att på heltid arbeta med den svenska kandidaturen. Köpenhamn lyckades bättre och gick till "final" som man förlorade till Amsterdam som fick lokaliseringen av denna EU myndighet. I den avslutande omröstningen mellan Amsterdam, Milano och Köpenhamn fick Danmark stöd av de tre baltiska länderna, Finland och Frankrike, men sveks av Sverige som röstade på Milano. Amsterdam vann över Milano efter efter lottdragning.



Anders Samuelsen från 
nyliberala Liberal Alliance.

Sveriges svek i omröstning fick den danska utrikesministern Anders Samuelsen att gå i taket. I danska medier förklarade Samuelsen att Sveriges agerande i Bryssel kommer att få konsekvenser för det nordiska samarbetet och för Danmarks framtida relationer med Sverige. Den danska reaktionen är försåtlig. Danmark stöttade den svenska ansökan om att få den europeiska material forskningsanläggningen, The European Spallation Source (ESS), till Lund, vilket har påtalats av den dåvarande danska  forskningsministern och nuvarande parlamentarikern Bertil Haader från högerliberala partiet Venstre. Sveriges lyckades få ESS bl.a. tack vare det aktiva stödet från Danmark. Under EU toppmötet i Göteborg försökte den danska statsministern Lars Lökke Rasmusen (Venstre) att få ett avtal med Stefan Löfven om att när något av deras ansökningar var bort röstat skulle man stödja den andres kandidatur. Men Löfven vägrade. Varför kan man undra?

      

Lars Lökke Rasmusen.

Men egentligen borde man borde inte vara överraskad. Regeringens agerande ingår i ett tydligt mönster. Tyvärr har Sveriges två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, en långvarig tradition av en Stockholm- och en Mälardalsk centralism. I detta ingår en ryggmärg reflex hos båda dessa partier av att det som kan tänkas vara bra för Stockholm och Mälardalen automatiskt måste vara bra för hela Sverige. Denna tanke är absurd. Det som fungerar bra för t.ex. Skåne behöver inte vara bra för Norrbotten eller tvärt om. Denna tradition medför också ett ointresse och en direkt ovilja att se till andra landsdelars intressen. I detta ligger också man inte riktigt förstår att Stockholm ligger geografiskt taskigt till i Europas utkant.



Kukkolaforsen. I Tornedalen, 
en annan gränsregion 
mellan två nationer, 
.Sverige och Finland.

Enligt vad som har framkommit i dansk- och i annan europeisk media så hade Stockholm aldrig någon chans på grund av flera anledningar: 1. Stockholm var i praktiken diskvalificerad på grund av att staden redan hade fått EU:s smitt skyddsmyndighet (en mindre myndighet). Att Stockholm skulle få två EU myndigheter var otänkbart för flertalet av EU:s regeringar. 2. På grund av geografiska läget. 3. På grund av Stockholms ganska dåliga flygförbindelser med flera storstäder i Europa. 4. På grund av svårigheter med att ordna kvalificerad utbildning på engelska åt anställdas anhöriga. 5. På grund av problem med att lösa bostadsfrågan på ett tillfredsställande sätt i bostadsbristens Stockholm. 



Ett Öresundståg på Örestads station.
Byggnaden till höger är 
läkemedelsföretaget Ferrings 
norden kontor med många svenskar
i sin personal

Men Köpenhamn låg på samtliga dessa parametrar bättre till än Stockholm. Inte minst på grund av flygplats Kastrup, som är en betydligt större flygplats är Arlanda, Europas tredje- fjärde största. Danmark hade i sin ansökan föreslagit att EMA skall placeras i Örestad som ligger 45 minuter med Öresundståg från Lunds C och 25 minuter från Malmö C. Personligen tror att flera ledande socialdemokrater, inkl. Löfven själv, och många tjänstemän i regeringskansliet upplever Köpenhamn och Öresundsregionen som ett hot mot en Mälardalsk dominans i Sverige och mot sina hemliga ambitioner om att Stockholm ska bli Nordens huvudstad. Just detta har kommenterat i två tidigare inlägg på denna blogg:

Om en artikel av Gunnar Wetterberg ang Norden som en försummad källa till tillväxt och social utveckling

Om Arlanda, Kastrup, centralism och Sveriges och Öresundsregionens framtid

Dessutom måste man fråga sig vad som hade hänt om Sverige redan ifrån början hade enats med Danmark om föra fram Köpenhamn som en gemensam nordisk kandidat för EMA:s lokalisering?  Troligen har Samuelsen rätt i sin bedömning att en gemensam nordisk kandidatur för en lokalisering av EMA till Köpenhamn hade ökat möjligheterna för en dansk seger.  En sak är klar. Ett lokalisering av EMA till Örestad hade inneburit ett lyft för båda sidor av Öresund. Och detta borde inte vara ointressant för Sveriges regering. Vill inte Löfven och andra ministrar ge västra Skåne ett lyft så borde man på grund av sin uttalade vilja att stödja det nordiska samarbetet ha ställt sig bakom Danmarks EMA kandidatur. 



Terminal 3 på Kastrups flygplats        

Bild ovan:
EMA:s kontor i London.

Bildkälla:
Wikipedia

Etiketter:

EMA, EES, The European Spallation Source, Öresundsregionen, EU, Sverige, Danmark, Norden, Nordiskt samarbete, Lars Löke Rasmusen, Anders Samuelsen, Bertil Haader, Stefan Löfven, Ann-Sofie Dahl, Dagens Samhälle, Kastrup, Arlanda, Malmö, Lund, Köpenhamn, Amsterdam, London, Milano, Moderaterna, Socialdemokraterna, Stockholm, Mälardalen,  Gunnar Wetterberg, Brexit, Arlanda, Kastrup, Örestad,

Granska RFSUs normlöshet

I Världen i Dag, har Ruth Nordström skrivet en läsvärd ledarartikel om RFSL och RFSU normlösa sexualetik under rubrik: Det är dags att granska RFSU och RFSL.

Nordströms artikel om RFSU och RFSL

Det är bara att hålla med Nordström om att vi måste reagera när man i RFSU:s tidning Ottar kan läsa en artikel om "  ”begränsade begär”, om dömda sexualförbrytare som inte får tillräckligt stor ”rätt till sin sexualitet” på kåken. En av de intervjuade dömdes till tre och ett halvt års fängelse för våldtäkt mot barn."

Jag förstår Nordströms reaktion om de uppfattningar som förs fram i denna artikel om: "En av journalistens första frågor är om det ”går att ha sex” nu när han sitter i fängelset? Eller var hans sexualitet ”begränsad” på något sätt? Det är ju en relevant fråga, inte bara till en sexualbrottsling. Bör sexualiteten på något sätt begränsas av ramar, eller skall sexualiteten frigöras, från alla gränser, från alla normer?"

Marcus Birro

RSFU har fått en märklig ställning som den svenska vänsterns heliga ko. Den som vågar ifrågasätta organisationen brännmärks offentligt vilket t.ex. den kristna journalisten och författaren Marcus Birro har råkat ut för. Att RFSU har hamnat under radarn för medias granskning är konstigt. Inte minst mot bakgrund mot att RFSU har varit inblandande i flera mycket skandalösa projekt genom årens lopp. Deras kampanj för barnsex (alltså barns rätt till sexuella upplevelser med varandra) eller deras indirekta försvar för pedofili är endast två exempel av många. Att kritiskt granska RFSU känns ännu mer aktuellt nu då Me too kampanjen har skapat en behövlig debatt om vår syn på sex och hur vi agerar sexuellt mot kollegor och andra vi möter i vår vardag. Naturligtvis måste vi vara extra hårda mot alla sexuella närmanden som riktar sig mot barn.

Bild ovan:

RFSL kampanjar i Rinkeby, utanför Stockholm.

Bild nedan:

Tyska dagisbarn på utflykt.

Etiketter:

RFSL, RFSU, Me too, Sex, Sexualitet, Sexuella övergrepp, Pedofili, Världen i Dag, Marcus Birro, 

Vi förtjänar en bättre bostadsmarknad

I Nya Wermlandstidningen har Henrik L. Barvå har skrivit en ledare med rubrik: Säg nej till skuldbroms. Hans artikel är skriven mot bakgrund av  Finansinspektionens förslag om att öka krav på amortering för ägare till bostadsrätter och egna hem. Ett förslag som den rödgröna regeringen ställer sig bakom. Men som alliansens partier avvisar.

Barvås artikel om amoteringskravet

Det är bara att instämma i Barvås analys om att "obalanserna på bostadsmarknaden  måste i stället angripas på andra sätt". Detta av tre skäl. Det är som Barvå konstaterar i sin artikel flertalet personer som köper en bostad inte gör detta i spekulativt syfte. Utan för att ha någonstans att bo. Det andra skälet är att ökade amorteringskrav ökar de stora obalanser som redan nu finns i på svensk bostadsmarknad. T.ex. att äldre personer inte flyttar ifrån sina villor och stora lägenheter eftersom nya och mindre är svåra att få tag i. Och man håller kvar sin lägenhet, hyr ut den i andra hand, trots att man bildar familj, studerar eller börjar att arbeta på annan ort. Det tredje skälet är att hårdare krav på amortering skapar ökade svårigheter för svaga boendegrupper främst för unga och nyanlända att kunna köpa sin första eller sin andra lägenhet.



Foto från en byggarbetsplats i Sverige

Min slutsats om vad problemet är att vi sedan 1940-talet har fört en bostadspolitik i Sverige som skapar flera onödiga strukturproblem kan sammanfattas så här:

" När prismekanismen är satt ur spel slutar bostadsmarknaden att fungera, och ersätts av godtycke, svarta pengar och köer."

Jag har länge undrat över den svenska bostadspolitiken. Varför kan man inte få tag i ett första hands kontrakt på en bostad i svenska städer, men i större huvudstäder med en växande befolkning som t.ex. Köpenhamn eller Bryssel? Varför är det möjligt att kunna få hyra en lägenhet i första hand i våra tre storstäder: Göteborg, Malmö, Stockholm eller i våra större universitetsstäder som t.ex. Umeå, Uppsala, Linköping eller Lund?

Min kunskap om Köpenhamn är ganska god. Under några månader i min ungdom, 1979, hyrde jag en lägenhet i Köpenhamn. Min bostad fanns i Fredriksberg som anses som en rätt välmående del av Köpenhamn. Fredriksberg är en egen kommun som ligger som en ö mitt i huvudstaden. Ett danskt Arlöv, Solna, Sundbyberg eller Mölndal. I dag åker man till Fredriksbergs Metro station på c:a 7 minuter från det välkända varuhuset Magasin du Nord vid Kongens Nytorv i centrala Köpenhamn. Min bostad låg inte långt från där ingången metron nu finns. Då jag bor utanför Malmö har jag nära till Köpenhamn kan jag följa samhällsdebatten i dansk media. Jag ser på dansk TV, lyssnar på deras radio och besöker staden ofta. I danska medier framhålls ofta den svenska bostadspolitiken som ett stort misslyckande. Den svenska bostadsmarknaden beskrivs som ett "Vilda Västern", inte utan anledning vill jag säga utifrån egna era erfarenheter av Lund, Malmö och Stockholm.



Fredriksbergs rådhus

När flyttade in i min danska lägenhet ställde personalen på hyreskontoret, på ett privat bostadsföretag, endast ett krav på mig, att jag skulle betala in två månadshyror i förskott eftersom jag inte hade någon inkomst (jag hade nyligen avslutat min militärtjänstgöring och skulle läsa en kurs på universitet). Men det var inga problem att få en lägenhet de t.om frågade om jag inte vill hyra en nyrenoverad trea eller fyra rumslägenhet och dela den med någon, i så fall kunde man hjälpa till och förmedla mig några namn från lista på personer som hört av sig till kontoret med önskemål om att få dela lägenhet.

Har inte Danmark högre hyror som Sverige? Jo det har man. I Danmark får betala mer i hyra än vad man skulle ha fått betala för motsvarande lägenhet i Sverige. I Danmark bor man på mindre yta än i Sverige och lägenhetsstandarden är längre. Min tvåa, som egentligen var en 1,5 rums lägenhet med gasspis och sovalkov, saknade hatthylla. Kylskåp och frys fick jag ordna själv. Danmark finns en fungerande marknad för begagnad köksutrustning. För en billig penning köpte jag ett litet kylskåp och ett minimalt frysfack, begagnat med i hyfsat skick. Man kan t.o.m. hyra köksutrustning i Danmark. Det lilla frysfacket hade jag på litet bord vid köksfönstret. Mitt kylskåp liknande en något för stor mikrovågsugn. Men det fanns gott om lediga lägenheter att hyra, då som nu, i alla prisklasser.

Än i dag är bostadsstandarden i Danmark lägre än i Sverige, vilket jag märkte när nyligen besökte en vän som nu bor utanför Ålborg på norra Jylland.

En annan god vän som var bosatt i Bryssel under några år fram till förra året. Enligt honom är det samma sak där som i Köpenhamn. När jag har varit i Bryssel har jag lagt märkte till att det finns lappar om lediga lägenheter lite varstans på olika språk och att man t.o.m. få möta personer, ofta medelålders  kvinnor, som sitter utomhus vid små bord för att få ragga nya hyresgäster, de så kallade "Trottoar madamerna". Lediga lägenheter finns t.o.m. att få vid turistfällan Grand-Place eller i närheten av olika EU institutioner. Även på dessa attraktiva platser finns lägenheter att få med relativt låga hyror.



Grand-Place, Bryssel

Men åter till frågan varför vi har en havererad bostadsmarknad i Sverige? Bostadsbrist i över 240 av 290 kommuner och alltmer av illegala inslag i form av svarta pengar under bordet för att kunna komma över ett kontrakt. Och en situation där personer i åratal får hanka sig fram genom att korttids hyra under osäkra former, i andra, tredje eller fjärde hand.

Jag vill påstå att vi i Sverige har den olyckliga kombinationen av en sönderreglerad bostadsmarknad som gör det olönsamt att bygga vanliga bostäder eller att förvalta dessa bostäder, och att vi under lång tid har saknat en statlig bostadspolitik. Under den förra borgerliga regeringen fick vi äntligen en bostadsminister, Stefan Attefall (KD), som vågade att ta i tu med de strukturproblem som präglar svensk bostadsmarknad. Attefall är mest känd för att ha infört de så kallade Attefallhus, utvidgade Friggebodar, utan bygglov och för sitt engagemang för att förändra Plan- och Bygglagen, PBL, för underlätta bygglov för bostäder. Attefalls reformförsök mötte på hårt motstånd från den dåvarande oppositionen, som nu i regeringsställning till stor del har fullfört hans politik. Motstånd kom också ifrån en rad särintressen. Allt ifrån kommunerna som vi slår vakt om sitt planmonopol, till hyresrörelsen, byggfack och stora byggföretag. Attefallhusen blev en succé, tyvärr var Attefall inte lika framgångsrik när det gällde förenkla PBL eftersom flera av hans förslag röstande ned i riksdagen genom en ohelig allians mellan västerpartierna och SD.

F.d. bostadsminister Stefan Attefall (KD)

I både Danmark och Belgien är det en situation annan än i Sverige. Det byggs både billigt och dyrt, efterfrågan styr hur mycket som produceras. I båda länderna råder en mycket jämnare fördelning mellan bostäder som du äger och bostäder som du hyr. En annan skillnad är även hushåll med normala inkomster bor kvar inne i centrum, vilket vi inte har gjort i Sverige sedan början av 1960-talet. Dessutom finns det i dessa länder kvar mindre privata hyresvärdar som äger ett hyreshus med ett begränsat antal lägenheter där man själv bor och som man själv förvaltar. Men i Sverige har denna kategori av hyresvärdar försvunnit för länge sedan. De lägenheter som byggs hos oss är i huvudsak lägenheter som är relativt stora med mycket hög standard och därför är dyra att producera, för personer med god ekonomi och som har en liten exklusiv andel av hyresgästerna som målgrupp. Lägenheter som endast kommuner eller ett fåtal andra stora aktörer har resurser för att producera och förvalta.



Strandpromenaden, Västra Hamnen, Malmö.
Ett exempel på ett modernt och dyrt boende
som vänder sig exklusiv boendekategori.

Men i både Danmark och Belgien anses bostadspolitiken vara ett viktigt politikområde. Staten är aktiv, inte med subventioner eller reglering av byggnation och hyressättning, men med åtgärder för att underlätta förvaltning och finansiering av bostäder. Låg beskattning, frikostiga regler för avskrivningar för reparation och underhåll och t.ex. förenklade regler för byggprocess, arvsskiften och ekonomisk redovisning, gör att bostäder har lättare att konkurrera med andra sektor när det gäller anskaffning av kapital. Detta förstärks ytterligare av att i både Danmark och i Belgien har vad vi i Sverige skulle kalla för marknadshyror, som gör det lönsamt att producera och äga hyresfastigheter, kombinerat med olika former av bostadsbidrag för hyresgäster med låga inkomster.



Här på Amagerbro, vid Nathanels Kirke, i en annan del av
Köpenhamn hyrde en vän lägenhet under några år
(det spetsiga huset bortom kyrkan till höger).

Min granne i Fredriksberg en äldre dam, Fru Hansen, hade tre olika "hyresbidrag", ett som allmänt gick ut till flertalet ensamstående pensionärer, ett annat för att hon hade  låg pension och ett tredje för sina höga medicinkostnader. Detta gjorde att Fru Hansen hade råd att bo kvar i sin trea trots sin låga pension, trots att hyran enligt svenska mått var ganska hög. I Danmark finns då även andra typer av bostadsbidrag, t.ex. för studenter, barnfamiljer, förtidspensionärer, långtidsarbetslösa  etc.

Men Fru Hansen tänkte flytta. "Jag behover det ikke", sa hon. Men hon ville ha pengar över till annat. I hennes fall resor till Medelhavet, sin sommarstuga på Jylland (som hon delade med sina barn och ett syskon) och för att tillfredsställa andra behov i livet: "Fleaskesteg og goe viner po fine resturanger og mine cigarrer kostar myget" (då var det inte helt ovanligt att kvinnor rökte cigarrer eller cigariller i Danmark)". Men jag som med min svenska mentalitet inte var van att man lämnar en lägenhet frivilligt. Frågade om du ångar dig och vill åter bo i en trea. Fru Hansen svarade "Söde dreng (pojke), ickke nogre problemmer, lejligheter finnes for damer som meg." Fru Hansens svar har jag ofta tänkt på när jag har genomlevt den svenska bostadsmarknaden brister eller när den svenska bostadspolitiken förs på tal. Behöver vi verkligen ha det så som vi har det i Sverige? Förtjänar vi inte att ha det bättre? Att som Fru Hansen inte behöva bekymra sig för hur vi ska få tak över huvudet och ha någonstans att bo.

Bild nedan:

Ströget en gågata i centrala Köpenhamn mellan

Rådhusplatsen och Konungens Nytorv.

Bild ovan:

Elistorpsområdet i Arlöv, strax utanför Malmö, där jag numera är bosatt.

Etiketter:

Bostäder, Bostadspolitik, Bostadsbrist, Bostadskö, Henrik L Barvå, Nya Wermlandstidningen, Stefan Attefall, Sverige, Danmark, Belgien, Fredriksberg, Köpenhamn, Arlöv, Bryssel, Lund, Stockholm, Malmö, Marknadshyror, Hyresregleringar, Bostadsmarknad, Hyresmarknad, Amortering, Amorteringskrav, Finansinspektionen,

Det osociala samhället

Julklappstips för intresserade av samhälle och politik. Jag rekommenderar två böcker som handlar om hur relationen mellan samhälle och medborgare påverkar våra liv och demokratins utveckling. Den ensamme bowlaren och Den fungerande demokratin är båda skriva av Robert D. Putnam och utgivna i svensk översättning på SNS-förlag.

Robert D. Putnam 2006

Under 1980- och 1990-talen togs Aristoteles (†332 f.Kr.) syn på människan som ett socialt djur, en samhällsvarelse, upp av en grupp vetenskapsmän verksamma inom filosofi och olika samhällsvetenskaper som kom att kallas för Kommunitarianerna (av latinets commune, det vi har gemensamt), med Robert D. Putnam (född 1941) Charles Taylor (född 1931) och Alasdair MacIntyre (född 1929) som mest kända namn. Gemensamt för kommunitarianer är att man bestämt avvisar liberalismens syn på att människan endast kan förstås ur ett individ perspektiv.

Byst föreställande Aristoteles

I sitt avståndstagande av nyliberala filosofer som t.ex. John Rawls (†2002) och Ayn Rand (†1982), betonar kommunitarianer, inspirerade av Alex de Tocqueville (†1859), behovet av att medborgarna deltar i samhället och tar sitt ansvar för andra. Detta frivilliga engagemang, t.ex. i olika ideella föreningar, skapar ett socialt kapital som håller samman samhället och bevarar demokratin. 

En viktig del av deras teoribildning är att socialism och nyliberalism har misslyckats för att dessa ideologiers syn på människa och samhälle är ofullständig. Kommunitarianer framhåller att gemensamma värderingar behövs för att ett samhälle ska hänga ihop och fungera väl. En vilja till att socialt agera med andra kombinerad med egenansvar är viktiga inslag i det ”kitt” som ska hålla ihop samhället och att bygga upp det sociala kapitalet i USA. I denna strävan är etiska värderingar om att vara lyhörd, respektfull och hjälpsam mot andra  betydelsefulla för det sociala klimatet i samhället.  

Fyra generationer samlade tillsammans.

Tillika med personalismen och kristdemokratin betonar kommunitarianerna att samhället behöver medborgare som är aktiva i nära och opolitiska gemenskaper (t.ex. familj och grannskap) för att på lång sikt utvecklas positivt fysiskt (ekonomiskt och tekniskt) och ”andligt” (kulturellt och socialt).

En bowlare slår en skruv

Medborgarnas behov av samhörighet skildras i statsvetaren (också verksam som sociolog) Robert D. Putnams berömda bok från 2000 Den ensamme bowlaren (utkom på svenska 2006). Bokens svenska undertitel: Den amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse, ger en bra sammanfattning av det budskap som Putnam för fram. I boken utgår Putnam från sin teori om att ett samhälle, ur ett sociologiskt perspektiv, har tre slags tillgångar: fysiskt kapital, human kapital och socialt kapital.

Enligt kommunitarianer glöms det sociala kapitalet ofta bort och har negligerats inom politik och vetenskap. Denna glömska är allvarlig för utan det sociala kapitalet riskerar samhället att gå sönder genom att tilliten mellan medborgarna försvinner och att förtroendet mellan medborgarna och samhället bryts ner. När jag nu läste om boken slog en tanke mig. Kan Donald Trumps seger det amerikanska presidentvalet förklaras utifrån en urholkning av det sociala kapitalet i det amerikanska samhället?

Donald Trump (född 1946)

Putnam sammanfattar sitt budskap med en insikt om att det måste råda en balans mellan frihet, jämlikhet och broderskap. Och det som i boken uttrycks som socialt kapital motsvarar till en del den franska revolutionens tankar på broderskap. Ensidig betoning av frihet anses skapa rotlöshet och anarki. Om jämlikheten tillåts dominera hotats både friheten och broderskapet (som i olika kommunistiska stater, men delvis också i de skandinaviska länderna). Broderskapets roll är att mildra frihetens och jämlikhetens negativa konsekvenser t.ex. individuell egoism (allas kring mot alla, eller en flykt från samhället) och för att minska behov av att införa omfattande regleringar för att lösa sociala problem som kan riskerar att döda kreativitet och minska medborgarnas vilja att ta eget ansvar.

Du kan beställa boken här

  

Syskon en viktig nära gemenskap 

I Den ensamme bowlaren lägger Putnam fram en rad belägg för att det civila samhället i USA är kris. Amerikanen är i allt lägre omfattning aktiv i olika ideella organisationer. Men det mest allvarliga i denna pågående utveckling mot ett Ensamhetssamhälle (som Putnam kallar för Det osociala samhället) är medborgarna mer sällan deltar i olika informella sammanhang som kvartersfester, städdagar, eller klassträffar. I boken presenterar Putnam data på allt från kyrkobesök, röstande i val, bridgespel, bowlande, till gemensamma utflykter med grannarna eller hur ofta man bjuder vänner på middag. I boken för han fram en uppfattning att alla indikatorer sedan mitten av 1970-talet pekar ”åt fel håll”. Enligt Putnam håller det sociala kapitalet helt på att försvinna i USA.

  

Bridgespelare.

För att bryta denna negativa utveckling för han fram en rad förslag t.ex. om medborgarskolning inom utbildningsväsendet, att skapa ett mer familjevänligt arbetsliv bl.a. genom att erbjuda barntillsyn och tvättstugor på arbetsplatserna. I boken framförs stadsplanerings betydelse. Här efterlyser Putnamn en närhet mellan arbetsplats och bostad, och att nya stadsmiljöer skapas som är vänligare för fotgängare och cyklister, och som innehåller platser som uppmuntrar sociala möten med vänner och grannar, t.ex. torg med musikpaviljonger – bibliotek –kvartersbutiker – caféer – lekplatser – hundrastgårdar samt möjligheter att spela schack och åka skateboard.



Foto från en hundrastgård i Stockholm

Ett annat förslag är att sänka skatter och sociala avgifter åt arbetsgivare och anställda som deltar i olika ”samhällsnyttiga aktiviteter” på arbetstid t.ex. i kvinnojourer, ger extra läxhjälp på skolor i socialt utsatta områden eller som ställer upp som frivilligarbetare inom vård och omsorg. Putnam anser att kultur har en viktig roll för samhällsandans renässans. Han ger flera exempel på lyckade projekt där olika samhällsgrupper har förts samman genom en rad kulturaktiviteter som musik och teater trots skillnader avseende religion – politisk uppfattning – ålder – kön – ras – inkomst etc.

En amatörteater grupp framför My Fair Lady 2011

Den ensamme bowlaren kom att påverka samhällsdebatten i flera västerländska demokratier. Ett svenskt exempel på intresset för Putnams tankar är att Den parlamentariska demokratiutredningens (SOU 2000:1) slutsatser starkt påverkades av Putnams samhällssyn. 

 

Italienska delikatesser.  

I hans tidigare publicerade bok Den fungerande demokratin från 1993 (utkom på svenska 1996 och på nytt 2011), jämför Putnam den ekonomiska och den politiska utvecklingen mellan olika provinser i Italien efter att ett ökat regionalt självstyre infördes i mitten av 1970-talet. Efter att ha följt utvecklingen under tjugo år anser Putnamn att han kan förklara snabbt växande skillnader i hur provinserna har lyckats hantera sina nya ansvarsområden, utifrån hur den regionala demokratin fungerar (t.ex. deltagande i val och medlemstal för partier). Medan socioekonomiska faktorer som t.ex. grad av industrialisering, utbildningsnivå, befolkningssammansättning har mindre betydelse.

Foto från italienska parlamentets andra kammare Senaten 

Och att den demokratiska processen i sin tur påverkades av i vilken omfattning medborgarna är organiserade i olika sociala och informella sammanhang som t.ex. sångkörer, kennelklubbar, idrottsföreningar och bokcirklar. Omfattningen av deltagande i olika frivilliga sammanslutningar förklarar, enligt Putnam, inte bara skillnader i hur demokratin har utvecklas i olika provinser, där norra Italien har lyckats bättre än i nationens södra delar, utan också varför vissa provinser har fått en bättre ekonomisk och social utveckling.

Du kan beställa boken här

En annan slutsats som Putnam drar är att det inte är ekonomisk tillväxt som ger ett starkt utvecklat föreningsliv, utan tvärtom att det är föreningslivet som ger ekonomisk tillväxt. En slutsats som har plockats upp av flera nationalekonomer och inspirerat statsvetare till att studera folkbildningens roll för demokratin.

Foto från en svensk bokcirkel  

Bild ovan: Skriet (Skriket) från 1893 av den norske målaren Edward Munck († 1944).

Etiketter:   
Robert D. Putnam, Den ensamme bowlaren, Den fungerande demokratin, Den parlamentariska demokratiutredningen, Kommunitarianer, Kommunitarianism, Personalism, Kristdemokrati, Aristoteles, Nyaristotelism, USA, Italien, Sverige, Socialt kapital, Fysiskt kapital, Human kapital, Ideella organisationer, Donald Trump, Social integration, Ensamhetssamhället, Det osociala samhället, Frihet, Jämlikhet, Broderskap, Charles Taylor, Alasdair MacIntyre, Alex de Tocqueville, John Rawls, Ayn Rand, Folkbildning, Egenansvar, Samhällsansvar, Bokcirklar, Hundrastgårdar, Skateboardparker,