I Göteborgs-Posten har Sven-Olof Carlsson skrivit en läsvärd debattartikel om aktuell narkotikapolitik. Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Starkare cannabis påverkar ungdomars hälsa.” Carlsson ger i sin artikel flera exempel på hur narkotika påverkar sina brukare. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att allt bruk av narkotika innebär ett missbruk. Och att detta gäller även för att röka "gräs" (Cannabis även känd som Marijuana) eller att använda LSD, eller att missbruka narkotika klassade läkemedel som t.ex. Concerta. Allt detta är i grunden samma sak. Ett asocialt beteende som förstår din kropp samt din mentala hälsa. Och som påverkar dina relationer med närstående och övriga personer t.ex. grannar och kollegor. Uppdelningen i lätt- och i tung narkotika är en bluff. Narkotika är narkotika punkt slut.
Här kan du läsa Carlssons artikel
Att all bruk av narkotika även påverkar samhället i stort är ett faktum som inte bara utpräglade narkotika flummare blundar för. Insikt och en förståelse för detta saknas tyvärr även hos andra. Denna blinda fläck är ett arv från 1968-års kulturradikalism och dess studentmarxism. Ideal och tankar som ännu påverkar samhället överlag och som har trängts sig in stora delar av svensk borgerlighet.
Ett foto från en singelolycka med dödlig utgång.
Ett praktiskt exempel. För några år sedan träffade jag en psykiatriker på en middag som under flera år hade forskat på olika bakomliggande faktorer bakom dödsolyckor på våra vägar. En av de slutsatser som han och hans kollegor kom fram till var att många av de till syns oförklarliga singelolyckor som tidigare över lag har kategoriserats som troliga självmord var man numera övertygade om att de ofta var narkotika relaterade, särskilt när det gällde yngre och medelålders omkomna. Detta rör sig om mellan 100-150 dödsfall per år. Det vill säga c:a hälften av alla som omkommer i trafiken. Om polis inte misstänker att ett brott ligger bakom en olycka eller om den omkomne uppenbart inte har varit ”hög” vilket ofta kan konstateras vid en närmare titt på pupiller och när inget tekniskt fel på bilen med lätthet kan konstateras, t.ex. med bromsar, däck eller ljus, då genomförs oftast ingen obduktion av föraren vid singel olyckor. Detta har hans forskarlag föreslagit att man skall lagstifta om i ett brev till regeringen. Ett brev som forskarna aldrig ens fick något svar på.
De dolda narkotika olyckor som han syftade på var, enligt hans uppfattning, överlag resultat av haschpsykoser. De personer som drabbades är ofta tillsyns väl integrerade i samhället. Har fast förankring på arbetsmarknaden. Har egen familj etc. Men som på helger och då och då under veckorna tar sig en Joint. För eller senare riskerar detta fleråriga missbruk resultera i en psykos som plötsligt kan slå till när man är ute och kör på våra vägar. Något som kan leda till katastrof för sig själv och andra.
Enligt en undersökning som genomfördes för några år sedan av Rikspolisstyrelsen tillsammans med Brottsförebyggande rådet så är cirka 8 procent av förare på våra vägar i storstadsregionerna påverkade av narkotika en vanlig vardag. Under veckoslut och inför större helger är antalet troligen ännu högre. Detta innebär att när polis genomför en trafikkontroll i Skåne t.ex. vid infarten till Malmö, Lund eller Helsingborg, eller vid infarterna till Göteborg eller till Stockholm så träffar man på flera narkotika påverkade förare per timme. Vill vi verkligen ha det så? Är detta en sund utveckling av vårt samhälle? Sedan kan man misstänka att antalet är ännu högre i Skåne på grund av vår närhet till narkotikaflummets högborg Christiania i Köpenhamn och vårt geografiska läge nära övriga Europa.
Naturligtvis har mina erfarenheter från psykiatrin och från Lund påverkat mig. Jag är absolut ingen förespråkare för en legalisering av narkotika. Tvärt om. Argumentet om att en legalisering skulle lösa de sociala- och medicinska problem som nu allt oftare förs fram i debatten är fel. Precis som framförs i Carlssons artikel så vet vi väl från bl.a. från narkotika liberala nationer som t.ex. Portugal och Nederländerna, att det är tvärt om. Liberalisering leder till ökat missbruk som resulterar i ännu fler missbrukare och i fler förstörda liv. En utveckling som påverkar oss alla.
Argument att en legalisering skulle rycka undan matten för yrkeskriminella håller inte heller. För det första. Brottsnätverk sysslar även med annan brottslighet som t.ex. flyktingsmuggling, trafficking, beskyddarverksamhet, penningtvätt och häleri. Sedan är narkotikabruk i sig en viktig inkörsport för enskilda till annan kriminalitet och social problematik som andra former av missbruk, prostitution, psykisk- och fysisk ohälsa med förstörda mänskliga relationer och en kraschad ekonomi. Ren social utslagning med andra ord. Just detta samband har konstaterats från drogliberala nationer som t.ex. Danmark, som likt Nederländerna, därför under senare år något har stramat upp sin politik. Och tagit steg mot en svensk policy.
En viktig åtgärd är att bygga ut psykiatrin och dess missbruksvård kraftigt. De senaste 30-40 årens slakt av psykiatrin har fått förödande konsekvenser. Låt psykiatrin få mer en central roll för narkotikapolitiken. Och tillför de resurser som krävs. Att låta psykiatrin ta över det mesta av det ansvar som nu ligger på socialtjänsten. Är en kursändring som det finns ett stort- och ett växande behov av. Kommunernas socialtjänst har visat sig inte klara av detta viktiga uppdrag. Bl.a. på grund av att dess personal genom sin utbildning på socialhögskolor och ifrån inflytande av sina chefer som också utbildas där. Påverkats genom institutioner som ännu är under ett starkt inflytande av 68-flum och dess världsfrånvända ideal.
Det är hög tid att återgå till en nolltolerans med narkotika i Sverige. Vilket vi faktiskt har prövat under den första narkotika vången under tidigt 1960-tal då en socialmedicinare och psykiatriker Nils Bejerot fick politikerna i Stockholm med på en nolltolerans. Missbrukare söktes aktivt upp och fick tvångsvård. Och kördes snabbt ut från stan till särskilda inrättade anläggningar i Roslagen. Platser där de avgiftades och hölls under noga övervakning. Polis var dessutom aktiv mot allt innehav av narkotika även för eget bruk. Gatulangning försvann stort sätt helt liksom försäljning på nattklubbar etc. Under tre år, 1962-1965 var Stockholm i princip fri från narkotika vilket bl.a. resulterade kraftig minskad brottslighet, färre trafikolyckor och mindre våld i hemmet. Trots dessa goda resultat vek politikerna så småningom ner sig. Och politiken blev åter mer liberal.
Bejerot slutsats om att narkotika bruk skall ses som "En epidemiologisk samhällssjukdom " fick en renässans under 1970- och 1980-talen. Ett annat av hans uttryck som har blivit klassisk är hans bevingade ord om att samhällets insatser måste kännetecknas av "En osentimental medkänsla." Bejerot anses allmänt vara en viktig inspirations källa för den restriktiva narkotikapolitiken i Sverige. Det är hög tid att vi återvänder dit. Bruk av narkotika är alltid ett missbruk och utgör en tickande bomb vars konsekvenser påverkar oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar