Har du verkligen ett värde? Denna existentiella frågeställning fast uttryckt på ett
annat sätt tar Elisabeth Sandlund upp
en tänkvärd ledare i tidningen Dagen.
Hennes artikel är publicerad under rubrik: ”Grov förenkling att bryta ut människovärde
med värdighet ”.
Här kan du läsa Sandlunds artikel
Det intressanta med denna fråga är att när vi försöker besvara den då avslöjas mycket om oss själv och av vår syn på andra. Men också att delar av vårt eget själsliv (i en både religiös som i en filosofisk mening) blottläggs. Det blir tydligt hur vi då väljer att definiera på vilken grund vår rätt till liv (som är den mest grundläggande mänskliga rättigheten av alla) vilar. Men också besvarar t.ex. varför vi skall bejaka demokrati och andra mänskliga rättigheter? Detta kan uttrycktas med Personalism som är ett begrepp som används inom filosofi och teologi för att betona är vi är mer än individer (en av arten människa, kor och hästar är likt vi individer, men kan inte vara personer) och att vi är mer en kollektiv varelse (en anonym varelse bland andra). Personalism innebär en övertygelse om att vi i grunden är en relationsvarelse som kommunicerar utifrån vårt inre jag och genom våra relationer med andra formas till den vi är. Likt Sandlund menar jag dessa frågor har en betydligt större betydelse för var en av oss och för hela samhället än vad vi ofta tror.
Sandlund har rätt att detta är i grunden ett avgörande ställningstagande för hela vår civilisation. I vissa sammanhang blir detta extra tydligt som t.ex. inom medicinsk etik. Särskilt när det gäller att värna livet när det skört, ömtåligt, sårbart även när det råkar vara oönskat. Har du tänkt på att vi, tillskillnad emot de flesta andra däggdjur, som nyfödda endast överlever några få minuter utan värme och omvårdnad? Detta faktum har jag fram tills ganska nyligen inte alls reflekterat över. Trots att jag har blivit pappa. Tills jag av en slump fick läsa om detta i en vetenskaplig artikel. En slutsats man kan dra av detta är en insikt om att vi människor är beroende av andra för att bli till och för att få finnas till. Och att vi påverkas av andra. Ett beroende som är både gott men också kan innebära onda ting. Ett existentiellt beroende som sker i en ständig dialog med andra.
Sandlund har rätt i sin analys att svar på dess frågor kräver att vi bejakar ett absolut människovärde. Och att detta värde också omfattar alla och i samtliga skeenden av livet. För varför skall vi annars egentligen bejaka mänskliga rättigheter, vägra acceptera dödsstraff eller att agera emot att medmänniskor kränks socialt, sexuellt, kulturellt etc.? På vilken annan grund kan vi annars med full intellektuell hederlighet hävda dessa värden? Eller kan vi utan denna insikt verkligen förstå varför de allra flesta av oss instinktivt upprörs över nazismens förintelse, sovjetkommunens fångläger i Gurlag Arkipelagen eller av De röda khmerernas massmord i Killings Fields etc. Dessa frågor kräver ett svar från var och en av oss.
En fråga som ibland kommer fram i dessa sammanhang är om detta kräver någon form av religiös eller kristen övertygelse? Nej är mitt svar. MEN det underlättar. Gör det lättare måste jag erkänna. Det är ingen tillfällighet att det är i den judisk-kristna kulturkretsen som demokratin har växt fram och har utvecklats. Vilket märks t.ex. inom olika frivilliga organisationer med inriktning på olika fysiska- och mentala funktionsnedsättningar eller för äldre möter där man möter på personer som har tvingats tänka till och som har tagit ställning i dessa frågor. Personer som ofta har kommit långt på sin resa att finna egna svar. Inte så sällan brukar detta resultera i en insikt om att det är fel att bejaka relativismen i dessa sammanhang. Precis som troende ofta gör.
Att i detta sammanhang ha en övertygelse om att ditt värde i grunden består i att du är en skapad varelse. En avbild av Gud, om du nu väljer att tro på honom, eller av mänsklighetens utveckling genom Evolutionen om du så vill. Detta ger dig en klarsyn. Men också ett mod att möta lidande. Och en ökad motivation om att göra någonting för att minska den nöd du möter hos andra. En nöd som inte behöver vara av ekonomisk eller social. Utan kan vara andlig, mental, kulturell etc. En utsatthet som kan vara lika svår att leva med som social- eller ekonomisk nöd. Och en insikt om att människovärdet gäller oberoende av vilket värde du tillmäts av andra. Även när det gäller inom din egen familj. För att nu inte tala om i byn, inom klanen, på ditt arbete eller i skolan. Men även i samhället i stort. Att vår tids kultur kännetecknas av en inlåsning i det egna jaget kombinerad i en ofta oreflekterad relativism och i en skräck för absoluta värden underlättar inte för etiska och existentiella reflektioner verken när det gäller ditt eget liv eller i hur vi bör bemöta andra. Men vi kommer inte undan dessa frågeställningar. T.ex. när våra föräldrar blir gamla och när de befinner sig i livets slutskede. Vi eller någon anhörig kan plötsligt få en obotlig sjukdom. Då allt ställs på sin spets. Vilka värden vill vi då vägledas av och bli bemötta med?
Att redan i förväg ha tänkt till och samtala med sina nära och kära om dessa svåra frågor. Är en välsignelse och underlättar för dig att möta din egen död och att möta dina anhörigas. Att vi i vår kortsynthet har svårt att acceptera att döden är en naturlig, om än oönskad, del av livet. Är ett problem. Vi kan känna starkt att vår gamla mamma eller pappa inte får dö. Ofta ligger en rädsla för vår egen död bakom dessa känslor kombinerat med skuldkänslor. Att inte förlänga plågor och att låta bli att genomföra medicinska behandlingar för obotligt sjuka i onödan har inget med att göra om vi eller andra inte har något värde. Utan tvärt om. Just för att vi har ett värde. Just denna insikt uppskattar jag särskilt i Sandlunds artikel. Att vi under Corona pandemin inte tillät äldre i livets slutskede, under sina sista månader, få umgås med sina nära är en stor skandal. Och är ett tydligt exempel på vilka värden som kan gå förlorade om vi inte vågar möta frågan om vårt människovärde. Vi har rätt till ett värdigt liv men vi också rätt till en värdig död i gemenskap med våra nära och kära. Och detta innebär även en insikt om att jag och du har ett värde även om vi blir dementa eller när vi är orkeslösa? När vi inte längre kan prestera någonting för andra eller för egen del.
Men varför är inte värdighet tillräckligt? Varför måste vi ta med det där jobbiga människovärdet? Sandlund formulerar det hela suveränt. Hon skriver i avslutningsvis i sin artikel:
”Att i vått och torrt hålla fast vid människovärde innebär inte att begreppet mänsklig värdighet blir meningslöst. Tvärtom, den värdighet vi har rätt till för egen del och som vi måste sträva efter att behandla andra med, är direkt kopplad till, springer fram ur, det oändliga människovärdet. Men en viktig skillnad är att värdigheten, tillskillnad från människovärdet, inte är absolut utan relativt. En god människa behandlar tiggaren utanför livsmedelsbutiken med värdighet, men knappast med samma värdighet som om samma person möter kungen eller stadsministern.”
Etiketter: Dagen, Elisabeth Sandlund, Medicinsk etik, Dödshjälp, Död, Döende, Människovärde, Existentiella frågor, Personalism, Värdighet, Gurlag, Sovjet, Röda Khmererna, Killing Fields, Förintelsen, Corona pandemin, Covid-19,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar