Under rubrik: ”Låt inte Ryssland fylla tomrummet efter USA”, har Blekinge Läns Tidning publicerat en intressant ledare om svensk säkerhets- och försvarspolitik. Denna artikel är skriven inför den stora ryska militära övningen Zapad-21 (Zapad=väst) i Östersjön och Nordatlanten som snart inledes med förband från Västra militärdistriktet förstärkta med enheter bl.a. från Belarus och Kazakstan, samt från övriga ryska militärområden. Troligen kommer även i år kinesiska flottenheter att delta. Allt med ett uttalat syfte att öva krig mot väst. Där man särskilt övar för inför ett framtida anfall mot Baltikum och landstigning av Östersjöns största öar: danska Bornholm, Gotland, estniska Ösel och finska Åland. Ett annat troligt scenario som man övar för är att bygga upp sin förmåga till att härska över norra Norge via flyg och marina enheter från Murmansk och över Finland. Allt för att förhindra, under en väpnad konflikt, att förstärkningar från USA kan nå fram till Norden och Baltikum. Troligen kommer detta att resultera i en ökad militär närvaro i form av stridsflygplan och marina enheter nära eller i vissa fall ända in på vårt eget territorium. Allt för att både skrämmas och provocera. Det är viktigt att alla överträdelser mot Sverige besvaras. Att försvarsledningen har beslutat att höja vår beredskap under Zepad är bra.
En annan frågeställning i denna artikel är hur vi i Sverige och i övriga demokratier skall möta den utveckling som är märkbar i det amerikanska samhället om att USA alltmer drar sig undan ifrån Europa? En medveten omprioritering som bl.a. kan förklaras av man anser sig behöva möta en ökad kinesisk militär aktivitet i Stilla Havet och hot mot nära allierade som Japan, Sydkorea och Taiwan (vars territorium dagligen kränks av Kina). Att USA drar sig undan för oss är en mer dramatisk och omvälvande nyordning än vad många politiker och andra beslutsfattare vill erkänna.
Vår demokrati har skyddats under hela efterkrigstiden från Moskva genom USA:s kärnvapenparaply och deras styrkor i Europa. USA:s förändrade attityd kan delvis förklaras av en tydlig demografisk utveckling. Den del av befolkningen som har sin härkomst från Europa minskar. En utveckling som pågått sedan Andra världskrigets slut och accelererat under senare årtionden. Joe Biden är förmodligen den sista presidenten i Vita Huset vars båda föräldrar var födda i Europa. Latinos, svarta och asiater utgör snart tillsammans en majoritet av USA:s befolkning. I flera undersökningar av attityder och livsstil visar tydligt att Europa blir allt mindre intressant för den genomsnittliga amerikanen. Allt färre i USA reser eller studerar i Europa etc. Och att denna utveckling även är påtaglig bland vita protestanter.
En aggressiv och imperialistisk kinesisk politik medverkar till att Europa blir mindre aktuell för politiker och militärer i Washington. De senaste åren har denna negativa utveckling i Kina tydligt manifesteras med inslag av hot mot sina grannländer, offensiva åtgärder runt om i världen där regimen i Beijing försöker få ökad makt genom bl.a. strategiska uppköp av infrastruktur, media och olika former av politiskt- ekonomisk och militärt spionage utomlands. Denna politik har också blivit tydlig bl.a. i ett ökat förtryck mot etniska minoriteter och den demokratiska oppositionen på hemmaplan. Att demokratier som t.ex. USA, Japan och Australien känner en ökad oro för Kina är lätt att förstå. Detta gäller även för andra grannländer som t.ex. Vietnam, Thailand och Singapore. En utveckling som tvingat fram ökade militära anslag i flertalet av Kinas grannländer.
I artikeln ställs en viktig fråga: hur skall vi Europa möta denna utveckling? Jag är en varm vän av ett svenskt medlemskap i Nato. Och det har jag varit länge. Av flera skäl. Svensk medlemskap är ännu en god sak. Inte minst för att detta skulle innebära att Sverige äntligen skulle uppträda som man kan förvänta sig av en demokratisk stat. Att tydligt visa vad vi står i kampen mellan demokrati och diktatur borde vara en självklarhet för nationer som Sverige och Finland. MEN vi skall vara medvetna om att inom kort kan USA helt lämna Europa åt sitt öde. Joe Biden har ett stort personligt engagemang för Europa bl.a. på grund av sina irländska rötter. Han har under sin långa politiska karriär i Washington som började redan under Det kalla kriget och fram tills nu intresserat sig för europeiska frågor. Men nästa president i Vita Huset kommer med all säkerhet inte ha ett engagemang för oss i samma utsträckning. Och hans företrädare Donald Trump saknade helt intresse av att militärt värna vår världsdel. Han var också öppen med sin negativa inställning till Nato i sig som till ett fortsatt amerikanskt medlemskap. Nästa republikan på posten kan ta beslut om att snabbt dra tillbaka alla militära styrkor från vår Europa. Precis om som i Boris Johnson konservativa regering i London där flera ledamöter sänder ut signaler om att Storbritannien kan tänka sig inom en inte alltför avlägsen framtid att dra tillbaka sina styrkor över kanalen bort från kontinenten. Om en, två eller tre presidenter kan EU helt stå utan amerikanska och brittiska styrkor.
I artikeln förs fram en uppfattning om att denna utveckling bland annat måste mötas med växande försvarsanslag och ett ökat militärt- och säkerhetspolitiskt samarbete i Europa. Detta instämmer jag helt i. Då räcker inte ett ökat samarbete med Finland till. Det är bra att vi har påbörjat att samordna våra två flygvapen och nu har planer på att gemensamt upphandla handeldvapen. Finska vapenköp av svenskt materiell har jag naturligtvis ingenting emot. Men Sverige måste utöka samverkan även med andra nationer i Europa.
Under senare tid har förslag om att bygga upp en gemensam europeisk insatsstyrka inom EU förts fram. Detta för att Europa inte skall vara helt beroende av USA. Detta förslag har fått ökad aktualitet och förs högt upp på dagordningen inom EU efter det amerikanska agerandet i Kabul, där många regeringar inom EU och andra västländer anser att Vita huset och Pentagon negligerade sina allierades intressen. Att förslag om en insatsstyrka avvisas med höga brösttoner av vår regering är inget att förvånas över. Denna ryggmärgsreflex ligger helt i linje av vår tradition av EU-noja, som tidvis är lika stark som vår Nato-noja.
Att utnyttja detta andrum som Bidens seger i presidentvalet ger oss är en klok strategi. Detta innebär troligtvis att under några år kommer vi att ha en fortsatt amerikansk militär närvaro i Europa, minst på nuvarande nivå. En tidsfrist som vi bör använda till att bygga upp vår militära förmåga inom EU. Ett svensk medlemskap i Nato skulle stärka vår nationella säkerhets- och försvarsförmåga på kort sikt. Men samtidigt måste vi nu tillsammans med våra vänner inom EU, på egen hand i Europa, stärka vår militära förmåga på lång sikt. Även med ett medlemskap i Nato måste Sverige ta beslut om en politisk- och militär Plan-B om hur vi agerar när USA har lämnat Europa militärt.
Precis som förs fram i texten är Sverige och flertalet andra länder i Europa för små för att i framtiden kunna ta fram och producera framtida avancerade vapensystem som t.ex. ubåtar, stridsflygplan och missiler. Naturligtvis borde Sverige aktivt stöda förslaget om att inrätta en europeisk försvarsfond inom EU. Att tillsammans med andra utveckla och producera avancerad militär utrustning är en klok och naturlig utveckling. En strategi som innebär att stora summor kan sparas och att fler exemplar av varje system kan köpas in. Marinens beställning av en ny ubåtstyp i två exemplar visar tydligt att små volymer innebär höga kostnader per enhet. Där endast dessa två enheter (fler kommer troligen inte att byggas) får bära kostnader för planering och utveckling av en ny typ av fartyg. Att vi i framtiden inte kan och ens bör försöka att tillverka 5 olika stridsflygplan i Europa, sex olika slags helikopter etc. borde vara självklart. I stället t.ex. utarbeta en gemensam europeisk ubåtstyp som kan byggas på ett par platser inom EU och där flera nationer delar på kostnader för utveckling och senare för produktion. Intäkter på försäljning utanför Europa kan då delas upp mellan tillverkande nationer. Att bygga 2 eller 50 exemplar har en stor betydelse för pris och annan effektivitet. Och för hur många exemplar som kan få plats inom varje enskild nations försvarsbudget. Hur mycket "pang" vi får för pengarna måste i ökad omfattning få styra över intresset att i alla lägen gynna vår egen inhemska försvarsindustri.
I artikeln framförs en berättigad kritik mot försvarsminister Peter Hultqvist och (S)-politik. Vad som irriterar mig och BLT:s skribent är att partiet strävar efter att komma undan ett beslut om ett medlemskap i Nato och att lyckas motverka en ökad militär samordning inom EU genom att lägga alla ägg i en korg. Att uteslutande köpa utrustning och att samarbeta militärt med USA och Storbritannien är ensidigt och oklokt. Ett av flera exempel på denna struts mentalitet är när ett amerikanskt luftvärnssystem, Patriot, som valdes framför ett billigare och mer modernt europeiskt, fransk-italienska Astra. Hultqvist har varit ärlig med att detta motiveras med att man inom (S) inte vill återfå den djupa motsättning inom partiet som följde på beslutet om medlemskap i EU. Då (S) var nära att spricka. Så därför väljer partiets ledning att låta bli att ta beslut inom försvars- och säkerhetspolitik som är kontroversiella men nödvändiga på sikt genom att skjuta obehagliga beslut framför sig. Jag är övertygad om att vi till slut kommer att tvingas att skapa ett europeiskt Nato i EU. Och att Sverige motvilligt, efter att flertalet andra, kommer att ansluta dig. Frågan är bara. Har Sverige denna tid?
Illustration överst:
Natos- och EU flaggor.
Etiketter: Blekinge Läns Tidning, Nato, EU, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Europa, USA, Storbritannien, Kina Ryssland, Baltikum, Östersjön, Baltikum, Peter Hultqvist, Socialdemokraterna, Europeisk försvarsfond, Europeisk insatsstyrka, Joe Biden, Donald Trump, Boris Johnson, Patriot, Astra, Artilleri, Archer, Luftvärn, Ubåtar, Stridsflygplan, Missiler, Natomedlemskap, Zapad, Zapad-21, Norge, Finland, Norden,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar