Under rubrik: ”100-årig demokrati lider av allvarliga skavanker.” har den kristna tidningen Världen i dag publicerat en intressant ledarkrönika av Carin Stenström. I år firar vi 100 år av kvinnlig rösträtt. Att vår demokrati med rätta har hyllas i olika sammanhang de senaste dagarna är både rätt och en god sak. Vad som gör Stenströms text extra intressant är att hon som är en välkänd förkämpe för mänskliga rättigheter inte viker undan för att belysa de växande problem som finns i vår demokrati. Detta mod och denna klarsyn gör hennes text läsvärd.
Den uppräkning av allvarliga problem som Stenström tar upp instämmer jag i. Jag delar hennes analys att flera av dessa beror på att vår demokrati har fått minskad folklig förankring sedan slutet av 1900-talet. Att politikens ”professionalisering” och ”byråkratisering” är en farlig utveckling är en korrekt beskrivning av Stenström. Hennes analys om att det i riksdagens två kammar system (som gällde fram 1970) fanns större möjligheter, än i dag, att förena sitt uppdrag som ledamot med att fortsatt vara yrkesverksam som t.ex. universitetslärare, läkare, präst, jordbrukare eller företagsledare är sann. Uppdraget att vara ledamot av riksdagen är numera ett högavlönat heltidsjobb. Att nuvarande riksdag alltmer domineras av offentligt anställda tjänstemän och företrädare för olika intresseorganisationer är en obalans som får större konsekvenser än vad man i allmänt är medveten om. Statsvetare och andra har senare år påpekat att våra riksdagsledamöter ofta saknar förankring utanför sitt parti och på arbetsmarknaden. Ett faktum som bl.a. innebär att alltför många förtroendevalda måste hänga kvar i riksdagen eller i andra politiska uppdrag till vilket pris som helst.
En annan konsekvens av denna utveckling är att enskilda ledamöter får allt svårare att lyssna på sitt samvete och våga gå emot sitt parti. Stenström påtalar Samvetsröstning (då partierna officiellt ger sina ledamöter rätt att rösta efter sin övertygelse) nästan helt har försvunnit. Särskilt när det gäller medicinsk etik (t.ex. abort eller dödshjälp) men saknas allt oftare i även i andra frågor t.ex. när det gäller kultur, ekonomi och inom utrikes- och säkerhetspolitik. Den offentliga sektorns dominans innebär att förståelse för privat näringsverksamhet eller för den enskilda företagares villkor blir allt sämre bland riksdagens ledamöter. Att denna brist finns bland samma ledamöter som stiftar lagar och beslutar om föreskrifter samt andra bestämmelser som påverkar företagandets livsvillkor är ett växande demokratiproblem. En annan skevhet i detta sammanhang är att ledamöterna i mindre utsträckning har slutfört sina studier. Att tidigt bli politiker på heltid innan man har tagit examen eller har hunnit vara yrkesverksam några år är skadligt både för politikernas förståelse av samhället men detta skadar också medborgarnas förtroende för demokratin. Akademiker i någon högre mening blir också alltmer sällsynt i olika politiska församlingar. T.ex. läkare, ingenjörer, jurister och professorer. Att våra förtroendevalda (vilket härligt begrepp) överlag blir halvskolade åsiktsrobotar är en beklaglig utveckling.
En annan intressant aspekt som Stenström tar upp handlar om att partierna har växt samman med staten. Fri kostliga partistöd gör att medlemstal och annan folklig förankring blir mindre viktigt. I flera partier har intern demokratin försämras. Partiernas totala medlemsantal och i deras sidoorganisationer, t.ex. ungdomsförbund, har sjunkit kraftigt trotts att vi har tre partier fler i dagens riksdag än vad vi hade 1970. Det är allt färre medborgare som deltar i olika politiska aktiviteter som t.ex. demonstrationer, lyssnar på företag eller deltar i politiska studiecirklar. Stenströms uppfattning om att ”Partierna har blivit apparater som lever sitt eget liv,” är en klockren kommentar. Partiernas utveckling från att vara ideologiskt förankrade politiska medlemsrörelser till att nu, i huvudsak, utgöra kampanjstaber för personer som sluter sig samman med andra för att garantera sitt eget återval utgör en viktig förklaring till både avideologisering och en bristande förankring bland medborgarna.
Ännu hålls röstande i val kvar på någorlunda höga nivåer. Man undrar bara hur länge till? En annan sak som jag kom att tänka på när jag läste Stenströms text var att jag plötsligt kom ihåg den känsla av fest och förankring som valdagen tidigare innebar. Valdagen var en viktig dag som man gärna klädde upp sig för. Minns själv ifrån min uppväxt i en by utanför Lund under 1960- och 70-talen hur valdagen var en folkfest. Röda korset bjöd på ärtsoppa och erbjöd träning i hjärt- och lugn räddning, barn erbjöds att få rida ponny, kyrkokören framträdde, hemvärnets musikkår spelade, hembygdsföreningen spred information om sin verksamhet, deltidskåren ställde upp med sina brandmän och sin stegbil, minigolfbanan hölls öppen etc. När jag besökte min hemort vid senaste riksdagsval var allt detta borta. Någonting som Stenström, likt mig, säkert beklagar. Att medborgarna känner glädje och stolthet över sin demokrati är en god garant för dess överlevnad.
Hennes avslutande slutsats om en fungerande demokrati inte är en självklarhet. Precis som en förståelse att vårt folkstyre att ständigt måste vårdas, för att den är skör. Denna utsatthet gör att varje generation måste handskas varsamt med den. Detta är en klok insikt som man bara kan instämma i. Tyvärr tycks en förståelse om detta saknas hos allt fler. Likt Stenstöm tillåter jag mig att vara orolig över hur vår demokrati mår och om den skall klara sig i framtiden. Man kan alltid hoppas att framtida generationer kan få fira dess 200-års jubileum. Stenströms formulering om att ”förtroendet för det politiska systemet och för de politiker som bär upp och ger det innehåll är vikande, ja, rent oroväckande lågt”, är tyvärr en helt riktig iakttagelse. Och just detta inger mig oro inför framtiden. Så därför vill jag utbrista: Länge leve demokratin!
Etiketter: Världen i dag, Carin Stenström, Demokrati, Riksdagen, Kvinnlig rösträtt, Demokrati jubileum, 1921, 1970, Samvetsröstning, Byråkratisering, Professionalisering, Populism, Avideologisering, Folklig förankring, Valdagen, Valdeltagande, Röstande i val, Medicinsk etik, Abort, Dödshjälp, Kultur, Försvars- och säkerhetspolitik,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar