Landsbygdens (SD)-revolt mot storstan

 

På Timbros sajt Smedjan har Per-Ola Olsson skrivit en läsvärd artikel om hur stadens perspektiv alltmer får dominera politik och samhälle. Hans artikel är publicerad under rubrik. ”Banjohögern vill bara bli lämnad i fred.” I sin artikel tar Olsson tar upp vilka politiska konsekvenser denna utveckling får. Han pekar bland på att Sverigedemokraternas (SD) starka ställning på ”landet” inte enbart ska ses som ett demokratiskt problem utan också är ett tydligt tecken på ökad obalans i hur olika delar av Sverige utvecklas. Och detta instämmer jag i. Det hedrar honom att Olsson till skillnad emot vad som är vanligt i Sverige dessutom har insikt i att detta inte bara en fråga om relationen mellan stad kontra landsbygd utan också en fråga om relationen mellan Mälardalen och övriga delar av Sverige. En motvilja som växer sig allt starkare mot det mentala- och det politiska Stockholmsraster som har läggs ut över övriga landsdelar.

Här kan du läsa Olssons artikel

Grishals (Fläskkarré).

Han för fram ett tydligt pedagogiskt exempel på detta när han tar upp det så kallade Grishalsupproret i Skåne, där skåningar tog kamp för sin rätt att, i Skåne, får kalla Fläskkarré för Grishals vilket det heter på skånska. Detta är ett tydligt exempel på vad denna tradition kan leda till. Krav på att tvinga fram en enhetlighet har lett till att delar av Sverige med en helt annan, eller delvis annan, kultur, språk, tradition än den rikssvenska har trycks tillbaka och blivit utsatt för olika grader av diskriminering. Denna historia vill det officiella Sverige inte kännas vid eller erkänna. Men det är en verklighet som många ännu känner igen i Skåne, på Gotland, i Jämtland, i Älvdalen, i Orsabygden, i Sameland och i Tornedalen. I Sverige är det få som ännu tycks ha förstått att dessa frågor kommer att få ökad aktualitet även hos oss, liksom vad som nu sker runt om i Europa. I t.ex. Katalonien, i Baskien, i Skottland, i Wales, på Korsika, på Färöarna, på Sardinen, i Flandern, i Normandie, i Vento, i Sydtyrolen etc. på grund av att globalisering leder till att huvudstädernas dominans över sina nationer minskar. Och att övriga landsdelar i allt större omfattning kräver respekt och lika behandling av sina huvudstadsregioner.  

Baskemölla by på Österlen, 

Simrishamns kommun,

 i sydöstra Skåne, ett starkt fäste för (SD).

Det är en riktig analys av Olsson att (SD):s starka ställning i glesbygd ska ses som en berättigad protest och en känsla av maktlöshet inför fenomen som avfolkning, arbetslöshet och att samhällets service ständigt försämras. I byn slås lanthandeln igen, skolan och dagis stänger, den sista bensinmacken läggs ned, bussen går allt mer sällan eller inte alls o.s.v. Jag håller också med om finns von Oben attityd gentemot glesbygd från storstadens makthavare i form av byråkrater och politiker.

En el-cykel i innerstan där den passar bra.

Men är knappast ett alternativ för boende

på landet. 

Att beslut om att subventionera el-cyklar upplevs provocerande samtidigt som bensinpriset chockhöjs för hushåll som inte kan ta bussen till jobbet, skolan eller dagis är lätt att förstå. Innerstädernas miljökonsulter kan betala sina el-cyklar ur egen ficka. Dessutom har dom kollektivtrafik att tillgå. Medan folket på landet måste använda bilen. Glesbygdens folk ses, av storstadens kulturella etablissemang, t.ex. akademiker verksamma inom media, förvaltning och universitet, som ens fattiga och okultiverade kusin från landet som man skäms för. Ens gamla tant som göms undan för de ”fina” i stan. Att denna respektlöshet föder opposition är inte märkligt. Likt Olsson tycke jag detta märks tydligt i flera samhällsfrågor, vilket blir tydligt inte minst när det gäller vargjakt. Att t.ex. renskötande samer eller fåruppfödare i norra Skåne reagerar på förekomst av varg borde inte vara svårt att förstå. 

En nedlagd bensinmack i Värmland. 

I detta sammanhang brukar det föras fram en uppfattning om att (SD) har tagit landsbygden som gisslan. Jag vill påstå, likt Olsson, att är istället precis tvärt om. Det är ”Landet” har tagit SD som sin gisslan. En utveckling som har kunnat ske eftersom övriga partier, mer eller mindre, har övergivit dessa delar av Sverige. Har avlägsnat dessa bygder från den mentala kartan, slängt ut glesbygden från det politiska finrummet. Här är Kristdemokraterna delvis ett undantag. Medan det gamla landsbygdspartiet Centern numera struntar i landsbygdens folk och har fokus på unga välutbildade kulturradikala kvinnor i storstad. Jag är övertygad om att en fortsatt utveckling präglad av en okritisk dyrkan av "Det urbana" samt vad som uppfattas som "Det moderna" kommer att leda till ökade motsättningar mellan stad och landsbygd, vilket kommer göra (SD) ännu starkare.

Café Opera i Stockholm. Ett inneställe för den

 nya Stureplans centern.

Därför borde dessa sakfrågor uppmana övriga partier till diskussion, engagemang och inge en insikt om att detta är ett allvarligt samhällsproblem som vi måste och kan lösa. Kan våra nordiska grannländer, Danmark, Norge, Finland och Island, klara av att ha en levande landsbygd så kan också vi. Om bara viljan finns vill säga. Olsson förmedlar en viktig insikt i sitt konstaterade att det han kallar Banjohögern, som jag vill kalla för hembygdshöger, har rätt att göra upprör. Likt som övriga delar av borgerligheten som Olsson kallar Skränhöger (radikala nationalister) samt för Operahögern (den traditionella bildade borgerligheten). Dessa gruppers uttryck av missnöje på grund av försämrad livsvillkor är i grunden en sund demokratisk protest. Med all rätt gör Olsson en poäng av det faktum att Banjohögerns- och Skränhögerns stöd för (SD) på nationell nivå är tydligt starkare än på lokal nivå. Hans förklaring av detta stöd i första hand grundar sig i känslor av vanmakt och missnöje över vad som sker i ens lokalsamhälle är en klok insikt. Olssons resonemang om det av många missnöjda i landsbygd har ansetts ofarligt att ge etablissemanget en knäpp på näsan genom att rösta på (SD) i nationella val. Men att många arga på landsbygd och i glesbygd ännu har dragit sig för att ge (SD) direkt makt över sina egna kommuner. Är nog helt riktigt. Men detta kan komma att ändrats.

Ett exempel på levande norsk lanthandhandel. 

Men egentligen är detta ett ganska märkligt sätt att kanalisera sitt missnöje. Då detta leder till ökat stöd för ett super nationalistiskt parti som i högre grad än andra partier betonar en felaktig myt om att Sverige är ett land, ett folk, ett språk, en kultur. Vilket är precis den politik som lagt grund för centralisering, avfolkning och en försämrad samhällsservice ute på ”landet”. I t.ex. Sameland, på Gotland och i Skåne vet vi väl att denna myt inte är sann. Det är just därför Grishals heter grishals och inte fläskkarré i Skåne. Liksom att väderkvarn i Skåne heter mölla. 

En traditionell skånsk Möllegård. Kronetorpsmölla i Arlöv,

strax utför Malmö i Burlövs kommun.

Det måste sägas att dåtidens Sverige där mjölkbilen hämtade upp även hos småbrukaren, med endast några fåtal kor, inte endast var av ondo eller ett utslag av en hopplös dröm en naiv Sörgårdsidyll. Det finns inget automatiskt bra i nuvarande utveckling där flertalet mindre gårdar endast är bebodda under några få sommarmånader, eller där mindre samhällen i mellersta- och norra Sverige (i Skåne gäller detta främst på Österlen och i Göinge) snart saknar alla former av samhällsservice. 

Ett av många småbruk i Skåne som numera 

är ett sommarboende.

Att detta inte är en acceptabel utveckling borde vara självklart för alla. Dessutom är det tveksamt om detta är förenligt med vår svenska ambition om att vi vill ha ett samhälle för alla. Vi måste kunna visa upp att demokratin kan bättre och är ett politiskt system som även är till för boende i landsbygd eller på glesbygd. Ute i Europa är det vanligt att lanthandeln finns kvar genom offentligt stöd och att den dessutom är ortens bensinmack, utgör postkontor, utlämningslokal för mediciner och böcker. Och att den mobila vårdcentralen och tandläkarkliniken regelbundet stannar utanför och betjänar främst unga och äldre. Det är vanligt att lanthandeln också fungerar som bygdens hembygdsgård, pizzeria samt café. Och att innehavaren med sin familj dessutom bemannar taxi och utför kommunal service som t.ex. skolbuss samt snöplog. I Sverige har vi aldrig riktigt byggt ut detta system. Vilket är vanligt i t.ex. Danmark och Norge.

Ett mjölkbord från Bunge på Gotland.

Foto överst:

En av få lanthandelsbutiker som finns kvar i Skåne ute på riktiga "Landet", i Vitaby, Simrishamns kommun.

Länk till denna blogg

Etiketter: Per-Ola Olsson, Timbro, Smedjan, SD, Sverigedemokraterna, Landsbygd, Glesbygd, Landsbygdsfrågor, Glesbygdsfrågor, Nationalism, Regionalism, Lantbruk, el-cykel, Subvention av el-cyklar, Decentralisering, Centralisering, Banjohöger, Skränhöger, Operahöger, Kristdemokraterna, KD, Varg, Vargjakt, Mälardalen, Mälardalsdominans, Stockholmsraster, Östern, Göinge,      

Vi har någonting att lära av Norden o av EU

Bengt Lindroth journalist, en sann nordist och vän av Europa, har kommit ut med en ny läsvärd bok. Under nästan 50 år har Lindroth skildrat europeisk politik i flera böcker och varit korrespondent. Bl.a. var Lindroth under många år Sveriges Radios utsände i Finland. Särskilt har det nordiska perspektivet intresserat Lindroth. Under senare år har han kartlagt de skillnader som finns mellan våra nordiska nationer. Med en tydlig målsättning att försöka förstå varför vi allt mer tycks glida i sär. Allt detta blir tydligt i hans senaste bok: ”Vi om inte var med i kriget.” Utgiven på Carlsson förlag. Denna bok presenteras i ett intressant program: ”Politik i bokhyllan”. Ett kortprogram i SVT där Lindroth under 15 minuter intervjuas av Niklas Ekdahl. Politik i bokhyllan tar upp nya böcker inom politik och samhälle. 

Programmet om Lindroths bok

Bengt Lindroth.

Lindroth har skrivit flera böcker om det nordiska samarbetet. Där han skildrar dess historia, bokomliggande tankar men också alla dess misslyckanden. Att det nordiska samarbetet inte mår så bra just har Lindroth helt rätt i. I sin bok tar han upp globaliseringen som en orsak. En annan aspekt han tar upp är att EU medlemskapet för Sverige, Danmark och Finland har gjort att det nordiska samarbetet känns mindre intressant. Och att detta gör att de nordiska frågorna i lägre omfattning uppmärksammas. T.ex. hur många vet vem det är inom den svenska regeringen som har ansvar för de nordiska frågorna?  Låter namnet Anna Hallberg bekant? Nej svarar nog de allra flesta. Medan att Ann Linde är utrikesminister och att Hans Dahlgren är EU-minister är mer välkänt. En annan faktor som Lindroth tar upp är han anser är att regeringarna i Norden i ökad omfattning tvingas regera under mer osäkra parlamentariska villkor än tidigare. Bl.a. på grund av högerpopulismens framväxt och en ökad mängd partier i de olika parlamenten. En utveckling som försvårar för långsiktighet och minskar modet att agera mot tillfälliga opinioner som plötsligt växer sig starka. Vilket inte minst har visat under Corona pandemin. Där regeringarnas och olika partiers behov att visa sig handlingskraftiga inför väljarna har fått dominera agerandet medan eftertanke och analys har fått styrka på foten.

Nordens alla flaggor, på ett bord i Nordiska Rådets

 lokal i Köpenhamn.

Flaggan längst till vänster är Grönlands.

Huvudtesen i Lindroths bok är att den viktigaste förklaringen för ökade spänningar mellan de nordiska länderna är att finna i nationernas olika öden under Andra världskriget. Där Island blev besatt av amerikanska och brittiska trupper efter att kolonialmakten Danmark hade ockuperats av Nazityskland. För att förhindra att tyskarna också skulle komma dit. Islänningarna utlovades självständighet vilket man också fick efter en folkomröstning 1944 redan innan kriget tog slut. Under Det kalla kriget var Island en viktig länk i det transatlantiska samarbetet mellan USA och Europa. Vars fortsatta självständighet garanterades mot sovjetisk expansion i Arktis och Norra ishavet genom amerikansk militär närvaro på ön. Danmark och Norge anfölls av Tyskland 1940 trots att båda dessa nationer sedan länge hade förklarat sin neutralitet och blev ockuperade. Norge, som till skillnad mot Danmark, valde att bjuda tyska styrkor militärt motstånd under några få veckor. Fick därefter en ockupation under hårda villkor. Medan Danmark kom lindrare undan. Men den mest dramatiska historien under 1900-talet i Norden fick Finland som på egen hand befriade sig från Ryssland och fick sin självständighet efter Första världskriget. Kort därefter fick man uppleva ett kortvarigt men ganska blodigt inbördeskrig. Och fick kriga igen för sin frihet och överlevnad som nation under Andra världskriget mot Sovjetunionen. Medan Sverige kom undan både krig och ockupation. Efter kriget var det naturligt för både Danmark och Norge att överge sin tradition av neutralitet samt att ansluta sig till Nato. Medan Finland i praktiken tvingades till neutralitet av Sovjetunionen. Sverige kunde ha gjort Danmark, Norge och Island sällskap in i Nato men avstod på grund av frågan skapade en djup spricka inom socialdemokratin (precis om EU medlemskap senare kom att göra). 

  

Danskar firar sin frihet och krigets slut i maj 1945.

Detta menar Lindroth ännu spelar en stor roll. I Norden anser ännu många att Sverige svek som inte gick med i kriget för att försvara demokratin mot tyrannen Hitler. Liksom att vi fegande när det gällde att försvara de västerländska demokratierna mot det sovjetiska hotet under Det kalla kriget. Men också att detta har gjort att Sverige har kommit att präglas en naiv och något världsfrånvänd idealism när det gäller vår syn på vår omvärld. Något som tydligt märks när det gäller vår utrikes- och säkerhetspolitik. I denna anda ligger en attityd, enligt Lindroth, av att vi tror oss veta bäst och vi uppfattar oss vara moraliskt bättre än andra. En intellektuell ovana och en självbild som många retar upp sig på i de andra nordiska länderna. Lindroth menar att denna skillnad har märkligt nog fått ökad aktualitet efter Det kalla krigets slut och Berlinmurens fall. 

En symbolisk bild av Berlinmurens fall 1989.

En oro som är en reaktion på den utveckling i Europa som följde på Sovjetkommunismens kollaps i Östeuropa. En utveckling som bland annat har lett till en ökad migration till Europa, ökad förekomst av terrorism och politiska våldsdåd. Detta kombinerat med ökade spänningar mellan olika etniska grupper. En europeisk agenda som utsätter de nordiska länderna för ökade sociala utmaningar som den så kallade Flyktingkrisen 2015 var ett tydligt tecken på. En utveckling bl.a. yttrar sig i en framväxande islamism och en ökad antisemitism i Europa. Till detta kommer den negativa politiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putin och i Belarus under Aleksandr Lukasjenko plus det krig som Ryssland för i Ukraina genom ombud. Faktorer som även påverkar Norden. Och leder till att de olika nationerna i ökad omfattning mentalt söker lösningar inom sig själva och ser på andra med ökad misstro. I en tid, som enligt Lindroth, behöver mer av samarbete, inte mindre i Norden såväl som i Europa. 

Flyktingar i Sverige 2015.

Att samhällsfrågorna blir alltmer komplicerade och internationella till sitt omfång. Är en helt korrekt analys av Lindroth vilket inte minst Corona pandemin har visat. I detta alltmer osäkra läge går det inte, som Lindroth med all rätt för fram, att det nordiska samarbetet i huvudsak vilar på gamla förtjänster från 1950-talet som passfrihet och en gemensam arbetsmarknad. Eller olika gemensamma institutioner som Nordens hus i Torshavn på Färöarna och i Reykjavik på Island, eller att Nordiska rådets litteraturpris årligen delas ut i Köpenhamn. 

Nyinrättad gränskontroll av resenärer från och

till Sverige i Köpenhamn på den tågstation 

som ligger under Kastrups flygplats.

Detta trots att det finns en traditionell gränskontroll

uppe på flygplatsen för in- respektive utresa till Norden.

Att vi inte har lyckats rädda fri rörlighet mellan våra nationer i Norden på grund av Corona är ett jätte fiasko. Ett misslyckande som har visats upp med all önskad tydligt när det gäller gränspendlares situation i Öresund och i våra gränsbygder till både Norge och Finland. Vi måste våga mer i Norden och i det Nordiska samarbetet är Lindroths slutsats. 

Nordiska Rådets flagga.

Kände du igen den?

Jag håller med honom. Lindroth för fram en intressant tanke om att utrymmet och acceptansen bland våra nordiska grannar, i denna osäkra tid, för den svenska tesen att vi alltid vet bäst själv har minskat. Lever en nation under ökad osäkerhet, liksom vad som gäller för oss alla som individer, tenderar man till att bli mindre överseende med det som man en längre tid har irriterat sig på hos andra. Sedan har Lindroth en viktig poäng i att Sverige måste förstå att vi faktiskt har någonting att lära av andra i Norden, ute i Europa och inom EU.

Foto från nya Svinesunds bron.

Innan den norska gränskontrollen

mot Sverige infördes.

En tanke som, en annan vän av Europatanken och Norden, Annika Ström Melin tar upp. Ström Melin, journalist och författare som under många år har varit Europa- och EU-korrespondent för olika svenska tidningar, lovordar Lindroths bok. Hon ger ett konkret exempel. Det dogmatiska ramaskri, med tydliga kvasireligiösa övertoner, från samtliga partier, fack och arbetsgivare på förslaget om att införa minilöner i Europa. Men är detta en alldeles felaktig tanke? Och framför allt i en alltmer globaliserad och internationaliserad ekonomi? 

Socialdemokrater i Tyskland demonstrerar för höjd minimilön.

Ström Melin menar att vi måste ha institutionella spärrar mot lönedumpning och illojal konkurrens genom dåliga arbetsvillkor etc. Precis som vi borde ha i Norden för att få vår gemensamma arbetsmarknad att fungera väl. Ström Melin menar att Lindroths bok gör det lättare att besvara dessa frågor. Lindroth berör detta i huvudsak från ett nordiskt perspektiv. Men han tar upp frågan i ett allmänt europeiskt perspektiv när han kommer in på Sveriges långvariga tradition av att ha en frostig relation till både EU och Nato. 

Annika Ström Melin.

Likt Ström Melin kan man fråga sig om den svenska modellen är ok rent principiellt och den i alla läge håller rent sakligt? En ordning som innebär att olika intresseorganisationer, vars existens bygger på att tillvara ta sina medlemmars egna intressen, inte vad som är bäst för samhället i stort, har fått en offentlig rättslig roll att slå fast viktiga villkor för hur arbetsmarknad och näringsliv skall fungera. En uppgift som flertalet andra länder naturligt anses utgöra frågor som skall bestämmas av folkvalda politiker och deras partier. Att låta olika intresseorganisationer få styra lagstiftning är egentligen ett korporativistiskt ideal som tydligt innehåller odemokratiska inslag. Sedan har jag svårt att se att den svenska arbetsmarknadsmodellen (som jag i allt högre utsträckning är tveksam till) skulle raseras eller försvinna för att nationer i södra Europa eller i Östeuropa inte skall kunna konkurrera ut svenska jobb med alltför låga löner eller usla arbetsvillkor. I praktiken handlar detta ramaskri om att bevara makt för olika fackliga ledare och direktörer inom Svenskt Näringsliv. Personer som inte har sökt eller fått mandat av oss medborgare i val för att ha denna makt. Och en rädsla hos politiker och partier att i ökad omfattning tvingas behöva ta kontroversiella beslut. Och inte längre kunna skylla misslyckanden och tillkortakommanden på ”arbetsmarknadens parter”. 

LO-borgen och Näringslivets hus.

Lyssna på Lindroth! Vi har inte alltid rätt. Vi vet inte alltid bäst. Och vi sitter inte alltid inne med de bästa lösningarna på olika problem. Sedan måste vi förstå att bittra erfarenheter från Andra världskriget ännu påverkar hur man i Norden och ute i Europa ser på behov av samverkan över nationsgränser. Och att detta även påverkar hur Sverige bör agera inom det nordiska samarbetet. Precis som i EU. Vill påverka andra måste vi förstå att det kanske inte i alla lägen är européerna som är konstiga. Ibland är det vi som sticker ut. Och ibland talar denna skillnad inte till vår fördel.

Foto från en amerikansk krigskyrkogård i franska Normandie.

Länk till denna blogg

Bild överst:

Tysk soldat i Köpenhamn 1940.

Etiketter: Bengt Lindroth, Annika Ström Melin, Vi som inte var med i kriget. Carlssons förlag, Minimilöner, Politik i bokhyllan, Nordiskt samarbete, Nordism, EU, Europatanken, Nato, Natomedlemskap, Neutralitet, Anna Hallberg, Ann Linde, Hans Dahlgren, Den svenska modellen, Island, Danmark, Sverige, Norge , Finland, LO, Svenskt Näringsliv, TCO, Saco, Nordiska rådet, Normandie, Första världskriget, Andra världskriget, Ryssland, Sovjetunionen, Tyskland, Nazityskland, 

Vik inte undan för PK förbjud kusingiftermål

 

Nu har Widar Andersson rätt igen. En fritänkare inom (S) och chefredaktör för (S)-märkta Folkbladet tar upp en viktig men inte helt politisk korrekt frågeställning i en artikel i sin tidning. Där han kommenterar ett beslut av Liberalernas partistyrelse, från den 14 maj, om att giftermål mellan kusiner skall vara förbjudit i Sverige. Ett beslut som offentliggjordes av Juno Blom, (L):s partisekreterare. Anderssons artikel är publicerad under rubrik: ”Laddat och ”känsligt” problem kan lyfta Sabuni och Blom.”

Juno Blom (L) partisekreterare.

Här kan du läsa Anderssons artikel

Naturligtvis har Anderssons helt rätt i sitt beröm av Liberalerna för att partiet har vågat och orkat tagit upp detta problem med inavel. Ett beröm som detta parti väl kan behöva med tanke på dess urusla optionssiffror. Ära den som äras bör som man uttryckte saken förr. Andersson har också rätt i att detta är ett exempel på en oönskad konsekvens av den stora utomeuropeiska invandring som Sverige har haft de senaste 40 åren. Han också rätt i sin analys om att det har funnits en vetskap om att detta är vanligt förekommande bland muslimer från Nordafrika och i Mellanöstern. Geografiska områden där stora grupper under senare år har kommit till Sverige. I flera muslimska nationer är 30-40% av alla giftermål mellan kusiner eller andra släktingar. Medan det bland etniska svenskar "endast" är några få tiotal fall av giftermål mellan kusiner per år. 

En illustration om att giftermål mellan kusiner är

 olämpligt ur genetisk aspekt.

Att denna socio-kulturella tradition har uppmärksammas sedan länge bland kultur- och religionsvetare, inom universitetsvärlden, samt poliser och socialarbetare som verkar inom olika invandra täta områden har många politiker och andra makthavare känt till. Att dessa yrkesgrupper och andra har uppmärksammat detta finns det flera bevis för. Bland annat har olika kvinnojourer reagerat då det är vanligt att giftermål mellan kusiner ofta sker mot kvinnans vilja. Bland annat för att det ofta är yngre kvinnor som gifts bort med äldre kusiner. Denna sedvänja motiveras av att upprätthålla olika aspekter av klan strukturer som har med social kontroll av kvinnor att göra men också för att säkra upp historiska allianser mellan olika familjer. Naturligtvis skall detta anses vara ett exempel på hedersförtryck. Några få journalister har skrivit om detta. Deras och andras varningssignaler har ofta bemöts med tystnad och några gånger med direkta förnekanden. Sedan har Andersson en viktig poäng i sitt konstaterade att giftermål mellan kusiner är oönskad ur genetisk aspekt. Och att äktenskap av detta slag ofta medför en rad negativa sociala konsekvenser som t.ex. missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Antal missbildningar ökar också. Vilket har motiverat det förbud som finns i katolsk tradition och att det i flertalet euroepiska nationer krävs särskilt tillstånd för att få ingå giftermål mellan kusiner eller andra släktingar.

I ett tidigare inlägg på denna blogg har jag skrivit om Anderssons gärning inom svensk offentlighet som en fritänkare inom (S). 

Här kan du läsa detta inlägg om Andersson 

Widar Andersson (S), chefredaktör.

Dessutom har nog Widar Andersson rätt i sin bedömning om att denna fråga inte bara är en viktig fråga rent sakligt och rent principiellt, utan också att detta beslut från Liberalerna kan bli en viktig politisk fråga i nästa valrörelse. Precis som Andersson framför kan detta bli fallet om vänstern, i bred mening, d v s Vänstern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet med stöd av Centern säger fy till Liberalerna och anklagar partiet för bristande politisk korrekthet och att fiska i grumliga vatten. Då kan, med lite tur för (L), denna fråga blir en stor valvinnare likt när dåvarande partiordförande Lars Leijonborg inför valet 2002 förde fram ett krav på språktest för medborgarskap. Vilket finns i flertalet andra nationer i Västeuropa. I denna fråga om att förbjuda giftermål mellan kusiner utbrister jag faktiskt: Heja Liberalerna!

Har, i ett tidigare inlägg, tagit upp att Leijonborgs krav på språkkrav utlyste en djup konflikt inom partiet. En konflikt som ännu finns kvar inom (L).

Detta inlägg om (L) kan du läsa här

Lars Leijonborg (L) f.d. partiordförande.

Foto överst:

Foto från ett muslimskt bröllop i Azerbajdzjan. 

Länk till denna blogg

Etiketter: Liberalerna, (L), Juno Blom, Nymako Sabuni, Widar Andersson, Folkbladet, Lars Leijonborg, Migration, Integration, Hedersförtryck, Klan strukturer, Giftermål, Kusingiftermål, Islam, Muslimer, PK, Politisk korrekthet, Kvinnojourer, Polis, Religionsvetare, Socionomer, Socialarbetare, Civilrätt, Familjerätt, Juridik, Inavel, Genetik,   

SR:s islamistskandal kräver extern granskning!

 

”Det började med en skakning på nedre däck.” är en berömd inledning på en känd sångtext om Titanics undergång. Denna textrad kom jag att tänka på när jag läste yttrandefrihetsexperten Nils Funckes kritiska debattartikel i Göteborgs Posten om hur Sveriges Radio (SR) och dess nyhetsredaktion Ekot har hanterat ärendet med den kvinnliga reporter som inledde en kärleksrelation med en islamistisk man från Irak. En man som har förklarats vara en säkerhetsrisk och som därför skall utvisas från Sverige. I väntan till att utvisning kan verkställas har han regelbunden anmälningsplikt hos polisen. Funckes artikel är publicerad under rubrik: "Sveriges Radio måste sluta huka bakom personal- och säkerhetsfrågan."

Här kan du läsa Funckes artikel i GP

Ekots redaktion.

Funke har rätt. Denna skandal handlar om det förtroende som måste finnas för SR och dess verksamhet. Att SR har ett public uppdrag gör att man inte är ett vanligt mediaföretag bland andra.. Men visst är detta ett personal ärende också. Och denna aspekt på ärendet har förmodligen hanterats korrekt. Men det var först när information om detta hade avslöjats på en alternativ granskade sajt från stiftelsen DOKU som reporterns texter på SR:s hemsida om denna man omarbetades. Ekots chef Klas Wolf-Watz borde självklart ha lämnat information om detta så fort detta kom till hans kännedom. Och då direkt omarbetat texterna i ärendet och inte väntat till detta blev offentligt genom DOKU:s avslöjande. Denna journalist hade också i uppdrag att i Ekot granska hur flera andra män i samma situation har hanteras av svenska myndigheter. 

Polis utanför Gefle Dagblads redaktion efter ett bombhot.

Den islamist som reportern inledde en relation med har tidigare dömts för olaga hot mot den kvinnliga chefredaktören på Gefle Dagblad. Dödshot som fördes fram på grund av den rapportering som tidningen publicerade om mannen och övriga islamister med beslut om utvisning och anmälningsplikt. Och om verksamheten vid den salafistiska moské i staden där mannens fader var imam. Endast av detta skäl borde både Wolf-Watz och SR varit mycket noga med att genast sprida information om vad som hänt och vilka åtgärder man har vidtagit. Om inte annat för att tydligt visa att SR inte kompromissar med hot från extremism. Och att SR och Ekot försvarar tanken på fria medier och oberoende journalistik.

Klas Wolf-Watz, chef för Ekot.

Men ärendet innehåller också en aspekt om sabotage och terrorism. Vi vet inte om denna islamist eller andra har fått tag i känsliga uppgifter från kvinnans dator. Till exempel lösenord eller information om företagets olika säkerhetsrutiner. Detta bör, med tanke att SR är en särskild säkerhetsklassad verksamhet som ingår i den civila delen av Totalförsvaret, noga granskas. Rutiner för säkerhet och personkontroll för anställda inom SR liksom för Sveriges Television (SVT) måste ses över. Man frågar sig hur en journalist som har uppvisat så pass dåligt omdöme som denna reporter har uppenbarat kunnat få anställning på Ekot? Vilka referenser hämtades in innan anställning? Detta är någonting som måste klargöras och analyseras. Kanske behöver nya mer strikta regler och rutiner för detta utarbetas. I detta fall måste Säkerhetspolisen (SÄPO) tillsammans med de personer som på SR och SVT har ansvar för säkerhetsfrågor göra en noggrann utredning vad som har skett. T.ex. granska intern kommunikation från och till reporterns dator. Att information om detta delvis måste bli föremål för sekretess är självklart. Men utgör ingen ursäkt för att inget görs eller att allmänna slutsatser om t.ex. ansvarsfördelning, kompetensutveckling m.m. inte öppet redovisas. 

SÄPO:s emblem utanför dess huvudkontor.

Jag håller med om vad flera utanför företaget, bland annat Mikael Oscarsson (KD), partiets säkerhets- och försvarspolitiska talesperson, samt Wilhelm Agrell, professor i Underrättelseanalys vid Lunds Universitet, har fört fram om att detta bör granskas av någon extern utredare t.ex. en domare från Högsta Domstolen eller Regeringsrätten. Den välkände terroristforskaren Magnus Ranstorp delar denna uppfattning. Samtligs dessa tre experter för fram betydelsen av att de slutsatser och analyser som en extern utredare kommer fram till inte endast rapporteras till SR:s styrelse. Utan att även riksdagens kultur- samt försvarsutskott samt till regeringen. Personligen anser jag att med fördel kan uppdraget också omfatta SVT. Det viktigt att denna externa utredare får myndighet att förhöra personer inom företaget, även i ledande ställning, samt utomstående experter. En extern oberoende granskare skulle minska de misstankar som nu har vuxit sig starka om att SR och dess ledning försöker mörka känslig information med syfte att kunna smita undan sitt ansvar för det som har hänt.

Wilhelm Agrell, professor i Underrättelseanalys.

Till detta kommer en politisk aspekt. Under senare år har SVT och SR i ökad omfattning blivit utsatt för kritik. Bland annat har uppfattningar om en så kallad "Vänstervridning" i nyhetsrapportering och programverksamhet förts fram. Inte bara av sverigedemokrater utan också av andra politiker och av andra partiers väljare. Att misstankar finns om att SR och SVT ”mörkar” obehagliga fakta är illa. Beskyllningar som ofta saknar relevanta bevis. Men som i detta fall tyvärr har fog för sig. Att SR och SVT faktiskt tillhör Totalförsvaret tycks få känna till. Några centrala frågor måste besvaras. För det första: varför informerade inte SR och Ekot direkt om vad som hade hänt? Varför ändrades de texter som fanns från reportern på hemsidan om detta först 7 månader senare efter DOKU:s avslöjande? Och varför går nu SR:s VD Cilla Benkö ut hävdar att detta inte bara är ett personalärende utan också är ett ärende som regleras efter de  bestämmelser om meddelarfrihet som finns i Tryckfrihetsförordningen? Likt Funcke undrar jag vad detta har för relevans inför ett beslut om SR och Ekot skall granskas. Och av vem. Att innehållet i kvinnans dator inte kan öppet redovisas. Är självklart. Inte minst hur säkerhetssynpunkt. Men att Benkö nu går ut med detta inger en misstanke hos mig och många andra att SR:s ledning inte tycks inse situationens fulla allvar.

Cilla Benkö, VD för Sveriges Radio.

Om Public service skall få finnas kvar måste ledande personer inom SR och SVT låta sin gärning präglas av större ödmjukhet inför sitt samhällsuppdrag och det förtroende som krävs för detta skall få fortsätta. Sedan måste personer som Wolf-Watz och Benkö förstå att man leder en verksamhet som är offentlig och som därför grundas på politiska beslut. Därför kan man inte inom Public service leva i en bubbla där man helt fritt kan agera efter eget tycke när det gäller frågor om t.ex. säkerhet, personal policys och kvalitetsgranskning. Däremot skall inte politiker lägga sig i programverksamheten i SR eller SVT. Lyssna på Funcke Wolf-Watz och Benkö! Titanics tragiska förlisning berodde bland på högmod hos fartygets ledande befäl och slarv med grundläggande säkerhetsrutiner bland övrig personal. Låt inte denna islamistskandal bli ett isberg som sänker hela SR:s verksamhet och dess fortsatta existens.

Titanic. En bild från en nutida rekonstruktion 

av dess förlisning 1912.

Länk till denna blogg

Etiketter:  Sveriges Radio, SR, Ekot, Sveriges Television, Nils Funcke, Göteborgs Posten, Klas Wolf-Waltz, Mikael Oscarsson, KD, Cilla Benkö, Selafism, Islamism, Wilhelm Agrell, Underrättelseanalys, Terrorism, Magnus Ranstorp, Lunds Universitet, Yttrandefrihet, Gävle, Gefle Dagblad, Sabotage, Terrorism, Irak, Högsta Domstolen, Regeringen, Riksdagens Försvarsutskott, Riskdagens Kulturutskott, Titanic, Verksamhetsbubbla, Public service,     

Ett ödesval för Skottland o UK

 

I denna vecka, nu på torsdag den 6, avgör de skotska väljarna inte bara vem som skall få bli deras valda representanter i det regionala parlamentet Holyrood, i Edinburgh. Vilken sammansättning denna beslutande församling kommer att få avgör inte bara regionala frågor som t.ex. skola, miljö och sjukvård, där Skottland likt Wales och numera även Nordirland, har ett stort regionalt självstyre. Detta val kommer i praktiken på sikt även avgöra framtiden för den brittiska union av länder som vi brukar kalla för Storbritannien (UK).

I The Irish Times, som få läser i vårt land och som håller den höga klass som sin mer välkände brittiska namne tidigare höll, är läsvärd. Inte minst när det gäller sin europabevakning. I denna tidning fann jag en intressant artikel av dess korrespondent i Skottland, Dennis Staunton, om valet till skotska parlamentet.

Här kan du läsa Stauntons artikel 

Ett foto av Nicola Sturgeon (SNP) skotsk regeringschef.

Det finns flera anledningar till att unionen mellan de olika brittiska länderna inom Storbritannien är på väg att lösas upp. En viktig orsak är Skottland och England sedan början av 1980-talet har utvecklats åt olika håll. Skottland har politiskt- ekonomiskt och kulturellt orienterat sig mot främst Irland men också mot Nederländerna och Skandinavien. Men England har dragit sig bort från Europa och utvecklats sig mot forna brittisk talande kolonier som Kanada, Australien och Nya Zeeland. Delvis också åt andra forna kolonier som Indien, Malaysia och Singapore. Och naturligtvis åt USA. I Skottland, men viss mån även i Wales, har olika sociala försäkringar, utbildning, miljö och hälso- och sjukvård utvecklas i linje med vad som finns i t.ex. Tyskland och Skandinavien. Inte minst den svenska och den danska välfärdsstaten framförs allt oftare som ett föredöme i Skottland. Medan i den engelska delen av unionen allt mer går i en amerikansk utveckling. En annan skillnad är att medan olika tjänster inom finans och servicesektorerna dominerar engelsk ekonomi så är jordbruk, fiske samt traditionell tillverkningsindustri ännu viktiga delar av ekonomin i Skottland och i Wales. Detta är ett skäl varför medlemskap i EU har anses mer viktigt av ekonomiska skäl i övriga delar av den brittiska unionen. Till detta kommer en växande konflikt med London om rätt till den utvinning av naturgas och olja som sker i Nordsjön utanför Skottland och som utgör alltmer viktig del av den brittiska ekonomin.

Foto från "tillverkning" av skotsk Whiskey. 

Denna klyfta mellan hur samhället har utvecklas i Edinburgh och i London utgör en viktig förklaring till varför skotsk politik de senaste 20 åren har dominerats av den skotska nationalist partiet (SNP). Ett parti som förenar en strävan efter ett självstyre med sociala reformer och ökad personlig frihet. Gråsosse likt parti med inslag av social liberalism. (SNP) ser ut att bli största parti för fjärde gången på rad. I Skottland har man utsett en kandidat per valkrets som i nationella brittiska val. Denna gång tillkommer en nyhet. Detta kombineras nu med att denna gång kommer väljarna att även erbjudas att göra ett andra val mellan olika regionala listor. Ett ökat inslag av proportionalitet i valsystemet har varit en hjärtefråga för (SNP) som verkar gå fram starkt och få c:a 55-65 procent. Räknar man in två andra partier som är positiv till självständighet de Gröna och ett nytt konservativt nationalist parti Alba (Skottland på skotsk gäliska) så kan självständighets partier få upp emot 70 procent av rösterna. Konservativa Tories och Socialdemokratiska Labour väntas gå tillbaka få c:a 10-15 procent var. Medan Liberaldemokraterna riskerar att helt försvinna. Om Labour skulle vinna kampen om att bli andra största parti före Tories så skulle detta var en stor prestigeförlust för Boris Johnsons regering som på senare tid något har ökat i olika opinionsmätningar. Allt fler inom Tories är uttrycker en oro över att man blir klämda mellan skotsk nationalism och Labours socialism.

En skotsk gränsskylt på engelska o gäliska.

En annan viktig orsak till denna dramatiska utveckling är brexit som en klar majoritet av skottarna röstade emot. Medan England var för brexit. Endast Stor-London och vissa städer i södra England röstade emot. T.ex. Oxford, Cambridge, Bath och Plymouth. I Wales där en knapp majoritet också röstade för brexit har numera en tydlig och växande majoritet som är för EU. Det walesiska nationalist partiet Placid Cymru (Walesarnas parti på walesisk gäliska) har som mål att inom 10 år får tillstånd en folkomröstning om självständighet. Under senare år detta parti gått framåt har vunnit flera enmans valkretsar till Underhuset i London och fått ökad representation i det regionala parlamentet i Cardiff. Där man nu har 10 mandat.

Adam Price, partiordförande för Placid Cymru.

Ett annat skäl är att man i de tre icke brittiska delarna av Storbritannien alltmer irriteras över vad man uppfattar vara en hjärtlös konservativ nationell populism med tydliga inslag av social okänslighet som man menar har dominerat brittisk politik sedan Margret Thatcher tid som premiärminister. Och som man i Edinburgh, i Belfast och i Cardiff menar att David Cameron, Teresa May och inte minst Boris Johnson är tydliga representanter för. 

Boris Johnson, brittisk premiärmister.

Dessutom har en majoritet inom Tories aldrig accepterat det regionala självstyre för övriga riksdelar som Tony Blairs Labour införde med stöd av Liberaldemokraterna. Ett självstyre man i London, med med växande irritation, under senare år aktivt försökt motverka på olika sätt. Under Corona pandemin har detta blivit tydligt. I Skottland anses allmänt den nationella regeringen i London enbart har talat om ”den engelska krisen”. Under pandemin nämndes Skottland eller Wales knappast alls vid namn av olika företrädare för den nationella regeringen. Dessutom försökte London på olika sätt att förhindra de mer restriktiva åtgärder om infördes av de regionala regeringarna i både Cardiff och i Edinburgh. Vilket inte alls har tagits väl upp i Skottland eller Wales. Som dessutom klarat pandemin klart bättre än England.

Tony Blair (Labour) 2021 premiärminister 1997-2007. 

Både (SNP) och Placid Cymru har tydligt fört fram att man snabbt vill återanslutna till EU. Och detta finns flera skäl till. Tillskillnad emot flertalet britter som känner sig många skottar och walesare politiskt och kulturellt som européer. Man upplever att under efterkrigstiden har man blivit alltmer marginaliserade och nonchalerade i London. Under senare årtionden har intresset för sitt gäliska arv och sin keltiska kultur ökat. Allt fler lär sig sitt gäliska språk. Liksom att fler lär sig spela keltisk folkmusik. Men även andra delar av traditionell keltisk kultur som t.ex. hantverk, arkitektur och litteratur genomgår en renässans.

En keltisk Dodhran trumma som används i både

 irländsk som skotsk folkmusik.

  

En utveckling som även är märkbar i Englands sydvästra hörn, Cornwall, med sitt keltiska språk cornish. Inte minst i Wales är språket en viktig faktor. C:a 20 procent talar och skriver på kymriska. Mest i nordvästra Wales. I Skottland är den keltiska språkfrågan mindre betydelsefull. Dels för att man har flera andra inhemska minoritetsspråk. Bland annat lågskotska (ett germanskt språk) i östra Skottland och olika skandinavisk inspirerade folkspråk på Orkney - och Shetlandsöarna. Men skyltar på gäliska blir allt vanligare i Skottland. Och (SNP) har tydligt stärkt ställningen för detta och andra minoritetsspråk under sin tid vid makten.

Skylt från Wales om att rasta hundar på

 kymriska och engelska.

Till detta kommer avvecklingen av det brittiska imperiet som en viktig faktor för strävanden efter självständighet. Särskilt i Skottland. Under hela den tid som Skottland har varit förenade i en union med England, sedan i början av 1700-talet, har man behållit egen lagstiftning, domstolar, polis etc. För skottar har äktenskapet med London aldrig inte varit helt självklar. Men inneburit vissa fördelar, inte minst under det brittiska imperiets glansdagar. Men sedan dess avveckling under 1960-talet har en allmän känsla av olust inför att vara en ytterkant i en krympande statsbildning ökat. Som förstärks av att Storbritannien nu har lämnat EU och det europeiska samarbetet. Att avkolonialiseringen av imperiet påverkat det politiska klimatet både i England och i Skottland har få uppmärksammat i Sverige. När London har blivit mindre intressant i Skottland har man sökt inspiration från annat håll. 

Den irländska fredsbron i Drogheda mellan

Nordirland och Irländska republiken.

Både i Edinburgh och i Cardiff upplevs Bryssel samt EU som en möjlighet att komma ur ett brittisk järngrepp som upplevs alltmer olustigt. Medan man i London med ökad nostalgi ser tillbaka på sitt förlorade imperium. I Nordirland är situation annorlunda. Där en förening med republiken i en ny återförenad irisk nation som gäller. På senare år har även protestanter börjat bejaka denna tanke. Vid senaste val till Underhuset i London fick katolska partier för första gången någonsin en majoritet i Nordirland sedan ön delades 1921. Då protestanter som är emot brexit röstade med republikanska och nationalistiska partier. En alltmer modern och välmående irländsk republik skrämmer allt färre protestanter. Numera har Dublin högre löner och lägre arbetslöshet än Belfast. Mycket tack vare sitt medlemskap i EU. Ett argument som brukar föras fram av SNP och Placid Cymru. För Belfast har det numera större ekonomisk betydelse vad som sker i Dublin än vad som sker i London. Allt fler, även protestanter, har arbetat eller studerat söder om gränsen i republiken. Irländsk arbetsmarknad och utbildning är numera betydelsefull för nordirländsk ekonomi och dess sociala utveckling.

Välkända Trinity College i Dublin.

Om SNP får egen majoritet så kommer det bli svårt för London och Boris Johnson att i längden stå emot krav på folkomröstning i Skottland. Den skotska regeringschefen (officiellt Första Minister) Nicola Sturgeon har i valrörelsen fört fram att en folkomröstning om självständighet kommer att skjuts upp till 2023 på grund av pandemin. En annan stridsfråga med London har varit hot från Tories om att försöka runda de regionala parlamenten när det gäller olika regelverk för t.ex. hälsa, mat, miljö, arbetsmarknad etc. där man i alla tre huvudstäder försöker i möjligaste mån hålla fast vid EU:s mer strikta normer och riktvärden. Som svar på dessa hot beslöt man i Edinburgh att EU:s flagga skall hissas tillsammans med den skotska på alla officiella byggnader. Med motivering att denna flagga också är Europarådets. En organisation som bildades strax efter Andra världskriget med syfte att värna demokratin i Europa och som Storbritannien ännu är medlem ännu av. Men som många inom Tories vill att Storbritannien lämnar. En skotsk signal av motstånd som utlöste ett ramaskri i London. 

Foto från en ett möte om skotsk självständighet.

Lägg märke till de katalanska flaggorna.

Katalanska nationalister inspireras av Skottland

och samarbetar med sina skotska meningsfränder.

Detta val är mycket mer betydelsefullt än vad regionala val brukar vara. Med all rätt har detta skotska val benämnts som en folkomröstning om en skotsk självständighet och om Storbritanniens framtid. Av allt detta kan dra vissa tydliga generella slutsatser. En sådan är att om nationalstaterna i Europa inte behandlar väl de delar av sitt folk och sin nation som har, en helt annan eller delvis, annan historia, kultur och språk än den riks-nationella. Då får man växande problem i en global värld där nationalstatens makt urholkas av både interna som av extra faktorer. Centralism och maktarrogans från olika huvudstadsregioner accepteras inte längre runt om i Europa. Detta regionval kan också ses som ett val för ökad direkt demokrati. Med också som ett ställningstagande för ett mer proportionellt valsystem, strängare regler ang kampanjbidrag och lobbying etc. Heja Skottland!

Valets huvudaktörer Nicola Sturgeon.

Med det budskap som detta val handlar om.

Foto överst:

En flicka omsvept i den skotska flaggan.

Länk till denna blogg

Skotska parlamentet, Holyrood, i Edinburgh.

Etiketter: Skottland, Holyrood, England, Wales, Nordirland, Irland, EU, Brexit, Europarådet, Regionalism, Nationalism, Populism, SNP, Placid Cymru, Alba, Liberaldemokraterna, Labour, Tories, Nicola Sturgeon, Margret Thatcher, Tony Blair, David Cameron, Teresa May, Boris Johnson, Brittiska imperiet, Storbritannien, London, Cardiff, Edinburgh, Dublin, Belfast, Europarådet, Drogheda fredsbron,