Abort är en existentiell fråga

 

Jörgen Huitfeldt som är chefredaktör för den liberala tidskriften Kvartal och fristående kolumnist i Dagens Nyheter (DN) har skrivit en läsvärd artikel där han har modet att framföra sin mening om att abort är en existentiell fråga. Och att denna just denna aspekt kan man inte komma undan om man på ett ansvarfullt sätt samt med ärlighet vill diskutera denna frågeställning. Hur mycket man än vill. Huitfeldt har skrivit sin artikel mot bakgrund av den senaste tidens kulturradikala anstormning mot Kristdemokraterna (KD) för att en av deras ledamöter i partiets jämställdhets grupp Sara Havneraas har varit medlem i anti abort organisation. Huitfeldts artikel är publicerad under rubrik: ”Twitter debattens dimridåer kan inte dölja att abort är en svår och existentiell fråga.”

Här kan du läsa Huitfeldts artikel

En kvinna med ett barn som har Downs syndrom.

Vad gör Huitfeldts artikel extra intressant är att hans text för det första är publicerad i DN som har en långvarig tradition att utgöra ett flaggskepp för olika kulturradikala ideal. Vilket positivt överraskar mig och många andra kan jag tro. Men också att Huitfeldt i sin text inte viker undan för det centrala, men samtidigt obehagliga, att abort faktiskt innebär ett beslut om någon skall få komma att leva eller inte. Att sedan Huitfeldt dessutom öppet refererar till sin egen beslutsångest när han fick veta att hans tredje barn som hans hustru då bar i sin mage blev diagnostiserad med Downs syndrom (mongolism). Denna uppriktighet gör hans text personlig. Här känns det existentiella ända in i ens egen själ. För denna öppenhet är Huitfeldt väl värd vår respekt och tacksamhet. 

Ett fasansfullt foto från en avrättning i Iran.

Även Huitfeldts analys om abortfrågan ur ett samhällsperspektiv är intressant. För det första delar jag hans uppfattning att frågan om abort i första hand inte är etisk, eller är moralisk (även om båda dessa perspektiv har relevans i sammanhanget), utan är existentiell. Rent korrekt blir frågan, som Huitfeldt delvis skyndar förbi, vad är en människa? Den etiska biten blir en fråga om hur beslut om andras liv och död skall fattas i vårt samhälle. Och av vem? Och den moraliska aspekten blir i detta sammanhang när och i vilken utsträckning är det acceptabelt att staten begränsar min makt över andra i samhället? Just detta ligger bakom att dödsstraff är förbjudit inom EU:s samtliga medlemsnationer. Att ta sig an frågan ur detta perspektiv är obehagligt, smärtsamt, för detta kräver att du besvarar frågan om livets gränser och dess mening. Inför dig själv och andra.

Ett exempel på modernistisk 1930-tals arkitektur i Sverige.

Jag håller med Huitfeldt om att en förklaring för den senaste tidens kritik mot (KD) är politisk taktik från vänsterhåll med tanke på ett eventuellt nyval och regeringskris. Där detta parti trots sin storlek, har en nyckelroll för att en borgerlig regering skall kunna bildats, särskilt om Liberalerna byter sida. Men att detta också kan förstås utifrån två andra fenomen i samhället. En är att Sverige sedan 1920-talet har dominerats av olika slags radikala ideal. I en utsträckning som är unikt i Västeuropa även jämfört med våra nordiska grannländer. Modernismens starka ställning inom politik, undervisning, samhällsplanering, arkitektur, konst och litteratur har först under senare år blivit föremål för debatt och omprövning.

Ett viktig symbol för en kristen påsk. Jesus på korset.

Andra exempel är att sekulära och rent antireligiösa ideal har fått officiell legitimitet och aktivet understötts av staten. T.ex. förbud mot skolavslutningar i kyrkan (om Gud nämns vid namn). Feminister, liberaler och socialister har målmedvetet gått till storms mot t.ex. den traditionella familjen, kyrkor- och samfund, hembygden och kulturella traditioner som att nämna Kristi födelse vid jul eller Johannes Döparen vid midsommar. Till detta hör också ett öppet förakt mot folkmusik, konsthantverk och hembygdsgårdar. I mycket av denna radikala iver har under senare år olika islamister deltagit med liv och lust. I detta radikala kulturkrig har olika former av kristligt engagemang och tro blivit utsatt för spott och spe. Som att fira en religiös påsk. Eller förekomst av religiösa program i radio och TV. Detta förakt för det icke moderna har drabbat olika inhemska minoriteter som t.ex. judar och samer. På grund av att dessa folkgruppers livsstil och traditioner inte anses leva upp på krav på modernitet. Till detta kommer också att förkasta allt som inte upplevs ge uttryck för en radikal och en jämlik samhällsordning. Vilket innebär t.ex. kunskaper om den europeiska antiken och medeltiden, klassiska språk, renässansens konst eller den kristna traditionen med grundläggande kunskaper om Bibeln och den kristna kyrkans historia.  

Venus födelse av Sandro Botticelli målad 1483.

Huitfeldt har rätt en viktig poäng i sin analys om att det inte bara är illvilja som ligger bakom denna reaktion om abort i media och på sociala medier. En annan viktig förklaring är flertalet svenskar helt enkelt inte kan bättre än så. Precis som Huitfeldt för fram i sin text. Sekularisering, radikalism och förakt för humaniora med dess västerländska filosofi och kultur har gjort det svårt för nutidens svenskar att handskas med etiska frågeställningar. Vilket inte bara märks i abortfrågan utan också i frågor om medicinsk etik t.ex. angående aktiv dödshjälp. Hit här också diskussionen om att samvetsfrihet för offentligt anställda som läkare, poliser, lärare och domare som finns i flertalet nationer i västra Europa. Som t.ex. Norge och Tyskland. Åtgärder som infördes efter erfarenheter av Andra världskrigets barbari. En annan central frågeställning om vi kan acceptera naturrättslig etik i vår lagstiftning? Skall våra lagar byggas upp på några väl valda etiska värderingar som anses vara tidlösa och som vi uppfattar avspeglar en grundläggande humanism som ger frihet och inger värdighet (som i naturrätt) eller skall våra lagar helt sakna denna aspekt och endast anses vara uttryck för vad politiken just nu tycker passar sig? Den senare uppfattningen har dominerat i Sverige sedan början av 1900-talet.

Foto från omskärelse av en judisk pojke.

I detta sammanhang hör frågan om rituell liturgisk omskärelse av pojkar som förekommer inom judendom och inom islam skall vara tillåten. Judar omskär inte kvinnor då de anses automatiskt tillhöra förbundet mellan Gud och Israel. Det vill säga Guds eget folk. I vissa muslimska nationer förekommer kvinnlig omskärelse av kulturella skäl fast detta saknar en religiös legitimitet t.ex. i Afrika. Omskärelse av flickor, tillskillnad på pojkar, kan enligt min mening inte accepteras. Manlig omskärelse skall som i Sverige ske under reglerade former av medicinskt utbildade personer. Bland annat på grund av att omskärelse av pojkar inte innebär risker för hälsa eller påverkar vuxenlivets sexualitet. Vilket omskärelse av flickor tydligt gör. Dessutom är detta en fråga om religionsfrihet. Men också en fråga om respekt för en inhemsk nationell minoritet som har funnits i Sverige sedan 1600-talet. Andra frågor som väcker konflikt i detta sammanhang är om muslimska flickor skall ha rätt till enkönad gymnastik eller undervisning i simning. Eller om religiösa friskolor skall få verka inom ett offentligt finansierat skolsystem. 

 

Enkönad undervisning i gymnastik har diskuterats länge

och av flera olika anledningar.

Huitfeldts insikt om att vår nutida abortlagstiftning inte alls är problemfri är en viktig poäng. Hans argument om att det är anmärkningsvärt att Sverige har klart högre aborttal än våra nordiska grannländer har relevans. Vår nuvarande unikt fria abortlag ger kvinnan rätt att själv bestämma om abort upp till 18 veckor. I flertalet andra nationer i norra Europa gäller denna rättighet upp 12 veckor (en tidpunkt då ett foster anses livsdugligt). Efter 18 veckor krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. Till detta kommer en frågeställning som ofta glöms bort. Om mannens roll och rätt i detta sammanhang. Vilket gällande lag inte alls tar någon som helst hänsyn till. Vår abortlag krockar också med vad FN och Europarådet slagit fast om grundläggande mänskliga rättigheter. Rätten till liv anses, av dessa båda internationella organisationer, fullt naturligt, utgöra grund för alla andra rättigheter. Och denna aspekt är så obekväm att den sällan ens tas upp och nämns när abort och frågor om medicinsk etik debatteras.   

En illustration om att abort handlar om liv och död.

Vi måste ha klart för oss att frågan om rätt till abort påverkar också vilka attityder som gäller i vårt samhälle angående det icke friska, det icke produktiva eller det icke önskade livet. Vilket är en uppfattning som olika företrädare för brukar- och anhörig organisationer inom funktionshinderområdet brukar föra fram. Och precis som Huitfeldt tycks mena och som Havneraas har gett uttryck för bör det vara en naturlig målsättning för oss alla att antalet aborter minskar i Sverige. 

Icke önskvärt liv? Ett foto från svensk äldreomsorg.

Länk till denna blogg

Etiketter: Abort, Medicinsk etik, Människosyn, Etik, Moral, Filosofi, Kristdemokraterna, KD, DN, Jörgen Huitfeldt, Sara Havneraas, Rättsfilosofi, Kultur, Tradition, Modernitet, Folkhemmet, Sekularisering, Humanism, Religion, Lagstiftning, Judar, Kristna, Muslimer, Islam, Samer, Andra världskriget, Samvetsfrihet, Naturrättslig lagstiftning, Naturrätt, Socialstyrelsen, Social medier, Kulturradikalism, Manlig omskärelse, Aktiv dödshjälp, Samvetsfrihet,