Efter att förhandlingarna mellan LO och Svensk Näringsliv har strandat kan det vara klokt att höja blicken utöver de olika förslag som nu i dagarna har legat på bordet. Att PTK sa ja till samma avtal, för sina 1,5 miljon privat anställda tjänstemän, har märkligt nog inte uppmärksammas i någon större omfattning. Att LO:s medlemsförbund inte längre dominerar arbetsmarknaden glöms ofta bort. TCO har i dag fler medlemmar. Till detta kommer akademikerna inom SACO. Däremot har en annan konsekvens av denna utveckling diskuteras flitigt. Hotet om en misstroendeförklaring mot Löfvens minoritetsregering.
Viktor Barth-Kron.
Först regeringsfrågan. Särskilt påståendet om det skulle vara oansvarigt att just nu föra fram en misstroende förklaring mot regeringen. Avfärdats i Expressens TV-program Veckan med Viktor där Viktor Barth-Kron med sedvanlig träffsäker satir slår håll på detta argument.
Jag kan dessutom inte sluta att förvånas över socialdemokratins maktarrogans till stor del får stå motsagd. Detta parti har inte mer rätt än andra att leda eller sitta i en regering. Detta är faktiskt en grundbult i en demokrati. Bland annat för att inget parti ständigt skall äga makt att utnämna statliga chefer i hög ställning som t.ex. rikspolischef, överbefälhavare, generaldirektörer, landshövdingar, ambassadörer. Förutom att spräcka den borgerliga Alliansen har nog strävan efter att få behålla denna utnämningsmakt varit en viktig anledning för socialdemokratin att inleda Jökensamarbetet med Centern och Liberalerna.
innebär ett avsteg från principen om parlamentarism.
Dessutom tycks den socialdemokratiska dominansen i modern svensk politik skadat vår känsla och uppfattning för vad en parlamentarisk demokrati faktiskt innebär. Parlamentarism innebär att en regering väljs av riksdagen, inte av medborgarna. Och verkar på riksdagens direkta uppdrag. En majoritet i riksdagen kan när som helst ta bort sitt förtroende för regeringen. Som då tvingas att avgå. Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt. Riksdagen är på medborgarnas uppdrag regeringens uppdragsgivare och dess ägare.
Riksdagens sessionssal.
Vi har endast haft en regeringskris under hela efterkrigstiden. Detta hände 1958. Vilket var ganska länge sedan. Jag föddes detta år och har hunnit bli 62 år. Vilket i sig är ett underbetyg för svensk demokrati. Regeringskriser och nyval är inte tecken på att demokratin inte fungerar utan tvärt om exempel på demokratin är vital och livskraftig. Och naturligtvis är det så att detta i ännu högre grad gäller för en minoritetsregering. Som hela tiden måste söka stöd av andra partier för att igenom sin politik. Insikt om detta är en självklarhet i andra västeuropeiska parlamentariska demokratier som i t.ex. våra nordiska grannländer bl.a. i Danmark.
Från 1958 års nyval. Dåvarande statsminister
Tage Erlander (S) vid mitten av bordet.
Ett annat märkligt argument som har florerat i debatten är påståendet om att det är fel att partierna och regeringen sätter ned foton och säger ifrån emot fack och arbetsgivare. Om att arbetsrätten nu måste moderniserats och förändrats. Eftersom den arbetsrätt vi har fungerar dåligt. Och allt sämre på en arbetsmarknad som i dag ser annorlunda ut än för 60-70 år sedan. Partnerna, t.ex. LO och Svenskt Näringsliv har förhandlat om detta i flera årtionden utan kommit särskilt långt. Fram tills nu, när hotet om lagstiftning tvingade partnerna att agera mer resolut, precis som i Danmark i början av 1990-talet. Att partnerna har haft en extern press på sig har varit bra. Här har faktiskt Jonas Sjöstedt och Vänstern fel.
Jonas Sjöstedt (V).
Dessutom har ett ohistoriskt synsätt berett ut sig i debatten. Saltsjöbadsavtalet från 1938 mellan partnerna på arbetsmarknaden skapade en modern arbetsrätt, som innan dess hade en påtaglig obalans till arbetsgivarnas fördel. Sedan dess och allt eftersom har LO kunnat gå till olika socialdemokratiska regeringar har beställt lagstiftning och olika bestämmer med riktlinjer som rubbat denna balans till fackens fördel. En utveckling som var särskilt tydlig under 1960- och 1970-talen. Vilket gällande LAS regler faktiskt är ett tydligt exempel på. LAS står för Lagen om Anställningsskydd och är en statlig lagstiftning som utarbetades på direkt uppdrag av LO.
Saltsjöbadsavtalet skrivs under 1938.
Dessutom skall mantrat av den svenska modellens allom rådande välsignelse kritiskt granskas. Den innebär bl.a. en alltför stor makt för både fack och arbetsgivarnas organisationer, på bekostnad av rättigheter för enskilda arbetstagare och företag. Rent principiellt kan man dessutom fråga sig om det är naturligt i en demokrati och rätt att grundläggande regler för hur arbetsmarknaden fungerar inte skall bestämmas av just politiker. Liksom all annan lagstiftning. Och som LAS faktiskt är ett exempel på.
Uppsägning en sak som regleras i LAS.
Fackliga organisationer tenderar helt naturligt att ha sina medlemmars bästa för ögonen, och struntar i de som saknar fast förankring på arbetsmarknaden (grupp som snabbt har ökat under senaste årtionden) eller som helt står utanför den. På arbetsgivarsidan tycks storföretag, som trots att de blir allt mindre betydelsefulla för den totala sysselsättningen, ännu få styra deras agenda. Dessutom är denna tradition av kooperatism och fascism (i ordets statsvetenskapliga mening) tveksam. Därför finns den inte heller alls i samma utsträckning i andra demokratier. Den politiska makt som arbetsmarknadens organisationer har skapar dessutom en rad låsningar och tabun som gör det svårt för partierna att angripa systemfel och få tillstånd impopulära men nödvändiga förändringar.
Foto av en annan bilverkstad.
Kalles Bilmek på Österlen är ett tydligt exempel på att de förändringar som nu diskuteras ang anställningsskydd, rätt till omställning och kompetensutveckling behövs. Kalles Bilmek lever under ganska annorlunda villkor än storföretag som IKEA och Volvo. En rekrytering som inte faller bra ut kan hota Kalles Bilmek fortsatta existens. Och arbetet för företagets övriga tre anställda. Och det vet Kalle (som är en avlägsen släkting till mig). Detta innebär att Kalle helt naturligt drar sig i det längsta för att anställda överhuvudtaget och framför allt för att våga anställda osäkra kort som nysvenskar, ungdomar och långtidsarbetslösa. Och detta måste vi komma åt. Vårt samhälle och vår demokrati klarar inte i längden den långtidsarbetslöshet och undersysselsättning som sedan 90-tals krisen har bitit sig fast på en ständigt stigande nivåer.
Här riskerar personal från Kalles Bilmek efter uppsägning
vara inskrivna under en lång period.
Sedan kan en annan utveckling hota Kalles Bilmek. Om den kompetens som hans personal har plötsligt blir omodern genom att ny teknik införs i motorer kan han behöva utbilda sin personal. Eller i värsta fall behöva byta ut hela eller delar av sin personal. Vilket medför kostnader som ett litet företag har svårt att ta. För Kalles personal innebär en uppsägning att de efter en kortare uppsägningstid troligen går ut i en långvarig arbetslöshet med en A-kassa vars alltför låga nivå medför problem för deras hushållsekonomi.
Service av en bilmotor.
Och här kommer vi in på vad vi kan lära oss av Danmark. Vårt södra grannland genomgick en mycket svår ekonomisk och social kris under slutet av 1980-talet som var djupare än vår tuffa 90-tals kris. Den så kallade Kartoffelkuren (kartoffel betyder potatis på danska). I Danmark resulterade detta ibland annat i en svår och djup lågkonjunktur med snabbt växande massarbetslöshet med två siffriga tal.
En skämtsam illustration om
Kartoffelkuren i en dansk tidning.
Man bör också komma ihåg att dansk
arbetsmarknad skiljer ifrån den svenska främst i fyra avseenden. För det första: Danmark saknar nästa helt stora industrier och andra storföretag. Deras
näringsliv bygger mer på handel, transport och småföretag än i Sverige. Design och mode är en annan viktig del av dansk ekonomi. Man har
på ett annat sätt än vi i Sverige kvar traditionellt hantverk och ett väl
utbyggt lärlingssystem för många yrken. Fiskeri och förädlade lantbruksprodukter som t.ex. bacon och ost står för en klart större andel av den totala exporten än i
Sverige.
Exempel på dansk design en TV från Bang & Olufsen.
För det andra: Lagstiftning och regelverk har i Danmark en tydlig utformning på att
skydda den enskilda löntagarens och det enskilda företagets rättigheter. För det tredje: Parterna har en
svagare ställning och statlig lagstiftning reglar grundläggande spelregler.
T.ex. så har Danmark länge haft en strängare lagstiftning mot diskriminering av
äldre och personer av funktionshinder än Sverige. Bryter man mot denna
lagstiftning kan fängelsestraff utdömas. Här kan även fackliga organisationer och
deras förtroendevalda hållas ansvariga. För det fjärde: En annan skillnad är socialdemokratin
inte har haft samma dominerade inflytande som i Sverige. Och haft en mer fri
roll gentemot LO än sin svenska motsvarighet. Att ta över allt detta från vårt södra grannland skulle innebära en positiv förändring för stort sätt alla i det svenska samhället. Men undantag för direktörerna i Svensk Näringsliv och fackpampar inom LO. Men dessa två kategorier har jag, i detta sammanhang, svårt att riktigt tycka synd om.
vid en gemensam presskonferens.
I början av 1990-talet tog den danska statsministern Poul Nyrup Rasmusen (S) initiativ till att en ny modell för arbetsmarknaden infördes. Tillsammans med borgerliga partier sattes fack och arbetsgivare inför ett hårt tryck om att sluta ett avtal som underlättar flexibilitet för arbetsgivarna när det gäller anställning och avsked samtidigt som att arbetstagarnas ekonomiska och sociala trygghet ökade. En annan sak som förändrades i Danmark var arbetstagarna rätt till utbildning och kompetensutveckling vid uppsägning eller arbetsbrist ökade. Mer om detta senare. Inför hot att inte kunna påverka detta satte sig partnerna ner och slöt ganska snabbt ett heltäckande avtal om den så kallade Flexsecurity modellen. Där den danska staten ingick som en tredje part. Medan i Sverige har LO känt sig ganska säkra på att ha Socialdemokraterna och statsministern bakom ryggen. I LO-borgen har det, med undantag för fack inom den privata industrin, därför saknas en mental beredskap för kännbara men nödvändiga kompromisser.
Poul Nyrup Rasmusen (S)
i det danska parlamentets talarstol.
Vad innebar denna danska modell? Några exempel. Att principen sist in först ut kan vid arbetsbrist brytas t.ex. om någon annan anställd anmäler ett intresse om att få bli placerad in i systemet med så kallad Efterlön. Äldre arbetskraft med början mellan 50-60, varierar något beroende på bransch och arbetsuppgifter, kan få gå i stället för yngre kollegor vid arbetsbrist och uppsägning. Detta system innebär att en ekonomisk garanti på 80 procent av ens grundlön. Som kan omprövas en gång per år. För ensamstående med barn, funktionsnedsättning etc. kan 100 procent av lönen utgå. För flertalet har detta har givit en möjlighet till få tillstånd ett karriärbyte senare i livet eller att ompröva sitt yrkesval. Andra har utnyttjat detta till att, under en begränsad tid, samla kraft för sedan komma igen och orka arbeta på nytt fram till sin ålderspension.
En beskrivning av den danska Flexsecurity modellen.
Man kan, i systemet med Efterlön, under vissa förutsättningar t o m bli befriad från de krav krav som finns att stå till arbetsmarknadens förfogande, trots att man fullt arbetsför. Detta kan under en period upp till 1,5 år om man vill flytta till en annan del av Danmark och helt börja om på arbetsmarknaden. T.ex. lämna Köpenhamnsområdet för att åter lokalisera sig efter flera årtionden på Jylland, Bornholm eller Färöarna. I praktiken har Efterlön ofta inneburit en varaktig förtidspensionering för personer från 62-63 års ålder. Något som man nu ser över.
En intressant skylt på en restaurang i Köpenhamn
som särskilt inriktat sig på pensionärer
(frokost=lunch och morgonmad=frukost på danska.)
Flexsecurity innebär också att en arbetstagare kan få gå på dagen från sitt jobb om man bedöms sakna rätt kompetens eller att inte passa in på annat sätt. Däremot, precis som här, är uppsägning på grund av personliga förhållanden som din religiösa, politiska, sexuella läggning etc. inte tillåten. Något som de fackliga organisationerna noga bevakar. Även här har Danmark en tuffare lagstiftning än i Sverige. A-kassan är mycket mer generös i Danmark. Även här gäller 80 procent av grundlön, och för vissa upp till 100 procent, under period upp till tre år. Och detta märker man när man talar med sina danska vänner. Arbetslöshet upplevs inte allas lika hotfullt som vad mina svenska vänner gör. Och är inte heller lika stigmatiserat som i Sverige.
En illustration om Efterlön.
Ett konkret exempel: I början av 90-talet öppnande en dansk kvinna, tillsammans med sin svenska man, ett kaffe i mitt hyreshus i Malmö. Därför träffade jag ganska ofta hennes äldre bror som var då var i 45-års åldern. Han hade under många år varit anställd som revisorassistent på en byrå som hade köpts upp av ett större företag i branschen. De nya ägarna ställde krav på samtlig personal skulle skaffa sig officiell behörighet som godkända revisorer. Detta hade bl.a. inneburit för honom att under cirka två år bedriva studier på kvällar och helger. Detta var han inte bredd att göra. Trots hans arbetsgivare, i enlighet med Flexsecurity, erbjöd honom att få arbeta på 80 procent med full lön.
Dansk konditor.
Dessutom önskade han nu arbeta med annat än siffror. Han hade under ett par år funderat på, att likt sin syster och sin mormor, utbilda sig till konditor. Och bett att få bli arbetsbefriad, som han uttryckte saken, vilket beviljades. Och då jag träffade honom studerade han på en tre årig lärlingsutbildning till konditor med ett utbildningsbidrag som relaterades till hans generösa danska A-kassa. En del av hans praktik gjorde han hos sin syster i Malmö. Både han och hans syster var säkra på att han direkt efter att ha fått sitt exmanensbrev skulle kunna välja och vraka mellan olika erbjudanden om anställning.
Danska ungdomar som utbildar sig till frisörer.
Det finns tydliga belägg att denna modell har varit framgångsrik. Innan Corona slog till hade Danmark under flera år haft längre arbetslöshet än Sverige. I ett längre historiskt perspektiv har det huvudsakligen varit tvärtom. Vårt södra grannland har en av EU:s lägsta siffror för ungdomsarbetslöshet på 3-4 procent medan vi länge har haft tvåsiffriga tal. Olika svaga grupper på arbetsmarknaden som t.ex. ungdomar, äldre och personer med olika funktionsnedsättningar har inte alls samma dominerande andel av total arbetslöshet som i Sverige. Det är lättare att få ett jobb i Danmark eftersom deras arbetsgivare vågar satsa på osäkra kort. Något som många skånska ungdomar har fått erfara. Särskilt för de med invandrarbakgrund. Men detta betalas av att du lättare kan bli av med din anställning. En annan åtgärd som underlättar för arbetsgivare att anställa ny personal är att när Flexsecurity infördes så sänktes olika löneskatter och arbetsgivaravgifter kraftigt. Som nu ligger på c:a hälften av Sveriges nivå.
Dansk humor om situationen inom
sjukvården på grund av Corona.
En annan aspekt som ofta glöms bort i den svenska debatten om detta system är att Danmark har klart längre sjukskrivningstal för psykisk ohälsa än vad vi har. Vilket bl.a. beror på att Flexsecurity innebär att man inte lika ofta som i Sverige fortsätter att jobba på tills man går in i väggen. Trivs man inte med chefen, tycker man på grund av stigande ålder att arbetsbördan blir för tung eller att det börjar bli svårt att arbeta på natten eller klara av ny teknik etc. då säger man upp sig. Eftersom man har bättre villkor som arbetslös än i Sverige. De extra kostnader som detta medför för den danska staten menar många bedömare får skattebetalarna tillbaka genom att betydligt färre än i Sverige varaktigt slås ut från arbetslivet. Med efterföljande behov av långvarig rehabilitering som för många innebär betydande insatser från primärvård samt psykiatri.
Hit behöver tyvärr många gå
som bränt ut sig och gått in i väggen.
Vi kan lära av Danmark. Låt inte parternas egoism och råa maktanspråk få styra hur vi löser problem på svensk arbetsmarknad. Precis som i Danmark var beredd att sätta partnerna på plats om man inte är beredd att ta samhällsansvar. Och var beredd att avsätta regeringen om socialdemokraterna inte vågar ta strid mot LO. Dessutom skall inte svensk arbetsmarknad och vårt framtida välstånd offras för att Löfven och socialdemokraterna försatt sig i en politisk rävsax genom ett övertaktiserade maktspel. Och skrivet på ett avtal som man vet att man inte kan leva upp till. Och som man förmodligen aldrig ens har tänkt vara lojal emot.
Huvudkontoren för LO respektive Svensk Näringsliv.
Tillägg:
Akademikerfacken i SACO meddelar den 23 oktober att man säger ja till det avtal som Svenskt Näringsliv har tecknat med privat anställda tjänstemän (PTK) inom TCO. Samma dag meddelar Liberalerna att detta avtal skall accepteras som det nu ligger och inte bli föremål för nya förhandlingar eller processas vidare i Regeringskansliet. (L) accepterar också att detta avtal ersätter det förslag som den så kallade LAS-utredningen la fram. Från Centerpartiet har ännu inga reaktioner framförts offentligt. Det skall bli intressant så se hur detta parti tillsammans med (S) och (V) nu skall agera.
Söndagen den 25 oktober meddelar (C) att partiet följer (L): s linje att ställa sig bakom avtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK. Och att acceptera att detta avtal ersätter LAS- utredningen.
Torsdagen 29 meddelar (S) att deras maktfulla Verkställande Utskott har beslutat att ställa sig bakom avtalet. Både statsministern och arbetsmarknadsministern informerar att man inte har kontaktat (V) i frågan. I en kommentar meddelar LO:s ordförande att man fortfarande anser att detta avtal inte skall lägga till grund för en ny lagstiftning om hur arbetsmarknaden skall fungera ang anställningstrygghet, kompetensutveckling, avsked och omställning. Vilket LO:s medlemsförbund Metall gör. Så enigheten inom LO är nu spräckt. I samband med detta upprepar (L), i media, sin uppfattning att man inte accepterar att LO:s "förhandlingssvek" belönas av regeringen.
Nyval och avtalets framtid
Nyval och regeringskris? Troligen inte. Att (C) sviker sina vallöften och blir belönande med ministerposter av (S) och att (L) lämnar januarisammarbetet är den troligaste upplösningen av detta olustiga maktspel på lite längre sikt. Kanske får vi en kortvarig regeringskris om (C) blir riktigt sura på (S) och känner ett behov av markera sin betydelse. Då avgår regeringen. Men kort därefter återkommer Löfven igen med en regering som enbart består av (S) eller så försonas (C) med (S) efter ett kort tag och går in i denna nya Löven regering. Avtalet då? (S) kommer i det längsta försöka mixtra och fixa med det avtal som nu ligger för att LO skall kunna acceptera det. Vissa mindre justeringar kommer man nog kunna få till kombinerat med olika statliga insatser och nya lagar som särskilt gynnar LO kollektivet. Sedan kommer piskan att vina inom (S) och LO kommer under olika dimridåer få krypa till korset. Att denna interna kamp inom (S) mellan parti och LO kommer att ta tid. Kanske fram till nästa höst. Vilket (L) förmodligen inte kommer att acceptera men som (C), när det kommer till kritan, inte har några större problem med. Under hela denna process har (L) fått dra (C) efter sig. Men nu har nog Sabuni fått den anledning som hon länge, personligen, har sökt för att bryta samarbetet och gå i opposition. Men regeringen klarar sig även utan (L):s mandat om nu inte (V) sätter sig på tvären.
Foto överst:
LO-borgen, vid Norra Bantorget i Stockholm.
Länk till denna borg
Etiketter: LAS-förhandlingar, LO, LO-borgen, Fack, Fackliga organisationer, PTK, TCO, SACO, Industrin, Svenskt
Näringsliv, Danmark, Flexsecurity, Poul Nyrup Rasmunsen, Efterlön, LAS,
A-Kassa, Stefan Löfven, Socialdemokraterna, Veckan med Viktor, Expressen-TV, Viktor Bath-Kron, Misstroendeförklaring, Nyval, Jöken, Januariöverenskommelsen, Saltsjöbadsavtalet, Regeringskris, Arbetsrätt, Arbetsmarknad, Arbetslöshet, Kompetensutveckling,
Vänstern, Jonas Sjöstedt, Kartoffelkuren, Bang & Olufsen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar