lördag 12 februari 2022

Ukraina o Putins finlandisering av Europa

 


Utifrån en mycket läsvärd artikel som har publicerats i Dagens Nyheter av den finska författaren Sofie Oksanen om arvet efter Sovjetunionens Finlandisering av Finland. Slår en tanke mig. Att vad vi nu får uppleva ang Ukraina följer ett alltför väl ett traditionellt ryskt mönster. Som Moldavien, Georgien och Armenien också har fått känna av under Putins tid vid makten. En utveckling som dels är ett Sovjetunionen 2.0. Men också är en återgång till den aggressiva och imperialistiska politik som Sovjet kommunismen förde emot sin omvärld. Oksanens artikel är publicerad under rubrik: ”Föreställ dig tystnaden i ett finlandiserat Europa.”

Oksanens artikel kan du läsa här


Uhro Kekkonen (C) Finlands president
1956-1982. Vars långa ämbetstid
kännetecknades av ett aktivt försvar
för Finlandiseringen. 

Förutom att Oksanen tecknar en korrekt och fullvärdig beskrivning av den så kallade Finlandiseringen och dess konsekvenser för finsk offentlighet och för breda folklager nu och innan Sovjetunionens fall, så tar Oksanen även upp två andra mycket intressanta aspekter i hennes artikel. Oksanens beskrivning av att man åter i Moskva styrs av en målmedveten strävan att härska över sina grannländer och att detta faktiskt har konsekvenser för hela Europa. Men också en insikt om att detta inte bara har med maktpolitik att göra. Utan också hotar vår demokrati och värnandet av mänskliga rättigheter i väst. En annan intressant aspekt är att Oksanen tillskillnad emot många i Sverige är helt klar över att Sovjets totalitära kultur och tradition går i arv. Och att Kreml och Putin inte kommer att nöja sig med Ukraina. Hennes fråga om var skall telefonen ringa nästa gång och vem skall få motta hotfulla brev med maffialiknande erbjudanden som man inte kan säga nej till? Är en relevant frågeställning. Det märks att Oksanens familj delvis har estniska rötter. Och att hon har lärt av de baltiska folkens historia.

Ett frimärke om 25 års jubiléet
av den 60 mil långa mänskliga kedja som 
1989 förband de tre Baltiska staternas 
huvudstäder i en manifestation för
självständighet och demokrati.
En folklig aktion som satte stopp för 
Rysslands ockupation av Estland, 
Lettland och Litauen.


Oksanen har rätt i sin analys om att vad som nu händer i Ukraina och vad inträffade med de tre baltiska staterna under och efter Andra världskriget har tydliga paralleller med Finlands efterkrigshistoria. Sovjetunionen anföll Finland som trots att denna nation var helt utan skuld till att kriget bröt ut, dels fick betala skadestånd men som också tvingades till att överge stora landområden, t.ex. hela Karelen med nationens andra största stad Viborg (som innan kriget hade en stor svensk språkig befolkning) och sin enda hamn till Norra Ishavet Petsamo. Under flera årtionden hade dessutom utom Sovjet en flottbas strax utanför Helsingfors på Hangö. Precis som för Ukraina med Krim, Donbas och Luhansk. Den oppositionella ryska tidningen Novaja Gazeta publicerade dokument 2014 (vilket hade varit omöjligt att göra idag) som visade att den ryska annekteringen av Donbas och Luhansk hade varit planerad sedan våren 2013, d v s 1,5 år innan den genomfördes. Liksom i Finland hade Ryssland hyrt en flottbas på ukrainskt territorium, Sevastopol på Krim. Ett hyresavtal som hade förlängs 2013 med 25 år. Dessutom hade Ryssland ingått ett internationellt avtal med Ukraina och USA efter Sovjetunionens fall om att Ukraina skulle garanteras full självständighet och kontroll över sina gränser. Som motprestation skulle Ukraina lämna över sina kärnvapen till Ryssland. Vilket också skedde. Redan 1975 hade Sovjetunionen dessutom skrivit under den Europeiska Säkerhetskonferensens (ESK) slutdokument om förbjud emot att förändra gränser i Europa med våld eller hot om våld. Ett dokument som som tydligt innehöll en princip om att samtliga nationer i Europa själv har rätt att på egen hand få utforma sin egen säkerhets- och utrikespolitik. 

Ryska soldater på Krim 2014.

Just nu är det mycket som pekar på att Ryssland kommer att gå till anfall mot övriga Ukraina inom kort. Även innan vinter-OS tar slut. Man kan fråga varför då? Dels finns en tradition i rysk politik av misstänksamhet  mot väst. En rädsla som bl.a. grundas på att man oroar sig för att andra nationer skall behandla Ryssland som man själv har behandlat andra. Vilket Nazityskland och Napoleons Frankrike faktiskt har gjort. Men detta ursäktar inte Ryssland agerande mot sina grannländer i dag. Ukraina precis som Belarus, Baltikum, Finland, Sverige eller Georgien utgör inget hot mot Ryssland. Inte heller Nato som är en försvarsallians som består av demokratier, med Turkiet som ensamt undantag.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg,
f.d. socialdemokratisk statsminister i Norge,
här tillsammans med Finland president,
Sauli Niinstö (M) som tillskillnad
emot Kekkonen varit tydlig mot Moskva
om Finlands rätt att själv få
bestämma sin utrikes- och säkerhetspolitik.


Man får inte glömma att trots många etniska ryssar uppfattar sig själva som européer så är Ryssland kulturellt ingen europeisk nation. Och en nation som har präglats av en historia som skiljer sig mycket även från övriga Östeuropa samt ifrån andra slaviska folk. Den mongoliska erövringen av ättlingar till Djingis Khan och det faktum att Ryssland, tillskillnad emot både Belarus och Ukraina, aldrig kom att påverkats av det kulturella arvet från den europeiska antiken är två betydelsefulla skeenden som en rad experter brukar föra fram. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg.

Detta inlägg kan du läsa här

En mur i staden Nizjnij Novgorod.
Ett försvarsverk som ursprungligen, 
precis som Kremls murar, 
byggdes för att skydda mot mongolerna.

Men det finns ett skäl till. Vad som har skett i Ryssland under de senaste 10-15 åren kan felaktigt uppfattas som ett tecken på Putin regimens styrka och på ett ökat självförtroende i Moskva. Jag och flera andra experter tror att det är tvärtom. Tillskillnad emot kommunistdiktaturen i Bejing så känner sig den styrande makteliten i Kreml inte säker. Man fruktar att om två stora samt kulturellt- och geografiskt närliggande slaviska broderfolk, det belarusiska och ukrainska, lyckats bygga upp framgångsrika pluralistiska demokratier, ge sina befolkningar ett klart ökat välstånd samt lyckas få bukt med korruption och annat maktmissbruk så skulle detta kunna leda till att den demokratiska ”smittan” förs över till Ryssland. Vilket har varit en betydelsefull orsak för Kremls lågintensiva krig mot Ukraina. 

Demokrati demonstranter i Minsk
med den försovjetiska belarusiska
flaggan från den korta självständigheten
efter Första världskriget.

Men vad främst oroar sig för är en utveckling där en lyckad demokratisering kan leda till ett folkligt uppror i Moskva och i Sankt Petersburg. Av samma slag som skedde på Frihetstorget i Kyiev och i Minsk. Och med tanke på Rysslands historia så befarar Putin och andra i hans krets att man då tvingats att fly utomlands för sina liv. Därför stoppar Kreml målmedvetet alla demokratiförsök i sina grannländer samt i Ryssland och vill vrida tillbaka utvecklingen till det kalla kriget. I detta ligger också en tydlig Sovjet nostalgi som Putin likt många andra med rötter i säkerhetsorganen har givit uttryck för. Sedan anser man nog i Kreml, tyvärr med all rätt, att västvärlden och USA nu är svagare än på mycket länge. Så man passar på så länge denna möjlighet står öppen för Moskva. Ett starkare och mer isolerat Ryssland gör en övergång till den pluralistisk demokrati i Moskva mindre trolig. Och det förstår Putin och hans krets mycket väl. Om Sovjetväldet skall kunna återskapas så måste Moskva kuva och lägga Ukraina under sig. Detta förstår man i Moskva och Kyiev. Men denna insikt saknas hos många i västvärlden.

Demokrati demonstranter på Frihetstorget i Kyiev 2013-14.
Som döptes om till Euromaidan (Europatorget).
Att Putins nära allierade Viktor Janukovitj avsattes
och tvingades att fly till Ryssland sände chockvågor
in till de styrande i Kreml.   

Oksanen har även rätt i sitt påpekande om att Putin, men även ryssar i gemen, har ett förakt för svaghet och tenderar att se maktutövning genom våld som någonting naturligt. Att vika undan för Putin nu genom t.ex. försök från väst att få Ukraina att acceptera Putins krav. Leder till en utveckling som skulle få förödande konsekvenser för oss alla. Putin och Kreml kommer att få den makt över oss i Europa som vi i väst tillåter Ryssland att få. Ukraina i dag, Baltikum i morgon, Polen, Slovakien, Finland och Sverige i övermorgon. Vi måste börja på allvar att inse att det t o m kan komma att krävas militära insatser mot Ryssland för att värna vår demokrati och våra medborgliga rättigheter. Hade väst satt hårt emot hårt redan efter ryska anfallet på Georgien 2008 och inte minst efter anfallet mot Ukraina 2014 så hade nuvarande höga risk för ett storkrig i Europa inte funnits. Att det är så enkelt är en riktig analys av Oksanen. Vi har en hel del är lära av de baltiska folkens erfarenheter. Men detta kräver att vi slutar dagdrömma och ser nyktert på nuvarande utveckling. Ibland gör detta ont. Men alternativet är sämre. Problemet försvinner inte för att vi likt en struts stoppar huvudet i sanden. Natomedlemskap nu. 

Janukovytjs sommarhus i Ukraina.
Nu nationellt korruptions museum.

Foto överst:
Sofie Oksanen.



Etiketter: Sofie Oksanen, Dagens Nyheter, Ryssland, Ukraina, Krim, Luhansk, Donbas, Finland, Karlen, Viborg, Petsamo, USA, Europa, Baltikum, Estland, Polen, Slovakien, Mongoler, Djings Khan, Belarus, Kalla kriget, Kina, Moskva, Sankt Petersburg, Bejing, OS, Vinter OS, Vladimir Putin, Viktor Janukovitj, Nato, Slovenien, Polen, Sverige, Urho Kekkonen, Jens Stoltenberg, Euromaiden, Kyiev, Minsk, Sauli Niinstö,


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar