Identitetspolitikens felaktiga analys

 

I tidningen Världen i Dag tar Olof Edsinger i en läsvärd ledare upp den svenska vänsterns nya favorit identitetspolitiken och dess indelning av olika befolkningsgruppers roll och deras plats i samhället. Som i dess radikala- och ny-marxistiska maktanalys indelas i en obligatorisk under, respektive, överordnad position. Hans text är publicerad med rubrik: ”När maktanalysen kastas över ända.”

Här kan du läsa Edsingers ledare

Bakom identitetspolitiken finns många olika motiv.

T.ex. fördomar och nationalism men också politisk korrekthet 

samt ambitioner om att skapa framtida lyckoriken 

genom social ingenjörskonst.

Edsinger har en viktig poäng i hans konstaterade om att denna radikala och ny-marxistiska analys av samhället har tydliga kvasireligiösa drag. All ondska och möjlig godhet får här sin förklaring. Dessutom kan denna analys användas till lite av varje. T.ex. att bortförklara politiska misstag inom olika politikområden som migration och integration, svaga skolresultat i socialt utsatta områden, växande kriminalitet etc. Identitetspolitikens förenklade världsbild är tacksam att använda när vänner och fiender i offentligen skall utses. Att bedöma konflikten inom (L) och kritisera partiledningens politiska vägval utifrån att Nymako Sabuni är en svart kvinna från Afrika. Visar identitetetspolitikens bristande verklighetsförankring. Edsinger ger i sin text några andra intressanta exempel.

Svensk IS-kvinna.

Han skriver: ” Ett annat exempel som kastar den identitetspolitiska maktanalysen över ända är de IS-kvinnor som nu ställs inför rätta i Europa. Spontant stämmer de ju inte alls in på hur det ”borde” vara: de är kvinnor; de är muslimer; de är småbarnsföräldrar. Hela deras situation skriker med andra ord att de är ”offer". Samtidigt har vårt rättsväsende på goda grunder slagit fast att de är förövare. Ja, till och med terrorister. De europeiska IS-kvinnorna kan faktiskt beskrivas som något av en identitetspolitisk härdsmälta.”

Ett exempel på medias storm mot Ebba Bush (KD).

”Ta till exempel de senaste veckornas drev mot Kristdemokraternas ledare Ebba Busch. Även här har vi ju en kvinna (underprivilegierad utifrån ett identitetspolitiskt synsätt), kristen (religiös minoritet) och nyskild småbarnsmamma (normalt en person som man i Sverige ömmar för). Men eftersom hon också är partiledare för ett parti som kan spela en nyckelroll i händelse av ett regeringsskifte är hon trots sina identitetspolitiska meriter lovligt byte för medierna. Den som vill få en motbild till Ebba Busch har bara att iaktta de silkesvantar som Centerpartiets Fredrik Federley blev behandlad med av medierna när det kom fram att han hade haft en dömd pedofil som dating-partner. Enligt identitetspolitikens logik måste ju Federley, i egenskap av homosexuell, betraktas som ett offer. Att han även var andre vice ordförande i regeringens viktigaste stödparti spelade kanske också in.”

Fredrik Federley (C).

Precis som Edinger för fram i sin text är Maktanalys en svår konst. Det är lätt att hamna fel. Flera fallgropar finns. T.ex. visst kan man som t.ex. skåning, same, dalmas eller gotlänning bli utsatt för missaktning i Stockholm. Eller som stockholmare på Gotland eller i Skåne på en individ nivå. Men om man lägger detta raster på hela samhället hamnar man fel. T.ex. en viktig anledning till att jag, när jag var bosatt i Stockholm, som skåning, då och då fick möta missaktning kan bl.a. förklaras att man i Mälardalslandskapen inte är van att lyssna till skånska. Eller att jag blev "rasifierad" som halvdansk. För att nu använda identitetspolitikens språkbruk. Om man överlag skulle bli mer tillåtande och generös inom nationell offentlighet för olika dialekter (det har dock blivit något bättre under senare år). Liksom inom SVT och SR (där man numera kan få höra metrologer tala skånska vilket var omöjligt in på slutet av 1990-talet) skulle detta problem blir mindre över tid. Ofta finns praktiska lösningar att ta till utan att behöva bygga upp intellektuella idealsamhällen och andra politiska luftslott. Dessutom skulle ett ökat regionalt självstyre öka förståelsen för att Sverige har flera olika geografiska områden som delvis har en annan historia och kultur än den rikssvenska. T.ex. Skåneland, Gotland, Älvdalen, Gotland, Jämtland och Sámpí. Men också om Sverige likt t.ex. Danmark och Norge skrev på FN:s konvention ang naturfolks särskilda rättigheter vilket det berömda rättsprocessen mellan staten och Giljas sameby tydligt visar behövs. Sedan skulle Sverige också kunna skriva under EU:s och Europarådets konvention om att likställa inhemska lokala- och regionala minoriteters språk och kultur. Som skulle stärka t.ex. guteiskans, älvalsmålet eller skånskans ställning.   

Komikern Babben Larsson som trots sin klingande

gotländska har lyckats göra karriär inom TV och nationell kultur. 

Ett annat argument som Edinger tar upp i detta sammanhang. Är att man under maktanalysens kvasivetenskapliga täckmantel kan maskera egna maktambitioner och försök att bevara sin egen makt. Bekämpa politiska motståndare eller att förhindra att nya alternativa åsikter eller förklaringsmodeller når ut och få gemenomslag. Utomlands, men knappast i Sverige, har identitetspolitiken som dolt politiskt maktmedel knappast uppmärksammats alls. Märkligt nog i ganska liten utsträckning även av borgerliga partier. Den kritik som har förekommit har nästan uteslutande förts fram av så kallad alternativ media och av (SD) som i sin tur, med viss rätt, kan anklagas för att förespråka en egen identitetspolitik där vänsterns identitetspolitik byggd på ras-och kön samt sexuell läggning byts ut med en som har sin grund i medborgarskap och kulturellt ursprung.

Foto från en Black Lives Matter demonstration i Stockholm.

Om detta skriver Edinger: ”Trots de i vissa sammanhang så användbara flödesschemana för makt och maktlöshet, spelar fördomar och partipolitiska hänsyn in i bilden. Ett sista aktuellt exempel kan därför vara Socialdemokraternas offensiv mot den så kallade högeralliansen. Visst kan det finnas skäl att, som flera av de S-märkta ministrarna har gjort, lyfta ett varningens finger för att ge Sverigedemokraterna för stort genomslag i regeringens politik. Men bakom fernissan av indignation och varningar för att Sverige är på väg i en icke-demokratisk riktning döljer sig också något helt annat. Nämligen viljan att till varje pris behålla regeringsmakten.”

Tecknaren Jeanders karikatyr över att Jöken nu lever på lånad tid. 

Bild ovan:

En kritik mot förslag från (V) och (MP) om att registrera etnicitet inom vård och omsorg för att underlätta maktanalyser.

Länk till denna blogg 

Etiketter: Världen i dag, Olof Edsinger, Identitetspolitik, Maktanalys, Svensk politik, Migration, Integration, Invandring, Regional identitet, Nymako Sabuni, Liberalerna, Babben Larsson  Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Ebba Bush, Kristdemokraterna, Fredrik Federley, Centern, IS, IS kvinnor, Islamska staten, Regionalism, Skåne, Gotland, Sámpí, Sameland, SVT, SR,  

4% spärren skapar en osund partistruktur

 

Lars Tobinsson som under många år hade uppdrag i Moderaternas partiledning, var bl.a. vice ordförande, har i en läsvärd artikel i Svenska Dagbladet framfört en rad argument varför nuvarande 4 % spärr till riksdagen bör tas bort. Hans artikel är publicerad under rubrik: ” Mindre taktik om spärrgränsen tas bort.”

Här kan läsa Tobinssons artikel

Lars Tobinsson.

Det ligger en hel del i Tobinssons analys om att 4% spärren bidrar till att politiken får en högre grad av taktiserade bland partierna och av väljarna. Små partier som ligger under gränsen missgynnas oförtjänt av spärren och partier ligger över eller strax under gynnas utan anledning. En rädsla för att åka ur riksdagen kan förhindra att partier vågar stå emot populism och ta nödvändiga med impopulära beslut. Kortsiktighet gynnas på bekostnad av långsiktighet och strategiska beslut. Danmark har en två procent gräns. Nederländerna ingen alls. I det tysta har en 3 procent gräns införts till val av kommunfullmäktige. Vilket länge har gällt för regionala val. 4 % spärren har gjort att socialdemokratiska väljare har röst på (V) för att hålla detta parti kvar i riksdagen. "Kamrat fyra procent." Precis om att moderata väljare har offrat sig för Kristdemokraterna eller tidvis för både Liberaler och Centern när dessa partier har riskerat att öka ur. "Broder fyra procent." Att denna gräns leder till att väljare röstar på andra partier än de som de verkligen sympatiserar med utgör ett demokratiskt problem. Precis Tobinsson för fram. Då detta sätter den så kallade folkviljan delvis ur spel. 

En illustration över att taktik röster kan avgöra nästa val.

Ebba Bush (KD), Per Bolund (MP) och Nyamko Sabuni (L).

I dansk politik är det vanligare att en rikspolitiker lämnar sitt parti, bildar ett nytt, ansluter sig till ett annat parti eller blir politisk vilde. Det senare burkar vara mer ovanligt i Danmark när någon lämnar sitt parti eller blir utesluten än i Sverige. Men just nu har högerliberala Venstre (ungefär som moderaterna i Sverige) två f.d. ministrar som har lämnat partiet utan ansluta sig till något annat. En f.d. statsminister och en f.d. civilminister. Ett annat skäl till att ta bort spärren eller för att införa halverad gräns ner till Danmarks nivå är att detta skulle leda till att vi fick politiker som i högre grad än nu följer sitt samvete. Vilket kan leda till att bryta en långvarig trend av allt mindre förtroende för våra folkvalda rikspolitiker. En konsekvens skulle bli att när en folkvald inte kan acceptera sitt partis ställningstagande i en viktig fråga så agerar man. Vilket skulle tvinga partiledningarna, precis som i Danmark, att bli mer noga med att förankra sina beslut inom partiet och i sina partigrupper.

Lars Løkke Rasmussen, politisk vilde, f.d. statsminister. 

I Sverige fungerar riksdagsgrupperna mest som rundningsmärken för partiets ordförande och några få andra personer i partiets ledning. En annan skillnad är att en sänkt eller helt borttagen spärr skulle leda till en maktförskjutning. Likt vad som gäller i Danmark där de enskilda ledamöterna har en betydligt större andel av partiets samlade personella och ekonomiska resurser. Ett viktigt argument för 4 procent spärren var att förhindra en ökad partisplittring. Vilket man lyckades försena. Men det visade sig att spärren inte i längden kunde förhindra att nya partier kom in i riksdagen, Ny Demokrati, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Nu fungerar denna gräns mest som en motor för en konstlad, en föråldrad och delvis osund partistruktur. 

Foto från Kristdemokraternas valvaka 1991 

där partiordförande Alf Svensson hyllas

när partiet tog sig över 4 % spärren för första gången.

En slopad eller halverad spärrgräns skulle skapa ökade möjligheter för att bilda nya partier och för att kunna skapa nya former av regeringar. Att bilda regering efter ett val skulle kunna bli lättare. Vid oklara majoriteter skulle partierna då ha flera möjliga regeringspartners att välja på utan att behöva svika sina löften till väljarna. Så som både (C) och (L) gjorde när Januariavtalet, Jöken, ingicks när Stefan Löfven och regeringen av (S) och (MP) fick sitta kvar trots att mittenpartierna lovat väljarna att verka för en borgerlig regering i valrörelsen. Och trots att den röda-gröna regeringen efter valet tappade sin majoritet i riksdagen. Vilket strider emot parlamentarismens princip. Detta "svek" berodde bland annat på mittenpartierna tyckte att man hade för få möjliga regeringsalternativ att ge sitt stöd till. 

Valaffisch med Pernille Skipper ordförande 

för Enhedslisten. En kollation för

olika radikala grupper som står till

vänster om Socialistisk Folkeparti.  

I Sverige skulle t.ex. den yttersta vänstern, likt Rødt i Norge eller Enhedslisten i Danmark kunna samlas i ett gemensamt parti bestående av miljöpartiets och vänsterpartiets vänsterflyglar, (V):s ungdomsförbund Ung Vänster, tillsammans med Feministiskt Initiativ och andra radikala vänstergrupper som autonoma och djurrättsaktivister. Medan ett nytt parti för mer radikala socialdemokrater tillsammans med kvarvarande delar av MP och (V) skulle bilda ett bredare vänsterparti än nuvarande (V) eller (MP). Ett parti som genom att vara befriat från kommunister, revolutionär nostalgi, könkampsförespråkare och vegan- samt ekologisk fundamentalism skulle kunna bilda ett regeringsdugligt vänstersosse parti likt Socialistisk Folkeparti i Danmark eller Socialistisk Venstre i Norge. 

Pia Olsen Dyhr, ordförande för Socialistisk Folkeparti.

Ett parti som står socialdemokratin ganska nära.

Ett annat nytt möjligt alternativ är ett socialliberalt parti som skulle kunna bestå av kulturradikala men icke socialistiska socialdemokrater och vänster delen av både (L) och (C), likt Radikale Venstre i Danmark, Fridemokraterna i Tyskland eller Demokratie 66 (D 66) i Nederländerna. 

Affisch från Socialliberala D66 i Nederländerna 

med sin partiordförande Sigrid Kaag.

EU- positiva inom (KD) och delar av (M) tillsammans med gråsossar skulle kanske kunna förenas i ett småborgerligt kristdemokratiskt parti av ett mer kontinentalt europeiskt slag, t.ex. CDA i Nederländerna, CDU i Tyskland eller CSV i Luxemburg. 

Stéphanie Weydert ordförande för 

Kristligt- Sociala Folkpartiet (CSV) i Luxemburg.

Medan högerkristna och EU- skeptiker inom (KD) tillsammans med delar av (SD) och (M) kanske skulle komma att förenas i ett kyrkligt protestantiskt och nationalistiskt parti likt Kristna Unionen i Nederländerna. Andra moderater, delar av (SD):s vänster och (C):s höger skulle kunna skapa ett klassiskt konservativt parti likt Konservative Folkeparti i Danmark eller Høyre i Norge. Medan marknadsliberaler inom (L) och (C) samt delar av moderaterna skulle kunna skapa ett nytt högerliberalt parti likt Svenska Folkpartiet i Finland eller partierna Venstre i Danmark och i Norge.

 

Jakob Ellmann-Jensen, ordförande för högerliberala 

Venstre i Danmark.

Ett annat möjligt nytt parti inom svensk politik som en slopad gräns skulle kunna leda till är en partibildning för delar av (M) tillsammans med SD:s vänster och Medborgerlig Samling som kunde samlas i ett högerpopulistiskt parti, likt Dansk Folkeparti i Danmark. Medan andra delar av SD tillsammans med Alternativ för Sverige och andra fristående högergrupper bildar ett nytt icke kristligt nationalkonservativt parti, likt Nye Borgerlige i Danmark eller Sannfinländarna.

Pernille Vermund ordförande för Nye Borgerlige. 

Ett nationalkonservativt parti som står till höger om Dansk Folkeparti.

Ett annat argument för en slopad eller sänkt spärrgräns för riksdagen är att nuvarande 4 procent gräns har bevarat en i huvudsak oföråldrad partistruktur. Som till stora delar uppstod i ett helt annat samhälle än dagens. Ett samhälle präglat av traditionellt jordbruk och en framväxande tillverkningsindustri. Med sin indelning av befolkningen i arbetare, bönder, tjänstemän och kapitalägare. 

Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi och Per Bolund.

Sedan 1945 har Kristdemokraterna tillkommit, som bildades 1964, med sina rötter ur Liberalernas, dåvarande Folkpartiet, frisinnade och frikyrkliga del, som en protest mot en ökade kulturradikalism och en undanträngning av kristna värderingar ut ur samhällsliv och politik. Miljöpartiet som bildades 1981 ur 1968-års studentvänster med dess motstånd mot tillväxt, kärnkraft och industrisamhället. Sverigedemokraterna som grundas 1988 ur ett brett missnöje, främst bland traditionella S-väljare, med 1980- och 1990-talets stora invandring av personer utanför Europa och Sveriges medlemskap i EU. 

Valaffisch från (C):s föregångare Bondeförbundet.

Innan 1945 bildandes nuvarande Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och ännu tidigare benämnt  Sveriges Kommunistiska parti (SKP), som har sina rötter ur den revolutionära delen av arbetarrörelsen och de socialister som propagerade för väpnad klasskamp efter ryska revolutionen 1917. Och Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, som bildades 1913 av lantbrukare och andra boende på landsbygd som lämnade dåvarande Högern (nuvarande Moderaterna) i protest mot att man ansåg att de konservativa grupperna i riksdagens första- och andra kammare blev alltför stadsorienterade. Och att man uppfattade att det fanns en växande klyfta mellan livsvillkor i stad och på landsbygd. Socialdemokraterna bildades i slutet av 1800-talet av den framväxande  fackföreningsrörelsen under industrialismens tidiga skede. Moderaterna har också sina rötter från 1800-talet. Härstammar från de konservativa grupper som bildades i riksdagen, främst Lantmannapartiet i andra kammaren. Och som så småningom under Allmänna Valmansförbundet, som bildades 1904, slogs ihop i det dåvarande partiet Högern.

   

 

Skede hembygdsgård utanför Vetlanda.

Det är det tidiga industrisamhällets arenor: fabriken, slåtterängen, ladugården, Folkets Hus, bönehuset, nykterhetslogen, fackklubben, folkhögskolan, hembygdsgården, kyrksalen, kungliga ämbetsverket samt kaserngården, som lagt grunden för vårt partiväsen. Och så är det ännu i dag. Aktörer som till stor del har mist sin roll och betydelse som area för debatt och samhällsutveckling i vår tid. En sänkt eller helt borttagen gräns skulle underlätta bildandet av nya partier som ligger mer i linje med vårt samhälles nuvarande utmaningar, behov och intressemotsättningar. Och därmed kan vi få en mer modern samt aktuell partistruktur som avspeglar hur vår tids samhälle faktiskt ser ut. 

Ett, inte helt lyckat, försök att placera in 

svenska partier på GAL-TAN skalan.

Statsvetarnas så kallad GAL-TAN-skala där partier sätts in på en vågrätt linje från vänster till höger, som handlar om syn på statens roll i ekonomin, klarar vår nuvarande partiflora ganska hyggligt. Även om (SD), (MP) och (KD) delvis bryter mönstret. Men när det gäller frågor som mäts på den lodrätta linjen som handlar om livsstilsfrågor som kultur och identitet, då är det betydligt sämre. Där endast de tre partier, de som nämns ovan, som riktigt bra kan placeras in på skalan. Men övriga partier och dess politik inte riktigt hör hemma någonstans längs denna linje. 

Paneuropeiska Volt, här i Frankrike, 

ett exempel på en ny typ av parti. 

Övernationella Volt sitter i EU-parlamentet, på tyskt mandat, 

blev invalda i Nederländernas parlamentet i förra veckan  

och har representation i några tyska delstater.

En konsekvens är att flera partier av helt nytt slag skulle kunna bildas och få mandat i riksdagen. Hit hör självständighets partier som t.ex. SNP i Skottland. Placid Crymu i Wales. Eller partierna för den dansk språkiga minoriteten i norra Tyskland, SSW, eller för den tysk språkiga i södra Danmark, DP. 

Nicola Sturgeon skotsk regeringschef, 

ordförande för Skottlands största parti, 

självständighets partiet SNP.

Andra typer av partibildningar som kan tänkas uppstå är regionala partier som i Sveriges fall skulle kunna innebära politiska rörelser för de delar av vår nation som delvis har en annan kultur och tradition än den rikssvenska: Skåneland (gamla Öst Danmark, Skåne, Halland och Blekinge), Gotland, Jämtland, Sameland och Tornedalen. Vilket bayerska CSU faktiskt är ett exempel på. Andra exempel är övernationala enfrågepartier som t.ex. paneuropeiska Volt. Eller partier för något specifikt politikområde t.ex. ett fredsparti eller ett parti för radikal klimatomställning. Andra exempel är intressepartier för något specifik sociologisk grupp t.ex. för äldre, villaägare, småföretagare, kvinnor eller någon religiös grupp. 

Flemming Meyer partiordförande och Anke Spoorendenk 

parlamentsgruppens ledare för SSW som är ett parti

i den nordligaste tyska delstaten Schleswig-Holstein för 

de inhemska minoriteterna:

danskar (Meyer) och frisare (Spoorendenk).  

 

Länk till denna blogg

Foto överst:

Riksdagens plenisal.

Etiketter: Sveriges Riksdag, Parlamentarism, Fyra procent spärr, Folkvilja, Partistruktur, Svensk politik, Svenska partier, Nya partier, Regeringsbildning, Jöken, Januariavtalet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Volt, Lars Tobinsson, Svenska Dagbladet, Industrialism, Tillverkningsindustri. Industrisamhälle, Jordbrukssamhälle, Jordbruk, Lantbruk, Miljörörelsen, Kärnkraft, Kärnkraftsmotstånd, EU, EU-medlemskap, Danmark, Norge, Nederländerna, Finland, Tyskland, Luxemburg, 1968, Studentvänster, Studentmarxism, Invandring, Migration, Kamrat fyra procent, Broder fyra procent, GALTAN, Feministiskt Initiativ, Medborgerlig Samling, Alternativ för Sverige, Pernille Skipper, Jakob Ellemann-Jensen, Pernille Vermund, Stéphanie Weydert, CSV, Venstre, Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, CSU, SNP, Skottland, Nicola Sturgeon, 

Corona stoppas inte av lockdowns o pandemipopulism!

 

I Dagens Industri har två forskare vid ekonomihögskolan i Lund skrivit en intressant artikel där man kritiserar den pandemilag som riskdagen antog. Enligt skribenterna; den väl kände Lars Jonung, professor emeritus, och docent Fredrik N G Andersson är lagen ett populistiskt hastverk som inte uppfyller grundläggande krav på beredning och som dessutom saknar vetenskaplig grund. Deras artikel är publicerad under rubrik. ”Nedstängningar står inte på vetenskaplig grund.”

Här kan du läsa Joungs o Anderssons artikel i DI

Lars Jonung och Fredrik N G Andersson.

Författarna framför att när lagen infördes så ville man inte lyssna på den kritik som fördes fram dels från medicinskt håll med också från ekonomer. I stället menar man att dels ren panik (som bland annat är ett utslag av den moderna sekulära människans dödsskräck och förakt för sitt eget och andras lidande och död, se länk till inlägg nedan) och ren populism. För egen del anser jag att beslutet om införa pandemilagen är en olycklig kombination av politiker som vill visa sig handlingskraftiga inför medborgarna för att vinna röster och få ökat inflytande, statstjänstemän och andra offentlig anställda som vill kunna roffa åt sig högre anslag och medierna som med hjälp av svarta rubriker och katastrof journalistik vill vinna i sin konkurrens om medborgarnas uppmärksamhet och annonsörernas plånböcker. Jonung och Andersson har rätt i sin analys om att under våren 2020 hade vi inte så mycket kunskap om Corona pandemin, vilket säkert också bidrog till den hysteri, som då, och som fortsatt, har kopplat ett grepp om de flesta nationer och internationella organisationer.  

Några exempel på den katastrof journalistik 

som Corona pandemin har lett till. 

Att Jonung och Andersson i sin artikel presenterar några tydliga bevis på att vi nu, och sedan en tid tillbaka, har en hel del kunskap som tidigare har saknats. Och att denna kunskap fanns när lagen beslutades. Samt att denna kunskap faktiskt fördes fram då är, enligt min uppfattning, det mest intressanta i deras artikel. Och ett av de tyngsta argumenten mot pandemilagen. Att båda dessa ekonomer inte bara för fram ekonomiska argument som beskriver de konsekvenser som lockdowns och andra restriktioner för med sig för samhället och medborgarna är intressant. Denna del av deras resonemang gör deras text extra läsvärd. Att författarna i ett diagram visar att det inte finns något positivt samband mellan nedstängning och omfattning av Corona är väl värd och uppmärksamma. Jämför man olika nationer i Europa med varandra så finns hårt drabbade nationer både bland de som har genomfört lockdowns t.ex. Spanien, Frankrike, England och Italien. Och nationer med relativt höga tal men som inte har genomfört total nedstängning som t.ex. Sverige, Österrike och Schweiz. En konsekvens av denna insikt blir att Sveriges klart högre dödstal än våra nordiska grannar inte utgör ett argument för fler nedstängningar eller andra restriktioner. Utan har annan orsak (se tidigare inlägg som jag länkar till nedan).

Protest mot den förda Corona politiken i London.

Att författarna för fram en uppfattning om att sambandet mellan en nations dödstal och granden av nedstängning inte kan förklaras av åtgärdernas effektivitet mot pandemin utan att graden av dödstal mentalt tvingar fram hårda åtgärder. Är ett mycket intressant orsakssamband som har bekräftas av andra. Utifrån detta argument och annan presenterad forskning är det bara att hålla med Jonung och Andersson om att de krav som allt oftare framförs i svenska debatten om ökad nedstängning eller en lockdown måste avvisas. Lockdowns och andra restriktioner tar inte bort smittan som kommer att finnas kvar i vårt samhälle. I stället bör vi ha en osexig frågeställning: hur kan vi lära oss att leva i ett samhälle med Corona? Om vi inte ställer denna fråga kommer vi fortsätta med att begränsa människor men inte smittan.

En allt vanligare syn runt om i Sverige under det senaste året.

En restaurang i konkurs.

Deras artikel avslutas med tankar om ekonomiska- och sociala konsekvenser för samhället och enskilda av den förda Corona politiken. Där man redovisar att det ekonomiska utrymmet för framtida inventeringar och privat konsumtion har urholkas. Vilket kommer att minska tillväxt och sysselsättning samt utrymmet för offentliga investeringar inom t.ex. vård, skola och omsorg. Tiotusentals arbetstillfällen kommer och har redan förlorats inom t.ex. service- och besöksnäringarna och detaljhandel. Och de som redan har förlorat sina anställningar inom dessa sektorer kommer att få söka sig till helt andra delar av arbetsmarknaden. En stor del av de jobb som redan har gått förlorade inom dessa sektorer är troligen varaktigt borta. Artikelförfattarnas varning om att många företag som fram till nu trots allt har klarat sig igenom de förda Corona restriktionerna, bl.a. genom de kostsamma subventioner som införts, inte kommer att klara fler inskränkningar även med fortsatt stöd är väl värd att uppmärksamma.

En opinionsundersökning om att återinföra fastighetsskatt.

De varningar som dessa två ekonomer för fram och som många andra har givit uttryck för har viftas undan av populistiska makthavare och medborgare som alltmer blir påverkade via media av en officiellt sanktionerad Corona hysteri. För egen del undrar jag varför man inte redan nu tänker igenom vilka sociala- och ekonomiska konsekvenser den förda politiken kommer att få? T.ex. hur bördan av kraschade samhällsfinanser skall betalas och fördelas. En annan aspekt av detta är att urholkade statsfinanser kan utnyttjas av partierna för interna syften istället för en verklig omsorg om statens budget. Där ett tydligt exempel är regeringens förslag om att åter införa en fastighetsskatt. Vilket är mer är ett uttryck av en omsorg om de ambitioner som finns inom socialdemokratins radikala väster och inom Västerpartiet om att öka statens styrning och makt över vårt boende. Än en äkta oro för statens finanser.

Foto från Uppsala domkyrka.

En annan frågeställning som jag vill ta upp i detta sammanhang är att vi måste vara vaksamma på att de kraftiga avsteg vi gjort av grundläggande mänskliga rättigheter som mötes- och demonstrationsfrihet, näringsfrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet kan komma att missbrukas. Det som vi har tillåtet nu ske kan i framtiden användas som ursäkt av politiker och andra makthavare för att framöver inskränka medborgarnas friheter. Att vi inte har orkat värna grundläggande mänskliga friheter på grund av pandemihysterin inger både olust och oro. (se länk till inlägg nedan). Att de inskränkningar som beslutats innehåller en rad ologiska konsekvenser som t.ex. att högst 20 personer får samlas när någon kyrkligt jordfästs men ingen sådan begränsning finns när någon profant begravas är ett exempel. Att endast 8 personer för samlas i kyrkor, kapell t o m i domkyrkor eller på bibliotek, men ingen sådan begränsning finns för gym och köpcentra är en annan uppmärksammad anomali.

Foto från demonstration mot Corona restriktioner i Stockholm. 

Förutom att detta inskränker religionsfrihet och andra mänskliga rättigheter så skadar de inkonsekvenser som Corona politiken är full av medborgarnas tilltro till politik och myndigheter i stort. Vilket vi kan se runt om i Europa. I flera huvudstäder och i andra större städer har extrema krafter både till höger som till vänster samlas med bl.a. islamister och anhängare av olika knäppgöks teorier i en märklig allians. Som under senare tid får ökad uppslutning även av vanligt hederligt folk. En utveckling som innebär att flera udda samhällsfenomen som militanta veganer, UFO-jägare, Yoga mammor, förintelseförnekare tågar i demonstrationer och deltar tillsammans i andra utåtriktade opinions yttringar mot den första Corona politiken med mer normala grupper som konsumentföreningar, kulturarbetare, miljöaktivister, elevorganisationer, jordbrukare och småföretagare. En utveckling som nu även har spritts till Sverige. Ett missnöje och en brokig allians som på sikt kan utgöra ett hot mot vår demokrati. 

Covid-19 vaccinering av vårdpersonal.

Avslutningsvis har jag svårt att förstå varför vi som inte tillhör någon riskgrupp och som inte arbetar inom vård och omsorg, eller har någon nära anhörig i någon riskgrupp inte lugnt kan acceptera att få Corona och på detta sätt bidra till att en folkimmunitet på sikt byggs upp. I alla fall borde den del av befolkningen som 50 år eller yngre klart kunna kosta på sig att ”offra” sig. Det tragiska är att ambitionen att helt få bort Corona från samhället har indirekt bidragit till att vi svikit de grupper i samhället som vi verkligen har behövt skydda, äldre, multisjuka, särskilt infektionskänsliga personer dess personal samt anhöriga. Själv har jag haft Corona som jag medvetet valde att utsätta mig för. Jag fyller 63 senare i år, är något överviktig, men tillhör igen riskgrupp. Arbetar inte i vården eller har någon nära anhörig som vårdtagare eller som är personal inom omsorgerna. Så jag behöver inte skynda mig till vaccinering när det blir tur för min prioriteringsgrupp. Utan kan gott vänta att ge plats till någon som behöver få Covid-19 vaccinet före mig. Och kan nöja mig med att ta en spruta tills tillräckligt vaccin finns för alla grupper. 

Våra äldre på särskilda boenden är en grupp som vi har svikit

i all Corona hysteri.

Länk till denna blogg

Fler Corona inlägg på denna blogg:

Pandemin avslöjar ett samhälle i förfall

Corona hyckleriet är en samhällsfara

JO sågar regeringens Corona lag

Corona så in i Norden

Corona statistikens falska dödstal

Corona, lockdown o det kokar i Paris

Etiketter: Corona, Pandemi, Coronapandemin, Coronahysterin, Lockdowns, Pandemilag, Dagens Industri, Lars Jonung, Fredrik N G Andersson, Ekonomihögskolan i Lund, Mötesfrihet, Rörelsefrihet, Demonstrationsfrihet, Religionsfrihet, Dödstal, Smitta, Nedstängning, Restriktioner, Corona restriktioner, Covid-19, vaccin, Covid-19 vaccin, Katastrofrapportering, Katastrofjournalistik, Sekulärism, Dödsskräck, Fastighetsskatt,

(C) svekfulla maktstrategi

I Socialdemokratiska Sydöstran har statsvetaren och chefredaktören Stig-Björn Ljunggren skrivit en läsvärd ledare ang Annie Lööfs besked att hon kan tänka sig att regera med (S) efter valet. Ljunggrens artikel är publicerad under rubrik: ”I bondeledarens huvud.”

Här kan du läsa Ljunggrens ledare

Hans artikel passar särskilt väl i dag då det är precis 18 månader kvar till nästa val. Trots att jag har reservationer mot en del av Ljunggrens resonemang. Finner jag att hans artikel är intresserat ur flera aspekter. Likt Widar Andersson, f.d. riksdagsledamot och chefredaktör kollega till honom i en annan (S)-tidning, Folkbladet, är Ljunggren en sanningssägare inom (S) som ibland kan bryta partilinjen och framföra kritik. Att både dessa välkända chefredaktör vågar tänka fritt och framföra mot partilinjen avvikande uppfattningar offentligt har gjort att de har blivit hatade bland vänstersossar och illa omtyckta bland många personer inom (S):s centrala organ.

Chefredaktör Stig-Björn Ljunggren (S).

Medan Andersson företräder en klassisk gråsosse syn på frågor som t.ex. migration, integration, lag och straff och utbildning. En småborgerlig sociologisk kritik från höger helt enkelt. Där arbetarrörelsens klassiska ideal med konsument kooperativa organ och folkrörelser som HSB, Riksbyggen, Folkets Hus, Folkets Park, Verdandi, Coop, Fonus, ABF etc. förs fram som socialdemokratins sanna grund, tillsammans med fackföreningar, tillskillnad från socialistiska- och kulturradikala inslag som mångkultur, feminism, pacifism och ekologism. Ljunggren står på en annan grund. Hans kritik utgår från en mer filosofisk och intellektuell kritik av (S)  praktiska politik. Där ett perspektiv om att partiets långvariga regeringsinnehav och dominerade ställning i svensk politik har gjort att ”rörelsen” fått inslag av mental korruption som att söka makten för dess egen skull vilket ha medfört gjort att (S) enligt Ljunggren sitter fast i föråldrande strukturer och tankesätt. Ett arv från industrisamhället och en bruksorts mentalitet som inte längre är relevant i vårt moderna kunskaps intensiva samhälle. Med en arbetsmarknad påverkad av en internationaliserad- och globaliserad världsekonomi. Medan Ljunggren har varit tveksam inför delar av Januariavtalet (Jöken), har Andersson varit en öppen kritiker av Jöken i sig.

Chefredaktör Widar Andersson (S).

Precis som jag själv framför Ljunggren en uppfattning om att (C) har en medveten och långsiktig plan på att försöka ta över (S):s roll som det ledande partiet i svensk politik. Det är tydligt att kretsen kring Lööf i (C):s ledning medvetet försöker spela ut (M) och (S) mot varandra. Genom att avslöja vad man anser vara båda dessa partiers värsta sidor för väljarna. Vilket blev uppenbart under den långdragna processen att bilda en ny regering efter förra valet. Där (C) länge blockerade både Stefan Lövens och Ulf Kristerssons möjligheter att bilda regering. I denna profilering är det centralt för (C) att visa upp att (S) är beredd att betala vilket politiskt pris som helst för att få regera. Genom att särskilt ”tvinga” fram flera tunga nyliberala reformer och åtgärder. Som i flera fall inte ens hade varit möjliga att få gehör för i en Alliansregering. Beslut som är medvetet utvalda för att svida mycket för S-ledning internt såväl som externt. Och beslut som skadar partiets trovärdighet bland dess kärnväljare, arbetare och övertygade vänsterväljare. En strategi som man lyckas väl med.

Andreas Norlén (M), riksdagens talman, 

här med Annie Lööf (C) under regeringsbildningen.

När det gäller att utarma (M):s ställning som det ledande icke- socialistiska partiet. Har (C) försökt svartmåla och misstänkliggöra partiet i borgerliga väljares ögon genom att kleta abortmotstånd, rasism och främlingsfientlighet på (M). I detta kan man se en tydlig aktivitet att varna för att (M) tänker ha ett odemokratiskt och ett antifeministiskt samröre med religiösa extremister i Kristdemokraterna och nynazister i Sverigedemokraterna. Allt för att skada (M):s trovärdighet för mittenväljare och borgerlighetens radikala del. Genom att skadeskjuta både (M) och (S) tänker man sig att roffa åt ett ökat utrymme och skapa sig ett ökat behov av (C) i svensk politik. Genom att kunna stolt föra fram att det är vi som avgör vem som får bli statsminister. Och på sikt själv kunna kräva att själv få den posten i framtida regeringar. Genom att växelvis regera både med de borgliga som med (S). Där vad som anses gynna (C) mest för stunden får avgöra partiets vägval av partners än vad som är bäst för Sverige.

En illustration över (C):s rötter i LRF och i lantbruk.

I denna strategi ingår också ett medvetet val att avlägsna sig ifrån sina rötter inom LRF, lantbruksnäringar, olika producent kooperativ som t.ex. Lantmännen, samt jordbruksnära näringar som fiske och trädgårdsodling. Landsbygdens speciella problem prioriteras ner. Numera nämns sällan typiska centerfrågor som t.ex. problem med mobiltäckning i glesbygd, bristande kollektivtrafik för landsortens befolkning, olika former av stöd för företagande i glesbygd, decentralisering, regional utveckling eller ett utökat lokalt- och regionalt självstyre alls av centerledningen. I ställt förs frågor om HBTQ-frågor, generös invandring, liberalisering av narkotika och sänkta skatter. En utveckling som har uttryckts som en extrem make over från hembygdsgården på landet till det exklusiva utelivet runt Stureplan i Stockholm. Att partiet främsta målgrupp numera är relativt unga, välutbildade samt kulturradikala kvinnor i större städer är uppenbart.

Vy över Stureplan/Östermalmstorg i Stockholm.

I denna strävan att få mer plats i svensk politik ligger också en strategi om att ta över Liberalernas roll som frihetspartiet för borgerliga väljare som står till höger om (S) men till vänster om (KD) och (M). Inom (C):s ledning var Jöken planerad sedan länge med Fredrik Federley som ledande arkitekt och innehöll säkert en strategi på hur man skulle kunna få med (L) och Jan Björklund på Jökvagnen trots att detta parti har en mycket mer utpräglad borgerlig väljarkår än (C). Precis som Ljunggren för fram inser också Lööf och andra ledande centerpartister, med all rätt, att (S) tid som det dominerade partiet i svensk politik går mot sitt slut. Bl.a. på grund av att arbetsklassen i traditionell mening snabbt krymper ihop. En sociologisk utveckling som inträffat i flera av våra nordiska grannländer och i andra västeuropeiska nationer som t.ex. Tyskland, Frankrike och Nederländerna. En utveckling som resulterat i en dramatisk politisk scenförändring som innebär att socialdemokratiska partier tappat stora skaror väljare både till vänster som till höger. En process som har inletts och märks även i Sverige. (C) ser sin chans och inser att detta nya politiska landskap öppnar upp nya möjligheter som  inte har funnits i svensk politik sedan 1920-talet. Och dessa möjligheter försöker man nu målmedvetet att lägga beslag på. Och få monopol på.

Annie Lööf (C) och Jan Björklund f.d. partiordförande (L).

Jag håller med Ljunggren att (C), som har en tradition av populism, ideologisk lössläppthet och en allmän opålitlighet, kan utgöra en fara för både (S) och (M). Precis som man nu har visat sig vara för (L). Man kan önska sig att både (M) och (S) inser faran och börjar tänker ut hur denna anda av utpressning skall bemötas. En möjlighet är att (M) och (S) träffar en överenskommelse mellan sig som innebär att om det röda blocket, (S) (MP) (V) har fler mandat än (M), (KD), (SD och (L, om detta parti mot all förmodan klarar sig kvar i riksdagen) tillsammans då lämnar de borgerliga automtiskt över makten till (S), och att (S) släpper fram en borgerlig regering som de borgerliga med stöd av SD får fler mandat än vänsterblocket. Allt för att sidsteppa (C) och förhindra att detta parti genom planerat svek får ett dominerande inflytande på svensk politik trots sin relativt ringa storlek. Sedan tycker jag nog att Nyamko Sabuni leder ett parti som har större existens berättigande i svensk partistruktur än (C). De inom (L) som inte kan acceptera Sabunis ledarskap och hennes politik kan ansluta till sig till (C) eller bilda ett eget socialt-liberalt parti som Radikale Venstre i Danmark. Precis som när det gäller (S):s svek av sina kärnväljare i traditionell arbetarklass bl.a. genom sin migrations- och integrationspolitik, kan man undra vilket existensberättigande (C) har, på sikt, om man sviker landsbygden, lantbruket, kooperationen och hembygdsgården, än att som (S) roffa åt sig makten för dess egen skull? Vill vi verkligen svenska väljare, i längden, rösta på partier av detta oetiska slag? Kan man fråga sig.

Nyamko Sabuni partiledare (L).

Etiketter: Socialdemokraterna, (S), Stefan Löven, Folkbladet, Widar Andersson, Stig-Björn Ljunggren, Sydöstran, Centerpartiet, (C), Annie Lööf, Liberalerna, Nyamko Sabuni, (L), Alliansen, Jöken, Januariravtalet, Regeringsbildning, Svensk politik, Migration, Integration, Flyktingpolitik, Arbetarklass, Arbetarrörelsen, Folkrörelser, Moderaterna, (M), Ulf Kristersson, Kristdemokraterna, (KD), (SD) Sverigedemokraterna, LRF, Jordbruk, Trädgårdsnäring, Fredrik Federley, Landsbygd, Lantbruk, Producentkooperativ, Coop, Kooperativ, Konsumentkooperativ,