torsdag 11 mars 2021

(C) svekfulla maktstrategi




I Socialdemokratiska Sydöstran har statsvetaren och chefredaktören Stig-Björn Ljunggren skrivit en läsvärd ledare ang Annie Lööfs besked att hon kan tänka sig att regera med (S) efter valet. Ljunggrens artikel är publicerad under rubrik: ”I bondeledarens huvud.”

Hans artikel passar särskilt väl i dag då det är precis 18 månader kvar till nästa val. Trots att jag har reservationer mot en del av Ljunggrens resonemang. Finner jag att hans artikel är intresserat ur flera aspekter. Likt Widar Andersson, f.d. riksdagsledamot och chefredaktör kollega till honom i en annan (S)-tidning, Folkbladet, är Ljunggren en sanningssägare inom (S) som ibland kan bryta partilinjen och framföra kritik. Att både dessa välkända chefredaktör vågar tänka fritt och framföra mot partilinjen avvikande uppfattningar offentligt har gjort att de har blivit hatade bland vänstersossar och illa omtyckta bland många personer inom (S):s centrala organ.

Chefredaktör Stig-Björn Ljunggren (S).


Medan Andersson företräder en klassisk gråsosse syn på frågor som t.ex. migration, integration, lag och straff och utbildning. En småborgerlig sociologisk kritik från höger helt enkelt. Där arbetarrörelsens klassiska ideal med konsument kooperativa organ och folkrörelser som HSB, Riksbyggen, Folkets Hus, Folkets Park, Verdandi, Coop, Fonus, ABF etc. förs fram som socialdemokratins sanna grund, tillsammans med fackföreningar, tillskillnad från socialistiska- och kulturradikala inslag som mångkultur, feminism, pacifism och ekologism. Ljunggren står på en annan grund. Hans kritik utgår från en mer filosofisk och intellektuell kritik av (S)  praktiska politik. Där ett perspektiv om att partiets långvariga regeringsinnehav och dominerade ställning i svensk politik har gjort att ”rörelsen” fått inslag av mental korruption som att söka makten för dess egen skull vilket ha medfört gjort att (S) enligt Ljunggren sitter fast i föråldrande strukturer och tankesätt. Ett arv från industrisamhället och en bruksorts mentalitet som inte längre är relevant i vårt moderna kunskaps intensiva samhälle. Med en arbetsmarknad påverkad av en internationaliserad- och globaliserad världsekonomi. Medan Ljunggren har varit tveksam inför delar av Januariavtalet (Jöken), har Andersson varit en öppen kritiker av Jöken i sig.

Chefredaktör Widar Andersson (S).

Precis som jag själv framför Ljunggren en uppfattning om att (C) har en medveten och långsiktig plan på att försöka ta över (S):s roll som det ledande partiet i svensk politik. Det är tydligt att kretsen kring Lööf i (C):s ledning medvetet försöker spela ut (M) och (S) mot varandra. Genom att avslöja vad man anser vara båda dessa partiers värsta sidor för väljarna. Vilket blev uppenbart under den långdragna processen att bilda en ny regering efter förra valet. Där (C) länge blockerade både Stefan Lövens och Ulf Kristerssons möjligheter att bilda regering. I denna profilering är det centralt för (C) att visa upp att (S) är beredd att betala vilket politiskt pris som helst för att få regera. Genom att särskilt ”tvinga” fram flera tunga nyliberala reformer och åtgärder. Som i flera fall inte ens hade varit möjliga att få gehör för i en Alliansregering. Beslut som är medvetet utvalda för att svida mycket för S-ledning internt såväl som externt. Och beslut som skadar partiets trovärdighet bland dess kärnväljare, arbetare och övertygade vänsterväljare. En strategi som man lyckas väl med.

Andreas Norlén (M), riksdagens talman, 
här med Annie Lööf (C) under regeringsbildningen.


När det gäller att utarma (M):s ställning som det ledande icke- socialistiska partiet. Har (C) försökt svartmåla och misstänkliggöra partiet i borgerliga väljares ögon genom att kleta abortmotstånd, rasism och främlingsfientlighet på (M). I detta kan man se en tydlig aktivitet att varna för att (M) tänker ha ett odemokratiskt och ett antifeministiskt samröre med religiösa extremister i Kristdemokraterna och nynazister i Sverigedemokraterna. Allt för att skada (M):s trovärdighet för mittenväljare och borgerlighetens radikala del. Genom att skadeskjuta både (M) och (S) tänker man sig att roffa åt ett ökat utrymme och skapa sig ett ökat behov av (C) i svensk politik. Genom att kunna stolt föra fram att det är vi som avgör vem som får bli statsminister. Och på sikt själv kunna kräva att själv få den posten i framtida regeringar. Genom att växelvis regera både med de borgliga som med (S). Där vad som anses gynna (C) mest för stunden får avgöra partiets vägval av partners än vad som är bäst för Sverige.

En illustration över (C):s rötter i LRF och i lantbruk.

I denna strategi ingår också ett medvetet val att avlägsna sig ifrån sina rötter inom LRF, lantbruksnäringar, olika producent kooperativ som t.ex. Lantmännen, samt jordbruksnära näringar som fiske och trädgårdsodling. Landsbygdens speciella problem prioriteras ner. Numera nämns sällan typiska centerfrågor som t.ex. problem med mobiltäckning i glesbygd, bristande kollektivtrafik för landsortens befolkning, olika former av stöd för företagande i glesbygd, decentralisering, regional utveckling eller ett utökat lokalt- och regionalt självstyre alls av centerledningen. I ställt förs frågor om HBTQ-frågor, generös invandring, liberalisering av narkotika och sänkta skatter. En utveckling som har uttryckts som en extrem make over från hembygdsgården på landet till det exklusiva utelivet runt Stureplan i Stockholm. Att partiet främsta målgrupp numera är relativt unga, välutbildade samt kulturradikala kvinnor i större städer är uppenbart.

Vy över Stureplan/Östermalmstorg i Stockholm.

I denna strävan att få mer plats i svensk politik ligger också en strategi om att ta över Liberalernas roll som frihetspartiet för borgerliga väljare som står till höger om (S) men till vänster om (KD) och (M). Inom (C):s ledning var Jöken planerad sedan länge med Fredrik Federley som ledande arkitekt och innehöll säkert en strategi på hur man skulle kunna få med (L) och Jan Björklund på Jökvagnen trots att detta parti har en mycket mer utpräglad borgerlig väljarkår än (C). Precis som Ljunggren för fram inser också Lööf och andra ledande centerpartister, med all rätt, att (S) tid som det dominerade partiet i svensk politik går mot sitt slut. Bl.a. på grund av att arbetsklassen i traditionell mening snabbt krymper ihop. En sociologisk utveckling som inträffat i flera av våra nordiska grannländer och i andra västeuropeiska nationer som t.ex. Tyskland, Frankrike och Nederländerna. En utveckling som resulterat i en dramatisk politisk scenförändring som innebär att socialdemokratiska partier tappat stora skaror väljare både till vänster som till höger. En process som har inletts och märks även i Sverige. (C) ser sin chans och inser att detta nya politiska landskap öppnar upp nya möjligheter som  inte har funnits i svensk politik sedan 1920-talet. Och dessa möjligheter försöker man nu målmedvetet att lägga beslag på. Och få monopol på.

Annie Lööf (C) och Jan Björklund f.d. partiordförande (L).

Jag håller med Ljunggren att (C), som har en tradition av populism, ideologisk lössläppthet och en allmän opålitlighet, kan utgöra en fara för både (S) och (M). Precis som man nu har visat sig vara för (L). Man kan önska sig att både (M) och (S) inser faran och börjar tänker ut hur denna anda av utpressning skall bemötas. En möjlighet är att (M) och (S) träffar en överenskommelse mellan sig som innebär att om det röda blocket, (S) (MP) (V) har fler mandat än (M), (KD), (SD och (L, om detta parti mot all förmodan klarar sig kvar i riksdagen) tillsammans då lämnar de borgerliga automtiskt över makten till (S), och att (S) släpper fram en borgerlig regering som de borgerliga med stöd av SD får fler mandat än vänsterblocket. Allt för att sidsteppa (C) och förhindra att detta parti genom planerat svek får ett dominerande inflytande på svensk politik trots sin relativt ringa storlek. Sedan tycker jag nog att Nyamko Sabuni leder ett parti som har större existens berättigande i svensk partistruktur än (C). De inom (L) som inte kan acceptera Sabunis ledarskap och hennes politik kan ansluta till sig till (C) eller bilda ett eget socialt-liberalt parti som Radikale Venstre i Danmark. Precis som när det gäller (S):s svek av sina kärnväljare i traditionell arbetarklass bl.a. genom sin migrations- och integrationspolitik, kan man undra vilket existensberättigande (C) har, på sikt, om man sviker landsbygden, lantbruket, kooperationen och hembygdsgården, än att som (S) roffa åt sig makten för dess egen skull? Vill vi verkligen svenska väljare, i längden, rösta på partier av detta oetiska slag? Kan man fråga sig.

Nyamko Sabuni partiledare (L).

Etiketter: Socialdemokraterna, (S), Stefan Löven, Folkbladet, Widar Andersson, Stig-Björn Ljunggren, Sydöstran, Centerpartiet, (C), Annie Lööf, Liberalerna, Nyamko Sabuni, (L), Alliansen, Jöken, Januariravtalet, Regeringsbildning, Svensk politik, Migration, Integration, Flyktingpolitik, Arbetarklass, Arbetarrörelsen, Folkrörelser, Moderaterna, (M), Ulf Kristersson, Kristdemokraterna, (KD), (SD) Sverigedemokraterna, LRF, Jordbruk, Trädgårdsnäring, Fredrik Federley, Landsbygd, Lantbruk, Producentkooperativ, Coop, Kooperativ, Konsumentkooperativ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar