Lars Tobinsson som under många år hade uppdrag i
Moderaternas partiledning, var bl.a. vice ordförande, har i en läsvärd artikel
i Svenska Dagbladet framfört en rad
argument varför nuvarande 4 % spärr till riksdagen bör tas bort. Hans artikel
är publicerad under rubrik: ” Mindre taktik om spärrgränsen tas bort.”
Här kan läsa Tobinssons artikel
Det ligger en hel del i
Tobinssons analys om att 4% spärren bidrar till att politiken får en högre grad
av taktiserade bland partierna och av väljarna. Små partier som ligger under gränsen missgynnas oförtjänt av spärren och partier ligger över eller strax
under gynnas utan anledning. En rädsla för att åka ur riksdagen kan förhindra
att partier vågar stå emot populism och ta nödvändiga med impopulära beslut.
Kortsiktighet gynnas på bekostnad av långsiktighet och strategiska beslut.
Danmark har en två procent gräns. Nederländerna ingen alls. I det tysta har en
3 procent gräns införts till val av kommunfullmäktige. Vilket länge har gällt för regionala val. 4 % spärren har gjort att socialdemokratiska väljare har
röst på (V) för att hålla detta parti kvar i riksdagen. "Kamrat fyra procent." Precis om att moderata
väljare har offrat sig för Kristdemokraterna eller tidvis för både Liberaler och
Centern när dessa partier har riskerat att öka ur. "Broder fyra procent." Att denna gräns leder till
att väljare röstar på andra partier än de som de verkligen sympatiserar med utgör ett
demokratiskt problem. Precis Tobinsson för fram. Då detta sätter den så kallade
folkviljan delvis ur spel.
En illustration över att taktik röster kan avgöra nästa val.
Ebba Bush (KD), Per Bolund (MP) och Nyamko Sabuni (L).
I dansk politik är det
vanligare att en rikspolitiker lämnar sitt parti, bildar ett nytt, ansluter sig till
ett annat parti eller blir politisk vilde. Det senare burkar vara mer ovanligt
i Danmark när någon lämnar sitt parti eller blir utesluten än i Sverige. Men just nu har högerliberala Venstre (ungefär som
moderaterna i Sverige) två f.d. ministrar som har lämnat partiet utan ansluta
sig till något annat. En f.d. statsminister och en f.d. civilminister. Ett
annat skäl till att ta bort spärren eller för att införa halverad gräns ner
till Danmarks nivå är att detta skulle leda till att vi fick politiker som i
högre grad än nu följer sitt samvete. Vilket kan leda till att bryta en
långvarig trend av allt mindre förtroende för våra folkvalda rikspolitiker. En konsekvens
skulle bli att när en folkvald inte kan acceptera sitt partis ställningstagande
i en viktig fråga så agerar man. Vilket skulle tvinga partiledningarna, precis
som i Danmark, att bli mer noga med att förankra sina beslut inom partiet och i sina partigrupper.
Lars Løkke Rasmussen, politisk vilde, f.d. statsminister.
I Sverige fungerar
riksdagsgrupperna mest som rundningsmärken för partiets ordförande och några få
andra personer i partiets ledning. En annan skillnad är att en sänkt eller helt
borttagen spärr skulle leda till en maktförskjutning. Likt vad som gäller i
Danmark där de enskilda ledamöterna har en betydligt större andel av partiets samlade personella och ekonomiska resurser. Ett viktigt argument för 4 procent spärren
var att förhindra en ökad partisplittring. Vilket man lyckades försena. Men det visade sig att spärren inte
i längden kunde förhindra att nya partier kom in i riksdagen, Ny Demokrati, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Nu fungerar denna gräns mest som en motor för en konstlad, en föråldrad och delvis osund partistruktur.
Foto från Kristdemokraternas valvaka 1991
där partiordförande Alf Svensson hyllas
när partiet tog sig över 4 % spärren för första gången.
En slopad eller halverad spärrgräns skulle
skapa ökade möjligheter för att bilda nya partier och för att kunna skapa nya former av regeringar. Att bilda regering efter ett val skulle kunna bli lättare. Vid oklara majoriteter skulle partierna då ha flera möjliga regeringspartners att välja på utan att behöva svika sina löften till väljarna. Så som både (C) och (L) gjorde när Januariavtalet, Jöken, ingicks när Stefan Löfven och regeringen av (S) och (MP) fick sitta kvar trots att mittenpartierna lovat väljarna att verka för en borgerlig regering i valrörelsen. Och trots att den röda-gröna regeringen efter valet tappade sin majoritet i riksdagen. Vilket strider emot parlamentarismens princip. Detta "svek" berodde bland annat på mittenpartierna tyckte att man hade för få möjliga regeringsalternativ att ge sitt stöd till.
Valaffisch med Pernille Skipper ordförande
för Enhedslisten. En kollation för
olika radikala grupper som står till
vänster om Socialistisk Folkeparti.
I Sverige skulle
t.ex. den yttersta vänstern, likt Rødt i Norge eller Enhedslisten i Danmark
kunna samlas i ett gemensamt parti bestående av miljöpartiets och vänsterpartiets vänsterflyglar, (V):s ungdomsförbund Ung Vänster, tillsammans med Feministiskt Initiativ och andra radikala vänstergrupper som autonoma och djurrättsaktivister. Medan ett nytt parti för mer radikala socialdemokrater tillsammans med kvarvarande delar av MP och (V) skulle bilda ett bredare vänsterparti än nuvarande (V) eller (MP). Ett parti som genom att vara befriat från kommunister, revolutionär nostalgi, könkampsförespråkare och vegan- samt ekologisk fundamentalism skulle kunna bilda ett regeringsdugligt vänstersosse parti likt Socialistisk Folkeparti i Danmark eller Socialistisk Venstre i Norge.
Pia Olsen Dyhr, ordförande för Socialistisk Folkeparti.
Ett parti som står socialdemokratin ganska nära.
Ett annat nytt möjligt alternativ är ett socialliberalt parti som skulle
kunna bestå av kulturradikala men icke socialistiska socialdemokrater och vänster delen av både (L) och (C), likt Radikale Venstre i
Danmark, Fridemokraterna i Tyskland eller Demokratie 66 (D 66) i Nederländerna.
Affisch från Socialliberala D66 i Nederländerna
med sin partiordförande Sigrid Kaag.
EU- positiva inom (KD) och delar av (M) tillsammans med gråsossar skulle kanske kunna förenas i ett småborgerligt kristdemokratiskt parti av ett mer kontinentalt
europeiskt slag, t.ex. CDA i Nederländerna, CDU i Tyskland eller CSV i
Luxemburg.
Stéphanie Weydert ordförande för
Kristligt- Sociala Folkpartiet (CSV) i Luxemburg.
Medan högerkristna och EU- skeptiker inom (KD) tillsammans med delar av (SD) och (M) kanske
skulle komma att förenas i ett kyrkligt protestantiskt och nationalistiskt
parti likt Kristna Unionen i Nederländerna. Andra moderater, delar av (SD):s vänster och (C):s höger skulle kunna skapa ett klassiskt konservativt parti likt Konservative Folkeparti i Danmark eller Høyre i Norge. Medan marknadsliberaler inom (L)
och (C) samt delar av moderaterna skulle kunna skapa ett nytt högerliberalt
parti likt Svenska Folkpartiet i Finland eller partierna Venstre i Danmark och
i Norge.
Jakob Ellmann-Jensen, ordförande för högerliberala
Venstre i Danmark.
Ett annat möjligt nytt
parti inom svensk politik som en slopad gräns skulle kunna leda till är en
partibildning för delar av (M) tillsammans med SD:s vänster och
Medborgerlig Samling som kunde samlas i ett högerpopulistiskt parti, likt Dansk
Folkeparti i Danmark. Medan andra delar av SD tillsammans med Alternativ för
Sverige och andra fristående högergrupper bildar ett nytt icke kristligt nationalkonservativt parti, likt Nye
Borgerlige i Danmark eller Sannfinländarna.
Pernille Vermund ordförande för Nye Borgerlige. Ett nationalkonservativt parti som står till höger om Dansk Folkeparti.
Ett annat argument för
en slopad eller sänkt spärrgräns för riksdagen är att nuvarande 4 procent gräns
har bevarat en i huvudsak oföråldrad partistruktur. Som till stora
delar uppstod i ett helt annat samhälle än dagens. Ett samhälle präglat av
traditionellt jordbruk och en framväxande tillverkningsindustri. Med sin indelning av
befolkningen i arbetare, bönder, tjänstemän och kapitalägare.
Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi och Per Bolund.
Sedan 1945 har Kristdemokraterna tillkommit, som bildades 1964, med sina rötter ur Liberalernas, dåvarande Folkpartiet, frisinnade och frikyrkliga del, som en protest mot en ökade kulturradikalism och en undanträngning av kristna värderingar ut ur samhällsliv och politik. Miljöpartiet som bildades 1981 ur 1968-års studentvänster
med dess motstånd mot tillväxt, kärnkraft och industrisamhället. Sverigedemokraterna som grundas 1988 ur ett brett missnöje, främst bland traditionella S-väljare, med 1980- och 1990-talets stora
invandring av personer utanför Europa och Sveriges medlemskap i EU.
Valaffisch från (C):s föregångare Bondeförbundet.
Innan 1945 bildandes nuvarande
Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och ännu tidigare benämnt Sveriges Kommunistiska parti (SKP), som har sina rötter ur den revolutionära
delen av arbetarrörelsen och de socialister som propagerade
för väpnad klasskamp efter ryska revolutionen 1917. Och Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, som bildades 1913 av lantbrukare och andra boende på landsbygd som lämnade dåvarande Högern (nuvarande Moderaterna) i protest mot att man ansåg att de konservativa grupperna i riksdagens första- och andra kammare blev alltför stadsorienterade. Och att man uppfattade att det fanns en växande klyfta mellan livsvillkor i stad och på landsbygd. Socialdemokraterna bildades i slutet av 1800-talet av den framväxande fackföreningsrörelsen under industrialismens tidiga skede. Moderaterna har också sina rötter från 1800-talet. Härstammar från de konservativa grupper som bildades i riksdagen, främst Lantmannapartiet i andra kammaren. Och som så småningom under Allmänna Valmansförbundet, som bildades 1904, slogs ihop i det dåvarande partiet Högern.
Skede hembygdsgård utanför Vetlanda.
Det är det tidiga industrisamhällets arenor: fabriken, slåtterängen,
ladugården, Folkets Hus, bönehuset, nykterhetslogen, fackklubben, folkhögskolan,
hembygdsgården, kyrksalen, kungliga ämbetsverket samt kaserngården, som lagt
grunden för vårt partiväsen. Och så är det ännu i dag. Aktörer som till stor del har mist sin roll och
betydelse som area för debatt och samhällsutveckling i vår
tid. En sänkt eller helt borttagen gräns skulle underlätta bildandet av nya partier som ligger mer i
linje med vårt samhälles nuvarande utmaningar, behov och intressemotsättningar.
Och därmed kan vi få en mer modern samt aktuell partistruktur som avspeglar hur vår tids samhälle faktiskt ser ut.
Ett, inte helt lyckat, försök att placera in
svenska partier på GAL-TAN skalan.
Statsvetarnas så kallad GAL-TAN-skala där partier sätts in på en vågrätt linje från vänster till höger, som handlar om syn på statens roll i ekonomin, klarar vår nuvarande partiflora ganska hyggligt. Även om (SD), (MP) och (KD) delvis bryter mönstret. Men när det gäller frågor som mäts på den lodrätta linjen som handlar om livsstilsfrågor som kultur och identitet, då är det betydligt sämre. Där endast de tre partier, de som nämns ovan, som riktigt bra kan placeras in på skalan. Men övriga partier och dess politik inte riktigt hör hemma någonstans längs denna linje.
Paneuropeiska Volt, här i Frankrike,
ett exempel på en ny typ av parti.
Övernationella Volt sitter i EU-parlamentet, på tyskt mandat,
blev invalda i Nederländernas parlamentet i förra veckan
och har representation i några tyska delstater.
En konsekvens är att flera partier av helt nytt slag skulle kunna bildas och få mandat i riksdagen. Hit hör självständighets partier som t.ex. SNP i Skottland. Placid Crymu i Wales. Eller partierna för den dansk språkiga minoriteten i norra Tyskland, SSW, eller för den tysk språkiga i södra Danmark, DP.
Nicola Sturgeon skotsk regeringschef,
ordförande för Skottlands största parti,
självständighets partiet SNP.
Andra typer av partibildningar som kan tänkas uppstå är regionala partier som i Sveriges fall skulle kunna innebära politiska rörelser för de delar av vår nation som delvis har en annan kultur och tradition än den rikssvenska: Skåneland (gamla Öst Danmark, Skåne, Halland och Blekinge), Gotland, Jämtland, Sameland och Tornedalen. Vilket bayerska CSU faktiskt är ett exempel på. Andra exempel är övernationala enfrågepartier som t.ex. paneuropeiska Volt. Eller partier för något specifikt politikområde t.ex. ett fredsparti eller ett parti för radikal klimatomställning. Andra exempel är intressepartier för något specifik sociologisk grupp t.ex. för äldre, villaägare, småföretagare, kvinnor eller någon religiös grupp.
Flemming Meyer partiordförande och Anke Spoorendenk parlamentsgruppens ledare för SSW som är ett parti
i den nordligaste tyska delstaten Schleswig-Holstein för
de inhemska minoriteterna:
danskar (Meyer) och frisare (Spoorendenk).
Foto överst:
Riksdagens plenisal.
Etiketter: Sveriges Riksdag, Parlamentarism, Fyra procent spärr, Folkvilja, Partistruktur, Svensk politik, Svenska partier, Nya partier, Regeringsbildning, Jöken, Januariavtalet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Volt, Lars Tobinsson, Svenska Dagbladet, Industrialism, Tillverkningsindustri. Industrisamhälle, Jordbrukssamhälle, Jordbruk, Lantbruk, Miljörörelsen, Kärnkraft, Kärnkraftsmotstånd, EU, EU-medlemskap, Danmark, Norge, Nederländerna, Finland, Tyskland, Luxemburg, 1968, Studentvänster, Studentmarxism, Invandring, Migration, Kamrat fyra procent, Broder fyra procent, GALTAN, Feministiskt Initiativ, Medborgerlig Samling, Alternativ för Sverige, Pernille Skipper, Jakob Ellemann-Jensen, Pernille Vermund, Stéphanie Weydert, CSV, Venstre, Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, CSU, SNP, Skottland, Nicola Sturgeon,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar