Om att Jula och slippa kålrötter

 

En varning. Detta är en högst otidsenlig betraktelse om julfirande i vår tid.

Hej nu är jul igen! Varför kanske någon undrar? Är det för att våra köpmän skall få mer klirr i kassan? Kanske för att mor- och farföräldrar skall få träffa sina stimmiga barnbarn och deras sönderstressade mammor? Eller är det för att den moderna rotlösa nutidsmänniskan skall få ha några dagar då det går utmärkt att bli nostalgisk och se tillbaka på sin barndom? Minnas smaker, dofter, sånger och se framför sig en vit julkorts jul som i södra och i mellersta Sverige numera ofta är grå? Att få en chans att vågas hoppas på en traditionell jul av det slag som finns på Carl Larssons målningar eller man får se i Ingemar Bergmans klassiska film och TV-serie Fanny och Alexander? 

En illustration av Jesus födelse.

Eller, Gud förbjude höll jag på att säga högt, för att lite mer än två tusen år sedan blev Gud människa och kom till oss i vår verklighet för att rädda, en redan då, söndrad människlighet? Men du, så man kan man inte säga i vårt sekulära Sverige? Får man då höra samtidigt som man kan se hur flera personer i sin närmaste omgivning nervöst börjar att skruva på sig. Men att julstjärnor fortfarande är allmänt förekommande i våra fönster, att adventsljusstakar säljer bra, att till och med julkrubbor och julottor upplever något av en renässans, under senare år, svarar jag då. Och vad du är hemskt traditionalistisk får man då höra. Jag brukar svara: tack för ditt beröm. Därför brukar en länge tids tystnad inträda. En tystnad som avslöjar mycket om vår tids själslöshet.

Exempel på en modern julkrubba.

Beskyllningar haglar som spön i backen i olika kulturprogram i radio och i TV, i tidningar samt i olika livsstilsmagasin om att det är julens fel att du och andra bygger upp orealistiska förväntningar. Att detta är en källa till självförakt som skapar olycka hos dig. Att detta måste leda till överkonsumtion och frosseri. Tankar som är ett tydligt exempel på att även i vår tid finns gott om olika charlataner, ett slags modernt sekulärt prästerskap, som anser sig ha rätt att döma dig och andra till lycka eller till evig förkastelse. Är det ditt fel att:

Julhandeln slår nya rekord?

Jansons frestelse på julbordet. Är du då en klimatbehov eller någon som är likgiltig för andras ohälsa?  

Du gillar den röda jultomten. Bejakar du då amerikansk Coca Cola imperialism eller har du då ett medansvar för övergrepp som har begåtts i kriget mot terrorismen?

En traditionell röd tomte.

Jag kan inte låta bli att förundras över inför min frälsares födelsedag varför allting i vår tid skall politiseras? Själv är jag intresserad av politik och samhällsfrågor. Annars så skapar man inte en blogg där egna inlägg som detta publiceras. Men även en person som jag måste kunna inse betydelsen av att vi skapar rum, tillåter olika sfärer, i våra liv och i vårt samhälle, där politiken hålls utanför. Men i vår tid tycks alltfler har svårt att skilja på det privata och det offentliga (som jag skriver om i mitt förra inlägg på denna blogg). 

Sängkammaren. Ett privat rum i våra liv som

måste skyddas från politisk kontroll.

Är det t.ex. sant att som det allt oftare hävdas i populärkulturen att julen är en ångestfylld tid? Ångest för vem då kan man undra? De ofrivilligt ensamma. De som arbetar långt borta från nära och kära. Ja visst. De sjuka, döende, olyckliga, personer med psykisk ohälsa eller andra problem. Ja men detta är inte julens fel. Och absolut inte för den person vars födelse som vi borde fira julen för. Men olycka, smärta och fullfullbordande symfonier finns i alla våra liv. Men, och det är viktigt men, det finns också möjligheter för glädje, kärlek, harmoni och vänskap. Eller hur? Och det är sådana stunder och perioder som vi gärna plockar upp ur vårt minne vid jul. Argumentet om att julen är ett existentiellt mörkt hål håller inte. Det är faktiskt tvärtom i flera avseenden. Detta påstående är till stora delar en konstruerad myt från olika sekulära och kulturradikala krafter i vår tid.

Målningen Julafton av Carl Larsson från 1904. 

Det är helt naturligt och är väldigt sunt att vi uppmärksammar de ögon som inte tindrar. Den gamla damen eller den gamle mannen som vi vet är ensam nu i jul. Gå och knacka på. Bjud in. Det finns nästan alltid plats för en till till. Dina barn kanske vet någon kompis som lever i ett hushåll där man inte kan fira jul. Bjud in denna familj. För det är just detta som julen handlar om. Vi med andra och andra med oss. Och Gud med oss alla. Det är därför vi borde fira jul, liksom.

Du har alltid plats för en till som behöver att få

Jula med mig.

Kålrötter då? Vi behöver inte känna heller känna skam eller skuld för att julskinkan inte är tillräckligt ekologisk eller veganisk. Du kan alltid erbjuda kokt kålrot som en nödlösning, ett alternativ, för de av dina gäster som inte vill äta julmat. Kålrötter var varligt förekommande på julbordet i fattiga hem innan industrialismens genombrott. Om inte av andra anledningar så kan vi genom detta bli uppmärksamma på hur lyckligt lottade vi är i vår tid som kan välja på allt från lutfisk, skinka, köttbullar, leverkorv, till ris á la Malta och Paradis choklad. Allt detta plus något annat kommer att finnas på mitt julbord t.ex. lax, sill och clementiner.

Kålrötter.

När julen äntligen har infunnits sig tycker vi då att den är värd allt ”besvär” som vi har lagt ner? För tre år sedan publicerade ICA en undersökning som visade att 92 procent av oss tycker att julen är värt att satsa på. Alltså fler än 9 av 10. Detta är en mycket höga siffra.

Närfoto av Janssons frestelse i en amerikansk kokbok.

Bland de övriga procenten undrar man hur många i denna grupp har tvingas att äta kålrötter eller liknade saker på julbordet? Inte ens om kålrötterna grillernas tror att på att de väcker någon succé eller ger vällust kring matbordet. Eller att detta kan ge en julkänsla som t.ex. julmust, snaps och Jansson frestelse inger hos oss. Man har det inte roligare än vad man gör sig. Är ett sant gammalt talesätt som även gäller för hur vi uppfattar att fria jul.  

Ett traditionellt svensk julbord.

Som det skulle kunna uttryckas i konsultkretsar, så "Jular" vi fortfarande med glädje. Julens varumärke, som marknadsförare skulle kunna formulera det, är för flertalet av oss fortfarande en högtid som vi förknippar med glädje och hopp. En riktigt välsignad jul till alla, vilket även gäller till dom av er som kommer att äta kålrötter eller andra rovor, griljerade eller inte, på denna Gudomliga födelsedag.

Ett exempel på julens varumärke.

Foto överst:

En jul scen ur Fanny och Alexander.

Länk till denna blogg

Etiketter: Jul, Julbord, Julmat, Julhandel, Jesus födelse, Janssons frestelse, Kålrötter, Carl Larsson, Ingemar Bergman, Fanny och Alexander, Ica, Julkrubba, Julstjärna, Adventsljusstake, Julotta, Varumärke, Jula, Röd tomte, Coca Cola, Veganism, Politisk korrekthet, Politisering, 

I Corona landets kulturskymning

 

På Timbros sajt för samhällsdebatt Smedjan har Johanna Grönbäck skrivit en mycket tänkvärd kultur krönika som inbjuder till nya insikter och till en omprövning av flera våra grundläggande attityder. Under rubrik: ”Gudstjänstbesökare borde få vara anonyma.” tar Grönbäck upp beslutet om att Coronapass även skall gälla i kyrkan, i bönehuset, i kapellet, i synagogan eller i moskén. För mig är detta beslut ett av flera inslag i den allmänna hysteri som alltmer breder ut sig bland politiker och andra beslutsfattare i Corona pandemins fotspår.

Här kan du läsa Grönbäcks krönika 

Legitimering genom Coronapass och med ett vanligt pass.

Inte nog att Coronapass (Vaccinpass) över lag är tveksamt ur ett allmänt samhällsperspektiv. I Sverige har få, till skillnad emot flera andra nationer i Europa, reflekterat över vilka demokratiska gränser som vi nu passerar, vilket sluttande plan som skapas, när vuxna medborgare delas upp i ett officiellt A- och i ett B-lag. Och över att detta beslut innebär att medborgarnas grundläggande mänskliga rättigheter, som t.ex. rörelsefrihet, mötesfrihet och näringsfrihet, inskränks utan någon större diskussion. Att de rättsfilosofiska argument som i uppgörelsen efter Andra världskrigets barbari, i form av fascism och kommunism, skrivs in i Europarådets- och FN:s människorätts deklarationer, för att skydda en efterlevnad av våra mänskliga rättigheter, nu avfärds med en axelryckning av våra makthavare. Bådar inte gott för svensk demokrati på sikt. 

Foto från en offentligt möte mot Coronapass i Rom.

Men ännu värre är att få medborgare tycks vara beredda att försvara dessa värden. När mycket tyder på att inte ens de som borde veta bättre, t.ex. offentligt verksamma jurister, statsvetare och politiker i ledande ställning, har någon förståelse eller ens har kunskap om dessa grund förutsättningar. Och när de dessutom saknar förståelse för hur centrala dessa rättsstatliga principer är, eller inte ens förstår att de finns till för att säkra de grundläggande rättigheter som politiken och det offentliga har en skyldighet att skydda. Då ser det mycket mörkt ut för humanismen i vårt samhälle. Vi har alla då all anledning att känna oro för vår framtid. Man undrar vilka rättigheter som man kommer att tafsa på under nästa kris? Att få lägga min röst i urnan, på nästa valdag, kanske!

En röstsedel lämnas i valurnan på valdagen.

Grönbäck har rätt i sin analys om att denna kulturskymning blir extra tydlig när det gäller en förståelse av troende människors rättigheter. Att dessa rättigheter också finns med i både Europarådets- och i FN:s texter om grundläggande mänskliga rättigheter är nog okänt för de flesta. Precis som att religionsfrihet officiellt har en stark ställning i våra grundlagar. Rättigheter som allt sämre, under senaste årtionden, efterlevs i praktiken. Överlag är det få som reflekterar över varför religiösa rättigheter har samma vikt, i och vissa fall ännu starkare ställning, som andra medborgliga rättigheter. Att den teofobi (Gudsskräck) som präglar det moderna Sverige. Är en viktig orsak, av flera, är tydligt. Vilket man märker om man reser och talar med vanliga människor i Mellan- eller i Sydeuropa. Där denna kulturskymning inte alls påverkar icke troende i samma utsträckning som hos oss. 

Vy över ett italienskt torg.

Att man i Sverige, tillskinnad från flertalet andra stater, i västra Europa INTE undantar religiösa sammankomster och Gudstjänster som t.ex. mässfirande, offentlig recitation av Koranen eller ur Torah samt samling till lovsångsmöten, från krav på att visa upp Coronapass. Utmanar humana värden i en högre grad än få tycks inse. Corona pandemin har också avslöjat den moderna människans rädsla för att dö. Vilket inte är märkligt. När död, sjukdom och lidande inte längre upplevs som en naturlig del av livet och när dessa ting inte längre har någon högre mening, för flertalet av oss. Då måste ens illusion om evig ungdom, ens odödlighet, här och nu, hålls till liv, till ett allt högre pris. När döden och lidandet kommer knackar på din dörr, då blir man totalt avklädd i sin existentiella nakenhet och litenhet. En träffsäker formulering som, om jag nu minns rätt, kommer från poeten Bo Setterlind. Dessa ord dyker upp ur mitt minne och greppar tag i mig nu när jag skriver detta inlägg.

De sjukas smörjelse delas ut av påve Fransiskus.

Ett exempel på att inte fly undan 

död och lidande.

Grönbäck har också rätt i sin beskrivning av att detta besluts absurditet blir tydlig när hon för fram sitt argumentet om att utöva religion, t.ex. när människor samlas, för att tillsammans med andra, söka en medveten kontakt med Gud i ett syfte av att finna frälsning för sig själv och andra, inte går att likställa med att gå på en ishockeymatch. Och detta har hon helt rätt i. Själv går jag ofta på elithandboll i Lund och ser på Lugis matcher. Att inte släppa in mig i Sparbanken Skånes Arena eller begränsa mina möjligheter i dessa sammanhang kan diskuteras, liksom när en matglad skåning som jag själv inte får gå på restaurang för att äta julbord. Men att inte få vara anonym i en kyrka eller vid ett politiskt möte, är en mycket mer allvarlig sak. Att villkora mina rättigheter i dessa sammanhang träffar direkt på demokratins kärnvärden. 

Foto från Sparbanken Skånes Arena i Lund.

Att normer blir synliga när de bryts är en djupsinnig reflektion av Grönbäck. Och avslöjar dina och mina förutfattade meningar om andra. Om det avvikande. Om det vi inte känner till. Att religion ofta i officiella sammanhang och i media allmänt anses utgöra något ytterst avvikande och nästintill osvenskt, har Grönbäck helt rätt i. Precis som när hon argumenterar att vår tids religiösa intolerans bygger på en okritisk dyrkan av det moderna och i en allmän dogm om att religion är någonting som vi har vi lagt bakom oss i vårt samhälle. Men så är det inte. Att sekulariserade människors kvasireligiösa attityder kan vara lika dogmatiska som religiösa fanatikers. Har ytterligare än gång bevisas med all oönskad tydlighet. Slopa genast Coronapass från religiösa sammankomster och religiösa byggnader. Nu. Tack!

En julstjärna i ett fönster.

Ett exempel av många att religiösa traditioner

ännu påverkar oss svenskar.

Foto överst:

Från Uppsala domkyrka som är den största i norra Europa. Att i denna  kyrkobyggnad, med plats för 900 personer, endast fick ta in 50 personer tidigare under pandemin samtidigt som över 500 personer fick komma in på stadens Ikea varhus. Var en Corona absurditet som fick stor spridning i lokala media.

Länk till denna blogg

Etiketter: Corona, Corona pandemin, Coronapass, Vaccinpass, Corona intyg, Timbro, Smedjan, Johanna Grönbäck,  Bo Setterlind, Religionsfrihet, Sekulär intolerans, Mänskliga rättigheter, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, FN:s människorätts deklaration, Andra världskriget, Fascism, Kommunism, Dogmatism, Kristendom, Judendom, Islam, Teofobi, Dödsskräck, Religionsfrihet, Mötesfrihet, Rörelsefrihet, Näringsfrihet, Uppsala domkyrka, Ikea, Sparbanken Skånes Arena, Lund, Lugi, Handboll,

Att göra en Hitler och (S)

 

Det politiska Sverige har upplevt en vecka som har gått Hitlerhälsningens tecken. Och vem kunde tro att detta skulle vara möjligt inom vårt största parti? Och framför allt i ett reformistiskt socialist parti som marknadsför sig att vara anti-rasistiskt. Få skulle jag tro. Själv blev ganska överraskad. Måste jag erkänna. Men ännu mer överraskad blev jag av att den socialdemokratiska dementi- och förnekelsemaskinen än en gång sattes på högvarv, nu när en nyutnämnd (S)-minister hade avslöjats med fingrarna i syltburken. På ett foto kan man tydligt se civilminister Ida Karkiainen (S) göra en Hitlerhälsning. Detta har väckt en rad frågor. Bland annat om det personliga ansvaret. Karkiainen har inget eget ansvar för vad hennes dåvarande pojkvän, vilket är samma man som hon fortfarande lever med, gör. Hon har inte någon skuld för vilka rasistiska och ny-nazistiska kretsar som han då rörde sig i. Inte heller för att han var en aktiv Vit makt musiker. Men Karkiainen har ett ansvar för hur hon har reagerat på detta. Och har framför allt ett ansvar för att hon själv har deltagit med liv och lust i denna tvivelaktiga subkultur.

Tecknaren JeAnders version av att ertappas

med fingrarna i syltburken. I detta fall

dåvarande utrikesminister Margot Wallström (S). 

Detta avslöjas samtidigt som en annan manlig (S)-minister anmäldes för kletiga - och tafsande fingrar mot en kvinnlig partimedlems kropp på ett hotellrum under (S)- kongressen, nu i #MeToo:s tidevarv, och att andra (S)-ministrar erkänt att man rökt på. Man undrar en hel del om vilken intern partikultur som för närvarande råder inom Socialdemokratin? 

En illustration över begreppet: 

Sexuella trakasserier.

Obs detta foto är arrangerat.

(S) maktfulla förnekelsemaskin är ett fenomen i vår offentlighet som vi har fått uppleva så många gånger genom årens lopp. Sedan den laserades i början av 1970-talet. Men att den ändå körs igång nu, förvånar trots allt mig. Särskilt när en förnekelse av det inträffade inte är möjligt. Men från denna dementimaskin förs istället ut en omdefinition av vilka konsekvenser som Karkiainens agerande kan ha. Att göra en så kallad ”Hitler” är väl inte så farligt. Får vi nu höra. Det var vi väl alla gjort någon gång och så vidare. Men i praktiken handlar budskapet om att när en person anses vara röd eller radikal och gör en Hitlerhälsning då är det inte så farligt. Men om någon annan gör det då är det fara på taket. Att vi dessutom få höra att det helt plötsligt inte längre alls är farligt att sjunga sånger om att gasa ihjäl ”as” (folkgrupper som t.ex. judar, romer och andra som nazismen officiellt klassificerade om undermänniskor, t.ex. homosexuella, psykiskt sjuka och handikappade). Ett exempel av många på en del ur en text som Karkiainen har framfört inför andra. Och som hon dessutom själv har författat. En överslätande uppfattning som nu framfördes från samma personer som ofta utnyttjat sina offentliga plattformar som t.ex. talarstolar, ledarsidor och presskonferenser att benämna näst intill halva antalet folkvalda ledamöter i riksdagen som ”bruna” det vill säga nazister. Man undrar nu hur många av dessa ”demokratiaktivister” själv har gjort en ”Hitler” i olika sammanhang? Det gamla talesättet om att den som gräver en grop åt andra riskerar att själv att få trilla där ut i. Har ännu en gång bevisat sig ha relevans.

Den italienska fotbollsspelaren, i AS Roma, Di Canios

fascist hälsning. För denna målgest

blev han åtalad och

dömd till böter samt samhällstjänst.

Om detta har Carin Stenström skrivit en ledare om i hennes tidning Världen i dag. Hennes krönika är publicerad under rubrik: ”Dags för Magdalena Andersson att lägga ner Nazistretoriken. ”  

Här kan du läsa Stenströms text

Det kan kanske vara på sin plats att påminna om att göra en Nazi-hälsning offentligt är förbjudit i flera västerländska demokratier. En handling som i Tyskland t. o. m. anses utgöra ett brott mot författningen och kan leda till åtal i en särskild författningsdomstol. Även i t.ex. Österrike, i Schweiz och i Belgien är detta brottsligt om det sker på offentlig plats. I Spanien, i Portugal och i Italien är motsvarade fascist hälsning också kriminaliserad. Vilket dessa båda diktatur hälsningar även borde vara hos oss. Den kommunistiska motsvarigheten, den knutna näven, är en makt- och politisk hälsning som i Baltikum och i flera andra nationer i Östeuropa är förbjuden att utföra i offentliga sammanhang. Vilket Hitlerhälsning också är i flertalet av dessa nationer. I Sverige kan du under visa omständigheter bli dömd till böter för "Förargelse väckande beteende." Kanske även för olaga hot, om du gör en Hitlerhälsning. Men inte för själva hälsningen i sig för utan under vilka omständigheter du utför den. T.ex. vid en synagoga eller på en judisk begravningsplats. Men det är tyvärr sällan händelser av detta slag leder till några åtgärder från polis eller åklagare.

En maoistisk affisch.

Är det så farligt då att en tonårs tjej gör Hitlerhälsning? Detta skall vi väl inte tjafsa om? Inte nödvändigtvis. Men att flera socialdemokratiska skribenter och debattörer nu helt plötsligt har svängt i frågan och inte längre anser att höja sin höger arm i en politisk hälsning för att hedra en fruktansvärd diktators namn inte är något anmärkningsvärt i sig. Är en uppfattning som förvånar. Och detta ställningstagande borde leda till en storm av kritik. Och är ett tecken på en för demokratin en farlig dubbelmoral och utgör ett exempel på ett maktspel från regeringen och dess parti som inte bådar gott. Detta ställningstagande har fått bl.a. judiska- och romska organisationer att reagera kraftigt. Både i Sverige och internationellt. Att även andra delar av det kulturradikala etablissemang som det kryllar om inom svensk offentlighet, särskilt i media, har ställt upp till Karkiainens försvar. Just detta är det riktigt allvarliga i denna skandal. Inte att en full tonårstjej gör en Hitlerhälsning i en lägenhet i Haparanda. Vilket naturligtvis inte alls är etiskt ok. Där eller någon annanstans. Det är inte särskilt intressant att när detta inträffade så var händelsen i sig ett tydligt tecken på att ett gott omdöme då saknas hos Karkiainen. Det hade varit värre om detta hade skett på stadens torg eller t.ex. i Folkets Hus. Men denna insikt är en klen tröst.

Aron Verständig, ordförande för Judiska 

Centralrådet (JC) i Sverige. (JC) har

reagerat skarpt på Karkiainens

sångtexter och på (S) försök att

sopa allt under matten.

Några få skribenter har ändå försökt att belysa det faktum att den nye ministern Karkiainen inte var så oskyldig då, som hon nu själv, (S)-etablissemanget och andra vill, att det skall framstå som. I media har ett foto publicerats där det är tydligt att Karkiainen när hon var ung och när hon festar i rasistiska kretsar, sjunger nasse sånger hemma hos sig då gör en "Hitler". Att det nu har framkommit flera vittnen som berättar att fester av detta slag var vanligt förekommande i den bostad som Karkiainen och hennes sambo då delade, bevisar att denna oacceptabla gest inte endast var en gångs företeelse. Att Karkiainen dessutom offentligt förnekar att hon minns någon från detta tillfälle, kan vara ok, men håller liksom inte som ursäkt i hennes fall. Naturligtvis borde hon nu minnas om fester av detta slag var vanligt förekommande eller ej under den tid då hon var bosatt i denna lägenhet med sin pojkvän. Och detta är för mig mer allvarligt när jag sätter vid mitt skrivbord och skriver denna text och skadar mitt förtroende för Karkiainen mer än vad hon gjorde för ”dumheter” i sina tonår. Man kan undra vad mer vill hon komma undan med? Öppenhet skapar förtroende. Undanflykter och lögner har motsatt verkan som bekant. Det är bland annat därför vi lär våra barn att det är viktigt att tala sanning. Och att man skall ta ansvar för sina handlingar. 

En illustration över uttrycket om att ha 

lik i garderoben.

Några få skribenter, t.ex. Stenström, har vågat ställa den intressanta frågan vad som hade hänt om någon moderat, kristdemokrat eller liberal minister hade ertappas med något liknade? För att nu inte tala om en sverigedemokrat. Hade då media intagit en lika överslätande och ursäktande attityd? Absolut inte. Blir mitt svar. Förekomst av dessa dubbla måttstockar sprider en offentlig odör ut över det svenska samhället som får många, likt mig, att bli upprörd. Och detta finns det flera exempel på. Att media bevakade kristdemokraternas partiordförande Ebba Bush i månader bland annat med drönare och andra inslag som låg på gränsen för det lagliga. En nyhetsbevakning som urartade till en ren förföljelse av henne själv och hennes familj. Vilket tycks vara fullt ok för många i medierna. Men när Nyheter i Dag, som står (SD) nära, använde sig, vid något enstaka tillfälle, av en drönare utanför den nye miljöministern Annika Strandhälls bostad. Då tiger media och (S) verkligen inte still. Vi kan också jämföra vilket mediedrev som f.d. jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) fick utstå jämfört med hur infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) har behandlats i media när hans tafsande blev känt. Att Eneroth senare, tillskillnad mot Karkiainen, har erkänt vad som har hänt och har berättat offentligt att han har bett kvinnan om ursäkt. Hedrar honom. Detta rakryggade agerande gillar jag. 

Annika Strandhäll (S).

På tal om att kränka människors privata sfär. Den måste även offentliga personer som t.ex. idrottsmän och politiker, få ha i fred. Precis som du och jag. Och framförallt deras nära och kära, särskilt då deras barn, skall inte behöva löpa gatlopp i medierna för att deras föräldrar är så kallade ”Kändisar”. Jag anser att det nästan aldrig är acceptabelt att kränka människors privatliv, inte ens politikers, företagsledares, skådespelares eller kungligheters. Privatlivets helgd var någonting som nästan hölls heligt för tidigare generationer. Detta är en princip som vi behöver ta till heder igen. Att skilja mellan det privata och offentliga tycks allt färre klara av att göra numera. Det var fel med drönare i fallet med Ebba Bush, trots att hennes husaffär är diskutabel och var varit föremål för privaträttslig tvist, liksom i fallet med Annika Strandhäll trots att hon har kallat sin swimmingpool för ”utomhusbadkar” och använt denna omdefinition som ursäkt för att inte ha betalat sina räkningar. Men jag retar mig på den dubbelmoral som säger att det ok att tränga sig på vanliga människor eller vissa politiker, t o m i deras bostäder, om det riktas mot borgerliga, icke socialistiska politiker, och om det görs av journalister i det sociala framstegets namn. Vilket vi allt oftare få se i olika program på TV och höra om i radio. Och då talar jag inte om fullt berättigad granskande journalistik som t.ex. de avslöjanden som resulterade i Panamaläckan, Boforsaffären i Indien, SAAB:s JAS-affärer i Sydafrika eller i Brasilien. Eller när kriminella handlingar som mutor eller annat maktmissbruk blir avslöjat på lägre nivåer t.ex. inom kommunala bolag.

Bush husaffär kommenteras i TV 4 av

Marcus Oscarsson.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Ett fotomontage med Ida Karkiainen (S).

Etiketter: Ida Karkiainen, Haparanda, Vitmakt musik, Rasism, Annika Strandhäll, Ebba Bush, Tomas Eneroth, Världen i dag, Carin Stenström, Nyheter i Dag, Socialdemokraterna, Regeringen, Hitler hälsning, Fascisthälsning, Den knutna näven, Göra en Hitler, Nazism, Nynazism, Fascism, Kommunism, Lögn, Sanning, Privatlivets helgd, Dubbla måttstockar, SAAB, Panamaläckan, Boforsaffären, Indien, Brasilien, Sydafrika, Tyskland, Författningsdomstolen, Belgien, Baltikum, Östeuropa, Portugal, Spanien, Italien, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Eskil Erlandsson, Centerpartiet, Drönare, Bush husaffär, Strandhälls badkar, Margot Wallström, JeAnders, Judiska Centralrådet, Aron Verständig, Judar, Romer, Vit makt, Vit makt musik,  

Avvisa vänsterns nukleära fobi

 

Av en slump kom jag läsa ett intressant inlägg på Tommy Hanssons Blogg om vår skräck för kärnkraft. Hanssons slutsats om att denna rädsla är irrationell, inte är baserad på fakta och som skickligt har utnyttjas av politiska krafter. Har fog för sig. Hans text är publicerad under rubrik: ” Sveriges Nuklefobi – den irrationella skräcken för kärnkraft.

Här kan du läsa Hanssons inlägg

Kärnkraftverket i Oskarshamn.

Etableringen av denna hysteri av populism och faktaresistens har Miljöpartiet som huvud aktör. Vars inflytande har skadat svensk energipolitik i grunden. Men som faktiskt även skadar vår miljö. I sin artikel länkar Hansson till en läsvärd artikel publicerad i affärstiden Forbes av James Conca. Där skribenten för fram en sanning som märkligt nog har kommit bort i debatten om kärnkraft. Conca skriver. 

”So, with their nuclear reactors only about half-way through their life-spans, and the whole program running really well, who in Sweden would want to completely shut them down?” Artikelförfattaren svarar själv:

”Um…members of the Swedish coalition government, led by Sweden´s green party people who get a Pavlovian gag reflex just thinking of nuclear. They want to prematurely close their entire nuclear fleet and replace the 2 trillion kWhs with renewables and natural gas.”

Citat direkt från Hanssons inlägg.

Hanssons kommentar om Concas text:

”James Conca framhåller desslikes att 10 000-tals fler människor kommer att dö under de kommande decennierna till följd av trefaldigade kolutsläpp samt att kärnkraften besparat Sverige drygt 2 miljarder ton koldioxidutsläpp sedan omröstningsåret 1980. ”

Är både sann och väl värd att ta till sig. Hanssons och Concas kommentarer kan inte på ett bättre sätt uttrycka den absurditet som alltför länge har fått styra svensk energipolitik. 

Ett foto av utsläpp av koldioxid.

Men vad är det för tankar, ideal och övertygelser som byggt upp denna fanatism och bristande verklighetsförankring? Jag är övertygad om att  politiken i Sverige ang kärnkraft byggs upp på en kombination av två för samhället väldigt olyckliga faktorer. Dels Socialdemokratins ambition att få regera till vilket pris som helst. En makthunger som (MP) inte har varit sen att utnyttja. Den förra statsministern Stefan Löfven var med sina rötter i den elintensiva verkstadsindustrin personligen positiv inställd till kärnkraft. Och detta var han inte ensam om inom S-ledning. Men om (S) skall få vara säker att få regera vidare måste partiets ledning antigen fortsatt acceptera en destruktiv energipolitik från de partier som (S) maktställning är beroende av: (MP), (V) och (C). Alltså att offra nationers bästa för ett innehav regeringsmakten.

Stefan Löfven på ett studiebesök 

i en kärnkraftsvänlig miljö - 

ett stålverk. 

Eller att ta beslut om en positiv och en mer realistisk politik om kärnkraft samt om energipolitiken i stort. En omsvängning som inte kommer att gillas av sitt regeringsunderlag. En ny politik som flertalet ledande socialdemokrater inser är riktig. Att oppositionen hotar den nya miljöministern med misstroendevotum om inte ett beslut ang slutförvaring av kärnkraftens avfall presenteras innan Lucia ställer regeringen inför ett svårt dilemma. Vilken väg än Magdalena Andersson och ansvarig minister Annika Strandhäll än väljer att gå så kommer det politiska priset att bli högt för (S).

Ett foto från Miljöpartiets tidiga historia.

Jag tror att den nya en-parti regeringen kommer att försöka att vinna tid. För att få bort frågan från valrörelsen. Att styrka oppositionen lite medhårs genom att presentera en tidsplan som inte förpliktar regeringen, i praktiken, att ta ett beslut. Man får hoppas att (L), (KD) (M) och (SD) inte går i den fällan. Men (S) vill också skapa fred inom sitt eget parti, med kärnkraftsvänliga LO, samtidigt som man vill hålla fred med sina stödpartier. Allt med en målsättning om att lyckas förhindra en svekdebatt. Vilket jag tror att (S) för ovanlighets skull kommer att misslyckas med. Just nu gäller för Andersson och övriga (S)- ministrar att förhindra bli politisk besegrade av oppositionen i riksdagen eller i kärnkraftsfrågan under nästa års valrörelse. Detta är den övergripande målsättning som styr det politiska spel som (S) bedriver när det gäller kärnkraft. Precis som Hansson skriver i sitt inlägg, är det intressant att i detta sammanhang notera att svensk opinion nu är mer positiv till kärnkraft än på flera årtionden. En omsvängning som långsamt men stadigt har pågått under flera år. Men som under senare tid fått en kraftig skjuts i rätt riktning på grund av skenande energipriser och el-brist.  

En tydlig illustration av aktuellt elpris.

Denna kvasireligiösa ryggmärgs motstånd mot kärnkraft byggs också upp på en fantasifylld samhällsutopi om den Ädle Vilden, först presenterad av den franska revolutionens ledande ideolog Jean-Jacques Rousseau, som innehåller en bergfast övertygelse om att kunna skapa en ny människa och ett nytt idealsamhälle. Där individen har befriats från det moderna livet med alla dess krav på effektivt, utveckling, prestation och handling manifesterat med dess industrialism, handel, vetenskap och kultur. I detta låg också en strävan av att befria människan från hennes sociala "bojor" i form av traditionella institutioner som familj och kyrka. Individen skulle bli rotlös men fri från alla begränsningar som släkt, hembygd och kärnfamilj kan innebära. I stället skulle individen in ordnats i en ny nationell statsgemenskap. Där likhet kom att bli ett nytt överordnat mål för samhällets utveckling. Som bl.a. kom att leda till en ökad diskriminering av olika inhemska minoriteter till följd av medveten likriktning mellan regioner och folkgrupper kombinerad av en ökad styrning från centrala statliga organ.

Foto av personer som flyttade ut på landet

för att i kollektiv förverkliga miljörörelsens ideal

om "Den gröna vågen".

I denna orealistiska utopi, vars moderna variant tydligt manifesterades i 1960-talets radikalism, och vars ideal som ännu har ett dominerade inflytande i svensk samhällsdebatt, finns en övertygelse om att individens existens och liv skall underordnas kollektivet både i smått som i stort. I detta ideella ligger också ett förakt för det sant mänskliga i att ha en strävan om att utveckla sin person, förbättra våra liv och andras. Vilket är både en sann och en naturlig drift hos oss människor. Dessa ideal har bevarats inom miljörörelsen och utgör grund för dess motstånd mot kärnkraft. Miljöpartiet är sprungit ut ur denna och flera andra alternativrörelser med inslag av t.ex. ekologism, veganism, pacifism och feminism. Att (MP) valt maskrosen som sin partisymbol ligger helt i linje med den kultur som finns i inom partiet av civilisationskritik och framstegsnegativism. 

Miljöpartiets symbol Maskrosen.

Att kärnkraftsmotstånd bedöms vara en helt avgörande för (MP):s överlevnad av miljöpartisterna själva är tydligt. Denna fråga var dessutom orsak till att man bildades under 1980-talet och har bidragit till att hålla partiet kvar i riksdagen. Medan Vänsterpartiets motstånd, från detta dåligt reformerade gamla kommunistparti, handlar nog mer om ren populism och är ett utslag av ett strategiskt vägval i sin överordnade kamp mot kapitalism och av borgerliga partier. 

Ett foto av miljöpartiets dåvarande ledning utanför 

riksdagen. Med Birger Schlaug och Per Gahrton som 

mest kända namn. 

Centerpartiets anti-kärnkrafts fanatism är lite svårare att förstå sig på. Johannes Antonsson, 1:e vice partiordförande som ställde upp och förlorade striden om ny (C)-ledare mot Thorbjörn Fälldin 1971,var positiv till kärnkraft. Sedan dess har det nog inte funnits någon centerpartist på centrala poster som öppet vågat argumentera för en utbyggnad av detta energislag. Troligen kan kärnkraftsmotståndet hos den gamla centern, med sina rötter i dåvarande Bondeförbundet, har haft sin grund i en allmän misstro mot teknisk utveckling, urbanisering och det moderna i sig. Och allt annat som upplevs som inslag av fixidéer från storstan. Och precis som i flera andra partier kom 1968-års vänsterns radikal romantiska illusioner att påverka (C):s energipolitik i en negativ riktning.   

Valaffisch från (C):s föregångare Bondeförbundet.

Numera med (C):s extrem make over till att vara ett nyliberalt parti för unga välutbildade i större städer så kunde man förvänta sig en ideologisk omorientering även i denna samhällsfråga. Men ännu tycks tiden inte vara mogen för detta inom partiets ledande sikt. Kanske tycker centrens ledning att man sedan 1970-talet har investerat för mycket politisk prestige i kärnkraftsfrågan för att nu kunna ändra sig. Men en kall vinter till eller flera inom de närmaste åren kan kanske få partiet att ändra uppfattning. Men denna Åsa Nisse marxism, som detta tankesätt skämtsamt kom att benämnas, förenar både (MP) och (C) i energipolitiken på ett olyckligt sätt. Och utgör en tankefigur och en retorik som vi snarast behöver befria oss ifrån.

Landsbygdens anti-hjälte Åsa Nisse

gestaltad i flera filmer av John Elfström.

Länk till denna blogg

Foto överst:

från nerlagda kärnkraftverket i Barsebäck.

Etiketter: Kärnkraft, Tommy Hanssons Blogg, Nuklefobi, Kärnkraftsskräck, Koldioxid, Miljöpartiet, Annika Strandhäll, Magdalena Andersson, Stefan Löfven, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Åsa Nisse, Åsa Nisse marxism, Miljöpolitik, Elpriser, Elbrist, LO, Bondeförbundet, Thorbjörn Fälldin, Birger Schlaug Per Gahrton, John Elfström, Gröna vågen, Kärnkraftverket i Barsebäck, Kärnkraftverket i Oskarshamn, Forbes,     

Spektaklet i riksdagen

 

I liberala Kvartal har statsvetaren Johan Wennström skrivit en text som är väl värd att läsa och fundera över. Hans uppfattning om att det är märkligt att Magdalena Andersson får bli ny statsminister trots att hennes budget har blivit nedröstad och att Miljöpartiet har lämnat regeringen. Vilket är en helt riktig slutsats. Att detta i sin tur beror på att Ulf Kristersson och andra ledande moderater inte har nog med mod eller tillräckligt med politisk fingertoppskänsla för att ta strid för statsministerposten och för att få bilda en ny borgerlig regering. Är också en relevant synpunkt. Wennströms artikel är publicerad under rubrik: ” Moderaterna är inte förberedda på makten.” En rubrik som säger en hel del av det budskap om Wennström för fram i sin text. Och som tyvärr till stora delar är en korrekt analys.

Här kan du läsa Wennströms artikel

Magdalena Andersson (S).

Wennström har också rätt i sin uppfattning om att det är denna rädsla som räddar ett fortsatt innehav av regeringsmakten för (S) och för Andersson. Och att (S) självuppfattning om sin egen förträfflighet eller av sin regeringsduglighet borde ha fått sig en törn. (S) agerande har inte haft någon positiv betydelse för vad som har inträffat i riksdagen. Tvärt om. Spektaklet i vårt parlament visar tydligt upp att det brast när det gäller Anderssons förmåga att förhandla och att det finns brister i hennes förmåga i att säkra stöd för sin kommande regering. Jag delar den uppfattning som Wennström för fram att hur (C) skulle komma att reagera på det faktum att Vänsterpartiet nu har lyckats förhandla sig till ett reellt inflytande både över budget och på det framtida samarbetet inom vänsterblocket (vilket jag kan förstå i sak) inte kan utgöra en överraskning för verken (S) eller (MP). 

Annie Lööf (C).

Jag delar också Wennströms uppfattning om att Kristersson i sina samtal med talmannen skulle ha vågat att föra fram ett krav på att bli prövad som statsminister. Ett budskap som han också borde förmedla ut i media. I stället för att föra fram sitt förbehåll om att få stöd från Annie Lööf och (C). Vilket är en helt orealistisk förhoppning av flera skäl. Förutom att riskera att förlora prestige genom att erkänna att talet om ”Den breda mitten” endast är en retorisk figur så har centerns ledning målat i sig i ett ideologiskt hörn av nyliberal kulturradikalism som man nu måste fortsätta driva för att inte förlora sina positioner inom partiet. En utveckling som har uttrycks som en partilednings vandring från hembygdsgården på landet till storstadens exklusiva nöjesliv runt Stureplan. 

Foto från en traditionell hembygdsgård.

Precis som Wennström antyder finns i det ledamöter inom centerns riksdagsgrupp som inte gillar denna nya kultur inom partiet och som i besvikelse tyst knyter näven i sina fickor. Precis som Wennström skriver borde därför Kristersson, i stället, gärna med stöd av Ebba Bush och Nyamko Sabuni, ha vädjat personligen till enskilda (C) ledamöter att ta ansvar för en icke socialistisk utveckling av svensk politik genom att ge sitt stöd för en ny borgerlig regering. En annan aspekt av detta är att det finns tydliga tecken på en medveten maktstrategi i kretsen runt Lööf om att (C), på sikt, ska roffa åt sig makten och statsministerposten genom att medvetet blockera eller försvåra regeringsinnehav både för (S) och för de borgerliga. En strategi som går ut på att medvetet spela ut dessa båda alternativ mot varandra genom att bedriva politisk utpressning. För att i det fördolda lyckas "avslöja" båda sidors sämsta sidor för väljarna. Detta har jag kommenterat i ett tidigare inlägg på denna blogg. 

Mitt inlägg om (C) kan du läsa här

Nyamko Sabuni (L), Ulf Kristersson (M) 

och Ebba Bush (KD).

Jag tycker Wennström har en viktig poäng i sitt konstaterade om att en viktig anledning för denna passivitet och rädsla hos (M) är att frågan om Sverigedemokraternas medverkan i en ny borgerlig regering troligen ännu inte är slutgiltigt avgjord inom (M). Medan (KD) nog kommer att ha lättare att släppa in statsråd för (SD) i en regering om saken ställs på sin spets. Att frågan är besvärlig beror dels på (SD):s något tvivelaktiga förflutna i rasism och politisk högerradikalism. Precis som (V) har (SD) ännu inte helt gjort upp med sitt förflutna. Men (SD) har på allvar, tillskillnad emot (V), börjat vädra ut lik och annan unken luft från sina garderober. En process som bland innehåller ett beslut om att ta fram en vitbok. Och glöm inte att (SD) i sin uppgörelse med sin historia kastade ut både sitt ungdomsförbund som sitt studentförbund. Medan övertygade marxister ännu finns kvar och kan verka fritt inom (V). Särskilt i deras ungdomsförbund Ung Vänster. Vilket innebär att renläriga kommunister t.ex. tillåts bekänna sig till klasskamps retorik, uttrycka förståelse för Rysslands politik mot sina grannländer och att öppet ge sitt stöd för kommunist diktaturen på Kuba.

Ung Vänster i Skåne demonstrerar i Lund.

Ett annat problem för en medverkan för (SD) i en borgerlig regering är att det finns viktiga sakpolitiska skillnader mellan (M) (KD) o (L) ) och ena sidan och (SD) på andra sidan inom flera viktiga politikområden som t.ex. ekonomi och ang socialförsäkringar, men framför allt inom utrikes- och säkerhetspolitik. Där (SD):s motstånd mot (EU) och (Nato) är besvarande för borgerliga partier. Liksom (SD):s försiktiga stöd för den politik som förs i Warszawa, i Prag, i Bratislava och i Budapest (Visegradländerna: Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien). Och att (SD) valt att gå med i en partigrupp i Europaparlamentet som innehåller flera demokratiskt tvivelaktiga medlemspartier. Ett beslut som inte alls gillas av borgerliga politiker i Sverige. 

Gruppfoto av Visegradländernas premiärministrar.

Dessutom har Moderaterna, likt Liberalerna, en vänsterfalang inom sitt parti som inte överhuvudtaget kan tänka sig att samarbeta med (SD). Detta innebär att regeringsfrågan inom borgerligheten ännu inte är löst. Ett problem som förmodligen både Kristersson och Bush bedömer kan lösas på sikt. Vilket inte alls är omöjligt. Se på utvecklingen inom (L). Men detta utgör ett problem vars lösning inte alls kan tas för given. Märkligt nog har detta knappast alls uppmärksammas i den offentliga debatten. Denna mentala knut av beröringsskräck och handlingsförlamning måste lösas upp inom (M) om vi inte på nytt, i Sverige, skall tvingas leva med (S) regeringar under flera mandatperioder. En socialdemokrati som under Anderssons ledning tydligt kommer att dra vänster ut. När det gäller både (SD) och (V) så utgör dessa två partiers växande självförtroende med ökat inslag av kaxighet ett stigande problem för respektive blocks trovärdighet som ett regeringsdugligt alternativ. Något som i lönndom välkomnas av Lööf och numera kanske även av (MP).

Nooshi Dadgostar (V) och Jimmie Åkesson (SD).

En aspekt på det som hände den märkliga dagen i riksdagen och som ännu knappast alls har diskuterats är om den ordning vi har i Sverige där omröstning om budget hålls åtskild från beslut om regeringens förtroende eller val av ny statsminister. Detta är inte rimligt. Och detta har jag tyckt länge. I flertalet andra västerländska demokratier som t.ex. Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna får regeringen automatisk avgå om dess budget blir nedröstad. Så borde vi ha det även i Sverige. Vilket innebär att för att kunna bli vald som statsminister måste en kandidat för detta ämbete i förväg vara säker på att få stöd för sin budget. Men så länge vi har den något märkliga ordning så nu har. Förstår jag den frustration som talmannen Andreas Norlén (M) har givit uttryck för ang att (MP) lämnade regeringen efter att budgeten hade fallit. Både (S) och (MP) borde ha informerat Norlén om detta förbehåll i förväg. I så fall hade talmannen haft möjlighet att lösa problemet genom att hålla omröstning om budget förre ett beslut om ny statsminister. Det finns all anledning att ta Norléns oro på allvar om att detta spektakel, som nu ägde rum inför öppen ridå, har skadat medborgarnas tilltro både för riksdagen och för demokratin i sig.

Andreas Norlén (M), riksdagens talman.

Dessutom jag har en känsla av att man inom (MP) en längre tid har önskat lämna regeringen för att fritt ha möjlighet att profilera sig inför valet. För att därigenom få en möjlighet till att rädda sig kvar i riksdagen. Och när budgeten röstades ner i kammaren med stöd av (SD) så tyckte partiets ledning att ett lämpligt ögonblick hade infunnit sig för att kunna stiga av från Rosenbad, utan att riskera att förlora ansiktet utåt. 

Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi och Per Bolund.

Frågan är nu: Kommer vi fortsatt att ha det stökigt i svensk politik och finns det något positivt i detta? Ja fram till nästa val kommer regeringen få svårt att få genom sin politik. Vilket tvingar fram att förhandla i alla frågor med målsättning att lyckas skapa så kallade "Hoppande majoriteter". Det positiva i allt detta är att riksdagens makt över regeringen stärks. I så fall skulle Sverige få en politisk kultur som alltmer överensstämmer med vad som är brukligt i övriga Västeuropa. En konkret konsekvens av detta för arbetet i riksdagen blir att förhandlingar i olika utskott kommer att bli viktigare för att lyckas få ihop tillfälliga majoriteter som behövs i olika frågor och som kan hålla vid votering i plenisalen. Och detta har jag ingenting emot, då jag är en person som är övertygad om parlamentarismens förtjänster för demokratin. Men visst finns det en uppenbar risk för att detta kan leda till ökat förakt for politiker om denna svaga regeringsmakt fortsatt manifesteras genom fler meningslösa och onödiga spektakel i riksdagen. 

Riksdagens finansutskott.

Inom kort kommer troligen beslut om att förändra den ordning som nu gäller ang beslut om budget, regeringens förtroende eller val om ny statsminister (en omprövning som de senaste dagarnas cirkus har aktualiserat). En förändring som kräver två beslut med ett val emellan. När detta sker vore det bra att andra partier accepterade Kristdemokraternas förslag om att när en regering träder till efter ett Nyval, då får denna en ny mandatperiod på fyra år. Att styrka den märkliga ordningen med Extraval och Fasta mandatperioder vore en välsignelse. En nyordning om skulle lösa upp flera låsningar som nu finns och som skulle ta bort partiernas skräck för ett Nyval. Det är helt rimligt att väljarna fick pröva det nya politiska landskap, i ett Nyval, som nu har uppstått när (S) och (MP):s regering har havererat och när deras gemensamma budget har röstats ner.  

Gruppledare Andreas Carlsson (KD)

arkitekten bakom partiets 

förslag om att ta bort Extra val

och fasta mandatperioder.  

Fot överst:

Riksdagens plenisal.

Länk till denna blogg

Etiketter: Svensk politik, Riskdagen, Regeringsbildning, Statsministeromröstning, Statsminister, Den breda mitten, Riksdagens talman, Talman, Anderas Norlén, Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, Märta Stenevi, Per Bolund, Miljöpartiet, Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiet, Vänstern, Ung Vänster, Ulf Kristersson, Moderaterna, Centerpartiet, Centern, Annie Lööf, Kristdemokraterna, Ebba Bush, Nyamko Sabuni, Liberalerna, Nyval, Extraval, Visegradländerna, Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien,