måndag 3 maj 2021

Ett ödesval för Skottland o UK

 


I denna vecka, nu på torsdag den 6, avgör de skotska väljarna inte bara vem som skall få bli deras valda representanter i det regionala parlamentet Holyrood, i Edinburgh. Vilken sammansättning denna beslutande församling kommer att få avgör inte bara regionala frågor som t.ex. skola, miljö och sjukvård, där Skottland likt Wales och numera även Nordirland, har ett stort regionalt självstyre. Detta val kommer i praktiken på sikt även avgöra framtiden för den brittiska union av länder som vi brukar kalla för Storbritannien (UK).


I The Irish Times, som få läser i vårt land och som håller den höga klass som sin mer välkände brittiska namne tidigare höll, är läsvärd. Inte minst när det gäller sin europabevakning. I denna tidning fann jag en intressant artikel av dess korrespondent i Skottland, Dennis Staunton, om valet till skotska parlamentet.

Här kan du läsa Stauntons artikel 


Ett foto av Nicola Sturgeon (SNP) skotsk regeringschef.

Det finns flera anledningar till att unionen mellan de olika brittiska länderna inom Storbritannien är på väg att lösas upp. En viktig orsak är Skottland och England sedan början av 1980-talet har utvecklats åt olika håll. Skottland har politiskt- ekonomiskt och kulturellt orienterat sig mot främst Irland men också mot Nederländerna och Skandinavien. Men England har dragit sig bort från Europa och utvecklats sig mot forna brittisk talande kolonier som Kanada, Australien och Nya Zeeland. Delvis också åt andra forna kolonier som Indien, Malaysia och Singapore. Och naturligtvis åt USA. I Skottland, men viss mån även i Wales, har olika sociala försäkringar, utbildning, miljö och hälso- och sjukvård utvecklas i linje med vad som finns i t.ex. Tyskland och Skandinavien. Inte minst den svenska och den danska välfärdsstaten framförs allt oftare som ett föredöme i Skottland. Medan i den engelska delen av unionen allt mer går i en amerikansk utveckling. En annan skillnad är att medan olika tjänster inom finans och servicesektorerna dominerar engelsk ekonomi så är jordbruk, fiske samt traditionell tillverkningsindustri ännu viktiga delar av ekonomin i Skottland och i Wales. Detta är ett skäl varför medlemskap i EU har anses mer viktigt av ekonomiska skäl i övriga delar av den brittiska unionen. Till detta kommer en växande konflikt med London om rätt till den utvinning av naturgas och olja som sker i Nordsjön utanför Skottland och som utgör alltmer viktig del av den brittiska ekonomin.

Foto från "tillverkning" av skotsk Whiskey. 

Denna klyfta mellan hur samhället har utvecklas i Edinburgh och i London utgör en viktig förklaring till varför skotsk politik de senaste 20 åren har dominerats av den skotska nationalist partiet (SNP). Ett parti som förenar en strävan efter ett självstyre med sociala reformer och ökad personlig frihet. Gråsosse likt parti med inslag av social liberalism. (SNP) ser ut att få egen majoritet för tredje gången på rad. I Skottland har man utsett en kandidat per valkrets som i nationella brittiska val. Denna gång tillkommer en nyhet. Detta kombineras nu med att denna gång kommer väljarna att även erbjudas att göra ett andra val mellan olika regionala listor. Ett ökat inslag av proportionalitet i valsystemet har varit en hjärtefråga för (SNP) som verkar gå fram starkt och få c:a 55-65 procent. Räknar man in två andra partier som är positiv till självständighet de Gröna och ett nytt konservativt nationalist parti Alba (Skottland på skotsk gäliska) så kan självständighets partier få upp emot 70 procent av rösterna. Konservativa Tories och Socialdemokratiska Labour väntas gå tillbaka få c:a 10-15 procent var. Medan Liberaldemokraterna riskerar att helt försvinna. Om Labour skulle vinna kampen om att bli andra största parti före Tories så skulle detta var en stor prestigeförlust för Boris Johnsons regering som på senare tid något har ökat i olika opinionsmätningar. Allt fler inom Tories är uttrycker en oro över att man blir klämda mellan skotsk nationalism och Labours socialism.

En skotsk gränsskylt på engelska o gäliska.

En annan viktig orsak till denna dramatiska utveckling är brexit som en klar majoritet av skottarna röstade emot. Medan England tydligt var för brexit. Endast Stor-London och vissa städer i södra England röstade för. T.ex. Oxford, Cambridge, Bath och Plymouth. I Wales där en knapp majoritet också röstade för brexit har numera en tydligt växande majoritet som är för EU. Det walesiska nationalist partiet Placid Cymru (Walesarnas parti på walesisk gäliska) har som mål att inom 10 år får tillstånd en folkomröstning om självständighet. Under senare år detta parti gått framåt har vunnit flera enmans valkretsar till Underhuset i London och fått ökad representation i det regionala parlamentet i Cardiff. Där man nu har 10 mandat.

Adam Price, partiordförande för Placid Cymru.

Ett annat skäl är att man i de tre icke brittiska delarna av Storbritannien alltmer irriteras över vad man uppfattar vara en hjärtlös konservativ nationell populism med tydliga inslag av social okänslighet som man menar har dominerat brittisk politik sedan Margret Thatcher tid som premiärminister. Och som man i Edinburgh, i Belfast och i Cardiff menar att David Cameron, Teresa May och inte minst Boris Johnson är tydliga representanter för. 

Boris Johnson, brittisk premiärmister.


Dessutom har en majoritet inom Tories aldrig accepterat det regionala självstyre för övriga riksdelar som Tony Blairs Labour införde med stöd av Liberaldemokraterna.  Ett självstyre man i London, med med växande irritation, under senare år aktivt försökt motverka på olika sätt. Under Corona pandemin har detta blivit tydligt. I Skottland anses allmänt den nationella regeringen i London enbart har talat om ”den engelska krisen”. Under pandemin nämndes Skottland eller Wales knappast alls vid namn av olika företrädare för den nationella regeringen. Dessutom försökte London på olika sätt att förhindra de mer restriktiva åtgärder om infördes av de regionala regeringarna i både Cardiff och i Edinburgh. Vilket inte alls har tagits väl upp i Skottland eller Wales. Som dessutom klarat pandemin klart bättre än England.

Tony Blair (Labour) 2021 premiärminister 1997-2007. 


Både (SNP) och Placid Cymru har tydligt fört fram att man snabbt vill återanslutna till EU. Och detta finns flera skäl till. Tillskillnad emot flertalet britter som känner sig många skottar och walesare politiskt och kulturellt som européer. Man upplever att under efterkrigstiden har man blivit alltmer marginaliserade och nonchalerade i London. Under senare årtionden har intresset för sitt gäliska arv och sitt keltiska kultur ökat. Allt fler lär sig sitt gäliska språk. Liksom lär sig spela keltisk folkmusik. Men även andra delar av traditionell keltisk kultur som t.ex. hantverk, arkitektur och litteratur genomgår en renässans.


En keltisk Dodhran trumma som används i både
 irländsk som skotsk folkmusik.

  
En utveckling som även är märkbar i Englands sydvästra hörn, Cornwall, med sitt keltiska språk cornish. Inte minst i Wales är språket en viktig faktor. C:a 20 procent talar och skriver på kymriska. Mest i nordvästra Wales. I Skottland är den keltiska språkfrågan mindre betydelsefull. Dels för att man har flera andra inhemska minoritetsspråk. Bland annat lågskotska (ett germanskt språk) i östra Skottland och olika skandinavisk inspirerade folkspråk på Orkney - och Shetlandsöarna. Men skyltar på gäliska blir allt vanligare i Skottland. Och (SNP) har tydligt stärkt ställningen för detta och andra minoritetsspråk under sin tid vid makten.

Skylt från Wales om att rasta hundar på
 kymriska och engelska.

Till detta kommer avvecklingen av det brittiska imperiet som en viktig faktor för strävanden efter självständighet. Särskilt i Skottland. Under hela den tid som Skottland har varit förenade i en union med England, sedan i början av 1700-talet, har man behållit egen lagstiftning, domstolar, polis etc. För skottar har äktenskapet med London aldrig inte varit helt självklar. Men inneburit vissa fördelar, inte minst under det brittiska imperiets glansdagar. Men sedan dess avveckling under 1960-talet har en allmän känsla av olust inför att vara en ytterkant i en krympande statsbildning ökat. Som förstärks av att Storbritannien nu har lämnat EU och det europeiska samarbetet. Att avkolonialiseringen av imperiet påverkat det politiska klimatet både i England och i Skottland har få uppmärksammat i Sverige. När London har blivit mindre intressant i Skottland har man sökt inspiration från annat håll. 

Den irländska fredsbron i Drogheda mellan
Nordirland och Irländska republiken.

Både i Edinburgh och i Cardiff upplevs Bryssel samt EU som en möjlighet att komma ur ett brittisk järngrepp som upplevs alltmer olustigt. Medan man i London med ökad nostalgi ser tillbaka på sitt förlorade imperium. I Nordirland är situation annorlunda. Där en förening med republiken i en ny återförenad irisk nation som gäller. På senare år har även protestanter börjat bejaka denna tanke. Vid senaste val till Underhuset i London fick katolska partier för första gången någonsin en majoritet i Nordirland sedan ön delades 1921. Då protestanter som är emot brexit röstade med republikanska och nationalistiska partier. En alltmer modern och välmående irländsk republik skrämmer allt färre protestanter. Numera har Dublin högre löner och lägre arbetslöshet än Belfast. Mycket tack vare sitt medlemskap i EU. Ett argument som brukar föras fram av SNP och Placid Cymru. För Belfast har det numera större ekonomisk betydelse vad som sker i Dublin än vad som sker i London. Allt fler, även protestanter, har arbetat eller studerat söder om gränsen i republiken. Irländsk arbetsmarknad och utbildning är numera betydelsefull för nordirländsk ekonomi och dess sociala utveckling.

Välkända Trinity College i Dublin.

Om SNP får egen majoritet så kommer det bli svårt för London och Boris Johnson att i längden stå emot krav på folkomröstning i Skottland. Den skotska regeringschefen (officiellt Första Minister) Nicola Sturgeon har i valrörelsen fört fram att en folkomröstning om självständighet kommer att skjuts upp till 2023 på grund av pandemin. En annan stridsfråga med London har varit hot från Tories om att försöka runda de regionala parlamenten när det gäller olika regelverk för t.ex. hälsa, mat, miljö, arbetsmarknad etc. där man i alla tre huvudstäder försöker i möjligaste mån hålla fast vid EU:s mer strikta normer och riktvärden. Som svar på dessa hot beslöt man i Edinburgh att EU:s flagga skall hissas tillsammans med den skotska på alla officiella byggnader. Med motivering att denna flagga också är Europarådets. En organisation som bildades strax efter Andra världskriget med syfte att värna demokratin i Europa och som Storbritannien ännu är medlem ännu av. Men som många inom Tories vill att Storbritannien lämnar. En signal och ett budskap som utlöste ett ramaskri i London. 

Foto från en ett möte om skotsk självständighet.
Lägg märke till de katalanska flaggorna.
Katalanska nationalister inspireras av Skottland
och samarbetar med sina skotska meningsfränder.

Detta val är mycket mer betydelsefullt än vad regionala val brukar vara. Med all rätt har detta skotska val benämnts som en folkomröstning om en skotsk självständighet och om Storbritanniens framtid. Av allt detta kan dra vissa tydliga generella slutsatser. En sådan är att om nationalstaterna i Europa inte behandlar väl de delar av sitt folk och sin nation som har en helt annan eller delvis annan historia, kultur och språk än den riks-nationella. Då får man växande problem i en global värld där nationalstatens makt urholkas av både interna som av extra faktorer. Centralism och maktarrogans från olika huvudstadsregioner accepteras inte längre runt om i Europa. Detta regionval kan också ses som ett val för ökad direkt demokrati. Med ett mer proportionellt valsystem, strängare regler ang kampanjbidrag och lobbying etc. Heja Skottland!

Valets huvudaktörer Nicola Sturgeon.
Med det budskap som detta val handlar om.

Foto överst:
En flicka omsvept i den skotska flaggan.


Skotska parlamentet, Holyrood, i Edinburgh.

Etiketter: Skottland, Holyrood, England, Wales, Nordirland, Irland, EU, Brexit, Europarådet, Regionalism, Nationalism, Populism, SNP, Placid Cymru, Alba, Liberaldemokraterna, Labour, Tories, Nicola Sturgeon, Margret Thatcher, Tony Blair, David Cameron, Teresa May, Boris Johnson, Brittiska imperiet, Storbritannien, London, Cardiff, Edinburgh, Dublin, Belfast, Europarådet, Drogheda fredsbron,

torsdag 29 april 2021

Migrationsmisslyckandet raserar vårt samhälle

 


I socialdemokratiska dagstidningen Folket har tidningens chefredaktör Widar Andersson skrivit en tänkvärd ledare där kritiserar sitt partis politik ang migration och integration. Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Regeringsguldet kan i så fall snabbt bli sand.” Denna titel hänvisar till en textrad ur den berömda musikalen Kristina från Duvemåla. Om guldet, d v s förhoppningar om ett bättre liv, som visade sig inte slå in. Förvandlad till sand. Denna musical av Abba duon Björn Ulvaeus och Benny Andersson bygger på Wilhelm Mobergs romanserie om den stora svenska utvandringen till USA under 1800-talet. En viktig period i vår moderna historia som skildras utifrån några svenskars perspektiv där det unga paret Christina och Carl-Oscar är huvudpersoner. I Jan Torells berömda film och TV-serie från 1971 gestaltade av Liv Ullman och Max von Sydow. I musicalen, liksom i Mobergs böcker, tas upp att många svenskar blev lurade till att utvandra av olika agenter som reste omkring i bygderna och lovade guld och gröna skogar till alla. Några svenskar fick ett bra liv i USA men inte alla. Att just detta historiska skeende upprepas i vår tid är en intressant huvudpoäng i Anderssons artikel. Men nu kommer stora skaror hit till oss långväga ifrån.

Den f.d. sockenhoran Ulrika i Västergöhl spelad
av Monica Zetterlund i Jan Torells filmatisering,
vars förebild var en autentisk svensk utvandrare
med "tvivelaktigt" förflutet
som fick ett bra liv i Amerika.

Här kan du läsa Widar Andersson intressanta text:

Anderssons artikel i Folket

Chefredaktör Widar Andersson (S).

Andersson har även i några viktiga samhällsfrågor kritiserat (S) partiledning för den politik som regeringen för inom andra politikområden som t.ex. brott och straff, försvars- och säkerhetspolitik och utbildningspolitik. Gemensamt för den kritik som Andersson framför är att han utifrån traditionella arbetarideal om att lagar och regler skall respekteras. Att man skall göra rätt för sig. Inte i onödan skall ligga samhället till last.

En gammal facklig fana.

”Gör din plikt, kräv din rätt.” Detta som var en slagord som ofta användes i fackföreningsrörelsens tidiga skede. Och är en fras som Andersson ofta fört fram i sin kritik mot den moderna socialdemokratin. Hans djupa förankring i en kultur där sparsamhet och flit bejakas gör att Andersson har extra svårt för den kravlöshet, det flum och framför allt den identitetspolitiska agenda som han anser blir allt tydligare inslag i regeringens politik under senare år. En utveckling som han anser, i huvudsak, kan förklaras genom (S) ”olyckliga” samverkan med Miljöpartiet (MP).

Foto från ett av Gröna vågens kollektiv på 1970-talet.

Andersson har delvis rätt i denna analys. Det är tydligt att (MP) med sitt förflutna i 1960- och 1970-talets hippierörelse, fredsrörelse och Gröna våg har ett annat kulturellt arv än arbetarrörelsen och (S). Att dessa skillnader upplevs som väldigt stora och besvärande för en gråsosse som Andersson är inget att förvånas över. Som i stället för fram rörelsens tradition med LO-facken, dess iver av folkbildning med ABF, folkhögskolor, Folkets Hus och Unga örnar, eller den kooperativa traditionen med Coop, Folksam, Riksbyggen, HSB och Fonus som (S):s sanna arv och identitet. Denna traditionella arbetare- och småborgerliga kultur uppfattar Andersson står i strid emot nya inslag inom svensk vänster som domineras av olika slags  kulturradikalism t.ex. feminism, pacifism, HBTQ frågor och mångkultur. Ett politiskt tänk som under senare fått en stark ställning inom vänstern. Och denna analys av svensk vänster från Andersson är helt rätt.

Nostalgi och tradition.
Den gamla huvudentrén till Folket Park i Malmö.
Folkets Park rörelsen är ett exempel på kulturellt
engagemang som var stort inom arbetarrörelsen.

Andersson som tidvis har fått betala ett högt personligt pris för sin frispråkighet inom (S) trots att han för fram vad många arbetare och längre tjänstemän instinktivt känner är rätt. Att han förlorade sin riksdagsplats är bara ett exempel på vad han fått offra. För många sosse pampar uppfattas han vara en oönskad och besvärlig figur. Hassela-Solidaritet, som han var med om att bygga upp, en alternativ rörelse inom vänstern till dådens socialpedagogiska flum ang narkotika och annat missbruk. Inom Hassela ansågs bl.a. hårt fysiskt arbete ute på landsbygd vara en viktig del i en medveten process för att ersätta en destruktiv och en falsk missbruks identitet och i stället bygga upp en annan som var sund och samhällstillvänd. Att Hassela numera hålls kort inom partiet är annat exempel på att Anderssons uppfattningar aktivt motarbetas inom (S) etablissemang.

Hassela - Solidaritet fick sitt namn efter
organisationens första behandlingshem 
utanför byn Hassela i Hälsingland.

Anderssons mantra om att vanligt folks grundläggande värderingar måste man lyssna till annars kan det gå väldig illa i ett samhälle. Är en sund demokratisk reflex som jag djupt respekterar honom för. Även fast jag inte delar hans socialistiska värderingar. Tidigare har Andersson fört fram att det är just en tondövhet mot den allmänna folkviljan inom (S) ledning som förklarar Sverigedemokraternas (SD):s framväxt. I denna artikel för han fram en annan tanke som jag tror han också har rätt i. Att den mycket kraftiga invandring av personer utanför Europa som Sverige har haft de senaste 40 åren. 

Gränspolisens ID-kontroll i Triangelns
station i Malmö av ett regional tåg från Köpenhamn.
Ett exempel av många på en oönskad konsekvens
av en ökad migration. Dessa kontroller
står i strid mot tanken på den fria rörligheten
av personer inom EU.

En utveckling som är ganska unikt i Västeuropeiskt perspektiv. Och som inte har varit bra för Sverige. En rad av de allvarliga samhällsproblem som vi dag har med t.ex. gängkriminalitet, ökad islamisering, antisemitism och hederskultur, samt sociala problem som en växande bostadsbrist och försämrade skolresultat är en direkt följd av denna politik. En invandring som dessutom kraftigt på flera plan skiljer sig från som vi hade strax efter Andra Världskriget då, finnar, polacker och personer från södra Europa kom hit och genom sitt arbete bidrog till att bygga upp den svenska välfärden. 

Italienare i Västerås c:a 1955. 
Invandrare som direkt kom till både 
ordnat jobb och bostad. 
Foto från en av 
Aseas personallägenheter. 

Och blev verksamma på en arbetsmarknad som såg helt annorlunda ut än dagens. Många av de enkla jobb som då fanns att få inom traditionell industri. Finns inte längre kvar. Arbeten som man kunde klara av med relativt låg utbildning och med sämre kunskaper i svenska har försvunnit. Och arbeten som dessutom var relativt väl avlönade. Vår moderna arbetsmarknad och den sociala sammansättning som de nya invandrargrupper har som kommit hit under senare tid skapar helt andra förutsättningar att lyckas väl i Sverige nu än vad invandare fick som kom hit direkt efter Andra världskriget fram till slutet av 1970-talet. Denna nya sammansättning av vår befolkning har försvårat en framgångsrik bekämpning av arbetslöshet. En viktig och allvarlig utmaning mot en visionen om ett bra samhälle för alla. Denna sociologiska verklighet är för mig det viktigaste argumentet mot den invandringspolitik som vi har fört under senare årtionden.

Finska föreningens skylt i Eskilstuna
en stad där finsk arbetskraft rekryterades
 till verkstadsindustrin under 1950- och 60-talen.

Vår tids invandring har skapat sociala och politiska spänningar i samhället. En utveckling som i sin tur har gjort att både vänstern och högern blivit mer radikal och glidit ännu ut mer åt ytterkanterna. Precis som i USA efter 1970. En utveckling som bl.a. förklarar Att Donald Trump kunde bli vald och framväxten av Tea partyrörelsen samt Black Live Matter. Enligt Andersson, förklarar denna socio-kulturella utveckling (SD):s ökade stöd så väl som Vänsterpartiets växande väljarandel. Som i båda fall till stor del kommer ifrån (S).            

Aktivister inom Tea partyrörelsen demonstrerar.

Vad man med all rätt kan kritisera Andersson för, är att trots att han rätt ang massinvandringens negativa konsekvenser, är att han glömmer bort att det inom den traditionella socialdemokratin fanns en del som inte alls var bra. Tvångssteriliseringar av sinnesslöa och asociala kvinnor, den tvångsmatning med sötsaker som utfördes på "dårar",personer med intellektuella funktionshinder, inom det så kallade Vipeholms projektet i Lund, för att bedriva forskning mot karies eller de skallmätningar och andra rasbiologiska bestämningar som genomfördes på "tvivelaktiga" inhemska folk som samer, tornedalingar, romer och resandefolket av ett av staten inrättat rasbiologiskt institut, är tre uppmärksammade exempel. Åtgärder som vi dag kraftfullt tar avstånd ifrån. Men som tydligt genomfördes med folkhemmets väl och bästa för ögonen.

Scen ifrån den svenska filmen Sameblod från 2016
 i regi Amanda Kernell.
Där huvudrollen sameflickan Elle Marja som ung
spelades av en riktig renskötande same 
Lene Cecilia Sparrock.

Allt detta är konkreta handlingar som kommer utifrån en kollektiv tvångströja som lades över alla som ett raster. Var man annorlunda bedömdes man inte vara tillräckligt folklig då löpte man stor risk att bli utsatt för ett kollektiv missnöje vilket exempel olika inhemska minoriteter fick känna av. Det var inte lätt att vara same, bejaka den skåneländska identiteten, önska få tala meänkieli, älvdaliska, gutiska eller orsamål, inte heller vara pingstvän, jude, katolik, homosexuell eller avvikande på något annat sätt i Sverige under folkhemmets guldålder. Men inte heller vara en framgångsrik småföretagare något som möttes med misstänksamhet och avund. Att individen med dess personlighet numera har ett större utrymme att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar ser jag som en vinst, någonting positivt i det moderna Sverige. Men Andersson har rätt. Arvet av 1968-års studentmarxism och dess radikala modernism har inte varit bra för vårt samhälle. 

Foto av den så kallade Kårhus ockupationen 1968.

De som tvekar kan besöka flera av miljonprogrammets förorter som Rosengård, Angered och Tensta. Och studera den verklighet som där råder för de personer som tvingas leva där. Otrygghet, sociala spänningar och främlingskap var inte bra för Christina och Carl-Oscar i 1800-talets Fattigsverige och är inte bra för Fatima och Mohammed i de utanförskapsområden som nu präglas av Nyfattigdom. Och inte bra för någon av oss. Av allt detta kan vi lära att ett samhälle där likriktning blir för stark inte är ett bra samhälle. Utan blir ett samhälle som tappar sin dynamik och skapelsekraft. Liksom att ett samhälle inte heller blir bra där social olikhet mellan olika etniska grupper blir för omfattande och får för stor spridning.


Foto från Rosengård i Malmö.

Foto överst:
Från Jan Torells Utvandrarna 1971. En laddad scen som skildrar när Carl-Oscar, spelad av Max von Sydow, och Christina, spelad av Liv Ullman, lämnar sin gård i Småland för alltid när man skall resa till den båt i Karlshamn som skall föra familjen till sitt nya liv i Amerika. 


Etiketter: Folket Widar Andersson, Folkhemmet, (S), Socialdemokratin, Vänsterpartiet (V), (MP) Miljöpartiet, Integration, Migration, Social ingenjörs konst, (SD), Sverigedemokraterna, 1968, Studentmarxism, Hippierörelsen, Gröna vången, Gråsosse, Fredsrörelsen, Feminism, HBTQ, Donald Trump, Black live smatter, Teapartyrörelsen, Hassela, Christina från Duvemåla, Wilhelm Moberg, Utvandrarna, USA, Utvandring, Nyfattigdom, Utanförskapsområden, Tensta, Rosengård, Angered,   

söndag 25 april 2021

Sverige måste också erkänna Turkiets folkmord

 


Det är mycket bra att USA:s president Joe Biden nu följer upp beslutet från 2018 av Kongressens Representanthus och erkänner på den amerikanska nationens vägnar de massmord och den förföljelse som genomfördes omkring 1885-1925, det så kallade Seyfo (svärdet), i det sönderfallande Ottomanska väldet, nutida Turkiet, Libanon, Irak och Syrien (även i Iran skedde massmord på kristna och judar under denna period) som ett regelrätt folkmord. Vilket det faktiskt var. Detta folkmord var välplanerat och genomfördes av tre olika grupper som samarbetade med varandra. Sunniislamiska islamister, turkiska nationalister (den så kallade Ungturkiska rörelsen) och kurder. Egentligen var Seyfo endast en del av de massmord som genomfördes på icke muslimska minoriteter. Från början var Seyfo en benämning på det assyriska/syrianska folkmordet 1914-1925, men används numera allt oftare som en samlande term för hela periodens alla övergrepp på områdets olika minoriteter mellan 1880-talet och fram till början av 1930-talet.

Turkiets ambassad i Stockholm.

I tidigare inlägg tar jag upp hur Turkiets ambassadör i Stockholm målmedvetet har agerat för att stoppa ett erkännande av folkmordet från den svenska regeringen. En kampanj som den turkiska ambassaden och dess utrikesförvaltning tyvärr har lyckats väl med.


Mustafa Kemal Atatürk aktiv inom den Ungturkiska
rörelsen och Turkiets president 1923-1938.

I den svenska debatten har inte bara turkar utan även kurder blivit upprörda i när debattörer har vågat att ta upp folkmordet på olika kristna minoriteter i Mellanöstern under perioden från 1880-talet fram till 1930-talet. Detta kan förklaras bristande kunskaper men också utifrån att man vill mörka det faktum att det faktiskt framför allt var kurder som utförde folkmordet mot de assyriska, syrianska och kaldeiska minoriteterna i Irak och i Iran, vid tiden för Första världskriget. Kanske kan den nutida reaktionen från kurder också förklaras utifrån ett dåligt samvete. Flertalet kurder var vid denna tid nomader som efter att kristna och andra minoriteter hade fördrivits tog över man deras byar. 

Foto från en syriansk kyrka.

Medan etniska turkar ansvarade för folkmordet mot övriga minoriteter bosatta inom nutida Turkiets gränser, i Libanon och i Syrien som judar, ortodoxa, katoliker, unierade kristna, orientaliskt kristna, armenier, greker i Mindre Asien (Turkiets Medelhavs kust) och de greker bosatta vid Turkiets Svarta havs kust (pontinska greker). Hundratusentals av den grekiska befolkningsgruppen i Pontien massakrerades i folkmordet. Inte nog med det utan det var denna grupp på 2 till 3 miljoner människor som sedan deporterades 1923. Det är också från denna befolkningsgrupp som en stor del av grekerna som finns i Sverige kommer. Namn som Pascalidou och Staffilidis - till exempel Alexandra Pascalidou (välkänd journalist och författare) och Babis Staffilidis (f.d. fotbollsspelare i Djurgården) har de suffix i feminin respektive maskulin form som brukar känneteckna pontinska namn. 

Alexandra Pascalidou vid utdelningen
av priset Årets europé 2015.

När den grekiska befolkningen fördrevs från Mindre Asiens kust försvann även andra kristna minoriteter (dessutom områdets judiska befolkning) nästan helt från västra Turkiet. Ett område som har varit ett kristet område sedan antiken. Flera av dessa församlingar, t.ex. i Antiochia och Efesos, var båda ett patriarkat inom de katolska såväl som inom de ortodoxa kyrkorna, tömdes nu nästan på sin kristna befolkning som hade en historia från urkyrkans tid och apostel Paulus missionsresor (se Apostlagärningarna i Nya testamentet).

Jungfru Marias hus i Efesos, i nuvarande Turkiet. 
Enligt kristen tradition flyttade Maria 
tillsammans med lärjungen Johannes till
denna stad efter korsfästelsen av Jesus c:a år 32.

Folkmordet på judar och de kristna minoriteterna: assyrier, syrianer, kaldéer, armenier, greker och pontinska greker måste erkännas av en rad skäl. En viktig anledning är att ett erkännande är viktigt för en försoning inom Turkiet mellan landets olika befolkningsgrupper och mellan Turkiet och dess grannländer, särskilt Armenien, Grekland och Israel. Så länge detta folkmord förnekas av den turkiska staten är en verklig försoning omöjlig. Ett förnekade öppnar dessutom upp för fortsatt förföljelse och diskriminering vilket inte minst de senaste decenniernas utveckling i Turkiet och i Mellanöstern tydligt visar. Olika kristna minoriteter, judar (Mellanöstern är i dag helt tömt på judar, och kristna håller på att gå samma utveckling till mötes) och de icke kristna minoriteterna yazidier, och mandéer. I viss mån blir även de islamiska minoriteterna shiiter och turkmener utsatta för diskriminering och förföljelse. 

Sankt Paulus ortodoxa kyrka i Antiochia,
 dagens Antakya.

Ett svenskt erkännande av Seyfo-folkmordet har diskuterats länge. Den svenska riksdagen erkände folkmordet 2010 trots kraftiga protester från Turkiet. Stefan Löven lovade inför valet 2014 att en ny socialdemokratisk regering skulle följa upp detta genom att Sverige som nation, genom ett erkännande från regeringen, officiellt skulle erkänna Seyfo som ett folkmord. Ett löfte som genast efter valvinsten drogs tillbaka. 2010 röstade (S) för ett erkännande. Men sedan fick (S) och Löven kalla fötter. Troligen för att turkar i Sverige utgör en viktig väljargrupp för socialdemokratin. När riksdagen på nytt 2014, 2017 och 2019 har röstat om att även regeringen skall erkänna folkmordet då har moderater och Centern gjort (S) sällskap och röstat emot. Sverigedemokraterna har ändrat sig och röstade för 2019. Särskilt (S), (M) och (C) ställningstagande är en skandal. EU-parlamentets röstade 2019 för att erkänna folkmordet. 

Charles Aznavour (1924-2018), välkänd låtskrivare 
och artist, var egentliga namn var Chahnour Varing Aznavourian.
Aznavour föddes i Paris av föräldrar som var flyktingar ifrån Seyfo.
Han är ett exempel av flera inom fransk kultur
med armeniska rötter. Aznavour var aktiv i den 
internationella kampanjen för att få de turkisk-
kurdiska massmorden av olika minoriteter i det Ottomanska 
imperiet erkända som folkmord. 
Mest känd hos oss i Sverige är hans 
romantiska superhit She från 1974. 

Den socialistiska gruppen i parlamentet röstade med stor majoritet för. Även där röstade svenska socialdemokrater i emot, annars var det endast den kommunistiska gruppen och de två partigrupper längst ut till höger; den nationalistiska och extrem högerns sammanslutning med nynazister, fascister och monarkister som röstade emot. Flera andra nationer har redan slagit fast att Seyfo faktiskt var ett folkmord och etnisk rensning t.ex. Frankrike som direkt efter Första världskriget slog fast att massdödandet var folkmord. Dessutom har andra nationer senare erkänt massakrerna som folkmord t.ex. Australien, Kanada, Tyskland, Storbritannien, Belgien och märkligt nog även Ryssland.

Ove Bring. Professor i Folkrätt.
Vars bok: "De mänskliga rättigheternas väg
- genom historien och litteraturen".
Atlantis 2011. Varmt rekommenderas.

Till skillnad emot vad som ofta framförs från officiellt svenskt håll är internationell forskning entydig i sin uppfattning om att Seyfo faktiskt var ett folkmord, och alla de krav som ställs inom folkrätten för att ett folkmordsrekvisit skall vara uppfylld, gäller för Seyfo. En uppfattning som framförts av Sveriges främsta folkrättsexpert professor Ove Bring som hårt har kritiserat regeringens hållning i frågan. Bring som tidigare har varit anställd på UD har kritiserat sin forna arbetsgivare för deras ovilja att agera angående Seyfo och för deras bristande intresse för de kristna minoriteternas situation i Mellanöstern. Bring har också varit verksam som expert inom FN och Europarådet. I Detta sammanhang utgör kristdemokraten Lars Adaktusson ett lysande undantag i svensk politik. Adaktusson som har varit ledamot av Europaparlamentet och dess utrikesutskott, och som nu är ledamot av riksdagen, har länge agerat för ett erkännande av Seyfo och varit aktiv för uppmärksamma de kristna minoriteterna och för yazidiernas situation. Det var Adaktussons förtjänst att EU-parlamentet röstade för att erkänna folkmordet. I egenskap av vara EU-parlamentets särskilda utsedda rapportör för de kristna minoriteterna i Mellanöstern var han huvudansvarig för den resolution som antogs.

Lars Adaktusson (KD).

I ett tidigare inlägg tar jag upp Adaktussons engagemang i frågan kopplat till kurdernas och de kristnas situation i Irak.


Ett annat skäl är att dagens omfattande antisemitism i flera euroepiska nationer som t.ex. Österrike, Ungern och Polen bland annat kan förklaras av att dessa länder inte har erkänt sin skuld när det gäller massmord och förföljelse av judar under 1930- och 1940-talen. Gör man inte upp med sitt förflutna så är risken stor att man gör om sina misstag igen.

Foto från den kommunistiska regimens
stora antisemitiska och patriotiska
kampanj 1968. Då många judar
valde att flytta från Polen bl.a. till Sverige.

Ett annat skäl är att Seyfo kan, och även framöver kan komma att utgöra, en inspirations källa till folkmord och förföljelse av olika minoriteter på andra håll. Ett välkänt exempel är Heinrich Himmler chef för SS under Tredje riket och en av huvudarkitekterna bakom Förintelsen (Shoah, på hebreiska) öppet refererade till Seyfo när han legitimerade folkmordet av judar, romer (zigenare) och andra rasmässigt "mindervärdiga" folk. Himmler som var stationerad som militärexpert vid tyska ambassaden i Istanbul, åren efter Första världskriget, framförde senare att det faktum att turkarna kom undan med vad som då hände, är någonting som Nazityskland nu kan lära sig av.



Foto överst:
Assyrier gräver gravar i Turkiet under Seyfo 1915.


Etiketter: Seyfo, Folkmord, Folkrätt, Turkiet, Mellanöstern, Mindre Asien, Medelhavet. Kaspiska havet, (S), Socialdemokraterna, USA, Sverige, Joe Biden, Kongressen, Lars Adaktusson (KD), Kristdemokraterna, EU, EU-parlamentet, Ove Bring, Assyrier, Syrianer, Greker, Pontinska greker, Kaldéer, Mandéer, Yazidier, Polen, Antisemitism, Ottomanska väldet, Stefan Löven, Irak, Syrien, Libanon, Iran, Kurder, Kurdistan, Armenier, Armenien, Israel, Judar, Efesus, Antiochia, Jungfru Maria, Apostel Johannes, Joe Biden, Alexandra Pascalidou, Nazityskland, Tredje Riket, Tyskland, SS, Heinrich Himmler, Shoah, Förintelsen, Charles Aznavour, 

torsdag 22 april 2021

Bevara Bromma flygplats

 

Nedläggning av Bromma flygplats har länge varit en het politisk potatis. Frågan har diskuterats i årtionden. Rent sakpolitiskt är detta ytterligare ett bevis där (S) ger efter för krav från (MP) för att hålla detta parti på gott humör. Men också för att kunna vara säker på få deras stöd framöver. Senast gången (S) kröp i stoftet för (MP) var när man gjorde en uppgörelse bakom ryggen på sina samarbetspartier (L) och C) när det gällde att öka möjligheter för personer utan flyktingskäl att få uppehållstillstånd i Sverige. En åtgärd som bidrog till att (L) lämnade Jöken.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.

En förklaring till detta politiska maktspel är att det finns personer i ledande ställning på (S) partihögkvarter vet att det finns miljöpartister utanför stora- och medelstora städer som kan tänka sig att samarbeta höger ut med de fyra borgerliga partierna, en uppfattning som f.d. språkröret och bostadsministern Peter Eriksson (från Piteå) var en tydlig representant för. Att de Gröna kraftigt har gått till vänster sedan Per Erikssons och Maria Wetterstrands tid som språkrör skiljer ut partiet jämfört med de flesta andra i Västeuropa. Inte minst det tyska. Där de så kallade realisterna alltmer dominerar. Att ge understöd för nuvarande mer radikala partiledning i (MP) är högprioriterat för Stefan Löven och andra socialdemokrater. I deras maktspel om att behålla regeringsmakten till varje pris. I detta ligger också en medveten strävan från (S) att lyckas hålla (MP) kvar i riksdagen. Och därför är man beredd att offra flera viktiga frågor för maktens skull, t.ex. kärnkraft, migration och kriminalpolitik. 

En illustration av 1970-talets gröna våg och hippierörelse.
Foto av personer från i ett kollektiv i Hälsingland.

Förutom så kallad flygskam kombinerat med ekologisk fundamentalism och dess iver att avveckla allt inrikesflyg, finns även hos stora delar av (MP) en djup förankrad motvilja mot det moderna industrisamhället i sig. Att man har valt maskrosen som partisymbol är typiskt för sitt samhällsideal med rötter i 1968-års hippe rörelse och gröna våg. Utifrån detta kulturella arv kan man också förklara partiets nästan religiöst förankrade dogmatism mot kärnkraft. 

En inlägg i debatten om Flygskam.

Att Svedavia, som sköter Bromma och andra statliga flygplatser, anser att det är tveksamt att ha kvar flygplatsen ur en företagsekonomisk synpunkt kan vara en riktig bedömning på kort sikt. På några få års sikt kommer flygandet åter att öka efter pandemin. Men beslutet är ett fel tänk om man tar hänsyn till långsiktig planering av infrastruktur och kommunikationer utifrån ett perspektiv om den logiska geografins betydelse. Mer om detta senare. Dessutom de som vill lägga ner flygplatsen har rätt i sin argumentering om att byggandet av bostäder i Stor-Stockholm måste öka. Men här är det en dålig reformerad och en socialistiskt inriktad bostadspolitik som utgör själva problemet. Som är boven i dramat. Inte att mark tas upp för flygverksamhet på Bromma. Det är just den politisk som vi nu har och som har förts ang. bostäder som utgör förklaring varför vi endast bygger hälften jämfört med våra nordiska grannländers nivå per capita. Och så har det varit länge. En utveckling som man spåra bak till i mitten av 1970-talet. 

Byggkranar en allt för ovanlig syn särskilt i våra storstäder.

Dessutom så har Bromma flygplats på ett helt annat sätt t.ex. Arlanda gjort det möjligt för att välutbildade personer att inte behöva ta beslut om att behöva flytta till Stockholm för att kunna få kvalificerade jobb. Genom att ha praktiska möjligheter till att sköta sina kontakter i Stockholm från hemmaplan. Att Bromma har trafik på mindre flygplatser som t.ex. Ängelholm, Kalmar och Umeå har en regionpolitisk betydelse som inte skall underskattas. Andra plusfaktorer för Bromma jämfört med Arlanda har varit flygplatsens lokalisering nära city och den genom sin litenhet har haft kort tid för incheckning och förflyttning inom området. Minns själv när jag som regionpolitiker i Skåne hade uppdrag i Stockholm bl.a. på dåvarande Landstingsförbundet eller när man skulle medverka på centrala partiuppdrag, hur viktigt det var att kunna komma upp till Stockholm och kunna komma hem på sen eftermiddagen. Särskilt när min dotter var i förskoleåldern. 

En höjdpunkt på dagen. Mamma har kommit hem.

Jag var priviligierad jämfört med många andra. Jag kunde då välja att flyga till Stockholm via både Arlanda eller Bromma, från Malmö. Jag valde nästan alltid det senare. Dessutom kunde jag välja att flyga från Köpenhamn. Särskilt för personer i Norrland t.ex. Östersund och Umeå, som jag då träffade och lärde känna, så var Bromma en nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget kunna komma hem i rimlig tid. För dom och många andra fanns inga andra alternativ. Att flytta all trafik från Bromma kommer dessutom att öka behovet av att bo och arbeta i Stockholm för sin karriär. En utveckling som i sin tur kommer att öka bristen på bostäder ytterligare i Stor-Stockholm och utarma andra delar av Sverige ännu mer. Om flygplanen försvinner från Bromma kommer flera av de mindre flygplatser som nu har trafik på Bromma kommer att bli mindre attraktiva. Flygplatser som är lokalt- och regionalt viktiga, t.ex. Ängelholm, riskerar att läggas ner. En nedläggning av Bromma flygplats kan komma att lägga en död mans hand över flera städer och regioners framtid. Och vem skall ta ansvar för en sådan utveckling? 

Ängelholms flygplats.

När avståndet i tid ökar till Stockholm blir det svårare att få till nya företagsetableringar i flera regioner och för redan existerande företag att rekrytera kvalificerad personal utanför pendelavstånd från våra storstäder. Till detta kommer att förekomst av mindre flygplatser i centrala delar av stora städer som Bromma eller i megapoler som London City Airport har bidragit till en utveckling av ett mer miljövänligt flyg. På grund av särskilt hårda krav på utsläpp och buller, än vad som gäller för mer avlägsna storflygplatser, har tvingat fram mindre och mer moderna flygplanstyper. Här utgör Braatens (BMA), f.d. Malmö Aviation, som flyger på Bromma ett tydligt exempel. Mindre flygplatser nära city innebär förutom man avlastar större flygplatser så att deras fjärr trafik får plats inom befintlig struktur, men också att dessa flygplatser minskar behov av transporter och inventeringar i dyrbar infrastruktur som Arlandabanan är ett exempel på. 

London City Airport.

Men på längre sikt kan en nedläggning av Bromma även visa sig att skada tillväxten i själva Stockholm. Göra invånarna i Stor-Stockholm fattigare. Ute i Europa blir begreppet Naturliga Regionala Utvecklingskorridorer (NRU) ett alltmer centralt instrument för långsiktig planering av ett avgränsat områdes framtida fysiska- ekonomiska-, politiska och sociala utveckling. I detta perspektiv är Paris- och Brysselkorridoren den mest välkända. Att använda NRU-planering innebär att utveckling i t.ex. Stockholm och i hela Mälardalen, bedöms utifrån ett brett samhällsperspektiv där ekonomiska-, tekniska- och historiska aspekter fogas ihop och där hänsyn tas till geografiska aspekter och till en rad mjuka värden som t.ex. kultur, klimat, religion, språk, befolkningsstorlek och dess sammansättning etc. Faktorer som tydligt redovisas utifrån hur de enskilda delarna logiskt hänger ihop och de påverkar helheten och hur denna samlade "massa" i sin tur påverkar sin omgivning.

Järnvägsstationen Garde du Nord i Paris.
Här ifrån kan man ta direkt tåg till bl.a. Frankfurt, 
Köln, Amsterdam, Bryssel, Luxemburg och
London. I denna befolkningstäta NRU-korridor kan
i stort alla alla persontransporter ske naturligt
på "väg" eller med tåg.
 
Allt för kunna fastställa vad som är en naturlig hemmaplan för ett område. En indelning som ofta går över olika gränser både regionala som nationella. I detta sammanhang brukar man påtala att Stockholm ligger för långt bort från västra Europas centrala delar för att hänga ihop med den utveckling som där sker. Och att Mälardalen mer naturligt hör ihop med finska Nyland och dess städer Helsingfors och Åbo, samt med Gotland, Baltikum med Riga samt Tallinn och Sankt Petersburg (om Ryssland i en framtid demokratiseras). Därför bör Stor-Stockholm ha ett naturligt fokus österut för planering av sin framtida infrastruktur. I detta sammanhang kommer naturligt kommunikationer över vatten att få större betydelse än de över land. Ett faktum som talar för ett fortsatt stort behov av goda flygförbindelser. Medan fjärrförbindelser med tåg inte kommer att ha samma betydelse. Det är hög tid att vi även i Sverige börjar ta hänsyn till den logiska geografin som tydligt framträder med hjälp av en NRU-analys.  

Vy över centrala Åbo med dess domkyrka.
Åbo som finns i en östsvensk NRU.

Hur viktigt en bedömning utifrån detta perspektiv kan ha visade sig när Stockholm tidigt förlorade kampen om att få en lokalisering av Den Europeiska Läkemedelsmyndigheten (EMA), när den flyttades från London på grund av Brexit. Här låg Köpenhamn betydligt bättre till och gick till den avslutande finalrundan mot Amsterdam och Milano. Amsterdam vann slutgiltigt en knapp seger över Köpenhamn. Förutom Stockholms geografiska läge framfördes bl.a. bostadsbristen som argument mot en svensk etablering. Men även det faktum att Stockholm bedömdes ha för dåliga flygförbindelser med flera större städer i Europa ansågs ligga regionen i fatet. Andra minus som fördes fram var att man ansåg att det fanns för få internationella arbeten för personalens medföljande anhöriga att få och brister när det gäller kvalificerad internationellt inriktad utbildning för ungdomar i Mälardalen. Stockholm bedömdes vara för off helt enkelt.

Entrén till EMA:s huvudkontor i Amsterdam.

Att Sverige vägrade stödja Köpenhamn, efter att Stockholm hade slagits ut i en inledande omgång, trots man att fick erbjudande från den danska regeringen om man i så fall tänkte förlägga delar verksamheten i västra Skåne (den svenska regeringen röstade märkligt nog för Milano i den avslutande omröstningen). Detta togs inte väl upp i Skåne eller i Köpenhamn. Men är typiskt för den huvudstadscentralism som av tradition är stark i svensk offentlig tradition. I Stockholm uppfattar man Köpenhamn och en utvecklad integration över Öresund med Skåne som ett hot mot sin ambition att bli Nordens huvudstad och att fortsatt få dominera över övriga Sverige. Att Köpenhamns flygplats, Kastrup, som är en av de större i Europa, utgör ett betydligt mer lockande alternativ för många européer än Arlanda. Förstärker denna oro ytterligare. Hade Löven och den svenska regeringen gjort en uppgörelse med danskarna om att dela värdskapet för EMA över Öresund hade Köpenhamn troligtvis vunnit kampen över Amsterdam. Det är oklokt att Malmö-Köpenhamn och Stockholm-Mälardalen konkurrar med vandra. Låt varje korridor utvecklas utifrån sina egna förutsättningar istället för tävla med andra regioner vars utveckling styrs av helt andra villkor.

Ett svenskt SJ-tåg vid Örestads station på väg till Köpenhamn.
 Vid denna station hade den danska regeringen 
 tänkt förlägga EMA:s nya huvudkontor.
Ett rimligt pendelavstånd från både Malmö och Lund.
Regionala tåg mellan Malmö och Köpenhamn stannar där. 

Det är inte bara Stockholm som ligger i en multinationell utvecklingskorridor. Göteborg med Västra Götaland och norra Halland hör i detta sammanhang ihop med syd norska Sörlandet och dess städer Oslo, Sarpsborg samt Drammen.  Dessutom brukar Stavanger och Ostlandet räknas ditt. Sundsvall, Östersund, Åre placeras i en annan korridor tillsammans med norska Tröndelag och Trondheim. Medan Umeå, Luleå, Kiruna, förs ihop med finska Uleåborg samt nord norska Bodö, Narvik och Tromsö. På längre sikt kanske även med Murmansk, i en gemensam korridor för hela Nordkalotten, eller i en något mindre korridor som sträcker sig ifrån för norska kusten vid norra Atlanten fram till båda sidor av svensk-finska Bottenviken. Medan Skåne, Blekinge och södra Halland hör samman med danska Köpenhamn, övriga delar av Själland samt Lolland och Falster, tillsammans med nordligaste Tyskland med dess städer Berlin, Hamburg, Lübeck och Kiel, i en korridor för svenska västkusten och södra Östersjön. I detta sammanhang kan det visa sig på några årtiondens sikt ha varit oklokt att ha avvecklat Bromma. Som kan behövas för att reducera Stockholms geografiska handikapp emot central Europa och för sina kontakter österut. I ett Europa där regionala sammanhang blir allt viktigare och där de nationella minskar i betydelse. Kan det visa sig att Stockholm kan komma att behöva ha både ett utbyggt Arlanda och ett moderniserat Bromma. 

Norska Trondheim som finns med i en mellansvensk NRU.


Bild överst:
Flygplan från dåvarande Malmö Aviation på Bromma 2017.

 Länk till denna blogg

Etiketter: Bromma flygplats, Bromma, Stockholm, Stor-Stockholm, Mälardalen, Regionala Naturliga Utvecklingskorridorer, RNU, Miljöpartiet, Flygskam, Arlanda, Arlanda flygplats, Ängelholms flygplats, Inrikesflyg, Regional utveckling, City Airports, Braatens, Malmö Aviation, Stefan Löven, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, Malmö, Lund, Köpenhamn, Kastrups flygplats, Amsterdam, EMA, Europeiska Läkemedels Myndigheten, Örestadsstation, Öresund, Oslo, Trondheim, Stavanger, Tromsö, Berlin, Hamburg, Själland, Åbo, Helsingfors, Umeå, Luleå Kiruna, Sankt Petersburg, Tallinn, Riga, Stavanger, Drammen, Murmansk, Nordkalotten,