Pontus Westerholm har i Smålandsposten skrivit en ledare som är både läsvärd och tänkvärd. Hans text tar upp frågeställningar om könsidentitet i puberteten. En fråga som helt nyligen har blivit aktuell. Men innan dess varit en samhällsfråga som märkligt nog knappast alls har diskuteras offentligt. Och framför allt inte av vanligt folk, oss medborgare. Hans ledare är publicerad under rubrik: ” Mognad är det minsta som kan begäras.” Och denna uppfattning har Westerholm helt rätt i. Nej regeringen. Det är faktiskt ganska självklart att barn inte skall kunna byta kön.
Denna ledare i SMP kan du läsa här
Men den kulturradikala syn på människa och samhälle som denna frågeställning bottnar i har sedan Studentmarxismens glansdagar under slutet av 1960-talet fått en allt starkare ställning inom universitetsvärlden, i kultur och inom media. En utveckling som under se senaste 20 åren fullständigt exploderat. Att på en nyhetsredaktion framföra kritik eller ens att föreslå att dessa ideal bör bli föremål för granskning är i praktiken helt omöjligt. Om man överhuvudtaget vill se fram emot att kunna göra en karriär inom journalistik.
I sin artikel beskriver Westerholm förslagets historia och redogör bl.a. för den massiva kritik som juristerna i Lagrådet redan har fört fram. En kritik som avslöjar en hel del av detta förslags principiella absurditet. Men extra intressant blir Westerholm när han tar upp ett resonemang om att det i praktiken är vuxna som mer eller mindre påtvingar tonåringar könskritiska och andra normkritiska värderingar. Precis som framförs i texten så påverkas tonåringar även av värderingar inom populär kultur och olika budskap i sociala medier. En del av dessa är bra, andra är ganska harmlösa men det finns även budskap som är direkt skadliga och som kan leda till t.ex. självförakt, kroppsfixering, drog- och våldsromantik. Att denna offentliga påverkan kan få ytterst allvarliga konsekvenser om inte utrymme ges för föräldrar och andra vuxna att komplettera dessa ideal. Har man i flera andra nationer i Västeuropa börjat uppmärksamma på allvar. Trots att det inte någon annanstans har tagits beslut om att gå lika långt i din riktning som regeringen nu föreslår. Man behöver inte vara tonårs pappa, som jag, för att förstå att tonåren är för de allra flesta en jobbig period i livet. Och är en period då man dels testar gränser men också aktivet söker sin identitet.
I denna: ”Hela havet stormar period” har tonåringen överlag stort behov av trygghet, sunt förnuft men också av att balanseras genom vägledning i form av överföring av normer från vuxenvärlden. Att framhäva denna aspekt är numera som att svära i kyrkan, men blir inte mindre sann för den sakens skull. Att ha en vanlig tonåring hemma kan utryckas som: ”Att tvingas leva under samma tak med en person som uppvisar tydliga psykos likande symtom.” För att nu citera en psykolog som jag känner.
Förutom att detta förslag bevisar dels den kulturradikala elitens förakt för traditionella värden som familj, ansvarstagande och personlig mognad, så avslöjas även en kulturradikal blind dyrkan för det moderna och för det radikala. En intellektuell tro, med tydliga kvasireligiösa förtecken, om att man anser sig tillhöra en akademisk upplyst elit som utgör en förtrupp i samhällets utveckling mot ett kommande framtida världsligt lyckorike. Där individen äntligen har befriats från familj, släkt, hembygd och andra "mossiga" icke politiskt skapade miljöer. Problemet är bara för alla radikaler är just dessa ursprungliga miljöer har en avgörande betydelse för forma oss som personer och samt till samhällsvarelser. För vi är inte bara individer (en människa) som t.ex. hundar och katter. Utan då vi, tillskillnad från djur, även är personer, så formas och utvecklas vi genom nära relationer med andra och genom en självreflektion som bl.a. innehåller tankar om rätt och fel. En förmåga till reflektion som behöver utvecklas genom livserfarenhet och goda råd från närstående.
Att förmedla normer för samlevnad t.ex. när gäller sexualitet, studier eller yrkesliv kan inte staten eller nätet ersätta. Och i denna viktiga överföring är traditionella värderingar inte fel. Värderingar, som t.ex. ödmjukhet, eftertanke, respekt, lyhördhet, offervilja och ansvarstagande. Värderingar som ofta har visat sig fungera väl. Skrota förslaget och släng det i papperskorgen. Punkt slut. Att kritisk granska sin samtid, även om den just nu råkar domineras av kulturradikalism, är inte fel. Tvärtom, denna insikt utgör är en grundförutsättning till ett gott samhälle för oss alla. Inget samhälle kan någonsin bli perfekt och varje epok har sina blinda fläckar. Det är därför klokt att lära av historien. Annars kan det gå väldigt illa. Vilket inte minst mellankrigstidens Europa kan lära oss. En period som på flera sätt är ganska lik vår egen t.ex. när gäller ökat inslag av politiska konflikter, en accelererad upplösning av allmänna normer och att sociala motsättningar mellan olika samhällsgrupper fördjupas.
Etiketter: Pontus Westerholm, Smålandsposten, Identitetspolitik, Radikalism, Sexualitet, Normer, Kulturradikalism, Studentmarxism, Normkritik, Tonåringar, Pubertet, Familj, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Centern, Universitet, Socialhögskolor, Journalisthögskolor, Teologiska fakulteter, Lärarhögskolor, Kultur, Media, Regeringen, 1968, Svenska Kyrkan, Journalister, Lärare, Präster, Socionomer,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar