I den liberala tankesmedjan Frivärld, som inriktar sig på utrikes- försvars- och säkerhetspolitik, fann jag en intressant inlägg av dess Senior Fellow Patrik Oksanen, f.d. centerpartistisk ledarskribent i Hela Hälsingland, om hur Sverige kan och bör reagera på den aktuella situationen i Ukraina. Där utvecklingen tydligt har försämras under de senaste dagarna. Det är nu troligt att Vladimir Putin just nu överväger att trappa upp Rysslands militära aktiviteter i Ukraina.
Här kan du läsa Oksanens artikel
Mauno Koivisto (S).
Oksanen som har finska rötter vet av egen erfarenhet hur det är för en mindre nation och för dess folk att ha Ryssland och tidigare Sovjetunionen som granne. Sedan Berlinmurens fall har finsk säkerhets- och utrikespolitik förändras och fått ett tydligt närmande mot västvärlds demokratier. Den så kallade Finlandiseringen som innebar en omfattade politisk självcensur och undergivenhet inför Moskva i finsk offentlighet har sedan Mauno Koivestos presidentskap, 1982-1994, förbytts i en medveten och pågående omorientering till väst. Koivesto som man närmast får beteckna politiskt som en gråsosse, inledde en medveten uppgörelse med Urho Kekkonens (C), president 1956-1982, agrara halvdemokratiska eftergiftspolitik gentemot Moskva.
För att ta ställning till de tankar som Oksanen för fram i sin artikel kan det vara klokt att studera de stora skillnader som finns mellan utvecklingen av försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige och Finland under senare årtionden. Där utvecklingen i Helsingfors har genomgått en djup förändring som är tämligen okänd för de flesta i Sverige. Denna nyorientering märks på många plan. Och kan sammanfattas med att Finland intar en mer självständig och kritisk hållning gentemot Putins regim i Kreml än vad Sverige gör. Vilket också märks i hur man har reagerat i Helsingfors på den ryska upptrappningen utmed gränsen till Ukraina.
Ett annat exempel på denna kursändring är att det är tydligt att Finland deltar mer helhjärtat i EU-samarbetet än vad Sverige gör. Vårt östra grannland införde med stor politisk majoritet Euron som valuta istället för den finska marken. Inom säkerhetspolitiken så avvecklade man, tillskillnad emot oss, aldrig värnplikten inom det militära försvaret. Men behöll ett civilt försvar med förråd av medicinsk utrustning och materiell som består både av frivilliga som av värnpliktiga. Att man snabbt kunde få ut skyddsutrustning till både kommuner och sjukvård när Corona bröt ut, vilket Sverige inte allas hade resurser till, utgör en viktig förklaring till varför Finland har haft färre dödsfall än vad vi har haft.
Man har dessutom en mer öppen attityd i Helsingfors inför ett framtida medlemskap i Nato än vad som råder i Stockholm. Finland har tagit beslut om att skaffat sig en så kallad Nato option som innebär man dels har deklarerat för omvärlden (läs Moskva) att vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge är det troligt att Finlands regering snabbt ansöker om medlemskap. Detta beslut ska också ses som tydlig markering att man inte tänker låta Kreml att få vetorätt när det gäller finsk utrikes- och säkerhetspolitik. Det finns numera också en majoritet i den svenska riksdagen för att bejaka en Nato option, men den nuvarande regeringen med de socialdemokratiska statsråden: försvarsminister Peter Hultqvist, utrikesminister Ann Linde och statsminister Stefan Löfven i spetsen aktivet motsätter sig beslutet och argumenterar emot i media. I Sverige har vi den märkliga ordningen att det är regeringen som på egen hand för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Och kan därför i praktiken strunta i vad riksdagens majoritet tycker. Så länge det inte finns en majoritet för att avsätta regeringen.
Det är troligt att en ny borgerlig regering efter valet beslutar att vi skall följa Finlands exempel. Men i detta avseende är Sverigedemokraterna tyvärr något av ett osäkerhet kort. I denna fråga har partiet svajat hit och dit. En klar majoritet av deras väljare är för ett medlemskap i Nato. Och detta vet Jimmie Åkesson och övriga i partiets ledning. Under senare tid har (SD) öppnat upp för man kan tänka sig säga ja till en Nato option. Under vissa villkor. Men flera av partiets ledande företrädare har utifrån olika nationalromantiska ryggmärgsreflexer en dokumenterad ovilja emot både EU och Nato. Det kan krävas att det borgerliga partierna tydligt visar (SD) man inte tänker vika undan i denna fråga. Men ett fortsatt nej till fullvärdigt medlemskap tycks delvis fortfarande vara viktigt för (SD):s självbild om sig själv som ett högerradikalt nationalistisk parti.
Ett annat exempel på Finland närmade till väst och Nato är att man konstant under senare år har valt att köpa in amerikanska och andra västerländska vapensystem som flygplan, fartyg, fordon och missiler i stället för som tidigare där svenska flygplan och vapen från andra neutrala nationer utgjorde betydande delar av den totala arsenalen. Hultqvist, som i opposition mot delar av UD byråkratin, hårt driver på för ett utökat säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete mellan Stockholm och Helsingfors. Har två viktiga målsättningar för sin strävan. Dels en förhoppning om att ett utökat samarbete skall politiskt kunna bidra till att förhindra ett framtida svenskt Natomedlemskap genom att utgöra ett attraktivt alternativ för svensk opinion, men också att detta samarbete, förutom ge de båda nationerna ökad militär förmåga, skulle underlätta svensk vapenexport till Finland, främst när det inköp av nya flygplan och u-båtar som nu är aktuella i Helsingfors.
Detta utökade två stats samarbete är bra. Och bör backas upp av oppositionspartierna. Men tvärtom, vad Hultqvist och andra ledande inom (S) tycks tro, skulle beslut om medlemskap både i Helsingfors och i Stockholm underlätta en fördjupning av detta samarbete. Bland genom att samtliga demokratier runt Östersjön äntligen skulle ha samma spelregler för sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vilket skulle stärka samtliga nationers möjlighet att stå emot ryska hot. Och skulle också underlätta både vapenexport och utveckling av egen producerade vapensystem. T.ex försäljning av JAS-Gripen, artillerisystemet Archer samt vår nya u-båts typ till Polen och de tre baltiska staterna. Regeringens krigsförklaring emot riksdagens beslut om Nato option har noterats i Helsingfors och ökar på den misstro som finns om att Sverige inte skulle orka stå emot påtryckningar från Moskva om att inte leverera vapen och ammunition till Finland som denna nation hamnade i en konflikt med makthavarna i Kreml.
Till detta kommer de övriga nordiska nationernas erfarenhet av krig och ockupation. I Finland minns man ännu väl att både Tyskland eller Ryssland inte respekterade Finlands neutralitet verken under frihetskriget när nationen vann sin självständighet efter Första världskriget såväl som under Andra världskriget. Utifrån sin historia har man i Finland, tillskinnad emot i Stockholm, lärt sig en viktig läxa. Att man måste våga stå upp mot Kreml liksom mot andra nationer med stormaktsambitioner. Ett tydligt exempel är att Finlands president Sauli Niinistö, från konservativa Samlingspartiet, nyligen tydligt sa ifrån till sina ryska värdar vid ett besök i Moskva. Då han medvetet gick utanför det diplomatiska protokollet och inför öppen ridå kritiserade i hårda ordalag den ryska regeringens mentalitet. Som han ansåg är oacceptabel i en relation mellan två nationer som vill ha fredliga relationer med varandra. Niinistö framförde sin kritik öga mot öga, t o m när media var närvarande, som ett svar på hur han uppfattade att den ryska utrikesministern Sergej Lavrov hade uppträtt mot honom vid deras privata samtal. Där Lavrov med sedvanlig arrogans och nonchalans mot Niinistö, försökt skrämma till tystnad för att den finska presidenten hade tagit upp den försämrade situationen i Ukraina och framfört synpunkter på ökade militära aktiviteter utmed den finsk-ryska gränsen. En tuff finsk attityd som noterades i Kreml. Som har givit finsk utrikes- och säkerhetspolitik respekt på hemmaplan såväl som utomlands.
Även i detta avseende har vi i Sverige en hel del att lära av vårt östra grannland. Heja Finland! Och vi får hoppas på svensk tillnyktring efter nästa val. Och att Sverige likt Finland inte darrar på manschetten inför Moskva ang Ukraina. Oksanen har rätt. Vi måste sända tydliga signaler till Kreml om att en rysk upptrappning mot Ukraina kommer att följas av tydliga svenska åtgärder som nya sanktioner, beslut om Nato option och att vi i så fall snabbt och drastiskt förstärker vår militära kapacitet genom vapeninköp av t.ex. amerikanska kryssningsmissiler.
Etiketter: Finland, Ukraina, Sverige, Frivärld, Patrik Oksanen, Östersjön, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik, Nato, EU, Nato option, Stefan Löfven, Peter Hultqvist, Ann Linde, (S), Socialdemokraterna, (SD), Sverigedemokraterna, Euron, Corona, Covid-19, Borgerlig regering, U-båtar, Stridsflygplan, Kryssningsmissiler, Sauli Niinistö, Sergej Lavrov, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, Finlandisering, Jimmie Åkesson, Peter Hultqvist, Ann Linde, JAS-Gripen, U-båt A 20, Vladimir Putin, Kreml, Den ryska björnen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar