Ge väljarna ett nyval

Per Gharton har rätt. Ge medborgarna en möjlighet att bestraffa Lööf och centerpartiets trixande och fixande med den parlamentariska demokratin i ett extraval.

Ghartons artikel om nyval i Expressen

Det är inte ofta jag håller med Gharton. Jag kan inte komma på när det hände senast. Men utifrån hans vänsterradikala analys hamnar denne miljöpartist i en slutsats om att centerns agerande inte alls är så ädelt som man först kan tro. Men att det inte heller är så ologiskt som man först kan tro. Jag delar hans uppfattning.

För egen del tror jag att centern sedan flera år, kanske redan direkt efter att Lööf blev vald till partiordförande 2011, har haft en medveten makt strategi som nuvarande EU-parlamentariker Fredrik Federley troligen är upphovsman till.


Fredrik Federley (C)

1. För det första se till att Lööf blir statsminister genom att spela ut (M) och (S) mot varandra och genom at medvetet blockera både Kristersson och Lövens möjligheter att bli statsminister. 

2. Om detta misslyckats få igenom så mycket nyliberal centerpolitik som möjligt på några väl valda områden som särskilt svider för Löven och (S) för att på detta sätt långsiktigt skada trovärdigheten för (S), och sätta (C) i centrum av svensk politik.

3. (C) har en även tredje central målsättning. Förvandla centern till ett parti som alltid sitter i regering växelvis med både (S) och (M) för att på längre sikt ta över (S) roll som det statsbärande partiet. Och bli det dominerade borgerliga partiet.


Stefan Löven (M)

När den första målet inte gick att genomföra på grund av att både Löven och Kristersson vägrade att vika ned sig. Började kretsen kring Lööf att försöka uppnå det andra målet. Viket kan lyckas. 

Ledande kretsar inom centern har insett att Löven och (S) politiska självbild som det naturliga regeringspartiet gör att (S) är beredd att söka makten för dess egen skull. Inom (S):s partiledning finns det troligtvis en insikt att om en (M) och (KD) regering kommer till och skulle bli framgångsrik kan detta tvinga (S) till en långvarig ökenvadering i opposition. Just nu blåser det kraftiga  höger vindar i Sverige. Vilket helt naturligt oroar (S). Inom (S) finns en rädsla att socialdemokratin i Sverige skall gå samma väg till mötes som i Danmark, i Finland och flera andra länder i Västeuropa att marginaliseras och varaktigt mista regeringsmakten.

Gharton har rätt i sina analys om att centerns manipulerade med viktiga värden i en parlamentarisk demokrati som regeringsbildning bör överlämnas till väljarnas dom i ett extraval. Jag är inte säker på att ens trogna c-väljare gillar vad Lööf och kretsen kring henne har agerat under senare tid. Precis som inom ( L). Jag är övertygad om att båda dessa partier kommer att straffas hårt av väljarna i ett nyval.



Per Gharton, f.d. språkrör (MP).

Sedan är det parlamentariska läget så att ingen regering kan bildas utan stöd av (SD) eller (V) (så vida inte (M) och (S) går ihop). Det förvånar mig att både Kristersson och (S) inte riktigt tycks inse att man inte behöver inte krypa för Lööf. Denna insikt har präglat  Ebba Bush Thor samt (KD):s agerande och utgör förmodligen en viktig anledning till att man nu belönas av allmän borgerliga väljare. Denna insikt finns också hos LO och socialdemokratins vänsterflygel. Sedan förstår jag inte hur man kan tro att Sjöstedt och (V) skulle vilja släppa igenom Löven ledd regeringen utan att få gehör för sin politik i stort eller för sin budget. Naturligtvis gäller samma sak för (SD).

Sedan finns allmänt inom flera svenska partier en rädsla för att riksdagen skall i praktiken få den makt som den ska ha enligt vår parlamentariska statsskick. Regeringen agerar på riksdagens uppdrag så länge riksdagen vill. Annars får man avgå. Rädslan för att en starkare riksdag skall börja avsätta regeringar som då och då sker i Danmark, i Finland eller i Beneluxländerna, fyller flera partikanslier med oro. Denna ryggmärg reflex hos partikanslierna är en orsak till en önskan om en ny super överenskommelse, likt DÖ, för att minska riksdagens makt över regeringen. Riksdagen ska bli tandlös för att undvika, för partierna, obekväma överraskningar.



Riksdagens plenisal.

Dessutom är benämngen Extraval är märklig. Naturligtvis borde det heta Nyval, precis som flertalet andra demokratier. Nyval är helt naturligt inslag i parlamentarisk demokrati. Sedan borde riksdagsförordningen ändras så att en regering som tillträder efter ett extraval får sitta i fyra år.

Sverige behöver bli ett mer normalt västerupeiskt land där regeringar avsätts av riksdagen eller där det anses natuligt att regeringar i bland väljer att avgå frivilligt, t.ex. för att man inte får genom sin buget. I bland ledet en regeringskris till att ett nyval utlyses. I bland bildas nya regeringar utan nyval. Att det är riksdagen och inte partierna som tillsätter och avsätter regeringen mellan val behöver förtydligas. 

Jag delar dessutom inte uppfattningen om att extraval inte skulle förändra det parlamentariska läget.Troligen skulle både (Mp) och (L) åka ut och (C) kraftigt försvagas. Att (SD) skulle stärkas är troligt och en negativ faktor. Men nyval är inte ett tecken på att demokratin inte fungerar utan tvärtom ett tecken på att riksdagen och dess ledamöter sköter sitt uppdrag som väljarna har givit dem. Vi har inte haft ett nyval i Sverige sedan 1958. Detta är ett tydligt tecken på att vår parlamentarism inte mår bra. En utveckling som har varit illa för demokratin och försvagat riksdagens makt över regeringen.



Foto överrest:
Annie Lööf när hon blev partiordförande för centern 2011.

Foto nederst:
En fransk valurna.

Etiketter:
Parlamentarism, regeringsbildning,  Nyval, Extraval, Annie Lööf, Stefan Löven, Ulf Kristersson, Ebba Bush Thor, Centern, Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, DÖ, Decemberöverenskommelsen,

Litteratur om den allvarsamma leken

Ett litteratur tips:
För fem år sedan kom  Lena Andersson ut med romanen Egenmäktigt förfarande. Med underrubrik: En roman om kärlek. 

"Den handlar, kan man säga, om två personers oförenliga syn på kärleksrelationens ideala form. Boken översattes till många språk och det var i det sammanhanget jag gjorde en frapperande iakttagelse. Huvudpersonen Ester Nilsson möttes av stor förståelse och identifikation i katolska kulturer. I Spanien, Mexiko, Italien, Litauen och i viss mån Frankrike var mottagandet helt utan filter.

Länk till att beställa boken på Bokus:
https://www.bokus.com/bok/9789127136991/egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek/

I anglosaxiska länder däremot, och nordiska, har en påtaglig ambivalens visat sig inför Esters beteende och en under obegriplighetens slöja vilande undran: ”Vad är det hon inte förstår? De träffas lite och sedan vill inte han.”

Många läsare utanför de sofistiska kretsarna begrep även i dessa länder vad det var hon inte förstod, men i katolska länder var det knappt någon ens bland journalister och akademiker som undrade vad Ester höll på med.

Hon blir alltså på romanens första sidor förälskad i Hugo Rask, vars intresse genast väcks varvid de inleder förstadiet till en kärleksrelation. De börjar söka varandras sällskap sena kvällar och nätter; yttranden fälls, blickar utbyts och stämningar uppstår som gör att ingen kan missta sig på vart de är på väg. Efter tre månader har de tre erotiska möten inom loppet av en vecka. Allt sammantaget och med beaktande av dessa orsakskedjor anser Ester nu att de har nått nästa nivå av förbundenhet, och förpliktelse.



Då bryter Hugo ordlöst med henne. Av bekvämlighetsskäl har han nämligen anammat relationsnihilismens credo: ingen handling betyder något särskilt, kausalitet finns inte, teleologi är metafysik och sex har inte större tyngd än att säga hej.

Esters motsatta uppfattning är, vill jag understryka, inte resultatet av den heta lidelsens önsketänkande utan av ett analytiskt antagande av filosofisk art, ett antagande som är fullt begripligt i katolska kulturer: Världen och interaktionen i den är ordnad på ett visst sätt och går att tolka logiskt. Aristoteles och Platon är där inte föremål för förkastelsedomar utan källor till ontologisk insikt.

I protestantiska länder har i stället poststrukturalismen, som följer av nihilismen, vunnit stora insteg. Världen är inte utan skapas av människan, främst genom hennes språk. I stället för att söka tingens kärna och natur ska man försöka dekonstruera de ”myter” och ”narrativ” som gömmer sig i vårt tankeliv. Sanningen står ingenstans att finna utom i fysikens empiri och matematikens axiom. Resten är berättelser som ska avslöjas som ideologi.

Ingen kan enligt nihilismen påstå att det går att tolka tre månaders ömsesidigt kurtiserande som följs av flera sexuella möten som en inteckning och ett löfte. Ingen kan hävda att två personer befinner sig i en händelsekedja med en riktning. Något sådant ”finns inte”.




Ester påstår allt detta, ty hon är inte nihilist, och det håller jag med om, att relationer har som allt annat en logisk form, en idé. I Sverige har vi emellertid gjort vårt yttersta för att avfärda idéläran – och blivit oförståndigare på kuppen."

Foto ovan och nedan:
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Denna romantiska klassiker från 1912 har filmatiseras ett flertal gånger. Och är en annan bok väl värd att läsa. Fotot ovan affisch ifrån Pernilla Augusts film 2016. Foto nedan från Anna Breiens TV drama från 1977 med Lill Terselius och Stefan Ekman i huvudrollen.  

Denna artikel har tidigare varit publicerad i tidskriften Signum av Lena Andersson

Etiketter:
Kärlek, Romantik, Manligt Kvinnligt, Sex, Olycklig kärlek, Idélära, Platon, Aristoteles, Nihilism, Katolska kyrkan, Katolsk tro, Katolicism, Protestantism, Proststrukalism, Egenmäktigt förfarande, Ontologisk insikt, Moral, teologi, sofism, myt, metafysik,  
Moralteologi, Pernilla August, Lill Terselius, Stefan Ekman, 

  

Ideal om en maktlös riksdag och vilja till en ny DÖ

I Fokus kan man läsa en klok analys om att (C) och (L) eftersträvar en ny super DÖ. Och att mittenpartierna till varje pris vill undvika obehagliga överraskningar och därför anser att riksdagen måste bli maktlös. Men båda dessa saker är inte förenligt med parlamentariska form av demokrati som tydligt finns inskriven i våra grundlagar. Denna ordning innebär bl.a att regeringen faktiskt regerar på riksdagens uppdrag och mandat. Riksdagens överhöghet gentemot regeringen motiveras utifrån att den först nämnda väljs direkt av medborgarna och att riksdagen senare väljer statsminister, övriga statsråd och regeringen i sin helhet. Dessutom skulle detta i praktiken innebära att (S) och Löfven får veto rätt mot varje form av borgerlig regering. Undra vad allmän borgerliga väljare tycker om detta.


Fokus artikel om mittenpartiernas vurm för DÖ







P M Nilsson, Dagens Industri


I Dagens Industri, den 14 oktober, har PM Nilsson, själv liberal och chef för den politiska redaktionen, skrivit en annan artikel på samma tema.




Nilssons ledare om att (C) och (L) måste värna riksdagens icke socialitiska majoritet


 Under rubrik: "Värna högermajoriteten", skriver Nilsson bl.a.: 


"I riksdagen finns nu en historiskt bred majoritet för en klassisk borgerlig politik och en svag vänsteropposition. För partier som prioriterar borgerliga dygder borde det vara självklart att bilda regering, med ett eller flera allianspartier, enligt denna logik. Moderatledaren gjorde helt rätt när han i fredags föreslog att de som vill bilda regering är välkomna, övriga kan lugnt avstå tills vidare. Att C och L slog igen den dörren dagen efter är en nyhet. Det hade varit bra att i förväg fått veta att L och C tänkte rösta nej till Kristersson ifall han går fram själv. Men det ändrar inte på grundläggande förutsättningar. I för Sverige viktiga frågor finns det en klar majoritet till höger."





Stefan Löfven (S), partiordförande.


Nilsson fortsätter:


"Socialdemokraternas enda chans till makt i nuläget är att C och L på grund av antipatier för SD föredrar Löfven framför den sakpolitiska gemenskapen till höger. Därför höjer S skamfaktorn maximalt med tal om de "demokratiska" partierna. De menar inte vad de säger men greppet skrämmer och kan få Björklund och Lööf att ansluta sig till vänsterblocket. Ett sådant byte kommer att straffa sig. Man läser landskapet fel om man tror att de långsiktiga skiljelinjerna går mellan öppenhet och slutenhet, demokrater och auktoritära. De går mellan höger och vänster och den skiljelinjen kommer att spränga varje fråga i en S-MP-C-L-regering."


Foto ovan: Ulf Kristersson (M), partiledare.





Sara Skyttedal (KD), kommunalråd i Linköping
och f.d. förbundsordförande för ungdomsförbudet
KDU. Skyttedal tog initiativ till att Kristdemokraterna
lämnade DÖ på partiets kongress (Riksting) 2015. 


Etiketter:
Decemberöverenskommelsen, DÖ, Alliansen, Svensk politik, Riksdagen, Parlamentarism, Allianspartierna, Mittenpartierna, PM Nilsson, Dagens Industri, Fokus, (M), (KD), (L), (C), (S), Stefan Löfven, Veto, Jan Björklund, Annie Lööf, regeringsfrågan, Ny regering, Ulf Kristersson, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Stefan Löfven, Sara Slyttedal, Kristdemokraterna,    

Inför en författningsdomstol nu!

Felix Arnstedt jurist och ledamot av Kristdemokratiska Ungdomsförbundets förbundsstyrelse har skrivit en intressant debattartikel om behovet av att införa en författningsdomstol i Sverige. Denna artikel också är publicerad i Dagens Juridik under rubrik: Förrädiskt med en överdriven tilltro att staten god-  Sverige behöver en författningsdomstol.  Jag väljer att publicerar denna artikel i sin helhet.


"Sverige behöver en författningsdomstol. Mest sannolikt har det inte undgått någon att vi har ett osäkert parlamentariskt läge. Populistiska krafter är på frammarsch både till höger och vänster. I kölvattnet kommer förslag, åsikter och uttryck som underminerar och urholkar rättsstaten.


Det är en oroväckande utveckling och ett särskilt ansvar åligger Sveriges jurister att utgöra den första försvarslinjen när grundläggande rättsstatliga
principer är ifrågasatta.



Olof Palme (S) foto från hans sista
valkampanj 1985.


Olof Palme (S), och statsminister) är en omtvistad figur men en sak kan man säga med säkerhet om hans insatser för det svenska grundlagsskyddet. När lagrådet försvagades i samband med 1974 års grundlag försvagades också det svenska grundlagsskyddet. Detta var en medveten strategi för att utöka regeringen och riksdagens makt men innebar brister i maktdelning.


Ett svagt grundlagsskydd är något som inte diskuteras särskilt flitigt i tider när det råder relativt bred konsensus om grundläggande värderingar. Men opinionen står inte stilla, den är rörlig och riktningen inte självklar.


Totalitära idéer kan snabbt spridas och få fäste. Då måste man redan innan ha vattentäta skott mellan politiken och rättsväsendet.


Den prövning som görs idag, innan ett lagförslag mottagits av riksdagen, är av konsultativ karaktär och innebär inte någon reell spärrfunktion. Det är beklagligt då det finns uppenbara risker med att odemokratiska lagar med normerande verkan för samhället kan släppas igenom.



Jimmie Åkesson (SD), ordförande
för ett parti som har sina rötter i
svensk nynazism och rasism,
är ett exempel på hot mot fria
och oberoende domstolar.


Precis som i många andra lägen är det Sverige som sticker ut i en internationell jämförelse. Inte, som det ibland låter i den inhemska debatten, att det är resten av världen som sticker ut.



Jonas Sjöstedt (V), ordförande för
ett parti med rötter i Marx-
Leninism och sovjetstyrd kommunism,  
ett annat exempel på hot mot
fria och oberoende domstolar.


En svensk författningsdomstol skulle också vara en stark röst för att värna svenska konstitutionella intressen i förhållande till andra medlemsländer inom EU.


En överdriven tro på att staten alltid är snäll och god kan vara förrädisk. Det är en övertygelse som kan leda till att man sänker garden när rättsstaten på allvar hotas.


Viktigare än någonsin tidigare är att man stärker domstolarnas självständighet och minskar den politiska styrningen av domstolsverket samtidigt som man också ser över regeringens inflytande över vilka domare som tillsätts.


Svensk grundlag, demokrati och rättsstat har ett svagt skydd och står således inte rustat för en ny tid där dess grundläggande värden inte längre är självklara. Mycket pekar på att den tiden kommer allt närmare. För att skydda Sveriges demokrati bör därför en författningsdomstol införas."



Tolkutrustning vid EU- domstolen 
i Luxemburg (skall inte blandas ihop med
Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna i Strasbourg).


Etiketter:
Författningsdomstol, Naturrätt, Juridik, Lagstiftning, Domstolsverket, Rättsfilosofi, Positivism, Olof Palme, Socialdemokraterna, Domstolar, Oberoende domstolar, EU-domstolen i Luxemburg, Jimmie Åkesson, Jonas Sjöstedt, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet,  

Putinanerna och hotet mot Europa

Patrick Holmström har skrivit en artikel, på finska YLE:s svenskspråkiga nyheter, om Rysslands medvetna strategi att stoppa Makedoniens och Montenegros närmande till Västeuropa. Holmströms artikel är publicerad med rubrik: "Rysslands slås för att behålla inflytandet på Balkan."

Du kan läsa Holmströms artikel här

Holmström har rätt. Det är tydligt att makthavarna i Kreml medvetet vidtar olika subversiva aktiviteter för att förhindra att Makedonien och Montenegro blir fullvärdiga medlemar i den europeiska gemenskapen av demokratier, rättstater och markandsekonomier.


Montenegros primärminister Dusko Markovic
( 2: person från höger) tillsammans med Natos
generalsekreterare Jens Stoltenberg
(3 person från höger), i Washington, den 5 juni
2017, när Montenegro lämnade in sin ansökan om
medlemskap i Nato. 

I sin artikel nämner Holmström flera exempel på hur dessa länders närmande till EU och Nato har fram kallat olika ryska motåtgärder alltifrån attentatförsök och kraveller, till inblandning i olika kriminella organisationers aktiviteter och att ge aktivet stöd till olika extrema nationalistiska krafter.

Ryssland håller sin sista allierade Serbien i ett hårt grepp. På olika sätt försöker Moskva i det längsta förhindra att Serbien ska bli ett Montenegro, Montenegro ska förhindras att bli ett Makedonien och Makedonien ska inte bli ett Kroatien och Kroatien ska förhindras att bli ett Slovenien. 

Kreml försöker också på olika sätt att rulla utvecklingen tillbaka med hjälp av interna- och externa krafter. Det är i detta sammahang man ska förstå det stöd som Moskva ger till olika högerpopulister och nationalister runt om i Europa. Även Sverige påverkas av den ryska strävan av att försvaga Västeuropa. Rysk proganda bl.a. genom olika trollfabriker och sverigedemokrater som agerar emot svenskt medlemskap i Nato. Men också genom att stödja separatism (t.ex. bosnienserber och ryska nationalister i Ukraina). Sverige påverkas också direkt av Moskvas krig mot väst t.ex. genom försök av försvaga EU och sprida opinion mot en svensk upprustning.




Greklands- och Makedoniens
premiärministrar Alexis Tsipras (till höger)
och Zoran Zaev (till vänster)
vid undertecknandet,
den 17 juli 2018, av den
överenskommelse om att Makedonien
ska byta namn till Nordmakedonien
och att Grekland ska lyfta sitt veto om 
makedoniskt medlemskap i Nato och i EU.
Denna överenskommelse ska bli föremål
för ett slutgiltigt beslut genom en
folkomröstning i Makedonien. 

Situation är likartad när det gäller Vitryssland och Ukraina. Det finns flera skäl för denna ryska imperialism. En orsak är att Kreml efter Sovjet kommunismens kolaps och Berlinmurens fall aldrig riktigt accepterade den multinationella världsordning som givit Västeuropa fred och välstånd sedan Andra världskrigets slut. 


Berlinmurens fall 1989

En världsordning som starkt betonar internationellt samarbete byggd på demokratiska värderingar, marknadsekonomi och Folkrätt manifesterat genom FN-stadgan, Europarådet och EU. En världsordning där överenskommelser förhandlas fram på internationell nivå, inom ramen för rättsordning som ger stora- som små nationer utrymme och inflytande. Ryssland önskar i stället en tillbaka gång till en förkrigsordning med några få stormakter som tillåts dominera Europa och som delar upp kontinenten mellan sig i olika intressesfärer. Märkligt nog delar Donald Trump tillsammans med höger- och vänsterpopulister och extrem höger i Europa detta synsätt med Vladimir Putin.   


Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna
i Strasbourg.

För Putin och andra planslavister tillhör stora delar av det gamla kommunistiska Östeuropa med Balkan och Baltikum den ryska sfären. En annan orsak är att Ryssland efter kommunismens fall har sökt sin identitet i en planslavisk kultur av det slag som dominerade samhällslivet under Tsartiden. Där språket, religion och kulturen förs fram som absoluta värden. En identitet som anses vara under tryck från Västeuropa. En västerländsk kultur som anses dekadent och fientligt inställd till "sanna" ryska och slaviska värden. Och hotar den slaviska identiteten. 


Visegradländernas (Tjeckien, Ungern, Slovakien och Polens) 
regeringschefer här tillsammans med sin gäst Österrikes 
Sebastian Kutz (tvåa från vänster)

En del av de ideal om en icke liberal "demokrati" (illiberal "demokrati") som finns bland nationalister och populister inom de så kallade Visegrad länderna (Tjeckien, Slovakien, Polen och Ungern) bygger på en likartad kulturell och politiskt avståndstagande från Västeuropa. Regimerna i Ungern och Slovakien har en vision om att Östeuropa, med Visegradländerna i spetsen, skall ha en kulturell- och politisk mix mellan Ryssland- och västra Europa. Att kunna plocka ut det man gillar med demokratin, välstånd och utveckling, men avvisa "opatriotiska" tankar om rättsstatens principer när gäller oberoende domstolar och skydd för t.ex. etiska- religiösa- och sexuella minoriteter. Genom att inte anamma västerländska värderingar fullt ut hoppas man kunna utgöra kulturella brobyggare mellan väst och öst och hålla sin kultur nationellt ren. 

För ryska makthavare finns en uttalad målsättning om att Moskva ska ena och styra över alla rysk talande befolkningar. Att Ryssland kristnandes och fick sin kultur ifrån Kievriket användes både som ursäkt och inspiration för sin strävan att hålla samman Ukraina och Ryssland. 


Vy över staden Narva i östra Estland. Narva
har en stor rysk språklig befolkning. Vilket 
använts ofta i rysk propaganda mot
de baltiska nationernas självständighet.  

Ett skäl är att makthavarna i Kreml med Putin i spetsen är livrädda för lyckade demokratiseringar av slaviska folk och hur detta kan komma att påverka den egna befolkningen i Ryssland. Man är livrädda för att få en Euromajdan på Röda torget. För att överleva som regim måste man lyckas behålla sin legitimitet genom att peka på en fientlig omvärld och att förhindra att den västerländska smittan når Sankt Petersburg och Moskva. Därför har Kreml satt ned foten och satt en gräns för västliga ideal till östliga Ukraina och Vitryssland. 


Putin skriver under dekretet om
annekteringen av Krim i Moskva
den 18 mars 2014. 

I en anda av nationalistisk iver att åter bli en stormakt och en önskan om att förhindra att den demokratiska smittan kan inte fortsatta aktiviteter på Balkan, och aktiviteter i östra Polen eller i Baltikum uteslutas. Det är klart att Ryssland vill trasa sönder Ukraina genom ett långvarigt krig på låg nivå och att en demokratisk revolution i Vitryssland direkt skulle mötas av en stor skalig militär invasion.


Euromajdan i Kiev den 1 december 2013.

Att Donald Trump, populister och nationalister till vänster och till höger vill tjäna denna politik och dessa syften måste uppmärksammans. I Sverige ställer Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, tillsammans med delar av Miljöpartiet upp på denna världssyn och är bredda att stödja dessa politiska ideal. I valrörelsen måste detta blir föremål för debatt analys. Putinanerna har allt för länge i det tysta tillåtits vara quslingar åt Putin och Kreml.


Viktor Urban, premiärminister i
Ungern. En välkänd förespråkare
för en illiberal "demokrati".

Etiketter:
Balkan, Baltikum, Europa, EU, Nato, Jens Stoltenberg,  Internationell rätt, Folkrätt, Internationell rättsordning, Donald Trump, Vladimir Putin, Serbien, Makedonien, Montenegro, Kroatien, Polen, Vitryssland, Ukraina, Visengradsländerna, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Grekland, Alexis Tsipras, FN, Europarådet, Sant Peterburg, Moskva, Populism, Vänster populism, Höger populism, Nationalism, Planslavism, Dusko Markovic, Euromajdan, Slovenien, Viktor Urban,
        

Populism är ett julaftonsteromen som hotar demokratin

Stefan Hedlund har i en artikel på sajten: Det goda Samhället skrivit en artikel, med rubrik: "Mästerpopulisten i Centerpartiet" där han kritiserar politisk populismen i allmänhet och särskilt den populism som han anser att (C) och Annie Lööf representerar. Exemplifierad när det gäller regeringsfrågan och den så kallade Gymnasielagen, den olyckliga låtsas amnesti som partiet gav sitt stöd till.

Du kan läsa Hedlunds artikel här

Professor Stefan Hedlund.

Hedlund har rätt populismen hotar demokratin och är oetisk. All populism måste bestämt avvisas den etno-nationalistiska från höger, den individualistiska från mitten och social-kollektivistiska från vänster. Hedlunds kritik mot (C) och Annie Lööf är rätt i sak och tyvärr fog för sig. Är det någonting som svensk- och europeisk politik just nu behöver mer än någonsin sedan Andra världskrigets slut så är det anti-populism av det slag som Winston Churchill visade 1940 efter Frankrikes fall eller vad EU:s fäder: Alcide de Gasperi, Konrad Adenauer, Robert Schuman, Jean Monnet, Paul-Henri Spaak visade under 1950-talet. Och det engagemang för sanning och rätt som Vaclav Havels och Lech Walesas demokratirevolutioner visade upp under 1980-talet.


Winston Chruchill på Downing
Street 1943.

På denna blogg kommenterade jag nyligen Gymnasielagen och Afghanamnestin ur ett renodlat juridiskt perspektiv när det gäller hur den påverkar Schengen samarbetet om fri rörlighet inom EU.

Mitt inlägg om Schengen, Gymnasielagen och Afghanamnestin

Hedlund kommenterar, likt mig, att det är mycket märkligt att Annie Lööf som har en juristexamen från Lund inte tycks kunna känna till den europeiska lagstiftning som regelerar medborgarskap och flyktingstatus.

Vad jag särskilt gillar i Hedlunds artikel är hans konkreta angrepp på populismens kärna om att det inte existerar några gränser för resurser och att detta inte innebär målkonflikter mellan olika goda ting eller mellan olika grupper. Med analytisk- och pedagogisk skärpa tar Hedlund upp detta genom att berätta den så kallade ”julaftonsteoremet”. 

Om detta skriver Hedlund:

"Politikern Henrik Åkerman myntade en gång ett särskilt begrepp för att karakterisera oviljan att inse betydelsen av att resurser alltid är begränsade. Det kallades ”julaftonsteoremet” och definierades så, att i valet mellan bättre sjukvård och en ytterligare semesterresa till Mallorca, väljer svenskarna bådadera. Det må ha varit roligt den gången. När det nu har upphöjts till ledstjärna för svensk migrationspolitik kan man hålla sig för skratt."


Annie Lööf (C), partiordförande.

Riktigt partipolitisk och med udden riktad mot (C) blir Hedlund när han kommenterar de motstridiga och ologiska besked som Annie Lööf har givit i regeringsfrågan. Om detta skriver Hedlund:

"Direkt parodiskt blir det när hon uttalar sig i frågan om regeringsbildning efter höstens riksdagsval. I ena andetaget säger hon sig vara redo att äta sin högra sko, hellre än att sätta sig i regering tillsammans med Stefan Löfven. (Ett betydande antal högerskor lär efter detta uttalande ha sänts från väljare till partikansliet.) I det andra tar hon minst lika kraftfullt avstånd från att sitta i en alliansregering som tar stöd av Sverigedemokraterna.

Då ingen vettig människa längre kan tro att något av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan att just ta stöd av SD tvingas Lööf förklara sitt ställningstagande med fullständigt sanslösa krumbukter.

Hennes lösning på regeringsfrågan är att Alliansen bildar en regering som ges passivt stöd av Stefan Löfven. Om inte frågan om möjligheter att faktiskt kunna bilda en fungerande regering hade varit så allvarlig hade man kunnat avfärda detta som direkt löjeväckande."

Exempel på populism från vänster:
Occupy Wallstreet rörelsen i USA.

Foto ovan:
Ett exempel på högerpopulism.
Foto från ett valmöte med Lega Nord i Venedig.

Om skribenten:
Stefan Hedlund är Fil. dr. i Nationalekonomi och professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet. Hedlunds forskning och författarskap om Rysslands strategi för att stoppa demokratisering i Ukraina och i Vitryssland har uppmärksammats också internationellt.


Etiketter:
Populism, Antipopulism, Svenska politik, Regeringsfrågan, (C), (SD), Gymnasielagen, Afghanamnestin, Schengen, Stefan Hedlund, Julaftonsteoremet, Det Goda Samhället, EU, Winston Churchill,