Ge Norden och regionerna en chans!

Gunnar Wetterberg, universitetslärare i Lund och f.d. utredningschef på SACO, har skrivit en intressant artikel där han konstaterar att de nordiska länderna är varandras mest försummande källa till tillväxt och social utveckling.

Wetterbergs artikel

Wetterberg har också rätt i sin förundran om varför gräns- och handelshinder i form av skatteregler, arbetsrättslagar och annat inte tas bort. Och i sin förvåning över varför inte ett gemensamt regelverk införs för nordiska medborgare och lever och arbetar i ett av sina grannländer. Bortfall för nationella i skattekistor i form av minskad inkomstskatt, moms och annat skulle bli ganska ringa, totalt sätt, men skulle skapa en kraftig injektion för politik, kultur och arbetsmarkand i hela Norden. I allt detta har Wetterberg rätt och för fram ett viktig budskap.

Öresundståg i danska Örestad
på väg till och ifrån Öresundsbron.

Om man som jag är bosatt i Öresund, som är en gemensam gränsregion för både Sverige och Danmark, märks ett tydligt behov av nytänk. Många politiker och andra makthavare Stockholm har aldrig riktigt förstått hur integrerad Skåne har blivit med Danmark. Flera tusentals skåningar arbetar eller studerar i Köpenhamn och på andra håll på Själland, samtidigt som flera tusen danskar bor i Malmö eller på andra håll i Skåne. Eller enklare uttryckt: Köpenhamn är en viktig arbetarmarkand för skåningar och Skåne har blivit en viktig bostadsmarknad för köpenhamnare.

Samtidigt som det finns andra makthavare i Stockholm inom politik och byråkrati som har förstått vad som är på gång och som upplever denna utveckling som ett hot för sin egen makt och för den svenska traditionen maktkoncentration till Mäldardalen.

Det är just denna dubbelhet av bristande kunskap och oro som förklarar den okänslighet och ovilja till dialog som låg bakom varför regering och riksdag körde över Skåne när det gällde pass- och id-kontrollerna mellan Sverige och Danmark.

Nordiska Rådets symbol. 
Organisationen har sitt huvudkontor
i Köpenhamn.

Det är inte bara Öresundsregionen som drabbas av ovilja till regional anpassning, eller till decentralisering av makt och politik, och som har en likartade förutsättningar som Skåne har. I norra Sverige är gränslandet utmed Torne älv till Finland ett exempel, Bohuslän och Värmland utmed gränsen till norska Sarpsborg, Oslo och Hamar i södra Norge är ett annat exempel.

Allt detta visar på ett ökat behov av regionalisering och decentralisering av den politiska makten i Sverige. Låt Norrbotten och Tornedalen finna sin egna vägar för en ökad integration med Österbotten och finska Lappland, liksom ge Jämtland och Dalarna samma chans att utforma sina relationer med Tröndelag och Trondheim i mellersta Norge. Men då måste Skåne och andra regioner få möjligheter att utveckla sin egen arbetsmarkand, kultur och möjligheter att påverka sin sociala utveckling.

Att göra detta möjligt är en viktig uppgift för statsmakten. Men då måste staten släppa sin tankefigur om att centrala organ alltid vet bäst och att det som kan vara bra för Norrbotten automatiskt måste vara bra för Skåne eller tvärt om.

Svinesundsbron i Bohuslän
mellan Sverige och Norge.

Etiketter:

Skåne, Skåneland, Öresund, Regionalism, Norden, Nordiska Rådet, Gunnar Wetterberg, Saco, Lunds Universitet, Nordiska rådet, Jämtland, Norrbotten, Tornedalen, Dalarna, Bohuslän, Värmland, Stockholm, Mälardalen, Arbetsmarkand, Decentralism, Bostadsmarknad, Bostäder, Miljö, Miljöpolitik, Miljöskydd, Integration, Gränsregion, Gränsregioner, Regionalism, Nordiskt sammarbete, Österbotten, Finska Lappland, Kultur, Oslo, Hamar, Sarpsborg, Norge, Danmark, Sverige, Nordism, Tröndelag, Trondheim, Svinesund, Svinesundsbron 

M:s och KD:s förvirring

Lotta Gröning är en klok fritänkare inom (S)-familjen. Tidvis tycks Gröning skymta ljuset. Som denna gång där hon på ett intressant och insiktsfullt sätt analyserar Anna Kinberg Batras (AKB) avgång och det aktuella läget inom (M) och för övriga partier.

Utifrån hennes artikel framför jag i detta blogginlägg ett resonemang om de skillnader och likheter som finns i moderaternas akuta kris såväl som i det allvarliga läge som kristdemokraterna befinner sig i. Båda dessa partier tappar väljare både till höger och vänster. Ett annat problem är att alltfler väljare tycks uppfatta att dessa partier saknar relevans i ett samhällsklimat som genomgår en snabb förändring.   

Lotta Grönings artikel





Lotta Gröning (S).

I sin artikel nämner Gröning att hon har fått uppgifter om att vänstermoderater (som AKB och Reinfeldt tillhör) planerar ett nytt liberalt parti. Också jag har hört att denna partibildning är på gång.

Krisen inom (M) är mycket allvarligare än AKB:s misslyckanden som partiledare. Sedan i början av 1970-talet har det funnits en politisk motsättning mellan konservativa, allmänborgerliga och liberaler inom (M). En del av kritiken emot AKB inom partiet och bland (M)-väljare är ideologisk.

Anders Björck (M)
försvarsminister 1991-1994,
ledamot av riksdagen 1969-2002.

Under flera årtionden har partiets ledning dominerats av liberala moderater. En utveckling som fördjupades under Reinfeldts tid. "Gammelmoderna", en höger- grupp inom partiet, med kända namn som Finn Bengtsson (riksdagsledamot), Anders Björck (f.d. försvarsminister) och Gunnar Hökmark (EU- parlamentariker), accepterade aldrig konceptet Nya Moderaterna. Det gjorde inte heller konservativa idé debattörer som t.ex. Claes G. Ryn och Hans Zetterberg, som gav uttryck för ett ideologiskt motstånd mot partiets ny-liberalism. 

Men dessa delar av partiet rättade in sig i partifållan och knöt näven i fickan så länge det gick bra för (M). Men nu passar man på att ta revansch.



Ett annat försök att skapa en Tulipanaros.

Personligen har jag aldrig förstått tanken på att "Liberalkonservatism " kan utgöra (M):s officiella ideologi. Denna Hitta på ideologi förutsätter, likt en Tulipanaros, att en syntes skapas mellan två väldigt olika fenomen. 

Denna (M)-utopi upplevs mindre realistisk nu i rådande politiska klimat med fokusering kring några politiska områden som bildar tydliga och djupa konflikt ytor mellan dessa ideologier t.ex. kultur, etik och identitet. 

En konflikt mellan flera viktiga mentala referenspunkter för hur Sveriges framtid ska utformas: modernitet eller tradition, nation eller omvärld, kollektivism eller individualism, utveckling eller stagnation, centralisering eller decentralisering, stad eller landsbygd, kultur eller tradition etc. 




Fredrik Reinfeldt, (M), 
partiordförande 2003-2015.


Under en längre epok från Gösta Bohmans 70-tal fram till Fredrik Reinfeldts partiledarskap var det helt andra politikområden som fångade väljare och mediernas uppmärksamhet. (M) gynnades av att borgerliga väljare upplevde att (M) stod på deras sida och gav stöd för en nödvändig modernisering av det svenska samhället. (M) vann stöd genom sin ledarroll i kampen mot (S) maktarrogans och deras oflexibla förmyndarstat. En strid där andra borgerliga partier tidvis svek borgerlighetens sak.

Partiets kompromisslöshet mot (S) gav (M) framgång som till stor del  grundades med hjälp av andras misstag, än på egen klarsyn. Valfrihet, lägre skattetryck och en internationalisering av Sverige blev självklara begrepp. Och detta gav resultat och resulterade bland annat i EU-medlemskap, sänkta marginalskatter och ökat inslag av alternativ inom olika välfärdstjänster. Allt detta var bra för Sverige. Men nu då?




Gösta Bohman (M),
(t.v.) partiledare 1971-1980.


Dagens Sverige är annat mentalt och socialt landskap. En förändring som ställer krav på andra prioriteringar och svar. Dagens Sverige har utvecklats till ett samhälle som kännetecknas av globalisering med nedlagda fabriker, avflyttning från bruksorter och glesbygd, ökad migration, fördjupade spänningar mellan socialgrupper och olika landsdelar och ett växande utanförskap i allt mer nedslitna förorter. 

En annan viktig förändring som blir alltmer uppenbart att i en globaliserad värld är nationalstaten, i många fall, inte är en effektiv nivå för beslutsfattande. En rad frågor är gränsöverskridande och måste därför lösas utanför dess ramar t.ex. när det gäller migration, övergripande miljöpolitik eller att bekämpa internationell terrorism. För andra frågor är statsmakten i nationerna för långt borta och saknar förankring i den verklighet som den ska administrera, t.ex när det gäller arbetsmarknad, utbildning och kultur. 




Parlamentet för Förbundslandet
(delstaten), Schleswig-Holstein,
Kiel. Tysklands nordligaste.
Med en dansk, frisisk och plattysk
minoritet, som är representeras
i parlamentet genom ett eget parti (SSW).
Ett föredöme för (KD)?

(M) och (KD) har inte lyckats att finna sin roll i detta nya landskap. Ett misslyckade som har öppnat upp för (SD). Inte endast (M) och (KD) känner sig rådvilla. Svensk politik kännetecknas just nu av partier som har dålig självkänsla och tycks ha svårt att finna sin väg i en ny verklighet. 

(L) och (C):s märkliga agerande när det gäller misstroende förklaringar är tydliga exempel på politisk otydlighet som bl.a. bottnar i en rädsla för att ta konflikter med regeringen. 

Mittenpartierna tycks sakna både mod och vilja att utmana (S) dominerande ställning i svensk politik. Det blir också tydligt att dessa två partier, likt Fredrik Reinfeldt, är öppna för att samarbeta med (S) i någon form. Till detta kommer dessutom dessa partiers påtagliga beröringsskräck för (SD).

När medborgarna kräver svar levererar partierna otydlighet och relativism. Men inte (V) och (SD) som belönas för sitt mod att tydligt förankra sin politik utifrån ideologiska värderingar och för att dessa partier tydligt tar strid för dessa uppfattningar. Denna framgång är lätt att förstå men skapar, så länge andra partier inte följer efter, en rad oönskande konsekvenser för svensk politik.

 


Jimmie Åkesson (SD)
partiordförande sedan 2005

Konservatism är till sin "natur" en ideologi som förespråkar en rad traditionella värderingar som t.ex. samhällets behov av nationell gemenskap och av historisk medvetenhet, förespråkar stolthet över ens rötter i hembygd, i släktskap, i familj etc. Konservatismen är med sin negativa syn på människans frihet kollektivistisk och är antimaterialistisk där tillhörighet och tradition förespråkas som övergripande ideal för samhället. 





Edmund Burke, konservativ
författare och politiker,
vars samhällssyn och kritik av
franska revolutionen var en förebild
för (M) fram till slutet av 1960-talet.

Konservatismens syn på människa och samhälle ska enligt (M):s officiella parti-utopi pressas samman och utgöra en syntes med en politisk tradition av annan art, den liberala, som betonar individualism, materialism och som har en kulturradikal agenda.

Det är tydligt att dessa och flera andra anomalier mellan dessa två ideologier, förstår man inte, har man ingen kunskap om, eller så försöker man dölja dessa skillnader. Denna "strutsmentalitet" är farlig för medborgarnas tilltro till partierna och demokratin. Valforskare är tämligen överens om att röstbeteende styrs av de skillnader som väljarna uppfattar mellan partier, inte av de likheter man tycker sig se.
 
I centrum för liberalens engagemang står individen och ekonomin, för den konservative nationen och traditionen, för kristdemokraten koncentreras intresset kring enskilda medborgares aktiviteter i samhällets små, nära, ursprungliga och opolitiska gemenskaper som familj, grannskap, byalag och församling.




John Stuart Mill,
nationalekonom och filosof.
Liberalismens främsta ideolog.

Men dessa ideologiska olikheter försvinner inte för att man vill ha det så eller för att det skulle vara bekvämt att det blev så. Dessa tre ideologier har skilda uppfattningar om stat och dess roll i samhället och om hur relationen mellan stat och medborgarna ska utformas. Dessa skillnader skapar motsättningar som man måste vara väl medveten om.

Liberalism är (likt kristdemokratin) internationalistisk och anti-statlig. Liberalism är, till skillnad mot både kristdemokrati och konservatism, misstänksam eller direkt fientligt inställd mot traditionella företeelser i samhället som släkt, kyrka, hembygd etc. eftersom dessa aktörer anses begränsa individens frihet.

Liberaler uppfattar dessutom att staten direkt påtvingar medborgarna värderingar som ofta inte är bra för enskilda eller för samhället i stort. 



Familj och släkt är två av samhällets
opolitiska- och ursprungliga gemenskaper.
Centrala begrepp i kristdemokraters samhällssyn.
Anses som positiva fenomen för konservativa.
Ointressanta- och negativa begrepp 
för liberaler och socialister. 

Andra skillnader är att liberalism innebär en optimistisk syn på människans natur som utgår från en uppfattning om att människan till sitt väsen är en autonom varelse som i drivs av sitt eget intresse. Men att detta inte behöver resultera i en egoism som bedrivs på andra bekostnad. Eget intresset, är för liberalen, en kraft som rätt utnyttjad ger kraft för utveckling och framsteg. 

Enligt detta synsätt blir verken stat eller samhälle av central betydelse för individens liv. Medan kristdemokratin för fram etiska dygder och nära relationer som betydelsefulla för ett gott samhälle och för ett bra liv. I detta ligger också att Kristdemokratin avvisar liberalismens syn på att människan enbart är en individ. Människan är för kristdemokratin en samhällsvarelse som är beroende av sina relationer med andra människor och av samhället i stort.

I detta sammanhang intar kristdemokratin en position mellan konservatism och liberalism. Människan anses ha en social natur, vara ett socialt djur, som inte kan existera utanför samhället och som behöver olika gemenskaper för att utveckla sin personlighet. Men betonar samtidigt att staten bara är en av samhällets aktörer och man inte kan sätta likhetstecken tecken mellan dem.

Kristdemokrater anser att staten finns till för människans skull och inte tvärtom, som i de totalitära ideologierna: fascism, nazism och marxism. Tankar om statens företräde framför medborgare och samhällets övriga delar förs fram även i klassisk konservatism, men förekommer där i en mindre auktoritär form.

I kristdemokratisk samhällsfilosofi är människan ett subjekt som skall ha frihet. Och ställas till svars för hur friheten används. Ansvarighet är ett centralt begrepp. Utifrån en kristen inspirerad humanism utgör varje människa, för kristdemokrater, ett övergripande mål för både samhälle och stat.

Robert Schuman, kristdemokrat
fransk statsman, född i Luxemburg.
Aktiv i motståndsrörelsen, fängslad av Gestapo.
Initiativtagare till EU och grundare av Nato. 
EU Parlamentets första talman.
En historisk förebild för (KD)?

Dessutom drivs liberalismen, till skillnad emot konservatism, av idealism och optimistisk tilltro på utveckling och förändring. Medan konservatism intar en skeptisk hållning där eftertänksamhet och försiktighet framhålls som viktiga samhällsdygder.

I kristdemokratisk filosofi finns också inslag av anti utopism. Där människans Ofullkomlighet anses vara en viktig utgångspunkt för analys av politik och samhälle. Detta innebär misstro och motstånd mot alla försök att skapa världsliga paradis och att samtliga anspråk på maktmonopol avvisas. Filosofiska dygder, som t.ex. lojalitet, mod, sympati, anspråkslöshet, offervilja, anses viktiga för ett samhälle i balans och för bevara humanistiska värden som t.ex. medmänsklighet och rättvisa.



(KD):s nya logga.

Likt (KD) har (M) förlorat mycket på (SD:s) framväxt. Moderaternas kris har dessutom förvärras av ett tapp av liberala M-väljare till (C). Ovan på detta har (M) haft en partiledare, i AKB, som aldrig fick en bred förankring inom partiet, på grund av det sätt som kretsen kring Reinfeldt såg till att hon kom till makten på. AKB:s djupa förankring i Reinfeldterans politik gjorde att hon automatiskt mötes med misstro av många inom partiet. 

Detta har visat sig vara en betydligt större belastning för henne än vad många inom centrala partiorgan har uppfattat det som. AKB var körd redan från början och hade igen chans att lyckas som partiledare.

Annie Lööf (C),
partiordförande sedan 2011.

I både (M:s) och (KD:s) kriser finns ett gemensamt drag. Genom att försöka att bli vän med alla så blir man inte riktigt vän med någon. (M) måste välja att vara ett liberalt parti eller vara ett konservativt parti. På kort sikt skulle detta göra att fler lämnar skeppet och kastar in handduken, men detta är ett pris som moderaterna måste vara beredd att betala för att skapa en tydlighet inåt såväl som utåt. 

Dessutom kommer (M) under alla omständigheter göra ett dåligt val. Att försöka rädda det som räddas kan, istället för att ägna tid och kraft att gå till botten med sina grundläggande problem t.ex. en oklar ideologisk kurs och sin tradition av en värde neutral syn på politik där teknik och taktik i alltför hög grad sätts över frågor om rätt eller fel. 

Andra missgrepp som (M) behöver rätta till är partiets väldigt tydliga fixering av Stockholm och Mäldardals regionen som norm för övriga Sverige. En uppgörelse måste också till ang. sin parti tradition med tydlig dominans av ekonomisk materialism som tillåts överskugga andra perspektiv på samhället, t.ex. sociala, kulturella, filosofiska, historiska, regionala eller religiösa.





Ebba Busch-Thor (KD) 
partiordförande sedan 2015.  

Väljer (M) den konservativa vägen måste man åter anknyta till den tradition som fanns i partiet fram till Gösta Bohmans dagar. Denna kursändring skulle bl.a. innebära en medveten strategi för att ta upp kampen för att få över traditionella småborgerliga väljare från (SD) och medvetet släppa storstads liberaler och akademiska radikaler till (C) och (L) eller till ett nytt vänster-borgerligt parti.




Ulf Kristersson (M)
ny partiordförande
och (M):s frälsare?

Detta finns i Danmark där social-liberala Radikale Venstre utgör ett alternativ för väljare som efterfrågar ett alternativ mellan (S) och traditionell borgerlighet t.ex. högerliberala Venstre och Konservative Folkeparti. Senterpartiet i Norge har en liknade roll, men utifrån andra ideologiska utgångspunkter. Kanske skulle ett nytt Birgitta Ohlsson parti, Radikalerna, kunna lyckas inta denna roll i svensk politik. Men möjligheter för ett vänstermoderat parti tror jag är ringa. (L) och (C) har redan mutat in denna position i svensk politik. 

I en nödvändig ideologisk uppgörelse med (M):s politiska utveckling under de senaste årtiondena måste partiets nuvarande beroende och väldigt täta samverkan med storföretag och näringslivs olika organisationer minska och ersättas med utbyggda förbindelser med olika ideella organisationer och opolitiska aktörer som t.ex. byalag och kulturföreningar. Kontakter behöver även utvecklas med andra intressen i samhället t.ex. etniska minoriteter, kyrkor och samfund, folkhögskolor, humanitära organisationer, kooperativ och fackföreningar. 

Otto von Bismarck, konservativ
rikskansler vars "Kulturkamp" för
stärkt statsmakt kritiserades av
liberaler och kristdemokrater.
En förebild för (SD)?

I (KD:)s fall måste en uppgörelse till mellan dem som ser detta parti som ett kristdemokratisk idéparti och som medvetet anknyter till en europeisk politisk tradition med partier som tyska CDU, irländska Finne Geal, österrikiska ÖVP, CDA i Nederländerna och CSV i Luxemburg.

En utveckling som kretsen runt Alf Svensson tog initiativ till men som aldrig kom att slutföras eller brett förankras inom partiet. Men allmänborgerliga väljare upptäckte denna förändring och gillade vad man fick se under avslutande del av Alf Svenssons långa partiledarskap. Att denna politiska inriktning delvis har övergivits sedan hans avgång utgör en viktig delförklaring till varför stödet för (KD) i väljarkåren kontinuerligt har minskat sedan dess. 

På andra sidan i denna interna konflikt finns de kristdemokrater som i första hand ser (KD) som ett intresseparti för fri och lågkyrklighet. En annan viktig fråga i denna konflikt är motsättning om (KD) ska söka legitimitet utifrån ideologiska motiv eller utifrån ett specifikt religiöst eller ett samfundsanknutet perspektiv. Så länge denna motsättning finns kvar inom partiet och inte hanteras blir det svårt för (KD) att utforma en politik som är ideologiskt tydlig när det gäller centrala politiska begrepp som samhälle, ekonomi, vetenskap och kultur.




Alf Svensson, partiordförande 
för (KDS/KD) 1973-2004.


De problem som finns med detta inom (KD) förklarar att man kan finna politiska uppfattningar, från medlemmar och förtroendevalda, som spretar över stora delar av ett politiskt spektra, från (MP) till (SD).

På det personliga planet, liksom i alla organisationer, kostar medvetna och tydliga val på och kan vara arbetsamma, vilket gäller för både (M) och (KD). Men medvetna val och prioriteringar öppnar upp möjligheter på sikt. Det är ofta rädsla som hindrar oss ifrån att förverkliga vår potential. T.ex. är det vår rädsla för att bli avvisade som hindrar oss män ifrån att bjuda upp en vacker kvinna, förhindrar kvinnor från att föreslå män en dejt, eller gör att vi stannar kvar längre än vad vi verkligen​ vill på en fest, som tråkar ut oss, för att slippa att bli föremål negativa kommentarer efter att vi har gått hem. Det är samma slags rädsla som hindrar utveckling av organisationer som företag och partier.




En privat fest i USA.

(M) och (KD) är två partier i kris som måste våga göra vissa väljare och delar av sina medlemskår besvikna för att på sikt få nya vänner och behålla gamla. Men för att bejaka en sådan process krävs för det första en stor portion mod och ett klimat där långsiktighet och självkritik betonas. Med detta räcker inte.

Mer måste till för att få bort det som byggts upp genom rädsla, bekvämlighet och okunskap. En viktig förutsättning för att lyckas övervinna ett sviktande mod är ideologisk klarhet om centrala politiska begrepp som människa, samhälle och stat. Och att resultatet av denna analys förs fram internt såväl som externt. Sedan måste resultatet av denna intellektuella process realiseras genom att idéhistorisk kompetens kontinuerligt förs ut till partiernas medlemmar, personal och förtroendevalda genom utbildning och återkommande kompetensutveckling.




(M):s nuvarande partilogga.


För det tredje krävs att man lyckas erövra egna politiska övertygelser som går på djupet ang. rätt och fel. Övertygelser som man dessutom är bredd att politisk strid för även när det kostar på och när framgången tycks oviss.

För (M) innebär detta att inte bara att "döda" Nya Moderaterna utan också att ompröva partiets ideologiska kurs sedan 1970-talet.

För (KD) gäller att avsluta sin process med att bryta upp från KDS-arvet och våga ta strid i några viktiga samhällsfrågor som inte kommer att gillas av partiets traditionalister, inom den så kallade Pingstvänstern.



 EU-domstolens domarkåpor.

Exempel på sådana frågor som (KD) måste våga ta tag i är en positiv syn på en fördjupad europeisk integration med svenskt medlemskap i EU:s bankunion och att införa Euro som valuta. En decentralisering av politik och samhälle genom regionalisering och federalism och ta strid med (S) för medlemskap i Nato.

I en traditionell kristdemokratisk samhällssyn är frågor om rättsfilosofi viktiga. Detta kan bl.a. innebära att demokratisera svensk lagstiftning utifrån ett naturrättsligt ideal, t.ex. genom att införa författningsdomstol och att regionalt självstyre skrivs in vår grundlag.

I en strävan efter delning av makt och beslut enligt principen om Subsidiaritet, som innebär att politiskt makt fördelas från en princip om lägsta möjliga effektiva nivå och att en högre nivå har en skyldighet att hjälpa lägre nivåer. Men också att bevisbördan ligger på den högre nivån om var makt och ansvar ska finnas i olika samhällsfrågor som t.ex. skola, utbildning och kultur. Detta skulle innebära bland annat att ett regionalt självstyre införs. 

Denna princip innebär också att den svenska staten måste föra en mer medveten minoritetspolitik med ett ökat skydd för inhemska minoriteters kultur, språk och traditioner. Subsidiaritet ger (KD) en skyldighet att ta strid för att inhemska minoriteters språk och kultur ska få officiell rättsstatus som skyddsvärda objekt i samhället och att ideella organisationer garanteras suveränitet från stat och kommun.

Angela Markel (CDU)
kristdemokrat, förbundskansler
sedan 2004.
En nutida förebild för (KD)?

Bild överst: Anna-Kinberg Batra (M)
partiledare 2014-2017. 

Etiketter:
Liberal-Konservatism, Kristdemokrati, Moderaterna, Kristdemokraterna, Moderater, Kristdemokrater, Ebba Busch Thor, Anna Kindberg Batra, Lotta Gröning, Fredrik Reinfeldt, Gösta Bohman, Sverige Demokraterna, Liberalerna, Centerpartiet, (M), (KD), (L), (C), Konservatism, Liberalism, kristdemokrati, Svensk politik, Politiska ideologier, Partier, Eva Ohlsson, Radikaler, Gammelmoderater, Angela Merkel, CDU, ÖVP, CDA, CSV, Finne Geal,  EU-domstolen, EU, Anders Björck,, Gunnar Hökmark, Claes G. Ryn, Hans Zetterberg, Senterpartiet, Danmark, Norge, Radiakel Venstre, Konservative Folkeparti, Venstre, Luxemburg, Tulipanaros, Rättsfilosofi, Edmund Burke, John Sturat Mill, Robert Schuman, Otto von Bismarck, Annie Lööf,