Einárs avrättning är är en attack mot samhället

 

Den berömda rappartisten som var känd under sitt artistnamn Einár (Nils Einar Grönberg) blev i går mördad. Att en ung rappare blir avrättad genom flera skott från nära håll innan han ens hunnit fylla 20 år. Är tyvärr inget att förvånas över. Detta gängmord var årets 39 skjutning med dödlig utgång. Och vi kan förvänta oss att fler lär följa innan året är slut. Det finns en allvarlig risk att vi snart slutar att bry oss. Eller ens lyfter på våra ögonbryn. Men vi får inte bli tillvända av att personer avrättas med hjälp av kontraktmördare på öppen gata. Einár har tidigare blivit utsatt för brott från Gangsterrappare och andra yrkeskriminella. En kort tid innan han blev skjuten tog hovrätten ett beslut, efter önskemål från åklagarsidan, att han skulle vittna i en pågående rättegång mot de kända rapparna Yasin Mahamoud och Havel Khali. Dessa två artister står åtalande för flera allvarliga brott som de skall ha begått som medlemmar av det ökända kriminella Vårbynätverket. Bland annat den kidnappning och det rån som de genomförde mot Einár. Har skrivit om detta i ett tidigare inlägg på denna blogg.

Detta inlägg kan du läsa här

Yasin Mahamoud.

Eftersom Einár inte dök upp i rättegången när målet togs upp i tingsrätten så skulle han nu hämtas av polis. Einár som var en del av den så kallade Gangsterrappen, d v s en musik som skildrar brottslighet, droger och utanförskap i socialt nedslitna förorter av artister som själv är eller har varit brottsaktiva. Einár, som själv är dömd för brott och som nyligen var inblandad i en misshandel på en nattklubb, gav tillskillnad emot flertalet andra Gangsterrappare, ingen förskönad bild av den verklighet som han tog upp i sin musik. Och detta retade upp flera aktiva yrkeskriminella. Och var förmodligen en viktig orsak till att han blev bortförd och förödmjukad av Yasin Mahamoud och Havel Khali. Enligt uppgifter i flera medier, som publicerats efter Einárs död, lär det ha varit allmänt känt en tid att det har funnits ett ”fett" kontrakt på honom. Einár hade sedan en tid tillbaka skyddade personuppgifter. Men naturligtvis borde han ha skyddats mer än så. 

Polis på den plats i Hammarby Sjöstad där Einár mördades.

Detta kontraktsmord visar på flera allvarliga brister i vårt samhälle. Först det självklara. Det är staten som skall ha och som måste med framgång lyckas försvara sitt legala våldsmonopol. Brott och straff skall rättsapparaten ta hand om. Att alternativa rättsordningar har blivit etablerade måste tas på större allvar. Och vi måste vara beredda att ta till med mer hårda och tuffa åtgärder än hitintills. Förutom anonyma vittnen, måste så kallade kronvittnen (personer som vittnar mot andra brottslingar i utbyte mot längre straff) införas. I Sverige måste vi, likt nationer som har tagit upp kampen emot maffia syndikat, införa särskild anti-maffa lagstiftning där medlemskap i en kriminell organisation, av det slag som t.ex. Vårbynätverket representerar, blir brottsligt i sig. Liksom t.ex. MC-gäng av typ Hell Angels. 

Foto från en internationell sammankomst i Helsingfors

med ett annat kriminellt MC-gäng Bandidos.

En sådan lagstiftning finns t.ex. i Italien och på federal nivå i USA. Att likt Danmark införa särskilda Visitations zoner på brottsutsatta platser där personer kan visiteras av polis utan särskild brottsmisstanke. Är nödvändiga åtgärder för att vända utvecklingen i flera utanförskapsområden. Dessa zoner har införts i flera andra nationer efter dansk modell. T.ex. i Frankrike och i Storbritannien. Ett annat verktyg mot brottsnätverk från Danmark som tilltalar mig är deras lagstiftning om att fördubbla strafftid för allvarliga brott som t.ex. mord, dråp och grov misshandel, om detta genomförs av en person som är medlem av ett kriminellt nätverk (vilket har drabbat svenska yrkeskriminella som utfört mord i Danmark). 

En efterspanad boss i den napolitanska maffian 

Camorra grips av federal polis. 

Sedan måste lagstiftning om verksamheter som sker med syfte att underlätta organiserad brottslighet ses över. Ett ökat behov av att kunna avsätta pengar från narkotika handel och annan kriminell aktivitet har lätt till att skapa legala täckverksamheter, d v s legal verksamhet som finansieras med svarta pengar. Denna gråzons kriminalitet växer snabbt i omfattning och ligger nära traditionell kriminalitet i form av t.ex. penningtvätt, illegal uthyrning, falska intyg, häleri och ekonomisk brottslighet. Att illegala verksamheter växer samman med legala sker numera inom flera branscher. Hotell och restaurang, frisörbranschen samt taxi är väl kända i detta sammanhang sedan lång tid tillbaka. Men denna smitta har under senare år spridit sig till flera andra sektorer t.ex. byggsektorn, omsorgerna, t.ex. personlig assistans, fastighetsbranschen, transporter och inom avfallshantering. Förutom att medverka till att finansiera organiserad brottslighet leder denna täckverksamhet till att helt legala verksamheter får en osund konkurrens. Inom verksamheter som bedrivs på entreprenad för offentlig sektor,  t.ex. inom mark och anläggning, är svart finansiering vanligare än vad vi i allmänhet tror.     

Skatteverkets granskning har en viktig

roll i samhällets insatser

 att förebygga brott och att

upptäcka organiserad brottslighet.

Inom skattelagstiftning finns ett tydligt förbud mot att genomföra helt legala affärer som endast har syfte att smita undan skatt eller sociala avgifter. Vi bör införa liknande ramlag inom flera andra områden. En annan viktig åtgärd är att förstärka anmälningsplikt för personal som utför kontroller åt olika myndigheter t.ex. beviljar tillstånd och granskar att olika regelverk följs. I detta sammanhang är det viktigt att påverkan som mutor, hot mot tjänsteman etc. får ett kraftigt ökat straffvärde. Och vi bör, likt Italien och Tyskland, överväga en speciell lagstiftning som gör det möjligt att inte bara förbjuda medlemskap i vissa kriminella organisationer (efter beslut i domstol), utan också att kunna föra rättslig talan mot att försvara den yrkeskriminella miljön och de personer som är aktiva där. Om detta hade varit infört så hade Sveriges Radios hyllning av Yasin Mahamoud och Havel Khali efter att de blev dömda i tingsrätten för att ha fört bort Einár kunnat bli föremål för rättslig prövning (se det inlägg som jag länkar till). 

Ifrån en demonstration emot maffian 

(på den italienska stövelns tå)´Ndrangheta.

Denna maffia från Kalabrien är numera mer 

maktfull än både Comorra och den från 

Sicilien, Cosa Nostra. 

Likt Lars Vilks tragiska död så sätter mordet på Einár fingret på en annan allvarlig brist i vårt rättssystem. Att vi Sverige saknar ett heltäckande vittnesskydd, där personer som lever under hot, som har vittnat mot andra i rättegång eller som har bevittnat allvarliga brott och som förekommer i utredningar mot ledande kriminella, inte bara får en skyddad identitet och ett personskydd utan också legalt helt skall kunna gå under jorden. Flytta utomlands, delvis få ett annat utseende etc. En orsak till Vilks död kan ha varit att han hade blivit igenkänd på den ort där han befann sig och därför mycket snabbt måste flyttas. Sedan är det livvaktsskydd som Einár borde ha haft, dåligt uppbyggt i Sverige och har blivit allt sämre under senare år. Vilks livvakter kom ifrån Länskriminalen i Malmö. Numera är endast kungafamiljen och ledande rikspolitiker som får ta del av Säpos eget personskydd. Naturligtvis är det Säpo som borde ha ansvar för allt personskydd som beviljas på grund av organiserad kriminalitet. 

Foto på en av Säpos livvakter i arbete.

Efter en möjlig borgerlig vinst i nästa val kan en del av alla dessa brister rättas till. Och några små steg har faktiskt den nuvarande vänsterregeringen tagit, något motvilligt och senfärdigt men ändå. Men i vilket fall tror jag att verklig insikt om i vilken grad dessa problem utgör ett generellt systemhot mot vårt demokratiska samhälle ännu saknas hos flertalet medborgare och politiker. Men att hoppas på ökad tillnyktring är en lyx som man alltid kan kosta på sig.  

Ebba Bush (KD) och Ulf Kristersson (M).

Foto överst:

Einár

Länk till denna blogg

Etiketter:  Einár, Nils Einar Grönberg, Yasin Mahamoud, Havel Khali, Gangesterrapp, Rapp, Vårbynätverket, Sveriges Radio, Maffia, Organiserad brottslighet, Täckverksamhet, Skatteverket, Livvaktsskydd, Personskydd, Livvakter, Säpo, Lars Vilks, Hammarby Sjöstad, Avrättning, Kontraktsmord, Mord, Kronvittnen, Anonyma vittnen, Hell Angels, Bandidos, Mc-gäng, Visitationens zoner, Camorra, Anti-maffia lagar, ´Ndrangheta, Costa Nostra, 

Har du verkligen ett värde?

 

Har du verkligen ett värde? Denna existentiella frågeställning fast uttryckt på ett annat sätt tar Elisabeth Sandlund upp en tänkvärd ledare i tidningen Dagen. Hennes artikel är publicerad under rubrik: ”Grov förenkling att bryta ut människovärde med värdighet ”.

Här kan du läsa Sandlunds artikel

En talande illustration över att vi som personer 

är varelser som påverkas och berörs av andra.

Det intressanta med denna fråga är att när vi försöker besvara den då avslöjas mycket om oss själv och av vår syn på andra. Men också att delar av vårt eget själsliv (i en både religiös som i en filosofisk mening) blottläggs. Det blir tydligt hur vi då väljer att definiera på vilken grund vår rätt till liv (som är den mest grundläggande mänskliga rättigheten av alla) vilar. Men också besvarar t.ex. varför vi skall bejaka demokrati och andra mänskliga rättigheter? Detta kan uttrycktas med Personalism som är ett begrepp som används inom filosofi och teologi för att betona är vi är mer än individer (en av arten människa, kor och hästar är likt vi individer, men kan inte vara personer) och att vi är mer en kollektiv varelse (en anonym varelse bland andra). Personalism innebär en övertygelse om att vi i grunden är en relationsvarelse som kommunicerar utifrån vårt inre jag och genom våra relationer med andra formas till den vi är. Likt Sandlund menar jag dessa frågor har en betydligt större betydelse för var en av oss och för hela samhället än vad vi ofta tror. 

En mamma med sitt nyfödda barn.

Sandlund har rätt att detta är i grunden ett avgörande ställningstagande för hela vår civilisation. I vissa sammanhang blir detta extra tydligt som t.ex. inom medicinsk etik. Särskilt när det gäller att värna livet när det skört, ömtåligt, sårbart även när det råkar vara oönskat. Har du tänkt på att vi, tillskillnad emot de flesta andra däggdjur, som nyfödda endast överlever några få minuter utan värme och omvårdnad? Detta faktum har jag fram tills ganska nyligen inte alls reflekterat över. Trots att jag har blivit pappa. Tills jag av en slump fick läsa om detta i en vetenskaplig artikel. En slutsats man kan dra av detta är en insikt om att vi människor är beroende av andra för att bli till och för att få finnas till. Och att vi påverkas av andra. Ett beroende som är både gott men också kan innebära onda ting. Ett existentiellt beroende som sker i en ständig dialog med andra. 

En tydlig bild av Förintelsen.

Skor i Auschwitz.

Sandlund har rätt i sin analys att svar på dess frågor kräver att vi bejakar ett absolut människovärde. Och att detta värde också omfattar alla och i samtliga skeenden av livet. För varför skall vi annars egentligen bejaka mänskliga rättigheter, vägra acceptera dödsstraff eller att agera emot att medmänniskor kränks socialt, sexuellt, kulturellt etc.? På vilken annan grund kan vi annars med full intellektuell hederlighet hävda dessa värden? Eller kan vi utan denna insikt verkligen förstå varför de allra flesta av oss instinktivt upprörs över nazismens förintelse, sovjetkommunens fångläger i Gurlag Arkipelagen eller av De röda khmerernas massmord i Killings Fields etc. Dessa frågor kräver ett svar från var och en av oss.

En minnesskylt från kambodjanska Killing Fields 

med en fasansfull information över De

röda khmerernas massmord.

Vår rädsla för vår egen död och för vår hjälplöshet, även den vi finner hos andra, leder till att vi försöker skjuta dessa frågor ifrån oss. Gömma undan de känslor och tankar som de följer i dess spår. Att Sandlund tar upp denna frågeställning hedrar henne och är värd vår respekt. Om inte annat för hennes mod. I det offentliga Sverige är dessa frågeställningar tabu. Tala om att svära i kyrkan. 

Påve Franciskus I utdelar de sjukas

sakrament. Ett konkret exempel på att existentiellt

möta lidandets och dödens konsekvenser.

En fråga som ibland kommer fram i dessa sammanhang är om detta kräver någon form av religiös eller kristen övertygelse? Nej är mitt svar. MEN det underlättar. Gör det lättare måste jag erkänna. Det är ingen tillfällighet att det är i den judisk-kristna kulturkretsen som demokratin har växt fram och har utvecklats. Vilket märks t.ex. inom olika frivilliga organisationer med inriktning på olika fysiska- och mentala funktionsnedsättningar eller för äldre möter där man möter på personer som har tvingats tänka till och som har tagit ställning i dessa frågor. Personer som ofta har kommit långt på sin resa att finna egna svar. Inte så sällan brukar detta resultera i en insikt om att det är fel att bejaka relativismen i dessa sammanhang. Precis som troende ofta gör.

En flicka som har Downs Syndrom (mongolism)

hur uppfattar vi att detta påverkar 

hennes människovärde?

Att i detta sammanhang ha en övertygelse om att ditt värde i grunden består i att du är en skapad varelse. En avbild av Gud, om du nu väljer att tro på honom, eller av mänsklighetens utveckling genom Evolutionen om du så vill. Detta ger dig en klarsyn. Men också ett mod att möta lidande. Och en ökad motivation om att göra någonting för att minska den nöd du möter hos andra. En nöd som inte behöver vara av ekonomisk eller social. Utan kan vara andlig, mental, kulturell etc. En utsatthet som kan vara lika svår att leva med som social- eller ekonomisk nöd. Och en insikt om att människovärdet gäller oberoende av vilket värde du tillmäts av andra. Även när det gäller inom din egen familj. För att nu inte tala om i byn, inom klanen, på ditt arbete eller i skolan. Men även i samhället i stort. Att vår tids kultur kännetecknas av en inlåsning i det egna jaget kombinerad i en ofta oreflekterad relativism och i en skräck för absoluta värden underlättar inte för etiska och existentiella reflektioner verken när det gäller ditt eget liv eller i hur vi bör bemöta andra. Men vi kommer inte undan dessa frågeställningar. T.ex. när våra föräldrar blir gamla och när de befinner sig i livets slutskede. Vi eller någon anhörig kan plötsligt få en obotlig sjukdom. Då allt ställs på sin spets. Vilka värden vill vi då vägledas av och bli bemötta med?

 

Målningen Angst (ångest) eller Skriet från 1894 

av Edvard Munch.

En illustration av den moderna

människans rotlöshet.

Att redan i förväg ha tänkt till och samtala med sina nära och kära om dessa svåra frågor. Är en välsignelse och underlättar för dig att möta din egen död och att möta dina anhörigas. Att vi i vår kortsynthet har svårt att acceptera att döden är en naturlig, om än oönskad, del av livet. Är ett problem. Vi kan känna starkt att vår gamla mamma eller pappa inte får dö. Ofta ligger en rädsla för vår egen död bakom dessa känslor kombinerat med skuldkänslor. Att inte förlänga plågor och att låta bli att genomföra medicinska behandlingar för obotligt sjuka i onödan har inget med att göra om vi eller andra inte har något värde. Utan tvärt om. Just för att vi har ett värde. Just denna insikt uppskattar jag särskilt i Sandlunds artikel. Att vi under Corona pandemin inte tillät äldre i livets slutskede, under sina sista månader, få umgås med sina nära är en stor skandal. Och är ett tydligt exempel på vilka värden som kan gå förlorade om vi inte vågar möta frågan om vårt människovärde. Vi har rätt till ett värdigt liv men vi också rätt till en värdig död i gemenskap med våra nära och kära. Och detta innebär även en insikt om att jag och du har ett värde även om vi blir dementa eller när vi är orkeslösa? När vi inte längre kan prestera någonting för andra eller för egen del.

En illustration av vård i livets slutskede.

Men varför är inte värdighet tillräckligt? Varför måste vi ta med det där jobbiga människovärdet? Sandlund formulerar det hela suveränt. Hon skriver i avslutningsvis i sin artikel:

”Att i vått och torrt hålla fast vid människovärde innebär inte att begreppet mänsklig värdighet blir meningslöst. Tvärtom, den värdighet vi har rätt till för egen del och som vi måste sträva efter att behandla andra med, är direkt kopplad till, springer fram ur, det oändliga människovärdet. Men en viktig skillnad är att värdigheten, tillskillnad från människovärdet, inte är absolut utan relativt. En god människa behandlar tiggaren utanför livsmedelsbutiken med värdighet, men knappast med samma värdighet som om samma person möter kungen eller stadsministern.” 

En tiggare. 

En syn som tyvärr blir allt vanligare 

 i vårt välfärdssamhälle. 

Foto överst:

Ett foto av en dement kvinna.

Länk till denna blogg

Etiketter: Dagen, Elisabeth Sandlund, Medicinsk etik, Dödshjälp, Död, Döende, Människovärde, Existentiella frågor, Personalism, Värdighet, Gurlag, Sovjet, Röda Khmererna, Killing Fields, Förintelsen, Corona pandemin, Covid-19,         

Religion, islamism o antisemitism i (S)

 

Hur (S) och dess ledning skall hantera en växande antisemitism inom sina led? Är en fråga som under senare tid har blivit alltmer aktuell inom partiet. Det är uppenbart att kretsen kring Stefan Löfven och hans efterträdare Magdalena Andersson känner en växande oro och irritation över utvecklingen inom sitt associerade förbund för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen). Troligen känner även partiledningen en ovilja över hur kvinnoförbundet, studentförbundet och HBTQ-socialdemokrater har utvecklats. Tro och solidaritet har likt förbundet för partiets mer dogmatiska vänster och så kallade Juholtister, Reformisterna, i ett allt högre tonläge, både internt som externt, kritiserat partiets utveckling och praktiska politik. Inte minst Januari överenskommelsen (Jöken) med Centern och Liberalerna har väckt ont blod. 

Ulf Bjerreld, professor i statskunskap vid

Göteborgs Universitet, f.d. förbundsordförande

för Tro och Solidaritet och med ett

aktivt förflutet inom KPML-(r). 

Tro och Solidaritet som tidigare var en organisation inom partiet för aktiva kristna inom svenska kyrkan och olika frikyrkor men har alltmer utvecklats till att bli en vänstersocialistisk kamporganisation på en allmän kulturrelativistisk grund. Där allt färre kristna väljer att vara aktiva samtidigt som ett snabbt växande antal muslimer och rent av personer med en tydlig islamistisk övertygelse har kommit till. En annan grupp som anslutit sig är flera personer med förflutit i olika marxistiska- och kommunistiska sekter som t.ex. KPML-(r) nuvarande Kommunistiska Partiet. T.ex. Ulf Bjerreld. Tro och Solidaritet har bl.a. utvecklat ett nära samarbete med Sveriges Muslimska Råd och dess studieförbund Ibn Rushd. Förbundet har bl.a. också engagerat sig i Skepp till Gaza-rörelsen och uttryck ett stöd för Hamas och den Palestinska myndigheten (PLO) när dessa och andra kritiseras för antisemitism och brott mot mänskliga rättigheter.

En logotype för Skepp till Gaza-rörelsen. 

Det väckte ingen förvåning att Tro och Solidaritet har vägrat uttala stöd för Lars Vilks och ta avstånd från det islamistiska hot som hängt över honom. Snare tvärt om. Har hans person och Vilks konst fördöms. Det är tydligt att (S)-partiledning nu tycker att måttet är rågat. I ett förslag till sin kongress föreslås att samtliga associerade förbund inom partiet med undantag av ungdomsförbundet (SSU) skall förlora sina adjungerande platser inom det Verkställande Utskottet (VU) som är partiets högsta beslutande organ mellan partikongresserna. (VU) kan närmaste liknas vid partistyrelsens styrelse. Dess arbetsutskott och dess presidium. Detta förslag kommenteras i en läsvärd artikel av Johan Westerholm på Ledarsidorna. Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Tro och Solidaritet mobiliserar genom att ta på sig offerkoftan.”  

Här kan du läsa Westerholms artikel

Lars Vilks.

Förutom partiets kongress i Göteborg den 3-7 november finns två anledningar till varför partiledningen vill göra rent med antisemitism och islamism inom (S). Det har blivit alltmer uppenbart att detta har givit (S) och Sverige ett dåligt rykte i västvärlden som man vill bli av med. Troligen har detta lett till att partiet förlorat väljare till både (SD) som till borgerliga partier. Stefan Löfven vill likt en av sina föregångare Göran Persson (som var medveten och tydlig mot alla former av antisemitism) få ett positivt slut på sin tid som statsminister och regeringschef. Få sluta med glans och lite ryggdunkningar på den internationella scenen. Med detta syfte har regeringen inbjudit till en stor internationell ihågkomst av Förintelsen i Malmö den 13 oktober. Inför detta arrangemang, där bland annat Israels president Isaac Herzong kommer att närvara, gjorde troligtvis partiledningen en analys om att någonting måste göras som tydligt makerar ett omtag inom partiet. 

Israels president Isaac Herzog.

Malmö har säkert valts ut med tanke på att denna stad har tydligt utmärkt sig som antisemitismens högborg i Sverige. Där stadshusets S-märkta ledning tillsammans med sina vänster allierade under årens lopp gjort flera grova klavertramp. Där (S) starke man i staden under flera årtionden Illmar Reepalu särskilt utmärkte sig genom att uttala tydliga antisemitiska synpunkter som t.ex. sitt uttalande om att Malmös judiska befolkning först tydligt måste ta avstånd från statens Israels politik på ockuperade områden innan man kan förvänta sig något stöd från Malmös politiska ledning. Eller när SSU har ordnat demonstrationer tillsammans med Hamas och skanderat islamistiska antijudiska slagord på Malmös gator och torg. Man kan hoppas att partiledningen i Stockholm nu sätter tumskruvar på sitt folk i stadshuset och gör klart att ett fortsatt flörtande med stadens snabbt växande muslimska befolkning för att behålla makten i fullmäktige inte okritiskt kommer att accepteras. Hoppas kan man ju alltid. Utvecklingen av en växande och delvis politiskt legitimerad antisemitism i Malmö fick både Bush den yngres och Obamas administrationer att skicka var sin emissarie till Malmö.

Illmar Reepalu (S) kommunstyrelsens ordförande i Malmö

1994-2013.

En annan anledning till att tålamodet börjar ta slut med Tro och Solidaritet inom partiledning och på partihögkvarteret på Sveavägen är en ökad motvilja mot att fortsatt engagera sig politiskt inom Svenska kyrkan. Vilket är en sund reaktion inte minst med tanke på att Svenska kyrkan numera endast är ett frikyrkosamfund bland andra t.ex. Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Missionsförbundet, vilket avspeglas i att Trossamfundet Svenska Kyrkan numera det officiella namnet på kyrkan. En viktig roll för Broderskapsrörelsen var tidigare att utgöra den del av partiet som ansvarade för (S) politik inom Svenska kyrkan och som ansvarade för att rekrytera kristna till partiet.

"Knappar" om årets kyrkoval.

I allt detta ligger nog också en allmän ökad ovilja och ointresse för kristna eller religiösa frågor överlag inom partiet. Just denna aspekt på konflikten mellan partiledning och Tro och Solidaritet tar Per Ewert upp en i ledare i sin tidning Världen i dag. Där han bland annat också analyserar situation utifrån att (S) har tappat stora medlemsskaror under senare år. En utveckling som gör att de associerade förbunden blir mindre viktiga av rent sociologiska skäl. Färre medlemmar ger en minskad tyngd inom partiet som i sin tur minskar intresset för partiledningen att gå förbunden till mötes. Och detta kan Ewert ha helt rätt i. Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Viktig drabbning om religion inför S-kongress.”  

Här kan du läsa Ewerts ledare

Foto från Socialdemokraterna kongress 2019.

Det är bara att hålla med Ewert om att de politiska partierna skall lämna Svenska kyrkan i fred. Han också rätt i sin uppfattning om att ett uppbrott från Tro och Solidaritet utgör en välsignelse och är ett klokt beslut både för (S) som för svensk politik i stort.

En klok sammanfattning av antisemitismen i Malmö 

av tidningen Sydsvenskan.

Länk till denna blogg

Etiketter: Socialdemokraterna, (S), Antisemitism, Islamism, Tro och Solidaritet, Broderskapsrörelsen, SSU, Malmö, Ledarsidorna, Johan Westerholm, Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Illmar Reepalu, Per Ewert, Världen i dag, Reformisterna, Julholtister, Jöken, Sveriges Muslimska Råd, Ibun Rushd, Hamas, PLO, Lars Vilks, Svenska kyrkan, Ulf Bjerreld, Isaac Herzog, Förintelsen, Förintelse konferens,

Efter Merkel skapar Tyskland ett starkare EU!

 

Nerikes Allehanda har publicerat en intressant analys av den franska liberalen och EU-parlamentarikern Bernard Guetta. Hans artikel har fått den långa rubriken: ”Nu lämnar Tyskland efterkrigstiden bakom sig – räkna med ett EU som satsar mer på försvarspolitiken.” Hans text är en analys av Tyskland och dess nya mer aktiva roll i Europa efter valet. Guettas text är läsvärd.

Här kan du läsa Guettas artikel

En fallen tysk soldat som stupade under slaget

 om Berlin 1945

Guetta sammanfattar sin analys om det nya Tyskland så här:

”Nästan ett trekvartssekel efter nazismens nederlag lämnar Tyskland sin efterkrigstid, upptäcker osäkerheten med det amerikanska kärnvapenparaplyet och avlägsnar sig sålunda från dess pacifism – samt rädslan för sig själv och sin egen införlivade atlantism. Landets syn på världen har redan väsentligen närmat sig Frankrikes och kommer fortsätta att göra det. Tyskland post-Merkel kommer att vara öppet för att förverkliga framsteg inom det europeiska försvaret."

Detta tror jag är en träffsäker analys. Flera händelser just nu talar för att Guetta har rätt. Länge har jag varit övertygad om att ett europeiskt Nato måste till och att Sverige likt Finland måste ansluta sig till detta nya gemensamma försvar för demokrati och frihet (precis som till nuvarande Nato så länge Atlantpakten nu kommer att finnas kvar). Detta har jag kommenterat nyligen i ett annat inlägg på denna blogg. 

Ett exempel på ett europeiskt försvarssamarbete

i praktiken. 

En Eurofighter Typhoon tillverkad av Airbus som 

tillhör spanska flygvapnet. 

Detta flygplan har utvecklats av flera  

europeiska nationer tillsammans: 

Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien.

Detta inlägg kan du läsa här

Olaf Scholtz (till vänster) och Armin Laschet (till höger)

Riktigt intressant blir Guetta när han i sin text tar upp detta nya mer aktivistiska Tyskland kommer att påverka EU:s inriktning framöver. Guetta har en viktig poäng att den förändring som han anser kommer att ske (och som han anser redan har inletts) har både inrikes- och utrikespolitiska orsaker. Även om Guetta koncentrerar sig på det senare så tyder mycket på att hans analys om den förändring i en mer EU- och europaaktivistisk riktning som han anser sker inom samtliga fyra statsbärande partier i Tyskland är korrekt. Och att just i detta avseende har det ingen betydelse om det blir socialdemokraten Olaf Scholz eller kristdemokraten Armin Laschet som kommer att efterträda Angela Merkel som ny tysk Förbundskansler.

Utvecklingen inom den kristdemokratiska unionen mellan CDU-CSU har jag analyserat i ett tidigare inlägg inför det tyska valet.

Detta inlägg kan du läsa här

Eurosedlar. Ett tydligt exempel på ett resultat av

 valutaunionen och den

Europeiska Centralbankens (ECB) verksamhet

Enligt Guetta kommer EU-samarbetet att gå in i en tydlig tredje fas efter de två tidigare. Den första var då den gemensamma marknaden skapades. Och den andra med införande av en valutaunion med Euron. I sin text flaggar Guetta upp för ett tredje steg i form av en gemensam europeisk industripolitik. Och att denna utveckling påskyndas av Kinas nya ekominska dominans och teknologiska försprång. Och detta tror också att Guetta har helt rätt i. Om utvecklingen alltmer kommer att gå i denna riktning kommer det att bli allt svårare för Sverige att stå utanför Euron framöver. 

EES i Lund som är en europeisk anläggning 

för materialforskning

genom en elektronisk partikelgenerator.

Ett annat exempel på ett ökat europeisk 

samarbete.

Som ett fjärde steg i EU:s utveckling antyder Guetta att ett gemensamt europeiskt försvar såväl som en gemensam europeisk försvarsindustri håller på att växa fram. Och att denna utveckling till stor del beror på att Europa inte längre är särskilt intressant i Washington och att vi därför inte kan lita på att USA kommer till vår hjälp vid ett ryskt angrepp. Precis som Guetta tror jag denna process kommer att ta tid och bli en smärtsam omprövning för många i Europa. Samt att denna utveckling kommer att kantas av tillfälliga bakslag samt ett och annat misstag. Men att vi kommer att hamna där till slut. Och (vilket kan förvåna många) att Sverige kommer att hoppa på tåget. Sent, motvilligt och under maskerade former. Men att Sverige kommer vara där ändå till slut. Troligen kommer Finland och övriga Norden redan vara ombord när vi kommer med.

Ett foto från nyligen avslutade stora manövern 

Zapad-21 (som betyder väst) där enheter från

 bl.a. Ryssland, Belarus, Kazakstan och Kina

övade krig mot väst.

Foto överst:

Nerikes Allehandas hus i Örebro.

Länk till denna blogg

Etiketter: EU, Europapolitik, EU-politik, Nerikes Allehanda, Bernard Guetta, Liberaler, Tyskland, Tyska valet, Angela Merkel, Olaf Scholtz, Armin Laschet, Kina, handelskrig, Nato, Europeisk försvarsunion, Euro, Valutaunionen, Industripolitik, Industriellunion, EES, ECB, Försvarsindustri, Tibet, Hong Kong, Xinjiang, Östturkistan, Australien, Taiwan, Sydkorea,   

Bojkotta slavarnas kläder från Kina

 

På liberala idéinstitutet Frivärlds hemsida har Margareta Barabash publicerat en tankvärd debattartikel under rubrik: ”Kläder skall inte göras av slavar.” Denna uppfattning är naturlig för de allra flesta i västerlandet. Men denna övertygelse delas inte av alla. I sin artikel tar Barabash upp detta viktiga ämne utifrån hur den internationella modevärlden fegar när det gäller att stå upp mot att kommunist regimen i Kina använder slavarbetare inom t.ex. sin bomulls- och textilindustri. Och när ledarna i Beijing blir sura för att deras brott mot mänskliga fri- och rättigheter kritiseras så viker de västerländska företagen ner sig sig. Svenska H&M nämns som ett exempel bland flera.

Här kan du läsa Barabush artikel i Frivärld

En av H&Ms butiker i Kina.

Men det finns hopp trots allt. I längden blir det allt svårare för H&M och andra modeföretag att dölja att regimen i Kina målmedvetet använder tvångsarbete i en medveten strategi för att trycka tillbaka olika minoriteter t.ex. uigurer (ett muslimsk folk) i Xinjiang (Östturkistan). Tibetaner, laoter, vietnameser och flera andra icke kinesiska folk förtrycks på liknande sätt. Flera religiösa minoriteter, än muslimer, blir också utsatta för systematiskt förtryck till exempel kristna, buddister och Falu Gong anhängare. Politisk opposition t.ex. människorättsaktivister och demokratirörelsen i Hong Kong blir också utsatta för grova människorättsbrott. 

En man från en östturkiska majoriteten i Xinjiang.

Jag delar Barabashs uppfattning att vi konsumenter helt enkelt måste vägra att köpa kläder med bomull från Xinjiang eller att använda kol och uran från kinesiska gruvor så länge politiska- och religiösa slavar används. Sedan kan vi konsumenter sätta press på H&M och andra om att de företag som inte i sin produktion och i sin marknadsföring är tydliga med att man vägrar att medverka till slaveri. Är företag som vi inte vill handla med och därför inte kommer att köpa varor av. Och denna konsumentmakt är det hög tid att vi börjar att använda oss av nu.

Foto från bomullsplockning i Xinjiang.

Barabash nämner den svensk-kinesiska modeskaparen Louise Xin. Att Xin har vägrat att kompromissa med sitt samvete och påtala förhållanden i Kinas bomull- och textilindustri hedrar henne. Hon utgör ett föredöme för oss alla genom att hon använder sitt goda namn i den internationella modevärlden för att kämpa för olika minoriteters rättigheter i Kina. Xin är liksom Barabash tydlig med att vi alla skall vägra sätta kläder på våra kroppar som direkt eller indirekt har tillverkats av slavar. 

Louise Xin

Likt Barabash anser jag att det är viktigt att EU likt USA tar fram en medveten strategi för att hjälpa tillverkare, handlare och förmedlare av varor som blir utsatta för kinesiskt missnöje och politska motåtgärder. Här kan Sverige med fördel ta ett första steg och redan nu ta fram en handlingsplan för hur enskilda företag kan få stöd och tycka på inom EU. Men detta skall vi nog inte förvänta oss med vår nuvarande utrikesminister Ann Linde (S) och den regering hon är medlem av.

En illustration över vad som hände med H&Ms näthandel

i Kina efter att företaget på sin hemsida meddelat att man

vägrar att använda bomull från Xinjiang. 

Foto överst:

En internationell modevisning för mänskliga rättigheter, presenterad i Vouge, och för ett avskaffade av slavarbete inom mode- och textilindustrin i regi av svensk-kinesiska Louise Xin. 

Länk till denna blogg   

Kinesisk militärpolis i Xinjiang.

Etiketter: Kina, Xingjiang, Tibet, Tibetaner, Hong Kong, Modeindustrin, H&M, Hennes & Mauritz, Anna Linde, (S), Socialdemokraterna, EU, USA, Köpbojkott, Louise Xin, Margareta Barabash, Frivärld, Östturkistan, Bomull, Gruvnäring, Uran,  

Demokratin är en sjuk 100-åring

 

Under rubrik: ”100-årig demokrati lider av allvarliga skavanker.” har den kristna tidningen Världen i dag publicerat en intressant ledarkrönika av Carin Stenström. I år firar vi 100 år av kvinnlig rösträtt. Att vår demokrati med rätta har hyllas i olika sammanhang de senaste dagarna är både rätt och en god sak. Vad som gör Stenströms text extra intressant är att hon som är en välkänd förkämpe för mänskliga rättigheter inte viker undan för att belysa de växande problem som finns i vår demokrati. Detta mod och denna klarsyn gör hennes text läsvärd.

Andreas Norlén, riksdagens talman

Här kan du läsa Stenströms krönika

Den uppräkning av allvarliga problem som Stenström tar upp instämmer jag i. Jag delar hennes analys att flera av dessa beror på att vår demokrati har fått minskad folklig förankring sedan slutet av 1900-talet. Att politikens ”professionalisering” och ”byråkratisering” är en farlig utveckling är en korrekt beskrivning av Stenström. Hennes analys om att det i riksdagens två kammar system (som gällde fram 1970) fanns större möjligheter, än i dag, att förena sitt uppdrag som ledamot med att fortsatt vara yrkesverksam som t.ex. universitetslärare, läkare, präst, jordbrukare eller företagsledare är sann. Uppdraget att vara ledamot av riksdagen är numera ett högavlönat heltidsjobb. Att nuvarande riksdag alltmer domineras av offentligt anställda tjänstemän och företrädare för olika intresseorganisationer är en obalans som får större konsekvenser än vad man i allmänt är medveten om. Statsvetare och andra har senare år påpekat att våra riksdagsledamöter ofta saknar förankring utanför sitt parti och på arbetsmarknaden. Ett faktum som bl.a. innebär att alltför många förtroendevalda måste hänga kvar i riksdagen eller i andra politiska uppdrag till vilket pris som helst.

Plenisal för riksdagens första kammare fram till 1970

En annan konsekvens av denna utveckling är att enskilda ledamöter får allt svårare att lyssna på sitt samvete och våga gå emot sitt parti. Stenström påtalar Samvetsröstning (då partierna officiellt ger sina ledamöter rätt att rösta efter sin övertygelse) nästan helt har försvunnit. Särskilt när det gäller medicinsk etik (t.ex. abort eller dödshjälp) men saknas allt oftare i även i andra frågor t.ex. när det gäller kultur, ekonomi och inom utrikes- och säkerhetspolitik. Den offentliga sektorns dominans innebär att förståelse för privat näringsverksamhet eller för den enskilda företagares villkor blir allt sämre bland riksdagens ledamöter. Att denna brist finns bland samma ledamöter som stiftar lagar och beslutar om föreskrifter samt andra bestämmelser som påverkar företagandets livsvillkor är ett växande demokratiproblem. En annan skevhet i detta sammanhang är att ledamöterna i mindre utsträckning har slutfört sina studier. Att tidigt bli politiker på heltid innan man har tagit examen eller har hunnit vara yrkesverksam några år är skadligt både för politikernas förståelse av samhället men detta skadar också medborgarnas förtroende för demokratin. Akademiker i någon högre mening blir också alltmer sällsynt i olika politiska församlingar. T.ex. läkare, ingenjörer, jurister och professorer. Att våra förtroendevalda (vilket härligt begrepp) överlag blir halvskolade åsiktsrobotar är en beklaglig utveckling.

En tydlig illustration över när medicinsk etiska frågor 

kan bli särskilt aktuella

En annan intressant aspekt som Stenström tar upp handlar om att partierna har växt samman med staten. Fri kostliga partistöd gör att medlemstal och annan folklig förankring blir mindre viktigt. I flera partier har intern demokratin försämras. Partiernas totala medlemsantal och i deras sidoorganisationer, t.ex. ungdomsförbund, har sjunkit kraftigt trotts att vi har tre partier fler i dagens riksdag än vad vi hade 1970. Det är allt färre medborgare som deltar i olika politiska aktiviteter som t.ex. demonstrationer, lyssnar på företag eller deltar i politiska studiecirklar. Stenströms uppfattning om att ”Partierna har blivit apparater som lever sitt eget liv,” är en klockren kommentar. Partiernas utveckling från att vara ideologiskt förankrade politiska medlemsrörelser till att nu, i huvudsak, utgöra kampanjstaber för personer som sluter sig samman med andra för att garantera sitt eget återval utgör en viktig förklaring till både avideologisering och en bristande förankring bland medborgarna.  

Ett foto från en studiecirkel

Ännu hålls röstande i val kvar på någorlunda höga nivåer. Man undrar bara hur länge till? En annan sak som jag kom att tänka på när jag läste Stenströms text var att jag plötsligt kom ihåg den känsla av fest och förankring som valdagen tidigare innebar. Valdagen var en viktig dag som man gärna klädde upp sig för. Minns själv ifrån min uppväxt i en by utanför Lund under 1960- och 70-talen hur valdagen var en folkfest. Röda korset bjöd på ärtsoppa och erbjöd träning i hjärt- och lugn räddning, barn erbjöds att få rida ponny, kyrkokören framträdde, hemvärnets musikkår spelade, hembygdsföreningen spred information om sin verksamhet, deltidskåren ställde upp med sina brandmän och sin stegbil, minigolfbanan hölls öppen etc. När jag besökte min hemort vid senaste riksdagsval var allt detta borta. Någonting som Stenström, likt mig, säkert beklagar. Att medborgarna känner glädje och stolthet över sin demokrati är en god garant för dess överlevnad.   

Partiernas valsedlar

Hennes avslutande slutsats om en fungerande demokrati inte är en självklarhet. Precis som en förståelse att vårt folkstyre att ständigt måste vårdas, för att den är skör. Denna utsatthet gör att varje generation måste handskas varsamt med den. Detta är en klok insikt som man bara kan instämma i. Tyvärr tycks en förståelse om detta saknas hos allt fler. Likt Stenstöm tillåter jag mig att vara orolig över hur vår demokrati mår och om den skall klara sig i framtiden. Man kan alltid hoppas att framtida generationer kan få fira dess 200-års jubileum. Stenströms formulering om att ”förtroendet för det politiska systemet och för de politiker som bär upp och ger det innehåll är vikande, ja, rent oroväckande lågt”, är tyvärr en helt riktig iakttagelse. Och just detta inger mig oro inför framtiden. Så därför vill jag utbrista: Länge leve demokratin!

Grattis till vår demokrati

Foto överst:

Från riksdags öppnande i år. Kungen vänder sig i riksdagens plenisal mot ledamöterna.

Länk till denna blogg

Etiketter: Världen i dag, Carin Stenström, Demokrati, Riksdagen, Kvinnlig rösträtt, Demokrati jubileum, 1921, 1970, Samvetsröstning, Byråkratisering, Professionalisering, Populism, Avideologisering, Folklig förankring, Valdagen, Valdeltagande, Röstande i val, Medicinsk etik, Abort, Dödshjälp, Kultur, Försvars- och säkerhetspolitik,