Avslöja identitetspolitikens rasism!

 

Utifrån en tydligt förvirrad artikel på Aftonbladet Kultur (25/1) av Nioosha Sahams publicerad under rubrik: ”Med, vit okunnig blick på rasifierades verk”, har Jonatan Lönnqvist i Nya Wermlandstidningen skrivit en läsvärd ledare med rubrik: ”Kultur är till sin natur färgblind.” 

Här kan du läsa Lönnqvists artikel i NWT

Miles Davis.

Lönnqvist har rätt. Identitetspolitiken är vänsterns nya älsklingsprojekt i deras ständigt pågående krig mot vad som anses utgöra en borgerlig kultur. Denna nya favorit är starkt präglad, dels av en relativism ang konstnärligt skapade vilket manifesteras med ett motstånd mot traditionella begrepp som t.ex. estetik, harmonilära, formspråk, färgskalor etc. Men dessutom vad få hittills har upptäckt i Sverige så innehåller identitetspolitiken märkligt nog en tydlig omvänd rasism. Trots att man påstår sig bekämpa just detta. Liksom att stå för feminism och allas lika värde. Kulturellt skapade från vita personer anses allmänt överlag inte vara någonting av värde och skall negligeras eller rent av aktivt motarbetas. Det vill säga ren rasism.

Ett tydligt bevis om att identitetspolitiken har fel.

På denna skiva tolkar John Coltrane den 

"helvita" musicalen A sound of music.

Men också en relativism som säger att ingenting är övergripande bra eller dåligt. Vita män, som jag, kan inte förstå t.ex. litterärt skapade av svarta. Att jazz är min favorit musik och att Miles Davis tillsammans med John Coltrane samt Billie Holiday (Davies, Coltrane och Holiday, alla tre är svarta afroamerikaner) är några av mina allra största musikaliska idoler är inte, enligt denna förvirrade kultursyn med rötter i akademisk ny-marxism från 1980-och 90-talen, möjlig. Utan är bara någonting som jag och andra vita går omkring inbillar oss.

Cardi B, en av de allra största kvinnliga

rappartisterna i USA, flerfaldigt Grammy nominerad.

Cardi B har talat klarspråk om sitt eget kriminella

förförflutna men också om rappens mörka sidor,

t.ex. kvinnoförakt, rasism mot vita, asiater och judar,

samt dess glorifiering av våld, brott och droger.

Med all rätt varnar Lönnqvist för vilka konsekvenser som denna kulturrelativism kan få. Ett närliggande exempel är den så kallade rappkulturen, som för övrigt visst kan utföras av vita. Och som med rätta har kritiserats i USA för att vara rasistisk mot vita, asiater och judar, samt innehålla kvinnoförnedrande sexistiska inslag med ett förakt för olika sexuella minoriteter och att dessutom förhärliga våld, kriminalitet samt droger. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg där jag tar upp den svenska Gangsterrappen.

Här kan du läsa detta blogginlägg

Gangsterrapparna Haval och Yasin, åtalade för sin 

medverkan i bortförandet av en annan rappare Einar som

senare sköts till döds.

Enligt denna kultursyn skall jag som vit inte kunna läsa klassikern Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe från 1852, trots att den skrivs av en vit kvinna, och en vit kvinna kan inte anses kunna skildra slaveriets förtryck. Trots att Onkel Toms stuga ännu, allmänt, anses utgöra en av de allra mest trovärdiga skildringen av slaveriet i USA. Och var en viktig anledning till att inbördeskriget bröt ut och att slaveriet avskaffades 1865. 

George Gershwin.

George Gershwin, en judisk kompositör född av välbärgade emigranter från Europa skulle därför omöjligen, enligt en identitetspolitisk uppfattning, kunna skriva en opera som på ett trovärdighet sätt skildrar socialt marginaliserade svartas tröstlösa liv i ett slumkvarter, vilket han faktiskt gjorde med sitt mästerverk: Porgy and Bess. Och eftersom opera anses vara en vit musikform så kan den inte, enligt identitetspolitikens apostlar, framföras av svarta. Vilket var fallet när hans mästerverk uruppfördes 1935 och som vi kunde se i en ny inspelning från Metropolitan i New York som SVT visade för några dagar sedan.

Foto från Metropolitans berömda nyuppsättning av 

Porgy and Bess.

Eller jag som skåning kan inte intressera mig eller ens förstå samernas eller tornedalsfinnars situation. Vilket jag faktiskt engagerar mig för bland annat genom att vara aktiv medlem i Intresseföreningen för en Regional framtid i Europa. Att Gershwin och hans familjs erfarenheter av antisemitism liksom mina skånska erfarenheter av rikssvensk statscentralism från Mälardalen har underlättat min förståelse av andra landsdelar och våra inhemska minoriteters situation, t.ex. samers eller gotlänningars, så har Gershwins egen upplevd rasism naturligt underlättat hans förståelse av svartas situation. Men detta är en annan sak.

Officiella flaggor för Sámpi (Sameland), för den 

finsktalande gruppen i Sverige och 

Meänemaa (Tornedalen).

Det är precis som Lönnqvist skriver i sin artikel avslutningsvis: ” Det är välkommet om fler personer med utländsk härkomst kan ge ut böcker samt skriva på kultursidorna. Men de bör göra det för att de något att säga till oss alla. ” Just så. Precis som Harriet Beecher Stowe vill jag utbrista.

Harriet Beecher Stowe.

Sedan kan jag inte låta bli att kopiera Lönnqvist träffsäkra argumentering om identitetsvänsterns rasism. Lönnqvist skriver: ”Men idén att den mänskliga produktionen av tankar och konstnärliga uttryck på olika sätt skulle vara reserverade för vissa grupper har tyvärr blivit vanligt förekommande inom kulturvärlden, synnerhet i Förenta Staterna. Där är det exempelvis numera en tämligen okontroversiell ståndpunkt att vita personer inte bör sjunga spirituals – de svartas musik. Skulle någon argumentera omvänt och hävda att mörkhyade inte skall framföra verk av Bach eller Mozart, skulle den personen med rätta bli kallad rasist.”

En scen ur filmen Amadeus från 1984.

Där Mozarts liv och musik skildrades delvis på ett nytt sätt.

Identitetspolitikens syn på kultur liksom deras uppfattning av människa och samhället i stort bygger på en ny-revolutionär samt kvasi-religiös metafysik där all utveckling och allt mänskligt skapade kan reduceras till en ständig kamp mellan över- och underordning. Precis som i den klassiska marxistiska värdeläran med styrande- och tjänande produktivkrafter, samt dess syn på en ständig och en absolut förutbestämd konflikt mellan arbete, jord och kapital. 

Marxismens syn på samhället.

Kunskap är ett effektivt vapen emot att göra om misstag som har prövats tidigare. Marxismens benhårda filosofiska materialism realiserad genom kommunism har avslöjats i all sin brutalitet och ineffektivitet. Och nu är det hög tid att vi gör det samma med identitetspolitikens metafysik med dess kultur- och samhällsförakt. Avslöja dess fundament, ta upp kampen mot detta synsätt och slänga denna nya vänster ideologi på historiens soptipp där den hör hemma tillsammans med andra utopiska ismer som vi har placerat på historiens skräphög t.ex. nazism, fascism, rasism, kolonialism och marx-leninism.

En fälld Leninstaty i Mongoliet.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Ett omslag från en av Billie Holidays mest sålda skivor.

Etiketter: Nya Wermlandstidningen, Jonatan Lönnqvist, Aftonbladet, Noosha Sams, Rasism, Rapp, Gangsterrapp, Einar, Havel, Yasin, Jazz, John Coltrane, Miles Davies, Omvänd rasism, Marxism, Nymarxism, Kommunism, Marx-Leninism, Kvasi-religiös mysteism, Värdelag, Överordning, Underordning, Materialism, Onkel Toms stuga, Nationalism, Statscentralism, Regionalism, Porgy and Bess, George Gershwin, Metropolitian i New York, Harriet Beecher Stowe, Johan Sebastian Bach, Wolfgang Amadeus Mozart, Samer, Tornedalsfinnar, Gotlänningar, Spirituals, Afroamerikaner,