I en intervju i TV-4 kommenterade f.d. polisforskaren Leif GW Persson beslutet om att svenska staten inte ger skadestånd till två bröder som 1998 felaktigt utpekades, då 7 och 5 år gamla, att ha mördat ett annat barn, fyraåriga Kevin, i Arvika.
Du kan se intervjun med Leif GW Persson här
Det är lätt att förstå att GW Persson är mycket upprörd. Dels av utpekandet i sig. Det är ytterst sällsynt att så unga barn mördar ett annat barn. Och mycket tyder på att mordet av Kevin var ett sexuellt relaterat dåd. Också det faktum att Kevin har blivit utsatt grovt fysiskt våld talar emot att bröderna då skulle vara tänkbara gärningsmän. Dessa fakta borde ha fått varningslampor att lysa illrött hos samtliga inblandade. Likt GW tyckte jag som ren amatör att detta var mycket märkligt när media började rapportera om fallet.
Att polis och åklagare nästan direkt låser sig fast vid en övertygelse om att bröderna måste vara gärningsmän är därför ur ren polisär aspekt märkligt. Sedan uppger GW Persson att polisutredningen är undermålning. Slarvig och ofullständig. Vilket han förmodligen har helt rätt i. När det gäller ett så pass alvarligt brott som mord brukar polis och åklagare anstränga sig extra för att göra ett bra jobb. Dessa två bröder avskrevs som möjliga gärningsmän av åklagare först 2018 efter att TV-program 2017 (Uppdrag Granskning) och artiklar i Dagens Nyheter tydligt visade att pojkarna inte ens var på plats när Kevin mördades. Eftersom pojkarna var minderåriga och därför inte kunde juridiskt ställas till svars så genomfördes ingen rättegång. Men när det gäller allvarliga brott och där de misstänkta är minderåriga brukar åklagare se till att det genomförs en så kallad Bevistalan, som innebär en rättegångsliknande process för att slå fast vad som har skett och reda ut frågan om skuld.
I Göteborgs Posten har Håkan Boström kommenterat detta i
en läsvärd artikel som är publicerad under rubrik: ”Bidrog S-regeringen till
övergrepp i Kevinfallet?”
Här kan du läsa Boströms artikel i GP
Till skillnad emot Boström anser jag de fakta som GW Persson för fram och som som redan har framkommit vid andra personers granskning av fallet räcker för att slå fast att detta måste granskas av en oberoende kommission. Vilka politiska påtryckningar som den dåvarande (S)-regeringen med justitieminister Laila Freidvalds i spetsen riktade emot polis och åklagare måste klargöras. Och ansvar måste krävas ut de personer som uppenbarligen har brustit i opartiskhet och professionalitet. Även dåvarande rikspolischef Dan Eliassons roll måste klaras ut. Eliasson som är en välkänd aktiv socialdemokrat får inte komma undan granskning för att han har nära personliga kontakter med ministrar och andra ledande socialdemokrater. Det är en stor skillnad mellan GW Persson och Eliasson. GW Persson som själv är socialdemokratisk sympatisör och som har varit tjänsteman under socialdemokratiska ministrar och (S)-märkta rikspolischefer har visat på ett personligt mod. GW Persson har ansträngt sig att inte ta partipolitisk hänsyn i sin tjänsteutövning och senare i sin forskning. Vilket dåvarande socialdemokratiska justitieministern Lennart Geijer fick känna av i den så kallade Bordellhärvan.
Men det stannar inte vid detta. Enligt Leif GW Persson finns en annan person som ganska tydligt är en trolig gärningsman till mordet på Kevin. En, då, 13-årig pojke vars familj var politiska flyktingar från Kurdistan. En pojke som 8 månader efter mordet på Kevin blir åtalad och fälld när han blir tagen på bar gärning vid ett sexuellt överfall på en pojke närheten av den plats där Kevin mördades. C:a 100 meter. Om inte annat borde denna händelse fått polisens utredare att reagera. Liksom det faktum att denna 13-åriga pojke hördes tidigt i utredningen och då angav ett alibi om att ha varit på biblioteket när mordet begicks. Vilket visade sig vara en felaktig uppgift. För biblioteket hade aldrig öppet på söndagar. Att denna uppgift inte kontrollerades av utredarna är ett direkt tjänstefel. Ett annat argument som GW Persson för fram för att denna 13-åriga pojke borde ha granskas närmare i utredningen är det stora intresse som han, vid ett flertal tillfällen, hade visat för Kevin. Vilket flera personer som har granskat fallet har reagerat på genom årens lopp. Ett intresse som naturligtvis borde ha fått polisens utredare att reagera och ana oråd.
Persson har rätt i sin kritik av det är helt oacceptabelt i en rättsstat att ingen Bevistalan genomfördes på grund av politiska hänsyn. Åklagaren motiverade sitt beslut om detta eftersom mordet inträffade inför valet 1998. Att personer från statsrådsberedningen när Laila Freidvalds (S) var justitieminister och Dan Eliasson rikspolischef vid flertal tillfällen hörde av sig till utredare och åklagare är minst sagt anmärkningsvärt. Påstötningar som direkt upphörde när valet över. Sedan kan man inte komma ifrån att reagera på det faktum att regeringen, polis och åklagare kan medvetet ha mörkat denna troliga gärningsman för att inte starta upp en invandrarpolitisk debatt som man bedömde skulle kunna skada den sittande (S)-regeringen.
Att den svenska rättsstaten och regeringen medvetet offrar två oskyldiga pojkar för att inte få en offentlig debatt som man anser sig inte vilja ha. Är inget annat en politisk skandal. En juridisk skandal och en moralisk skandal. Oskyldiga får aldrig offras av politiska skäl eller av andra orsaker. T.ex. för att värna chefstjänstemäns eller politikers framtida karriärer. Den politiska sidan av Kevin fallet är ett tydligt exempel på att det långvariga dominansen från (S) i svensk politik har medfört en politiserad offentlig sektor. Vilket strider emot rättsstatens principer. Precis det som nu Polen och Ungern kritiseras för inom EU. För mig är detta ett huvudargument för att Sverige behöver ett regeringsskifte. Jag håller med Leif GW Persson att Kevinfallet är en av de allra största skandalerna i Sverige sedan Andra världskriget. Att Arvika kommun vägar erkänna skuld för socialtjänstens negativa inverkan i Kevinfallet mot bröderna och deras familjer är en skandal i sig och en skandal av många i denna rättshärva. Detta kommenteras på ett förtjänstfullt sätt av Henrik L. Barvå i Nya Wermlandstidningen. Hans artikel är publicerad under rubrik: "En ursäkt utan värde."
Barvås artikel kan du läsa här
Att svenska staten inte erkänner skuld och ber ursäkt genom att ge skadestånd av god vilja, när vanligt skadestånd inte är juridiskt möjligt på grund av tidsfaktorn, är en tydlig markering av ett bristande rättspatos. En frånvaro av en känsla för rätt och fel. Och är en tondövhet inför medborgarnas allmänna rättsmedvetande. En regering kan alltid i särskilda fall besluta om skadestånd. Ett så kallade Pro-Bono beslut. Vilket en ny regering efter nästa val genast måste göra. De borgerliga partierna måste ge vallöfte om göra just detta. Och naturligtvis infria det direkt efter regimskifte. Detta är det minsta man kan begära efter att svenska staten har bestulit bröderna på deras barn-och ungdomsår.
Etiketter: Leif GW Persson, TV-4, Kevinfallet, Arvika, Rättsskandal, Uppdrag Granskning, Göteborgs Posten, Håkan Boström, Leila Fredvalds, Socialdemokraterna, (S), Statsrådsberedningen, Dan Eliasson, Rikspolischef, Åklagare, Bordellhärvan, Call Girl, Lennart Geijer, Olof Palme (S),
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar