Utifrån en mycket läsvärd artikel som har publicerats i
Dagens Nyheter av den finska författaren Sofie Oksanen om arvet efter
Sovjetunionens Finlandisering av Finland. Slår en tanke mig. Att vad vi nu får uppleva ang Ukraina följer ett alltför väl ett traditionellt ryskt mönster. Som Moldavien,
Georgien och Armenien också har fått känna av under Putins tid vid makten. En utveckling som dels är ett
Sovjetunionen 2.0. Men också är en återgång till den aggressiva och
imperialistiska politik som Sovjet kommunismen förde emot sin omvärld. Oksanens
artikel är publicerad under rubrik: ”Föreställ dig tystnaden i ett
finlandiserat Europa.”
Oksanens artikel kan du läsa här
Uhro Kekkonen (C) Finlands president
1956-1982. Vars långa ämbetstid
kännetecknades av ett aktivt försvar
för Finlandiseringen.
Förutom att Oksanen tecknar en korrekt och fullvärdig
beskrivning av den så kallade Finlandiseringen och dess konsekvenser för finsk
offentlighet och för breda folklager nu och innan Sovjetunionens fall, så tar Oksanen även upp två andra mycket intressanta aspekter i hennes artikel. Oksanens
beskrivning av att man åter i Moskva styrs av en målmedveten strävan att härska
över sina grannländer och att detta faktiskt har konsekvenser för hela Europa. Men också en insikt om att detta inte bara har med maktpolitik att göra. Utan också hotar vår demokrati och värnandet av mänskliga rättigheter i väst. En annan intressant
aspekt är att Oksanen tillskillnad emot många i Sverige är helt klar över att
Sovjets totalitära kultur och tradition går i arv. Och att Kreml och Putin
inte kommer att nöja sig med Ukraina. Hennes fråga om var skall telefonen ringa
nästa gång och vem skall få motta hotfulla brev med maffialiknande erbjudanden som man inte
kan säga nej till? Är en relevant frågeställning. Det märks att Oksanens
familj delvis har estniska rötter. Och att hon har lärt av de baltiska folkens historia.Ett frimärke om 25 års jubiléet av den 60 mil långa mänskliga kedja som
1989 förband de tre Baltiska staternas
huvudstäder i en manifestation för
självständighet och demokrati.
En folklig aktion som satte stopp för
Rysslands ockupation av Estland,
Lettland och Litauen.
Oksanen har rätt i sin analys om att vad som nu händer i
Ukraina och vad inträffade med de tre baltiska staterna under och efter Andra världskriget har tydliga paralleller med Finlands efterkrigshistoria. Sovjetunionen
anföll Finland som trots att denna nation var helt utan skuld till att
kriget bröt ut, dels fick betala skadestånd men som också tvingades till att
överge stora landområden, t.ex. hela Karelen med nationens andra största stad Viborg
(som innan kriget hade en stor svensk språkig befolkning) och sin enda hamn till
Norra Ishavet Petsamo. Under flera årtionden hade dessutom utom Sovjet en
flottbas strax utanför Helsingfors på Hangö. Precis som för Ukraina med Krim,
Donbas och Luhansk. Den oppositionella ryska tidningen Novaja Gazeta publicerade dokument 2014 (vilket hade varit
omöjligt att göra idag) som visade att den ryska annekteringen av Donbas och
Luhansk hade varit planerad sedan våren 2013, d v s 1,5 år innan den
genomfördes. Liksom i Finland hade Ryssland hyrt en flottbas på ukrainskt territorium,
Sevastopol på Krim. Ett hyresavtal som hade förlängs 2013 med 25 år. Dessutom hade
Ryssland ingått ett internationellt avtal med Ukraina och USA efter Sovjetunionens
fall om att Ukraina skulle garanteras full självständighet och kontroll över
sina gränser. Som motprestation skulle Ukraina lämna över sina kärnvapen till Ryssland. Vilket
också skedde. Redan 1975 hade
Sovjetunionen dessutom skrivit under den Europeiska Säkerhetskonferensens (ESK) slutdokument om
förbjud emot att förändra gränser i Europa med våld eller hot om våld. Ett dokument som som tydligt innehöll en princip om att samtliga nationer i Europa själv har rätt att på egen hand få utforma sin egen säkerhets- och
utrikespolitik.
Ryska soldater på Krim 2014.
Just nu är det mycket som pekar på att Ryssland kommer att
gå till anfall mot övriga Ukraina inom kort. Även innan vinter-OS tar slut. Man
kan fråga varför då? Dels finns en tradition i rysk politik av misstänksamhet mot väst. En rädsla som bl.a. grundas på att man oroar sig för att andra nationer skall behandla Ryssland som man själv har behandlat
andra. Vilket Nazityskland och Napoleons Frankrike faktiskt har gjort. Men detta ursäktar inte Ryssland agerande mot sina grannländer i dag. Ukraina precis som Belarus, Baltikum, Finland, Sverige eller Georgien utgör inget hot mot Ryssland. Inte heller Nato som är en försvarsallians som består av demokratier, med Turkiet som ensamt undantag.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg,
f.d. socialdemokratisk statsminister i Norge,
här tillsammans med Finland president,
Sauli Niinstö (M) som tillskillnad
emot Kekkonen varit tydlig mot Moskva
om Finlands rätt att själv få
bestämma sin utrikes- och säkerhetspolitik.
Man får inte
glömma att trots många etniska ryssar uppfattar sig själva som européer så är
Ryssland kulturellt ingen europeisk nation. Och en nation som har präglats av
en historia som skiljer sig mycket även från övriga Östeuropa samt ifrån andra
slaviska folk. Den mongoliska erövringen av ättlingar till Djingis Khan och det
faktum att Ryssland, tillskillnad emot både Belarus och Ukraina, aldrig kom att
påverkats av det kulturella arvet från den europeiska antiken är två betydelsefulla skeenden
som en rad experter brukar föra fram. Jag har kommenterat detta i ett tidigare
inlägg på denna blogg.Detta inlägg kan du läsa här
En mur i staden Nizjnij Novgorod.
Ett försvarsverk som ursprungligen,
precis som Kremls murar,
byggdes för att skydda mot mongolerna.
Men det finns ett skäl till. Vad som har skett i Ryssland
under de senaste 10-15 åren kan felaktigt uppfattas som ett tecken på Putin regimens
styrka och på ett ökat självförtroende i Moskva. Jag och flera andra experter tror att det
är tvärtom. Tillskillnad emot kommunistdiktaturen i Bejing så känner sig den
styrande makteliten i Kreml inte säker. Man fruktar att om två stora samt kulturellt- och geografiskt närliggande slaviska broderfolk, det belarusiska och ukrainska, lyckats bygga upp
framgångsrika pluralistiska demokratier, ge sina befolkningar ett klart ökat
välstånd samt lyckas få bukt med korruption och annat maktmissbruk så skulle detta kunna leda till att den demokratiska ”smittan” förs över till
Ryssland. Vilket har varit en betydelsefull orsak för Kremls lågintensiva krig mot Ukraina.
Demokrati demonstranter i Minsk
med den försovjetiska belarusiska
flaggan från den korta självständigheten
efter Första världskriget.
Men vad främst oroar sig för är en utveckling där en lyckad demokratisering kan leda till ett folkligt uppror i Moskva och i
Sankt Petersburg. Av samma slag som skedde på Frihetstorget i Kyiev och i
Minsk. Och med tanke på Rysslands historia så befarar Putin och andra i hans krets att
man då tvingats att fly utomlands för sina liv. Därför stoppar Kreml målmedvetet alla demokratiförsök i sina grannländer samt i Ryssland och vill vrida tillbaka
utvecklingen till det kalla kriget. I detta ligger också en tydlig Sovjet nostalgi som Putin
likt många andra med rötter i säkerhetsorganen har givit uttryck för. Sedan
anser man nog i Kreml, tyvärr med all rätt, att västvärlden och USA nu är
svagare än på mycket länge. Så man passar på så länge denna möjlighet står
öppen för Moskva. Ett starkare och mer isolerat Ryssland gör en övergång till
den pluralistisk demokrati i Moskva mindre trolig. Och det förstår Putin och
hans krets mycket väl. Om Sovjetväldet skall kunna återskapas så måste Moskva kuva och lägga Ukraina under sig. Detta förstår man i Moskva och Kyiev. Men denna insikt saknas hos många i västvärlden.Demokrati demonstranter på Frihetstorget i Kyiev 2013-14.
Som döptes om till Euromaidan (Europatorget).
Att Putins nära allierade Viktor Janukovitj avsattes
och tvingades att fly till Ryssland sände chockvågor
in till de styrande i Kreml.
Oksanen har även rätt i sitt påpekande om att Putin, men även ryssar i gemen,
har ett förakt för svaghet och tenderar att se maktutövning genom våld som
någonting naturligt. Att vika undan för Putin nu genom t.ex. försök från
väst att få Ukraina att acceptera Putins krav. Leder till en utveckling som skulle få förödande
konsekvenser för oss alla. Putin och Kreml kommer att få den makt över oss i
Europa som vi i väst tillåter Ryssland att få. Ukraina i dag, Baltikum i
morgon, Polen, Slovakien, Finland och Sverige i övermorgon. Vi måste börja
på allvar att inse att det t o m kan komma att krävas militära insatser mot
Ryssland för att värna vår demokrati och våra medborgliga rättigheter. Hade
väst satt hårt emot hårt redan efter ryska anfallet på Georgien 2008 och inte
minst efter anfallet mot Ukraina 2014 så hade nuvarande höga risk för ett storkrig
i Europa inte funnits. Att det är så enkelt är en riktig analys av Oksanen. Vi har en
hel del är lära av de baltiska folkens erfarenheter. Men detta kräver att vi
slutar dagdrömma och ser nyktert på nuvarande utveckling. Ibland gör detta ont.
Men alternativet är sämre. Problemet försvinner inte för att vi likt en struts stoppar huvudet i sanden. Natomedlemskap nu.
Janukovytjs sommarhus i Ukraina.
Nu nationellt korruptions museum.
Foto överst:
Sofie Oksanen.
Etiketter: Sofie
Oksanen, Dagens Nyheter, Ryssland, Ukraina, Krim, Luhansk, Donbas, Finland,
Karlen, Viborg, Petsamo, USA, Europa, Baltikum, Estland, Polen, Slovakien, Mongoler,
Djings Khan, Belarus, Kalla kriget, Kina, Moskva, Sankt Petersburg, Bejing, OS,
Vinter OS, Vladimir Putin, Viktor Janukovitj, Nato, Slovenien, Polen, Sverige, Urho Kekkonen, Jens Stoltenberg, Euromaiden, Kyiev, Minsk, Sauli Niinstö,