torsdag 29 april 2021

Migrationsmisslyckandet raserar vårt samhälle

 


I socialdemokratiska dagstidningen Folkbladet har tidningens chefredaktör Widar Andersson skrivit en tänkvärd ledare där kritiserar sitt partis politik ang migration och integration. Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Regeringsguldet kan i så fall snabbt bli sand.” Denna titel hänvisar till en textrad ur den berömda musikalen Kristina från Duvemåla. Om guldet, d v s förhoppningar om ett bättre liv, som visade sig inte slå in. Förvandlad till sand. Denna musical av Abba duon Björn Ulvaeus och Benny Andersson bygger på Wilhelm Mobergs romanserie om den stora svenska utvandringen till USA under 1800-talet. En viktig period i vår moderna historia som skildras utifrån några svenskars perspektiv där det unga paret Christina och Carl-Oscar är huvudpersoner. I Jan Torells berömda film och TV-serie från 1971 gestaltade av Liv Ullman och Max von Sydow. I musicalen, liksom i Mobergs böcker, tas upp att många svenskar blev lurade till att utvandra av olika agenter som reste omkring i bygderna och lovade guld och gröna skogar till alla. Några svenskar fick ett bra liv i USA men inte alla. Att just detta historiska skeende upprepas i vår tid är en intressant huvudpoäng i Anderssons artikel. Men nu kommer stora skaror hit till oss långväga ifrån.

Den f.d. sockenhoran Ulrika i Västergöhl spelad
av Monica Zetterlund i Jan Torells filmatisering,
vars förebild var en autentisk svensk utvandrare
med "tvivelaktigt" förflutet
som fick ett bra liv i Amerika.

Här kan du läsa Widar Andersson intressanta text:

Anderssons artikel i Folkbladet

Chefredaktör Widar Andersson (S).

Andersson har även i några viktiga samhällsfrågor kritiserat (S) partiledning för den politik som regeringen för inom andra politikområden som t.ex. brott och straff, försvars- och säkerhetspolitik och utbildningspolitik. Gemensamt för den kritik som Andersson framför är att han utifrån traditionella arbetarideal om att lagar och regler skall respekteras. Att man skall göra rätt för sig. Inte i onödan skall ligga samhället till last.

En gammal facklig fana.

”Gör din plikt, kräv din rätt.” Detta som var en slagord som ofta användes i fackföreningsrörelsens tidiga skede. Och är en fras som Andersson ofta fört fram i sin kritik mot den moderna socialdemokratin. Hans djupa förankring i en kultur där sparsamhet och flit bejakas gör att Andersson har extra svårt för den kravlöshet, det flum och framför allt den identitetspolitiska agenda som han anser blir allt tydligare inslag i regeringens politik under senare år. En utveckling som han anser, i huvudsak, kan förklaras genom (S) ”olyckliga” samverkan med Miljöpartiet (MP).

Foto från ett av Gröna vågens kollektiv på 1970-talet.

Andersson har delvis rätt i denna analys. Det är tydligt att (MP) med sitt förflutna i 1960- och 1970-talets hippierörelse, fredsrörelse och Gröna våg har ett annat kulturellt arv än arbetarrörelsen och (S). Att dessa skillnader upplevs som väldigt stora och besvärande för en gråsosse som Andersson är inget att förvånas över. Som i stället för fram rörelsens tradition med LO-facken, dess iver av folkbildning med ABF, folkhögskolor, Folkets Hus och Unga örnar, eller den kooperativa traditionen med Coop, Folksam, Riksbyggen, HSB och Fonus som (S):s sanna arv och identitet. Denna traditionella arbetare- och småborgerliga kultur uppfattar Andersson står i strid emot nya inslag inom svensk vänster som domineras av olika slags  kulturradikalism t.ex. feminism, pacifism, HBTQ frågor och mångkultur. Ett politiskt tänk som under senare fått en stark ställning inom vänstern. Och denna analys av svensk vänster från Andersson är helt rätt.

Nostalgi och tradition.
Den gamla huvudentrén till Folket Park i Malmö.
Folkets Park rörelsen är ett exempel på kulturellt
engagemang som var stort inom arbetarrörelsen.

Andersson som tidvis har fått betala ett högt personligt pris för sin frispråkighet inom (S) trots att han för fram vad många arbetare och längre tjänstemän instinktivt känner är rätt. Att han förlorade sin riksdagsplats är bara ett exempel på vad han fått offra. För många sosse pampar uppfattas han vara en oönskad och besvärlig figur. Hassela-Solidaritet, som han var med om att bygga upp, en alternativ rörelse inom vänstern till dådens socialpedagogiska flum ang narkotika och annat missbruk. Inom Hassela ansågs bl.a. hårt fysiskt arbete ute på landsbygd vara en viktig del i en medveten process för att ersätta en destruktiv och en falsk missbruks identitet och i stället bygga upp en annan som var sund och samhällstillvänd. Att Hassela numera hålls kort inom partiet är annat exempel på att Anderssons uppfattningar aktivt motarbetas inom (S) etablissemang.

Hassela - Solidaritet fick sitt namn efter
organisationens första behandlingshem 
utanför byn Hassela i Hälsingland.

Anderssons mantra om att vanligt folks grundläggande värderingar måste man lyssna till annars kan det gå väldig illa i ett samhälle. Är en sund demokratisk reflex som jag djupt respekterar honom för. Även fast jag inte delar hans socialistiska värderingar. Tidigare har Andersson fört fram att det är just en tondövhet mot den allmänna folkviljan inom (S) ledning som förklarar Sverigedemokraternas (SD):s framväxt. I denna artikel för han fram en annan tanke som jag tror han också har rätt i. Att den mycket kraftiga invandring av personer utanför Europa som Sverige har haft de senaste 40 åren har förändrat samhällets socio-kulturella grund och politikens villkor.

Gränspolisens ID-kontroll i Triangelns
station i Malmö av ett regional tåg från Köpenhamn.
Ett exempel av många på en oönskad konsekvens
av en ökad migration. Dessa kontroller
står i strid mot tanken på den fria rörligheten
av personer inom EU.

En utveckling som är ganska unikt i Västeuropeiskt perspektiv. Och som inte har varit bra för Sverige. En rad av de allvarliga samhällsproblem som vi dag har med t.ex. gängkriminalitet, ökad islamisering, antisemitism och hederskultur, samt sociala problem som en växande bostadsbrist och försämrade skolresultat är en direkt följd av denna politik. En invandring som dessutom kraftigt på flera plan skiljer sig från som vi hade strax efter Andra Världskriget då, finnar, polacker och personer från södra Europa kom hit och genom sitt arbete bidrog till att bygga upp den svenska välfärden. 

Italienare i Västerås c:a 1955. 
Invandrare som direkt kom till både 
ordnat jobb och bostad. 
Foto från en av 
Aseas personallägenheter. 

Och blev verksamma på en arbetsmarknad som såg helt annorlunda ut än dagens. Många av de enkla jobb som då fanns att få inom traditionell industri. Finns inte längre kvar. Arbeten som man kunde klara av med relativt låg utbildning och med sämre kunskaper i svenska har försvunnit. Och arbeten som dessutom var relativt väl avlönade. Vår moderna arbetsmarknad och den sociala sammansättning som de nya invandrargrupper har som kommit hit under senare tid skapar helt andra förutsättningar att lyckas väl i Sverige nu än vad invandare fick som kom hit direkt efter Andra världskriget fram till slutet av 1970-talet. Denna nya sammansättning av vår befolkning har försvårat en framgångsrik bekämpning av arbetslöshet. En viktig och allvarlig utmaning mot en vision om ett bra samhälle för alla. Denna sociologiska verklighet är för mig det viktigaste argumentet mot den invandringspolitik som vi har fört under senare årtionden.

Finska föreningens skylt i Eskilstuna
en stad där finsk arbetskraft rekryterades
 till verkstadsindustrin under 1950- och 60-talen.

Vår tids invandring har skapat sociala och politiska spänningar i samhället. En utveckling som i sin tur har gjort att både vänstern och högern blivit mer radikal och glidit ännu ut mer åt ytterkanterna. Precis som i USA efter 1970. En utveckling som bl.a. förklarar Att Donald Trump kunde bli vald och framväxten av Tea partyrörelsen samt Black Lives Matter. Enligt Andersson, förklarar denna socio-kulturella utveckling (SD):s ökade stöd så väl som Vänsterpartiets växande väljarandel. Som i båda fall till stor del kommer ifrån (S).            

Aktivister inom Tea partyrörelsen demonstrerar.

Vad man med all rätt kan kritisera Andersson för, är att trots att han rätt ang massinvandringens negativa konsekvenser, är att han glömmer bort att det inom den traditionella socialdemokratin fanns en del som inte alls var bra. Tvångssteriliseringar av sinnesslöa och asociala kvinnor, den tvångsmatning med sötsaker som utfördes på "dårar", personer med intellektuella funktionshinder, inom det så kallade Vipeholms projektet i Lund, för att bedriva forskning mot karies eller de skallmätningar och andra rasbiologiska bestämningar som genomfördes på "tvivelaktiga" inhemska folk som samer, tornedalingar, romer och resandefolket av ett av staten inrättat rasbiologiskt institut. Dessa exempel har under senare år fått ökat uppmärksamhet. Åtgärder som vi dag kraftfullt tar avstånd ifrån. Men som tydligt genomfördes med folkhemmets väl och bästa för ögonen.

Scen ifrån den svenska filmen Sameblod från 2016
 i regi Amanda Kernell.
Där huvudrollen sameflickan Elle Marja som ung
spelades av en riktig renskötande same 
Lene Cecilia Sparrock.

Allt detta är konkreta handlingar som kommer utifrån en kollektiv tvångströja som lades över alla som ett raster. Var man annorlunda bedömdes man inte vara tillräckligt folklig då löpte man stor risk att bli utsatt för ett kollektiv missnöje vilket exempel olika inhemska minoriteter fick känna av. Det var inte lätt att vara same, bejaka den skåneländska identiteten, önska få tala meänkieli, älvdaliska, gutiska eller orsamål, inte heller vara pingstvän, jude, katolik, homosexuell eller avvikande på något annat sätt i Sverige under folkhemmets guldålder. Men inte heller vara en framgångsrik småföretagare något som möttes med misstänksamhet och avund. Att individen med dess personlighet numera har ett större utrymme att få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar ser jag som en vinst, någonting positivt i det moderna Sverige. Men Andersson har rätt.  Det politiska arvet av 1968-års studentmarxism och dess radikala modernism har inte varit bra för vårt samhälle. 

Foto av den så kallade Kårhus ockupationen 1968.

De som tvekar kan besöka flera av miljonprogrammets förorter som Rosengård, Angered och Tensta. Och studera den verklighet som där råder för de personer som tvingas leva där. Otrygghet, sociala spänningar och främlingskap var inte bra för Christina och Carl-Oscar i 1800-talets Fattigsverige och är inte bra för Fatima och Mohammed i de utanförskapsområden som nu präglas av Nyfattigdom. Och inte bra för någon av oss. Av allt detta kan vi lära att ett samhälle där likriktning blir för stark inte är ett bra samhälle. Utan blir ett samhälle som tappar sin dynamik och skapelsekraft. Liksom att ett samhälle inte heller blir bra där social olikhet mellan olika etniska grupper blir för omfattande och får för stor spridning.


Foto från Rosengård i Malmö.

Foto överst:
Från Jan Torells Utvandrarna 1971. En laddad scen som skildrar när Carl-Oscar, spelad av Max von Sydow, och Christina, spelad av Liv Ullman, lämnar sin gård i Småland för alltid när man skall resa till den båt i Karlshamn som skall föra familjen till sitt nya liv i Amerika. 


Etiketter: Folkbladet, Widar Andersson, Folkhemmet, (S), Socialdemokratin, Vänsterpartiet (V), (MP) Miljöpartiet, Integration, Migration, Social ingenjörs konst, (SD), Sverigedemokraterna, 1968, Studentmarxism, Hippierörelsen, Gröna vången, Gråsosse, Fredsrörelsen, Feminism, HBTQ, Donald Trump, Black Lives Matter, Teapartyrörelsen, Hassela, Christina från Duvemåla, Wilhelm Moberg, Utvandrarna, USA, Utvandring, Nyfattigdom, Utanförskapsområden, Tensta, Rosengård, Angered,   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar