Här kan du läsa Widar Andersson intressanta text:
Anderssons artikel i Folkbladet
Andersson har även i några viktiga samhällsfrågor kritiserat (S) partiledning för den politik som regeringen för inom andra politikområden som t.ex. brott och straff, försvars- och säkerhetspolitik och utbildningspolitik. Gemensamt för den kritik som Andersson framför är att han utifrån traditionella arbetarideal om att lagar och regler skall respekteras. Att man skall göra rätt för sig. Inte i onödan skall ligga samhället till last.
Andersson har delvis rätt i denna analys. Det är tydligt att (MP) med sitt förflutna i 1960- och 1970-talets hippierörelse, fredsrörelse och Gröna våg har ett annat kulturellt arv än arbetarrörelsen och (S). Att dessa skillnader upplevs som väldigt stora och besvärande för en gråsosse som Andersson är inget att förvånas över. Som i stället för fram rörelsens tradition med LO-facken, dess iver av folkbildning med ABF, folkhögskolor, Folkets Hus och Unga örnar, eller den kooperativa traditionen med Coop, Folksam, Riksbyggen, HSB och Fonus som (S):s sanna arv och identitet. Denna traditionella arbetare- och småborgerliga kultur uppfattar Andersson står i strid emot nya inslag inom svensk vänster som domineras av olika slags kulturradikalism t.ex. feminism, pacifism, HBTQ frågor och mångkultur. Ett politiskt tänk som under senare fått en stark ställning inom vänstern. Och denna analys av svensk vänster från Andersson är helt rätt.
Andersson som tidvis har fått betala ett högt personligt pris för sin frispråkighet inom (S) trots att han för fram vad många arbetare och längre tjänstemän instinktivt känner är rätt. Att han förlorade sin riksdagsplats är bara ett exempel på vad han fått offra. För många sosse pampar uppfattas han vara en oönskad och besvärlig figur. Hassela-Solidaritet, som han var med om att bygga upp, en alternativ rörelse inom vänstern till dådens socialpedagogiska flum ang narkotika och annat missbruk. Inom Hassela ansågs bl.a. hårt fysiskt arbete ute på landsbygd vara en viktig del i en medveten process för att ersätta en destruktiv och en falsk missbruks identitet och i stället bygga upp en annan som var sund och samhällstillvänd. Att Hassela numera hålls kort inom partiet är annat exempel på att Anderssons uppfattningar aktivt motarbetas inom (S) etablissemang.
Anderssons mantra om att vanligt folks grundläggande värderingar måste man lyssna till annars kan det gå väldig illa i ett samhälle. Är en sund demokratisk reflex som jag djupt respekterar honom för. Även fast jag inte delar hans socialistiska värderingar. Tidigare har Andersson fört fram att det är just en tondövhet mot den allmänna folkviljan inom (S) ledning som förklarar Sverigedemokraternas (SD):s framväxt. I denna artikel för han fram en annan tanke som jag tror han också har rätt i. Att den mycket kraftiga invandring av personer utanför Europa som Sverige har haft de senaste 40 åren har förändrat samhällets socio-kulturella grund och politikens villkor.
Vår tids invandring har skapat sociala och politiska spänningar i samhället. En utveckling som i sin tur har gjort att både vänstern och högern blivit mer radikal och glidit ännu ut mer åt ytterkanterna. Precis som i USA efter 1970. En utveckling som bl.a. förklarar Att Donald Trump kunde bli vald och framväxten av Tea partyrörelsen samt Black Lives Matter. Enligt Andersson, förklarar denna socio-kulturella utveckling (SD):s ökade stöd så väl som Vänsterpartiets växande väljarandel. Som i båda fall till stor del kommer ifrån (S).
Vad man med all rätt kan kritisera Andersson för, är att trots att han rätt ang massinvandringens negativa konsekvenser, är att han glömmer bort att det inom den traditionella socialdemokratin fanns en del som inte alls var bra. Tvångssteriliseringar av sinnesslöa och asociala kvinnor, den tvångsmatning med sötsaker som utfördes på "dårar", personer med intellektuella funktionshinder, inom det så kallade Vipeholms projektet i Lund, för att bedriva forskning mot karies eller de skallmätningar och andra rasbiologiska bestämningar som genomfördes på "tvivelaktiga" inhemska folk som samer, tornedalingar, romer och resandefolket av ett av staten inrättat rasbiologiskt institut. Dessa exempel har under senare år fått ökat uppmärksamhet. Åtgärder som vi dag kraftfullt tar avstånd ifrån. Men som tydligt genomfördes med folkhemmets väl och bästa för ögonen.
Allt detta är konkreta handlingar som kommer utifrån en kollektiv tvångströja som lades över alla som ett raster. Var man annorlunda bedömdes man inte vara tillräckligt folklig då löpte man stor risk att bli utsatt för ett kollektiv missnöje vilket exempel olika inhemska minoriteter fick känna av. Det var inte lätt att vara same, bejaka den skåneländska identiteten, önska få tala meänkieli, älvdaliska, gutiska eller orsamål, inte heller vara pingstvän, jude, katolik, homosexuell eller avvikande på något annat sätt i Sverige under folkhemmets guldålder. Men inte heller vara en framgångsrik småföretagare något som möttes med misstänksamhet och avund. Att individen med dess personlighet numera har ett större utrymme att få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar ser jag som en vinst, någonting positivt i det moderna Sverige. Men Andersson har rätt. Det politiska arvet av 1968-års studentmarxism och dess radikala modernism har inte varit bra för vårt samhälle.
De som tvekar kan besöka flera av miljonprogrammets förorter som Rosengård, Angered och Tensta. Och studera den verklighet som där råder för de personer som tvingas leva där. Otrygghet, sociala spänningar och främlingskap var inte bra för Christina och Carl-Oscar i 1800-talets Fattigsverige och är inte bra för Fatima och Mohammed i de utanförskapsområden som nu präglas av Nyfattigdom. Och inte bra för någon av oss. Av allt detta kan vi lära att ett samhälle där likriktning blir för stark inte är ett bra samhälle. Utan blir ett samhälle som tappar sin dynamik och skapelsekraft. Liksom att ett samhälle inte heller blir bra där social olikhet mellan olika etniska grupper blir för omfattande och får för stor spridning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar