I denna vecka, nu på torsdag den 6, avgör de skotska väljarna inte bara vem som skall få bli deras valda representanter i det regionala parlamentet Holyrood, i Edinburgh. Vilken sammansättning denna beslutande församling kommer att få avgör inte bara regionala frågor som t.ex. skola, miljö och sjukvård, där Skottland likt Wales och numera även Nordirland, har ett stort regionalt självstyre. Detta val kommer i praktiken på sikt även avgöra framtiden för den brittiska union av länder som vi brukar kalla för Storbritannien (UK).
I The Irish Times, som få läser i vårt land och som håller den höga klass som sin mer välkände brittiska namne tidigare höll, är läsvärd. Inte minst när det gäller sin europabevakning. I denna tidning fann jag en intressant artikel av dess korrespondent i Skottland, Dennis Staunton, om valet till skotska parlamentet.
Här kan du läsa Stauntons artikel
Det finns flera anledningar till att unionen mellan de olika brittiska länderna inom Storbritannien är på väg att lösas upp. En viktig orsak är Skottland och England sedan början av 1980-talet har utvecklats åt olika håll. Skottland har politiskt- ekonomiskt och kulturellt orienterat sig mot främst Irland men också mot Nederländerna och Skandinavien. Men England har dragit sig bort från Europa och utvecklats sig mot forna brittisk talande kolonier som Kanada, Australien och Nya Zeeland. Delvis också åt andra forna kolonier som Indien, Malaysia och Singapore. Och naturligtvis åt USA. I Skottland, men viss mån även i Wales, har olika sociala försäkringar, utbildning, miljö och hälso- och sjukvård utvecklas i linje med vad som finns i t.ex. Tyskland och Skandinavien. Inte minst den svenska och den danska välfärdsstaten framförs allt oftare som ett föredöme i Skottland. Medan i den engelska delen av unionen allt mer går i en amerikansk utveckling. En annan skillnad är att medan olika tjänster inom finans och servicesektorerna dominerar engelsk ekonomi så är jordbruk, fiske samt traditionell tillverkningsindustri ännu viktiga delar av ekonomin i Skottland och i Wales. Detta är ett skäl varför medlemskap i EU har anses mer viktigt av ekonomiska skäl i övriga delar av den brittiska unionen. Till detta kommer en växande konflikt med London om rätt till den utvinning av naturgas och olja som sker i Nordsjön utanför Skottland och som utgör alltmer viktig del av den brittiska ekonomin.
Denna klyfta mellan hur samhället har utvecklas i Edinburgh och i London utgör en viktig förklaring till varför skotsk politik de senaste 20 åren har dominerats av den skotska nationalist partiet (SNP). Ett parti som förenar en strävan efter ett självstyre med sociala reformer och ökad personlig frihet. Gråsosse likt parti med inslag av social liberalism. (SNP) ser ut att bli största parti för fjärde gången på rad. I Skottland har man utsett en kandidat per valkrets som i nationella brittiska val. Denna gång tillkommer en nyhet. Detta kombineras nu med att denna gång kommer väljarna att även erbjudas att göra ett andra val mellan olika regionala listor. Ett ökat inslag av proportionalitet i valsystemet har varit en hjärtefråga för (SNP) som verkar gå fram starkt och få c:a 55-65 procent. Räknar man in två andra partier som är positiv till självständighet de Gröna och ett nytt konservativt nationalist parti Alba (Skottland på skotsk gäliska) så kan självständighets partier få upp emot 70 procent av rösterna. Konservativa Tories och Socialdemokratiska Labour väntas gå tillbaka få c:a 10-15 procent var. Medan Liberaldemokraterna riskerar att helt försvinna. Om Labour skulle vinna kampen om att bli andra största parti före Tories så skulle detta var en stor prestigeförlust för Boris Johnsons regering som på senare tid något har ökat i olika opinionsmätningar. Allt fler inom Tories är uttrycker en oro över att man blir klämda mellan skotsk nationalism och Labours socialism.
En annan viktig orsak till denna dramatiska utveckling är brexit som en klar majoritet av skottarna röstade emot. Medan England var för brexit. Endast Stor-London och vissa städer i södra England röstade emot. T.ex. Oxford, Cambridge, Bath och Plymouth. I Wales där en knapp majoritet också röstade för brexit har numera en tydlig och växande majoritet som är för EU. Det walesiska nationalist partiet Placid Cymru (Walesarnas parti på walesisk gäliska) har som mål att inom 10 år får tillstånd en folkomröstning om självständighet. Under senare år detta parti gått framåt har vunnit flera enmans valkretsar till Underhuset i London och fått ökad representation i det regionala parlamentet i Cardiff. Där man nu har 10 mandat.
Ett annat skäl är att man i de tre icke brittiska delarna av Storbritannien alltmer irriteras över vad man uppfattar vara en hjärtlös konservativ nationell populism med tydliga inslag av social okänslighet som man menar har dominerat brittisk politik sedan Margret Thatcher tid som premiärminister. Och som man i Edinburgh, i Belfast och i Cardiff menar att David Cameron, Teresa May och inte minst Boris Johnson är tydliga representanter för.
Till detta kommer avvecklingen av det brittiska imperiet som en viktig faktor för strävanden efter självständighet. Särskilt i Skottland. Under hela den tid som Skottland har varit förenade i en union med England, sedan i början av 1700-talet, har man behållit egen lagstiftning, domstolar, polis etc. För skottar har äktenskapet med London aldrig inte varit helt självklar. Men inneburit vissa fördelar, inte minst under det brittiska imperiets glansdagar. Men sedan dess avveckling under 1960-talet har en allmän känsla av olust inför att vara en ytterkant i en krympande statsbildning ökat. Som förstärks av att Storbritannien nu har lämnat EU och det europeiska samarbetet. Att avkolonialiseringen av imperiet påverkat det politiska klimatet både i England och i Skottland har få uppmärksammat i Sverige. När London har blivit mindre intressant i Skottland har man sökt inspiration från annat håll.
Både i Edinburgh och i Cardiff upplevs Bryssel samt EU som en möjlighet att komma ur ett brittisk järngrepp som upplevs alltmer olustigt. Medan man i London med ökad nostalgi ser tillbaka på sitt förlorade imperium. I Nordirland är situation annorlunda. Där en förening med republiken i en ny återförenad irisk nation som gäller. På senare år har även protestanter börjat bejaka denna tanke. Vid senaste val till Underhuset i London fick katolska partier för första gången någonsin en majoritet i Nordirland sedan ön delades 1921. Då protestanter som är emot brexit röstade med republikanska och nationalistiska partier. En alltmer modern och välmående irländsk republik skrämmer allt färre protestanter. Numera har Dublin högre löner och lägre arbetslöshet än Belfast. Mycket tack vare sitt medlemskap i EU. Ett argument som brukar föras fram av SNP och Placid Cymru. För Belfast har det numera större ekonomisk betydelse vad som sker i Dublin än vad som sker i London. Allt fler, även protestanter, har arbetat eller studerat söder om gränsen i republiken. Irländsk arbetsmarknad och utbildning är numera betydelsefull för nordirländsk ekonomi och dess sociala utveckling.
Om SNP får egen majoritet så kommer det bli svårt för London och Boris Johnson att i längden stå emot krav på folkomröstning i Skottland. Den skotska regeringschefen (officiellt Första Minister) Nicola Sturgeon har i valrörelsen fört fram att en folkomröstning om självständighet kommer att skjuts upp till 2023 på grund av pandemin. En annan stridsfråga med London har varit hot från Tories om att försöka runda de regionala parlamenten när det gäller olika regelverk för t.ex. hälsa, mat, miljö, arbetsmarknad etc. där man i alla tre huvudstäder försöker i möjligaste mån hålla fast vid EU:s mer strikta normer och riktvärden. Som svar på dessa hot beslöt man i Edinburgh att EU:s flagga skall hissas tillsammans med den skotska på alla officiella byggnader. Med motivering att denna flagga också är Europarådets. En organisation som bildades strax efter Andra världskriget med syfte att värna demokratin i Europa och som Storbritannien ännu är medlem ännu av. Men som många inom Tories vill att Storbritannien lämnar. En skotsk signal av motstånd som utlöste ett ramaskri i London.
Detta val är mycket mer betydelsefullt än vad regionala val brukar vara. Med all rätt har detta skotska val benämnts som en folkomröstning om en skotsk självständighet och om Storbritanniens framtid. Av allt detta kan dra vissa tydliga generella slutsatser. En sådan är att om nationalstaterna i Europa inte behandlar väl de delar av sitt folk och sin nation som har, en helt annan eller delvis, annan historia, kultur och språk än den riks-nationella. Då får man växande problem i en global värld där nationalstatens makt urholkas av både interna som av extra faktorer. Centralism och maktarrogans från olika huvudstadsregioner accepteras inte längre runt om i Europa. Detta regionval kan också ses som ett val för ökad direkt demokrati. Med också som ett ställningstagande för ett mer proportionellt valsystem, strängare regler ang kampanjbidrag och lobbying etc. Heja Skottland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar