Putins angrepp på Ukraina har visat med all oönskad tydlighet att nationalstats kramarna har fel. Europa och världen behöver en gemensam utrikespolitik och även i dess förlängning en gemensam säkerhetspolitik. Inom detta i område liksom inom många andra frågor som rör oss européer i vår vardag, blir en skiljelinje alltmer tydlig. På en sidan personer som jag själv som inser att nationalstaterna har förlorat mycket av sin faktiska beslutskompetens i en alltmer globaliserad värld. På andra sidan finns personer som inte vill inse detta faktum.
Tobias Lindberg har skrivit en tankvärd och pedagogisk artikel i Sydsvenska Dagbladet under rubrik:
"En fördel med EU som ofta glöms bort."
I sin artikel skriver Lindberg bl.a.:
" Tidigare amerikanske utrikesministern Henery Kissinger lär en gång ha undrat:
Om jag vill tala med Europa, vem ska man ringa då?
I veckan tycktes frågan få sitt svar när USA:s president Barack Obama träffade Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso, ordförande för Europeiska rådet respektive EU-kommissionen."
Lindbergs artikel i sydsvenskan
Snart går vi till ett val som är viktigare än vad många tycks tro. Över 300 miljoner européer ska välja sina representanter till Europaparlamentet. I detta val bör vi fråga oss vilket Europa vill vi ha. Egoismens, nationalismens och kraftlöshetens Europa? Eller i stället se EU projektet inte som nationalstaternas samverkan, i första hand, utan som ett samarbete för oss européer. Eller för att formulera frågan annorlunda: vill vi ha ett Medborgarnas Europa eller Nationalstaternas Europa?
Ska vi sätta fokus på ett utvidgat samarbete mellan olika folkgrupper i och mellan länderna, samt över olika nationsgränser. Eller ha ett alla carté Europa där medlemsländer i första hand bejakar sina egna intressen och fortsätter att skylla sina misslyckanden på EU men nationaliserar samtliga framgångar. Ett samarbete där medlemsländerna kan vara otrogna deltagare i en lös samverkan och gå in och ut i EU:s olika delar allt eftersom vad som tycks passa för stunden. Europa står nu inför ett viktigt vägval. Antigen ett fördjupat sammarbete eller ett lösare samarbete då utan Euron. Det blir alltmer uppenbart att dagens mellanting är en omöjlig lösning inför framtiden. För mig valet självklart, jag väljer federalismens och medborgarnas Europa.
EU flaggor utanför EU kommissionens lokaler i Bryssel
Den ekonomiska krisen har visat med all oönskad tydligt att EU inte är en del av krisen utan en del av lösningen. Medan medlemsländernas regeringschefer har träffas gång på gång utan att komma till skott eftersom flertalet av dessa mer har sneglat på vad som kortsiktigt har kunnat gynna det egna landet, i stället för vad som är bäst för hela Europa, så har EU:s olika institutioner fått agera och sanera flera länders, dom som så kallade PIGS ländernas (= Portugal, Irland, Grekland, Spanien, Cypern) statsfinanser och offentliga system. En bankunion behövs, liksom en europeisk stabiliseringspakt.
Europeiska centralbankens huvudkontor i Frankfurt
Nej säger flera medlemsländer och flertalet partier i Sverige. Men det är just missköta offentliga system, slapp budget disciplin och ineffektiva monopol som medverkat till att skapa dagens ekonomiska kris. Detta har skapats av nationalstaterna själva inte av EU. Vår europeiska ekonomiska kris är inte bara finansiell, har inte enbart med budgetunderskott och arbetslöshet att göra, även om dessa frågor är viktiga. Utan är också en förtroende kris och en kris för det politiska systemet i Europa. Krisen startade när Frankrike och sedan Tyskland började trixa och fixa med reglerna för underskott i sina offentliga finanser, och som finns med i regelverket för Euron, som dessa båda länder hade infört och krävde att andra skulle följa.
Euro mynt och sedlar
Det positiva med Euron, som jag är för att Sverige ska ansluta sig till, är att handlingar som tidigare hade kunnat döljas för medborgarna och ostraffat kunnat flyttas undan och över till andra nu blir synliga för alla i Europa. Nu är det inte längre möjligt för länder med Euro, men även svårt för andra EU länder, att skapa illojala konkurransfördelar genom t.ex. devalveringar, som Sverige gjorde under 90-tals krisen för att skydda vår skogs- och pappersindustri, vilket bl.a. resulterade i att skogsarbetare i Finland och Norge blev arbetslösa i stället.
EU parlamentet i Strasbourg
För många i Sverige möts Europarlamentet ökande makt med misstro. För mig är detta märkligt. Parlamentarikerna är folkvalda av EU ländernas väljare. Inför just i detta val har de olika partigrupperna i parlamentet för första gången fått utse sina kandidater till vem som ska bli EU kommissionens ordförande efter valet. Men flertalet ledande politiker i Sverige tycker att den gamla ordningen var att föredra då ländernas regeringschefer gjorde upp detta bakom slutna dörrar utan någon insyn. Återigen samma oreflekterade nationalism. Flera regeringschefer har sagt man vill försöka ta ifrån parlamentet denna nyvunna makt. Ledare för de stora grupperna i parlamentet har contrat med att klargöra att man kommer att rösta nej till någon annan kandidat än dem som tillhör den grupp som får flest röster i EU valet. Och på detta sätt blockera att någon annan kan utses. Alltså blir den socialistiska gruppen störst så kommer liberaler, kristdemokrater och konservativa ledamöter att rösta för denna kandidat och rösta nej till andra kandidater.
José Manuel Barroso, avgående ordförande för EU kommissionen
(blev utsedd 2004), f.d. premiärminister i Portugal.
Ett annat argument är att jag ser just EU som ett vapen mot rasism och nationalism. Men att detta måste kombineras med regionalism. Nationalstaten är för stor för vissa frågor men för små för andra. Men just nu i Sverige hörs helt andra tongångar även inom EU positiva partier som KD, FP och M. Nu ska staten ta över skolan, primärvården och detaljstyra övrig sjukvård. Detta är fel i sak, men dessutom kan fråga sig när man i Sverige ska sluta ropa på staten så fort något samhällsområde får problem. Varför inte låta gymnasieskolan bli regional, fortsatt låta grundskolan vara kommunal och högskolan förbi statlig? Sedan undrar man när ska man lära sig av statens många misslyckanden i t.ex. SJ, Vattenfall och Telia? När ska man i Sverige inse att den regionala nivå har en potential? När ska vi få ett verkligt regionalt självstyre? För detta behövs. Kommunaliseringen inom äldrevård, psykiatri och handikappomsorg blev inte lyckad. Ädel-reformen och Psykädel blev ingen succé för att uttrycka sig milt. Dessa verksamheter som fördes över från landstingen måste åter till en regional nivå. Att flera län är för små, har en för liten befolkning och därför saknar resurser för att klara ett regionalt självstyre är ett påstående som jag kan instämma i. Att i stället för dagens över 20 län kan vi införa 10-13 regioner med verkligt självstyre, vilket skulle vara rätt väg att gå. Och en helt naturlig utveckling i Västeuropeiskt perspektiv.
Skylt vid en skola från Sydtyrolen i Italien både på italienska och tyska.
Jag har i ett tidigare inlägg på denna blogg kommenterat att det faktum att flertalet länder i Europa är multietniska, har flera språk, religioner och kulturer ( även Sverige) och att detta är ett viktigt argument för EU och ett regionalt självstyre:
Mitt inlägg om EU, regionalism och rasism
EU ländernas regeringschefer vid ett sammanträde med Europeiska rådet
Bild ovan: Från ett toppmöte mellan USA och EU i Bryssel.
På bild: Barack Obama i ett samtal med Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso
Etiketter: Vladimir Putin, Ukraina, Krim, Europa EU, Europeiska unionen, Barack Obama, Herman Van Rompuy, José Manuel Barroso, USA, USA:s president, Henry Kissinger, EU val, EU, Tyskland, Frankrike, EU parlamentet, Europaparlamentet, EU kommissionen, EU ministerråd, Euro, PIGS, Portugal, Irland, Grekland, Spanien, Cypern, Regionalism, Regionalt självstyre, Sydsvenska Dagbladet, SDS, Sydsvenskan, Tobias Lindberg, Europeiska rådet, Federalism, Bankunion, Stabiliseringspakt, En europeisk stabiliseringspakt, Socialister, Konservativa, Liberaler, Kristdemokrater, delaveringar, Finland, Norge, Pappersindustri, Skogsindustri, 90-tals krisen, Rasism, Nationalism, Kommunaliseringen, Psykädel, Ädelreformen, Västeuropa, Telia, Vattenfall, SJ,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar