Av en slump kom jag läsa ett intressant inlägg på Tommy Hanssons Blogg om vår skräck för
kärnkraft. Hanssons slutsats om att denna rädsla är irrationell, inte är baserad
på fakta och som skickligt har utnyttjas av politiska krafter. Har fog för sig. Hans
text är publicerad under rubrik: ” Sveriges Nuklefobi – den irrationella
skräcken för kärnkraft.
Här kan du läsa Hanssons inlägg
Kärnkraftverket i Oskarshamn.
Etableringen
av denna hysteri av populism och faktaresistens har Miljöpartiet som huvud
aktör. Vars inflytande har skadat svensk energipolitik i grunden. Men som
faktiskt även skadar vår miljö. I sin artikel länkar Hansson till en läsvärd
artikel publicerad i affärstiden Forbes
av James Conca. Där skribenten för
fram en sanning som märkligt nog har kommit bort i debatten om kärnkraft. Conca
skriver.
”So, with their nuclear reactors only about
half-way through their life-spans, and the whole program running really well,
who in Sweden would want to completely shut them down?” Artikelförfattaren
svarar själv:
”Um…members of the Swedish coalition government, led by Sweden´s
green party people who get a Pavlovian gag reflex just thinking of nuclear.
They want to prematurely close their entire nuclear fleet and replace the 2
trillion kWhs with renewables and natural gas.”
Citat direkt från Hanssons inlägg.
Hanssons kommentar om Concas text:
”James Conca framhåller desslikes
att 10 000-tals fler människor kommer att dö under de kommande decennierna till
följd av trefaldigade kolutsläpp samt att kärnkraften besparat Sverige drygt 2
miljarder ton koldioxidutsläpp sedan omröstningsåret 1980. ”
Är både sann och väl värd att ta till sig. Hanssons och Concas kommentarer
kan inte på ett bättre sätt uttrycka den absurditet som alltför länge har fått
styra svensk energipolitik.
Ett foto av utsläpp av koldioxid.
Men vad är det för tankar, ideal och övertygelser som
byggt upp denna fanatism och bristande verklighetsförankring? Jag är övertygad
om att politiken i Sverige ang kärnkraft byggs upp på en kombination
av två för samhället väldigt olyckliga faktorer. Dels Socialdemokratins
ambition att få regera till vilket pris som helst. En makthunger som (MP) inte har varit sen att utnyttja. Den förra statsministern Stefan
Löfven var med sina rötter i den elintensiva verkstadsindustrin personligen
positiv inställd till kärnkraft. Och detta var han inte ensam om inom S-ledning.
Men om (S) skall få vara säker att få regera vidare måste partiets ledning
antigen fortsatt acceptera en destruktiv energipolitik från de partier som
(S) maktställning är beroende av: (MP), (V) och (C). Alltså att offra nationers bästa för ett innehav regeringsmakten.
Stefan Löfven på ett studiebesök
i en kärnkraftsvänlig miljö -
ett stålverk.
Eller att ta beslut om en positiv och en mer realistisk politik om kärnkraft samt om energipolitiken i stort. En omsvängning som
inte kommer att gillas av sitt regeringsunderlag. En ny politik som flertalet
ledande socialdemokrater inser är riktig. Att oppositionen hotar den nya miljöministern
med misstroendevotum om inte ett beslut ang slutförvaring av kärnkraftens avfall
presenteras innan Lucia ställer regeringen inför ett svårt dilemma. Vilken väg än Magdalena Andersson och ansvarig
minister Annika Strandhäll än väljer
att gå så kommer det politiska priset att bli högt för (S).
Ett foto från Miljöpartiets tidiga historia.
Jag tror att den nya en-parti
regeringen kommer att försöka att vinna tid. För att få bort frågan från
valrörelsen. Att styrka oppositionen lite medhårs genom att presentera en tidsplan som inte förpliktar regeringen, i praktiken, att ta ett beslut. Man får hoppas att (L), (KD) (M) och (SD) inte går i den fällan. Men (S) vill också skapa fred inom sitt eget parti, med kärnkraftsvänliga LO, samtidigt som man vill hålla fred med
sina stödpartier. Allt med en målsättning om att lyckas förhindra
en svekdebatt. Vilket jag tror att (S) för ovanlighets skull kommer att misslyckas med. Just nu gäller för Andersson och övriga (S)- ministrar att förhindra bli politisk besegrade av oppositionen i
riksdagen eller i kärnkraftsfrågan under nästa års valrörelse. Detta är den övergripande målsättning som styr det politiska spel som (S) bedriver när det gäller kärnkraft. Precis som Hansson
skriver i sitt inlägg, är det intressant att i detta sammanhang notera att
svensk opinion nu är mer positiv till kärnkraft än på flera årtionden. En
omsvängning som långsamt men stadigt har pågått under flera år. Men som under senare tid
fått en kraftig skjuts i rätt riktning på grund av skenande energipriser och
el-brist.
En tydlig illustration av aktuellt elpris.
Denna kvasireligiösa
ryggmärgs motstånd mot kärnkraft byggs också upp på en fantasifylld
samhällsutopi om den Ädle Vilden, först presenterad av den franska revolutionens ledande
ideolog Jean-Jacques Rousseau, som innehåller en bergfast övertygelse om att kunna skapa en ny människa och
ett nytt idealsamhälle. Där individen har befriats från det
moderna livet med alla dess krav på effektivt, utveckling, prestation och
handling manifesterat med dess industrialism, handel, vetenskap och kultur. I
detta låg också en strävan av att befria människan från hennes sociala
"bojor" i form av traditionella institutioner som familj och kyrka.
Individen skulle bli rotlös men fri från alla begränsningar som släkt, hembygd
och kärnfamilj kan innebära. I stället skulle individen in ordnats i en ny
nationell statsgemenskap. Där likhet kom att bli ett nytt överordnat mål för samhällets
utveckling. Som bl.a. kom att leda till en ökad diskriminering av olika
inhemska minoriteter till följd av medveten likriktning mellan regioner och
folkgrupper kombinerad av en ökad styrning från centrala statliga organ.

Foto av personer som flyttade ut på landet
för att i kollektiv förverkliga miljörörelsens ideal
om "Den gröna vågen".
I denna orealistiska utopi,
vars moderna variant tydligt manifesterades i 1960-talets radikalism, och vars
ideal som ännu har ett dominerade inflytande i svensk samhällsdebatt, finns en
övertygelse om att individens existens och liv skall underordnas kollektivet
både i smått som i stort. I detta ideella ligger också ett förakt för det sant
mänskliga i att ha en strävan om att utveckla sin person, förbättra våra liv
och andras. Vilket är både en sann och en naturlig drift hos oss människor. Dessa
ideal har bevarats inom miljörörelsen och utgör grund för dess motstånd mot
kärnkraft. Miljöpartiet är sprungit ut ur denna och flera andra alternativrörelser
med inslag av t.ex. ekologism, veganism, pacifism och feminism. Att (MP) valt
maskrosen som sin partisymbol ligger helt i linje med den kultur som finns i
inom partiet av civilisationskritik och framstegsnegativism.
Miljöpartiets symbol Maskrosen.
Att kärnkraftsmotstånd
bedöms vara en helt avgörande för (MP):s överlevnad av miljöpartisterna själva är tydligt. Denna fråga var dessutom orsak till att man bildades under
1980-talet och har bidragit till att hålla partiet kvar i riksdagen. Medan Vänsterpartiets motstånd, från detta dåligt reformerade gamla kommunistparti,
handlar nog mer om ren populism och är ett utslag av ett strategiskt vägval i
sin överordnade kamp mot kapitalism och av borgerliga partier.
Ett foto av miljöpartiets dåvarande ledning utanför
riksdagen. Med Birger Schlaug och Per Gahrton som
mest kända namn.
Centerpartiets
anti-kärnkrafts fanatism är lite svårare att förstå sig på. Johannes Antonsson, 1:e vice partiordförande som ställde upp och förlorade striden om ny (C)-ledare mot Thorbjörn Fälldin 1971,var positiv till kärnkraft. Sedan dess har det nog inte funnits
någon centerpartist på centrala poster som öppet vågat argumentera för en utbyggnad av
detta energislag. Troligen kan kärnkraftsmotståndet hos den gamla centern, med
sina rötter i dåvarande Bondeförbundet, har haft sin grund i en allmän misstro
mot teknisk utveckling, urbanisering och det moderna i sig. Och allt annat som
upplevs som inslag av fixidéer från storstan. Och precis som i flera andra partier kom 1968-års vänsterns radikal romantiska illusioner att påverka (C):s energipolitik i en negativ riktning.
Valaffisch från (C):s föregångare Bondeförbundet.
Numera med (C):s extrem
make over till att vara ett nyliberalt parti för unga välutbildade i större städer så kunde
man förvänta sig en ideologisk omorientering även i denna samhällsfråga. Men
ännu tycks tiden inte vara mogen för detta inom partiets ledande sikt. Kanske
tycker centrens ledning att man sedan 1970-talet har investerat för mycket
politisk prestige i kärnkraftsfrågan för att nu kunna ändra sig. Men en kall
vinter till eller flera inom de närmaste åren kan kanske få partiet att ändra
uppfattning. Men denna Åsa Nisse marxism, som detta tankesätt skämtsamt kom att benämnas, förenar
både (MP) och (C) i energipolitiken på ett olyckligt sätt. Och utgör en tankefigur och en retorik som vi snarast behöver befria oss ifrån.
Landsbygdens anti-hjälte Åsa Nisse
gestaltad i flera filmer av John Elfström.
Foto överst:
från nerlagda kärnkraftverket i Barsebäck.
Etiketter: Kärnkraft, Tommy Hanssons Blogg, Nuklefobi, Kärnkraftsskräck, Koldioxid, Miljöpartiet, Annika Strandhäll, Magdalena Andersson, Stefan Löfven, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Åsa Nisse, Åsa Nisse marxism, Miljöpolitik, Elpriser, Elbrist, LO, Bondeförbundet, Thorbjörn Fälldin, Birger Schlaug Per Gahrton, John Elfström, Gröna vågen, Kärnkraftverket i Barsebäck, Kärnkraftverket i Oskarshamn, Forbes,