Att göra en Hitler och (S)

 

Det politiska Sverige har upplevt en vecka som har gått Hitlerhälsningens tecken. Och vem kunde tro att detta skulle vara möjligt inom vårt största parti? Och framför allt i ett reformistiskt socialist parti som marknadsför sig att vara anti-rasistiskt. Få skulle jag tro. Själv blev ganska överraskad. Måste jag erkänna. Men ännu mer överraskad blev jag av att den socialdemokratiska dementi- och förnekelsemaskinen än en gång sattes på högvarv, nu när en nyutnämnd (S)-minister hade avslöjats med fingrarna i syltburken. På ett foto kan man tydligt se civilminister Ida Karkiainen (S) göra en Hitlerhälsning. Detta har väckt en rad frågor. Bland annat om det personliga ansvaret. Karkiainen har inget eget ansvar för vad hennes dåvarande pojkvän, vilket är samma man som hon fortfarande lever med, gör. Hon har inte någon skuld för vilka rasistiska och ny-nazistiska kretsar som han då rörde sig i. Inte heller för att han var en aktiv Vit makt musiker. Men Karkiainen har ett ansvar för hur hon har reagerat på detta. Och har framför allt ett ansvar för att hon själv har deltagit med liv och lust i denna tvivelaktiga subkultur.

Tecknaren JeAnders version av att ertappas

med fingrarna i syltburken. I detta fall

dåvarande utrikesminister Margot Wallström (S). 

Detta avslöjas samtidigt som en annan manlig (S)-minister anmäldes för kletiga - och tafsande fingrar mot en kvinnlig partimedlems kropp på ett hotellrum under (S)- kongressen, nu i #MeToo:s tidevarv, och att andra (S)-ministrar erkänt att man rökt på. Man undrar en hel del om vilken intern partikultur som för närvarande råder inom Socialdemokratin? 

En illustration över begreppet: 

Sexuella trakasserier.

Obs detta foto är arrangerat.

(S) maktfulla förnekelsemaskin är ett fenomen i vår offentlighet som vi har fått uppleva så många gånger genom årens lopp. Sedan den laserades i början av 1970-talet. Men att den ändå körs igång nu, förvånar trots allt mig. Särskilt när en förnekelse av det inträffade inte är möjligt. Men från denna dementimaskin förs istället ut en omdefinition av vilka konsekvenser som Karkiainens agerande kan ha. Att göra en så kallad ”Hitler” är väl inte så farligt. Får vi nu höra. Det var vi väl alla gjort någon gång och så vidare. Men i praktiken handlar budskapet om att när en person anses vara röd eller radikal och gör en Hitlerhälsning då är det inte så farligt. Men om någon annan gör det då är det fara på taket. Att vi dessutom få höra att det helt plötsligt inte längre alls är farligt att sjunga sånger om att gasa ihjäl ”as” (folkgrupper som t.ex. judar, romer och andra som nazismen officiellt klassificerade om undermänniskor, t.ex. homosexuella, psykiskt sjuka och handikappade). Ett exempel av många på en del ur en text som Karkiainen har framfört inför andra. Och som hon dessutom själv har författat. En överslätande uppfattning som nu framfördes från samma personer som ofta utnyttjat sina offentliga plattformar som t.ex. talarstolar, ledarsidor och presskonferenser att benämna näst intill halva antalet folkvalda ledamöter i riksdagen som ”bruna” det vill säga nazister. Man undrar nu hur många av dessa ”demokratiaktivister” själv har gjort en ”Hitler” i olika sammanhang? Det gamla talesättet om att den som gräver en grop åt andra riskerar att själv att få trilla där ut i. Har ännu en gång bevisat sig ha relevans.

Den italienska fotbollsspelaren, i AS Roma, Di Canios

fascist hälsning. För denna målgest

blev han åtalad och

dömd till böter samt samhällstjänst.

Om detta har Carin Stenström skrivit en ledare om i hennes tidning Världen i dag. Hennes krönika är publicerad under rubrik: ”Dags för Magdalena Andersson att lägga ner Nazistretoriken. ”  

Här kan du läsa Stenströms text

Det kan kanske vara på sin plats att påminna om att göra en Nazi-hälsning offentligt är förbjudit i flera västerländska demokratier. En handling som i Tyskland t. o. m. anses utgöra ett brott mot författningen och kan leda till åtal i en särskild författningsdomstol. Även i t.ex. Österrike, i Schweiz och i Belgien är detta brottsligt om det sker på offentlig plats. I Spanien, i Portugal och i Italien är motsvarade fascist hälsning också kriminaliserad. Vilket dessa båda diktatur hälsningar även borde vara hos oss. Den kommunistiska motsvarigheten, den knutna näven, är en makt- och politisk hälsning som i Baltikum och i flera andra nationer i Östeuropa är förbjuden att utföra i offentliga sammanhang. Vilket Hitlerhälsning också är i flertalet av dessa nationer. I Sverige kan du under visa omständigheter bli dömd till böter för "Förargelse väckande beteende." Kanske även för olaga hot, om du gör en Hitlerhälsning. Men inte för själva hälsningen i sig för utan under vilka omständigheter du utför den. T.ex. vid en synagoga eller på en judisk begravningsplats. Men det är tyvärr sällan händelser av detta slag leder till några åtgärder från polis eller åklagare.

En maoistisk affisch.

Är det så farligt då att en tonårs tjej gör Hitlerhälsning? Detta skall vi väl inte tjafsa om? Inte nödvändigtvis. Men att flera socialdemokratiska skribenter och debattörer nu helt plötsligt har svängt i frågan och inte längre anser att höja sin höger arm i en politisk hälsning för att hedra en fruktansvärd diktators namn inte är något anmärkningsvärt i sig. Är en uppfattning som förvånar. Och detta ställningstagande borde leda till en storm av kritik. Och är ett tecken på en för demokratin en farlig dubbelmoral och utgör ett exempel på ett maktspel från regeringen och dess parti som inte bådar gott. Detta ställningstagande har fått bl.a. judiska- och romska organisationer att reagera kraftigt. Både i Sverige och internationellt. Att även andra delar av det kulturradikala etablissemang som det kryllar om inom svensk offentlighet, särskilt i media, har ställt upp till Karkiainens försvar. Just detta är det riktigt allvarliga i denna skandal. Inte att en full tonårstjej gör en Hitlerhälsning i en lägenhet i Haparanda. Vilket naturligtvis inte alls är etiskt ok. Där eller någon annanstans. Det är inte särskilt intressant att när detta inträffade så var händelsen i sig ett tydligt tecken på att ett gott omdöme då saknas hos Karkiainen. Det hade varit värre om detta hade skett på stadens torg eller t.ex. i Folkets Hus. Men denna insikt är en klen tröst.

Aron Verständig, ordförande för Judiska 

Centralrådet (JC) i Sverige. (JC) har

reagerat skarpt på Karkiainens

sångtexter och på (S) försök att

sopa allt under matten.

Några få skribenter har ändå försökt att belysa det faktum att den nye ministern Karkiainen inte var så oskyldig då, som hon nu själv, (S)-etablissemanget och andra vill, att det skall framstå som. I media har ett foto publicerats där det är tydligt att Karkiainen när hon var ung och när hon festar i rasistiska kretsar, sjunger nasse sånger hemma hos sig då gör en "Hitler". Att det nu har framkommit flera vittnen som berättar att fester av detta slag var vanligt förekommande i den bostad som Karkiainen och hennes sambo då delade, bevisar att denna oacceptabla gest inte endast var en gångs företeelse. Att Karkiainen dessutom offentligt förnekar att hon minns någon från detta tillfälle, kan vara ok, men håller liksom inte som ursäkt i hennes fall. Naturligtvis borde hon nu minnas om fester av detta slag var vanligt förekommande eller ej under den tid då hon var bosatt i denna lägenhet med sin pojkvän. Och detta är för mig mer allvarligt när jag sätter vid mitt skrivbord och skriver denna text och skadar mitt förtroende för Karkiainen mer än vad hon gjorde för ”dumheter” i sina tonår. Man kan undra vad mer vill hon komma undan med? Öppenhet skapar förtroende. Undanflykter och lögner har motsatt verkan som bekant. Det är bland annat därför vi lär våra barn att det är viktigt att tala sanning. Och att man skall ta ansvar för sina handlingar. 

En illustration över uttrycket om att ha 

lik i garderoben.

Några få skribenter, t.ex. Stenström, har vågat ställa den intressanta frågan vad som hade hänt om någon moderat, kristdemokrat eller liberal minister hade ertappas med något liknade? För att nu inte tala om en sverigedemokrat. Hade då media intagit en lika överslätande och ursäktande attityd? Absolut inte. Blir mitt svar. Förekomst av dessa dubbla måttstockar sprider en offentlig odör ut över det svenska samhället som får många, likt mig, att bli upprörd. Och detta finns det flera exempel på. Att media bevakade kristdemokraternas partiordförande Ebba Bush i månader bland annat med drönare och andra inslag som låg på gränsen för det lagliga. En nyhetsbevakning som urartade till en ren förföljelse av henne själv och hennes familj. Vilket tycks vara fullt ok för många i medierna. Men när Nyheter i Dag, som står (SD) nära, använde sig, vid något enstaka tillfälle, av en drönare utanför den nye miljöministern Annika Strandhälls bostad. Då tiger media och (S) verkligen inte still. Vi kan också jämföra vilket mediedrev som f.d. jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) fick utstå jämfört med hur infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) har behandlats i media när hans tafsande blev känt. Att Eneroth senare, tillskillnad mot Karkiainen, har erkänt vad som har hänt och har berättat offentligt att han har bett kvinnan om ursäkt. Hedrar honom. Detta rakryggade agerande gillar jag. 

Annika Strandhäll (S).

På tal om att kränka människors privata sfär. Den måste även offentliga personer som t.ex. idrottsmän och politiker, få ha i fred. Precis som du och jag. Och framförallt deras nära och kära, särskilt då deras barn, skall inte behöva löpa gatlopp i medierna för att deras föräldrar är så kallade ”Kändisar”. Jag anser att det nästan aldrig är acceptabelt att kränka människors privatliv, inte ens politikers, företagsledares, skådespelares eller kungligheters. Privatlivets helgd var någonting som nästan hölls heligt för tidigare generationer. Detta är en princip som vi behöver ta till heder igen. Att skilja mellan det privata och offentliga tycks allt färre klara av att göra numera. Det var fel med drönare i fallet med Ebba Bush, trots att hennes husaffär är diskutabel och var varit föremål för privaträttslig tvist, liksom i fallet med Annika Strandhäll trots att hon har kallat sin swimmingpool för ”utomhusbadkar” och använt denna omdefinition som ursäkt för att inte ha betalat sina räkningar. Men jag retar mig på den dubbelmoral som säger att det ok att tränga sig på vanliga människor eller vissa politiker, t o m i deras bostäder, om det riktas mot borgerliga, icke socialistiska politiker, och om det görs av journalister i det sociala framstegets namn. Vilket vi allt oftare få se i olika program på TV och höra om i radio. Och då talar jag inte om fullt berättigad granskande journalistik som t.ex. de avslöjanden som resulterade i Panamaläckan, Boforsaffären i Indien, SAAB:s JAS-affärer i Sydafrika eller i Brasilien. Eller när kriminella handlingar som mutor eller annat maktmissbruk blir avslöjat på lägre nivåer t.ex. inom kommunala bolag.

Bush husaffär kommenteras i TV 4 av

Marcus Oscarsson.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Ett fotomontage med Ida Karkiainen (S).

Etiketter: Ida Karkiainen, Haparanda, Vitmakt musik, Rasism, Annika Strandhäll, Ebba Bush, Tomas Eneroth, Världen i dag, Carin Stenström, Nyheter i Dag, Socialdemokraterna, Regeringen, Hitler hälsning, Fascisthälsning, Den knutna näven, Göra en Hitler, Nazism, Nynazism, Fascism, Kommunism, Lögn, Sanning, Privatlivets helgd, Dubbla måttstockar, SAAB, Panamaläckan, Boforsaffären, Indien, Brasilien, Sydafrika, Tyskland, Författningsdomstolen, Belgien, Baltikum, Östeuropa, Portugal, Spanien, Italien, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Eskil Erlandsson, Centerpartiet, Drönare, Bush husaffär, Strandhälls badkar, Margot Wallström, JeAnders, Judiska Centralrådet, Aron Verständig, Judar, Romer, Vit makt, Vit makt musik,