Stå upp för Katalonien

På SR:s nyhetssajt finns en artikel av Sveriges Radios Sydeuropa korrespondent Margareta Svensson om de fängelsestraff som Högsta Domstolen i Spanien har dömt ut till flera katalanska politiker på grund av den folkomröstning som genomfördes 2017 emot Madrids vilja.

Du kan läsa Margareta Svenssons artikel här

Straffen är hårdare än vad många hade förväntat sig och kommer att leda till ökad spänning inom Spanien och mellan Spanien och övriga Västeuropa. Flera katalanska ledare lever nu i exil, främst i Belgien, några finns i Tyskland. 

Foto från FC Barcelonas hemma area 
Camp Nou.

Domstolens beslut fördöms från andra delar av Spanien. Baskiens parlament och den regionala regeringen i Galicien protester mot straffen. Runt om i Katalonien genomförs protester mot domstolens beslut. Offentliga aktioner genomförs på olika håll. Katalaner samlas och i parker och demonstrationer genomförs. Alltfler hänger ut katalanska flaggor från fönster och balkonger. Skyltar på spanska rivs ner, varor ifrån övriga Spanien, och framför allt ifrån Kastilien, blir utsatta för bojkott. Flera katalanska fackföreningar hotar med generalstrejk. Mästarmötet i fotboll mellan FC Barcelona och Real Madrid, det så kallade El Clasico, ställs in.

 

Kataloniens f.d. premiärminister

Carles Puigdemont, från de 
katalanska kristdemokraterna 
(CDU). Puigdemont lever nu i

exil i Belgien.

Relationen mellan parlamenten i Barcelona och Madrid har varit ansträngd sedan flera år. Centralregeringen i Madrid avskaffade helt det regionala självstyret under en period 2017, arresterade den regionala regeringens ledamöter och parlamentets talman. Även ämbetsmän råkade ut för repressalier. Till exempel den regionala polischefen avskedades och hela hans poliskår lades ner. Den regionala domstolens ordförande gick samma öde tillmötes tillsammans med flera rektorer och borgmästare. I folkomröstningen 2017 röstade en majoritet av katalanerna för självständighet.

Kataloniens parlament i Barcelona.

Att detta sker i en västerländsk demokrati på 2000-talet borde få EU:s medlemsländer att protestera. Den spanska regeringen måste utsättas för ett hårt tryck att benåda de demokratiskt valda regionpolitiker som nu har fått sina straff, ge amnesti åt dom som lever i landsflykt och återinsätta de ämbetsmän som har avskedats. Med undantag för Belgien, som ett lysande undantag, har det varit tyst från övriga EU. Spaniens hantering av Katalonien och dess demokrati bör också tas upp av Europarådet samt dess domstol för mänskliga rättigheter.    


En uppvisning av en antiterrorist enhet inom 

Guardia Civil

Nuvarande konstitutionella kris i Spanien, är den allvarligaste för spansk demokrati sedan det fascistiska kuppförsöket av den halv-militära federala polisen, Guardia Civil 1981. Denna konflikt har flera orsaker. Kulturella-, ekonomiska- historiska- och politiska faktorer samverkar.

Foto från ett socialistiskt valmöte i Madrid 2019.

En anledning är de skandaler som under senare år drabbat spansk rikspolitik. Särskilt har det konservativa partiet Partido Popular (PP, som har sina rötter i fascistdiktaturens, falangistparti) och det andra stora partiet socialistiska (PSOE) avslöjats med fingrarna i syltburken som lett till åtal och fängelsestraff för flera politiker och höga statstjänstemän. Avslöjanden om korruption och inkompetens har skapat växande frustration och ökad otålighet med nationella institutioner i Katalonien och i andra provinser.

Albert Rivera Ciudadanos partiordförande.

Vid parlamentsvalet 2015 och i ett nyval året efter straffades båda dessa statsbärande partier hårt av väljarna. 2016 fick (PP) och (PSOE) knappt över 50%av rösterna tillsammans. Under senare år har tre nya partier dykt upp i spansk politik. Samtliga dessa nykomlingar har brutit sig ut ur (PP) och PSOE). Liberala Ciudadanos (Medborgarna) som bildades i just Katalonien, och vänstersocialistiska Podemos (Vi kan) har skakat om i det spanska politiska systemet. I de val som har genomförs i år, till EU-parlamentet och det nationella, har ett nytt högernationalistiskt parti. Vox (Rösten), slagit igenom. Detta parti som bildades  2013 ur PP:s mer högernationalistiska flygel som slog sig samman i en allians med några mindre nyfascistiska grupper. Även Ciudadanos har sina rötter i (PP).    

Vox generalsekreterare Javier Ortega Smith.

Ciudandanos motsätter sig katalansk självstyre men har samtidigt kritiserat (PP) för spansk ny-nationalism och för att man accepterar ny-fascistiska strömningar inom sitt parti. Ciudadanos är för ökat regionalt självstyre för landets provinser och att Katalonien, Baskien och Galicien får större självstyre än övriga delar av Spanien med anledning av dessa regioners speciella icke spanska historia och kultur. Det nya vänster partiet Podemos stödjer öppet självständighet för Katalonien och Baskien. Medan Vox helt är emot och vill avveckla det regionala självstyre som redan finns för Katalonien och andra regioner. POSE är också emot katalansk självständighet men kan tänka ett utökat självstyre för Katalonien i enligt med vad som Galicien och Baskien nu har. (PP) vill bevara nuvarande situation.   


En kö till en vallokal i Barcelona. Under

omröstningen om självständighet 2017.   

Det är en historisk paradox att den spanska regeringen 2017 använde sig av sig av samma federala poliskår i Barcelona, för att fängsla regionala politiker och ta valsedlar i beslag, som i början 1980- talet stormade Cortez (det nationella parlamentet) och började skjuta hej vilt omkring sig i ett försök att återinföra fascismen i Spanien. 

Foto från Guardia Civils stormning av det spanska parlamentet.

Katalonien med sina 7,5 miljoner invånare, fler än både Danmark, Norge samt Finland, har ett eget språk katalanska som är äldre än spanska, (kastilianska) både i skrift och som talspråk. En En mindre minoritet på 5-6 tusen, i Pyrenéerna, talar aranesiska (occitanska). Mindre än 20 procent av Kataloniens befolkning är av spansk härkomst eller har spanska som sitt första språk. 

Foto från Andorra och dess huvudstad Andorra la Vella. 

Andorra har också katalanska som majoritetsspråk.

Denna skillnad märks i vad Katalonien heter på sina 

tre officiella språk: Catalunya (katalanska) (Cataluña 

(spanska) och Catalonha (araneiska).

Möte för ett självständigt Katalonien 2016.

Katalonien har en historia, en kultur och en  egen identitet som är annorlunda än den spanska. Under sin långa historia har regionen haft en tydlig orientering åt Frankrike och Italien (som också har en katalansk språklig minoritet), katalanska talas också i närliggande Andorra. 

Väggmålning i Barcelona på katalanska med en 

uppmaning om att tala det katalanska språket 

Medan övriga Spanien har en kulturell och politisk tradition med tydliga drag av av nationell slutenhet och av en kulturell isolering från övriga Europa. Än i dag märks detta på många sätt. T.ex. i Spanien är det få ungdomar som kan engelska, även bland akademiker.

Den berömda Katedralen, Sergrada Famila
(Den Heliga Familjen) i Barcelona.

I Katalonien är det bättre. Kunskaper i både engelska och i franska är vanligare där än i övriga Spanien. Katalonien är mer ekonomiskt- och socialt utvecklat än övriga Spanien. För många svenskar, likt mig själv, uppfattar att Barcelona har en mer öppen atmosfär än Madrid. Barcelona känns också mer modernt och europeiskt än vad regionen runt Madrid (Kastilien) gör.

En katalansk flagga utanför parlamentet i 

Barcelona 2017. 

Det ligger mycket i den uppfattning som framförs av region regeringen i Barcelona att Katalonien, liksom övriga regioner, aldrig fick den självständighet som utlovades efter Francodiktaturens slut. 

Väggmålning på baskiska i San Sebastian 

om baskisk självständighet. 

Dessutom så har Katalonien, inte störst självstyre i Spanien. Baskien och Galicien har ett mer långtgående självstyre. Baskien har eget ansvar för sin regionala budget (medan Katalonien inte har beslutsrätt över större investeringar t.ex. infrastruktur). Galicien har med framgång kämpat till sig självbestämmande rätt över skatter och annan finansiering. Vilket Katalonien inte har.

En viktig händelse för många katalaner.
1873 utropas den första spanska republiken
i Barcelona, med katalanen Fransco Pi Margall
som informell president. Margall var en varm '
anhängare av en demokratisk federation
mellan nationens olika regioner.

Ett annan viktig anledning till ökad nationalism i Katalonien är att den spanska staten gick ifrån den överenskommelse med Katalonien om ökat regionalt självstyre ifrån 2006. Ett avtal som antogs av parlamenten i Madrid och Barcelona, och efter en folkomröstning i Katalonien, samt skrevs under av den dåvarande socialistiska federala regeringen. Partido Popular överklagade överklagade beslutet till högsta domstolen som förklarade beslutet olagligt. Detta "svek" har skapat ökad misstro mot Spanien i Katalonien. En känsla av att Madrid kan man inte lita på har spritt sig bland katalanerna.

Högsta domstolen i Madrid.

Att folkomröstningen genomfördes, trots Madrids protester, för det goda med sig att detta tvingar fram en omprövning av relationerna mellan centralregeringen och regionerna. Särskilt med de regioner som har annan kulturell identitet än den spanska. Kataloniens politiker, och andra folkvalda från nationens olika regioner, har dessutom rätt i sin argumentering om att Spanien har en federal- och regionalistisk tradition att falla tillbaka på. 

Demonstration för katalansk självständighet
i Barcelona 2016.

Spanien har sedan tidig medeltid en tradition där nationens olika regioner har haft ett stort inslag av självstyre och anses utgöra egna "länder". Innan inbördeskriget avskaffade den republikanska vänsterregeringen, med socialister och kommunister i spetsen, det regionala självstyret för att man var orolig för uppror i konservativa regioner som Galicien (med sitt eget språk, galiciska, sin keltiska kultur och sin orientering mot Portugal), och för Granada och Kanarieöarna (med deras kulturella orientering åt Nordafrika).

Demonstration för skotsk självständighet.

Efter inbördeskriget fortsatte Franco diktaturen denna politik men nu med en spansk nationalistisk motivering. Under fascistdiktaturen var denna enhetspolitik direkt riktad emot politiskt radikala regioner som Katalonien och Baskien medan mer pålitliga regioner som Galicien och Andalusien fick något större svängrum.

Spanska inbördeskriget 1936-1939 gör sig gällande även i nutiden. 

Fascister som gör falangismens hälsning 

vilket är förbjudit på offentlig plats.

Katalanska likt baskiska var under diktaturen förbjudet i arbetsliv, på allmän plats, i skolor och i andra offentliga sammanhang. Efter diktaturens fall behöll den nya spanska demokratin delar av både Francotidens konstitution och kombinerade den med delar av den republikanska.

Baskiens flagga.

Senare har regeringen i Madrid motvilligt tvingas till eftergifter på grund av folkliga opinioner ute i regionerna men också på grund av krav från EU och Europarådet, men envist vägrat att återgå till de federala inslag som fanns i 1923 års demokratiska konstitution.

General Franco var Spaniens diktator med titel

El Caudillo (ledaren) 1939-1975.

En ny nationalstat i Katalonien kommer att flytta en rad problem från Madrid till Barcelona utan att detta behöver betyda att problemen blir lösta. Men man skulle bli herre i eget hus. 

Skottlands flagga.

Precis som i relationen mellan Edinburgh och London, när det gäller Skottland, anser jag att Kataloniens omröstning, inte försvagar demokratin, utan tvärtom förstärker den i Spanien och i Europa. Omröstningen i Katalonien, som nu politikerna har dömts för, tvingar fram ett nytänk om regionalisering och federalism som jag välkomnar.

Skylt i Wales på landets två språk Kymniska (ett keltisk språk,

som talas av c:a 20% av befolkningen) och engelska.

Jag är inte säker på att omröstningens resultat ens på sikt kommer att leda till ett självständigt Katalonien, vilket jag inte har någonting emot, till skillnad emot vad ett ja i en andra omröstning i Skottland skulle innebära. Brexit och ett kommande utträde ur EU har definitivt ryckt undan mattan för ett bevarande av Storbritannien. Vilket många brexitörer också erkänner. Efter att Edinburgh har blivit huvudstad i ett självständigt Skottland kommer Cardiff i Wales snart att följa efter. På lite längre sikt kommer Nordirland att förenas med Republiken Irland i en ny irisk nation.

 

Wales flagga.

Jag har full förståelse för det katalanska missnöjet, precis som det skotska, när det gäller kritik av huvudstadens politiker och maktorgan för all den diskriminering, centralisering och maktdominans  som man har blivit, och fortfarande blir utsatt för. 2014 förlorade förespråkarna för ett självständigt Skottland knappt. Ett resultat som noterades runt om i Europa både i huvudstäder som av olika inhemska minoriteter i andra delar av sina respektive nationer. Resultatet från Skottland väckte stort stort intresse i Barcelona. Flera ledande företrädare för katalansk självständighet deltog aktivet i den skotska folkomröstningen. Troligen kommer en andra skotsk folkomröstning snart att bli av till följd av Brexit som en majoritet av väljarna i Skottland var emot. En omröstning som förespråkarna för självständighet troligen vinner. Vilket inger fruktan i London och i Madrid. Men hopp i Barcelona.

Nicola Sturgeon,

Skottlands regeringschef.

Vad är alternativet? Svaret är en verklig regionalisering och skapandet av federativa unioner mellan jämbördiga "länder" inom nationalstaterna i Europa. En sådan utveckling kommer att dämpa krav på självständighet över hela Europa t.ex. på Korsika, på Sardinien, på Sicilien, på Madeira, på Färöarna, på Åland, i Venedig-Veneto, i Normandie, i Bretagne, i Wales, i Skottland, i Katalonien, i Baskien, i Galicien, i Flandern, i Sydtyrolen etc. Nationerna runt om i Europa står inför valet att behandla sina länder och regioner med respekt, lyhördhet och tolerans eller kommer att få ökade konflikter med de delar av sina nationer som har en annan kultur, språk och andra traditioner än den nationalstatliga.




Färöarnas flagga.

En verklighet som också  gäller för oss i Sverige, på Gotland, i Sámpí (Sameland), i Meänmaa (Tornedalen), i Jämtland, i Orsabygden, i Älvdalen och i Skaúnelaands (Skåneland). 


Sámpí:s flagga.
Gemensam för de samiska områdena
i Sverige, i Norge, i Finland och i Ryssland
(där den inte är tillåten).

Den katalanska folkomröstningen, kommer liksom den skotska, inte endast att påverka berörda länder. I flera europeiska nationer kommer en smärtsam omprövning att tvinga fram att en centralistisk ordning överges där all verklig makt utgår från nationernas centrum till förmån för ett mer decentraliserat styre.

Jubel på det korsikanska självständighets partiets valvaka 

när det stod klart att man fick egen majoritet i det regionala 

parlamentet i Ajaccio. Vilket chockade Paris.

Regionalisering (i t.ex. Sveriges fall) och en federativ union (i t.ex. Spaniens och Storbritanniens fall) är en utveckling som det finns många skäl att ställa sig positiv till.

Samer klädda i traditionell folkdräkt.

I globaliserad värld blir det alltmer uppenbart att nationalstaterna är för små för många viktiga beslutet som påverkar medborgarnas vardag och är för stora, klumpiga och oflexibla för många andra. Beslutsfattande med bristande förankring i medborgarnas vardag blir en konsekvens av att makt långt bort ska administrera lokala- och regionala verksamheter som man inte har tillräcklig kunskap eller förståelse för t.ex. arbetsmarknad, utbildning, social utveckling, turism och kultur. Samtidigt som t.ex. frågor om internationell terrorism, miljöskydd och migration måste lyftas upp på en övernationell nivå.

Protester i Sydtyrolen, en tysk 

språklig region i Italienska alperna.

Detta område blev italienskt, från

att tidigare tillhört Österrike,

efter första världskriget.

Dessutom är en föreställningen om en flagga, ett språk och en enhetlig kultur ingenting annat än en myt. Flertalet nationer i Europa, även Sverige, har aldrig haft denna homogena struktur. Utan har, som t.ex. i Spaniens fall, bestått av flera länder, i ordets ursprungliga betydelse, det vill säga ett sammanhängande område som lätt kan definieras och avgränsas, med sin egen historia och egen kulturella identitet, i många fall även med ett eget språk.  

Den skåneländskan flaggan som i sina färger 

avspeglar landets geografiska läge mellan Sverige 
(gult) och Danmark (rött).

Skånska flaggan. Från början var denna en symbol för en kulturregion (land) som, likt den baskiska, är uppdelad mellan två nationer. I Baskiens fall Spanien och Frankrike. När det gäller Skaúnelaands (Skåneland, Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm), delas detta land upp av Sverige och Danmark. Region Skåne tog ett politiskt beslut om att den Skåneländska flaggan skall vara officiell symbol både för regionen och för Skåne. I Sverige har två inhemska länder till som vi delar med andra stater. Tornedalen som delas av Sverige och Finland. Och Sámpí som delas mellan fyra nationer: Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Vår livaktiga nationalstats myt om en enhetlig kultur, ett språk, en flagga etc. har resulterat i att andra inhemska kulturer än den rikssvenska, det vill säga Mälardalens, precis som när det gäller t.ex. i Spanien eller Frankrike, undertrycks och diskrimineras. Inom nationalstaterna lyfts nu språk, kulturer, folkgrupper upp och får ny livskraft på grund av att globalisering leder till att nationalstaternas hegemoni försvagas. 

Jämtlands flagga.

I Sveriges fall utgör våra inhemska minoriteter som samer, gutar, skåningar, svedjefinnar, tornedalingar, älvdalningar och jämtar tydliga exempel på grupper och landsdelar som har pressas ner på grund av krav på nationell enhet.

Meänmaa:s (Tornedalens) flagga.

Det blir också alltmer uppenbart att av tradition centralstyrda nationer som Frankrike, Sverige och Storbritannien får allt svårare att möta globaliserings utmaningar och ha möjlighet att utnyttja dess fördelar. Medan nationer med decentralism som t.ex. Tyskland, Schweiz och Österrike kommer att klara sig bättre. 

Vy över Kiruna i Norrbotten.

Det som är bra för Norrbotten behöver inte fungera bra i Skåne, eller tvärt om. Mångfald av språk, kultur, traditioner, inom och mellan nationalstaterna är en källa till rikedom för hela Europa.

En skånsk vy. En Möllegård (kvarngård) på slätten.

Ett foto som tydligt avslöjar Skånes närhet till Danmark 

och Centraleuropa.  

Titta på fotot nedan från Barcelona som avslöjar att även inom Spanien finns stora skillnader mellan de olika ländernas kultur och tradition. I Katalonien kan man tydligt se att arkitektur är starkt påverkad av både fransk och italiensk tradition. Medan kastalisk arkitektur, runt Madrid, och för andra regioner längre söderut har en tydlig koppling till arabisk och nordafrikansk tradition.   

Foto från Barcelonas paradgata: Las Ramblas.

Foto överst:

Valsedel i folkomröstningen om katalansk självständighet.

Lägg märke till att den är både på katalanska och spanska.

Länk till denna blogg

Etiketter:

Spanien, Katalansk självständighet, Självständighet för Katalonien, Katalonien, Barcelona, Folkomröstning, Federalism, Regionalism, Skottland, Skåne, Skåneland, Sámpí, Sameland, Tornedalen, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Sverige, Storbritannien, Brexit, Las Ramblas, Meänmaa, Guter, Skåningar, Jämtar, Älvdalningar, Nicola Sturgeon, Edinburgh, London, General Franco, Baskien, Galicien, Portugal, Andorra, Italien, Granada, Andalusien, Kanarieöarna, Galiciska, Katalanska, Baskiska, Madrid, Carles Puigdemont, Kastilianska, Aranesiska, Occitanska, Sergrada Famila, Civilgardist, Partido Poular, PP, Nynationalism, Spansk nynationalism, Ny fascism, Ciudadanos, Liberaler, Podemos, Västersocialister, Albert Rivera, Vox,  Margareta Svensson, SR, Sveriges Radio, Sydeuropa korrespondent, Javier Ortega Smith, Barcelona, El Clasico, FC Barcelona, Real Madrid, Katalanska Fackföreningar, Generalstrejk, Camp Nou, Europarådet, Europadomstolen 

Populismens tyranni

I Axess Magasin frågar kulturskribenten Peter Luthersson om 1930-talet går i repris?

Hans artikel är publicerad under rubriken:
Ständigt på jakt efter nya offer.  

Ingressen till hans artikel ger en bra sammanfattning av dess innehåll:

Klaner till vänster och höger får energi av stigmatisering och klander. 

Lutherssons artikel i Axess kan du läsa här

Luthersson känner en stor oro inför vart de västerländska demokratierna är på väg. Med hjälp av insikter från det förra århundradets katastrofer drar han en slutsats om att:  



Lenin och Stalin.

" Att ha tillgång till en rik referensvärld är en förutsättning för kvalificerat tänkande. Okunnighet tryfferad med teori och statistik duger inte. Tillgång till en rik referensvärld hade den politiske ledare som slutligen bjöd Adolf Hitler spetsen och som gärna hade velat bjuda Josef Stalin spetsen. Han hade inga illusioner om demokratins förträfflighet men visste att demokratin var den minst dåliga styrelseformen.

Genom sitt ledarskap räddade han Västeuropa undan totalitarism och återförde det (åtminstone temporärt och partiellt) till kristet-humanistiska och liberalt-kapitalistiska föreställningar och institutioner (sådana som kunde staga upp demokratin, hindra att den förföll till ”pöbelvälde”). Individen som individ kunde här återfå rollen som samhällets byggsten och viktigaste tillgång. Ju mer tiden har gått har kritiken av Winston S Churchill ökat och med kritiken förtalet och hånet."

Winston S Churchill 1943.

Här har Luthersson en viktig poäng. Med all rätt pekar han på att vänster radikalitet och dess motsvarighet till höger ofta har mer gemensamt än man kan och vill tro. Fenomen som t.ex. ett förakt för klassisk bildning och kultur, som på ett tydligt manifesterades i Skolverkets förslag att ta bort antiken, medeltiden och renässansen ut ur historieämnet på högstadiet, är gemensam för vänster och högerradikaler. 

Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg.

Du kan läsa mitt inlägg om Skolverkets förlag här

Liksom dess ateism. Där liberaler gärna deltar i med liv och lust (exemplifierat med centerns beslut att förbjuda manlig omskärelse och liberalernas förslag om att förhindra samvetsfrihet inom vård och omsorg).

I ett tidigare inlägg kommenterar jag center stämmans beslut om omskärelse.

Du kan läsa detta inlägg här 

Mitt inlägg om L:s förslag mot Samvetsfrihet

Andra exempel är på allianser med modernitetens olika apostlar är ett kvasireligiöst dyrkande av jämlikhet, folklighet och enkelhet, som t.ex. manifesteras inom arkitektur och stadsplanering. Modernitetens bristande humanism och råa materialism syns tydligt i våra socialt nedslitna utanförskapsområden i storstädernas förorter och i ogästvänliga kontorsöknar i stadskärnorna. 

Sergels Torg, Stockholm.

Att brännmärka självständiga och starka individer är ett annat gemensamt drag. Avvikelser angående svenskhet, patriotism och folklighet från höger byts ut av vänstern med en jakt efter avvikelser rörande feminism, ekologism, jämlikhet och avsaknad av radikalism inom områden som sexuell frihet och familjeliv.

Luthersson har en annan viktig poäng i sitt konstaterade om att Churchill numera kritiseras alltmer både från höger och vänster. En kritik som har en rad gemensamma kännetecken. Churchills engagemang för europeiskt samarbete går inte hem hos EG-skeptiker, brexitörer, alternativ vänster, och nationalister. Hans kompromisslöshet mot olika politiska drömmar om jordiska paradis och dess skrivbordsprofeter gillas verken av libertarianer, ekologister, eller nationalister till höger som Marine Le Pen, Viktor Orban, Jeroslav Kacynski, eller högerpopulister som Jimmie Åkesson, Pia Kjaersgaard, Nigel Frage, eller populister från vänster som Jeremy Corbyn, Jonas Sjöstedt, Alexis Tsiras och De gula västarna i Frankrike.  

Valmöte med Nationella Fronten i Frankrike 2017.

Jag delar Luthersson uppfattning att vad Europa och Sverige just nu behöver är en kamp mot populism, andlig analfabetism, nyhedendom och skrivbordsradikalism både från vänster till höger. 


"Havel för evigt"
Banderoll med Václav Havel på Havelplatsen
i Prag 2014, till minne av Sammetsrevolutionen
1989.

Churchills antipopulism efter Frankrikes nederlag 1940 då han, i strid mot en aktiv och högljudd opinion, vägrade att kapitulera för Nazi-Tyskland utgör ett lysande exempel på både klokhet och mod. Lech Walesa och Václav Havel, är andra positiva exempel att låta sig bli inspirerade av. Deras fredliga kamp för få leva ett liv i sanning styrd av ens samvete, bidrog aktivt till att fälla kommunistdiktaturerna i Östeuropa under 1980-talet. Ett annat exempel på en upplyst humanism inom politik är de statsmän som efter Andra världskrigets fasor tog initiativ till ett europeiskt samarbete, för att säkra fred och förhindra diktaturens återkomst, trots motstånd från både vänster och höger, med namn som: Robert Schuman, Jean Monnet, Paul-Henri Spaak, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer. 



Robert Schuman en av EU:s grundare.
Född i Luxemburg, kristdemokrat,
aktiv i motståndsrörelsen och fängslad av
Gestapo. Premiärminister i Frankrike
och EU-parlamentets första
talman.

Från Churchill kan vi lära att bildning med kunskaper om vårt västerländska kulturarv och dess grunder i antikens filosofi, medeltidens skolastik, renässansens humanism, den naturvetenskapliga revolutionens matematiker, gör oss mindre mottagliga för populismens lockelser och nationalismens tvångströja. 


Åter till frågan om Luthersson anser att 1930-talet går i repris? Jag delar den uppfattning som framförs i texten om att historien inte upprepar sig i exakt samma skepnad. Hotet mot vår västerländska civilisation är delvis annorlunda i dag än på 1930-talet. Men det finns alltför många likheter. Just därför kan kunskaper om 1900-talets historia lära oss nu t.ex. att inte okritiskt bejaka den allmänna meningens tyranni, tillbe opersonliga ideal eller blint lyssna till populismens locktoner. Om detta kan vi läsa i Lutherssons artikel: 

Putin till vänster, Erdogran i mitten, Berlusconi 
till höger. Ett avslöjande foto om populism och 
nationalism i vår tid.


"Så. Vad säga apropå René Girard om likheter och skillnader mellan 1930-talet och idag? Ungefär som då uppträder nu vänstern (och inte bara den yttersta vänstern) och den yttersta högern på en och samma gång som varandras fiender och allierade, fiender därför att var och en vill tillskansa sig makten, allierade därför att den ena såväl som den andra föraktar bestående samhällsordning och individen som individ. Ungefär som då utbreder sig nu identitetsfokus och identitetsfanatism, gruppidentitetsfokus och gruppidentitetsfanatism."  


 
Anarkister i Spanien demonterar.     

Med all rätt avslutar Luthersson sin artikel med att utropa:

"Gud bevare oss!"

Peter Luthersson är docent i Litteraturkunskap, var tidigare universitetslärare i Lund, och drev under många år Bokförlaget Atlantis. Har varit kulturskribent i Sydsvenska Dagbladet och i Svenska Dagbladet. Är numera verksam inom Axess sfären som skribent och krönikör.   

Foto ovan:
Fångkläder från Auschwitz.

Bild nedan:
Den Vitruvianske mannen av
Leonardo di Vinci, från 1490.
En symbol för västerländsk
humanism och kultur.  

Etiketter:                                                                                                     
Europa, Winston Churchill, Brexit, Modernism, EU, Europeiska Unionen, Feminism, Nationalism, René Girard, Peter Luthersson, Bokförlaget Atlantis, Axess, Axess Magasin, Adolf Hitler, Nazism, Fascism, Josef Stalin, Vladimir Putin, Vladimir Lenin, Jeremy Corbyn, Jonas Sjöstedt, Jimmie Åkesson, Demokrati, Diktatur, Vänsterpopulism, Högerpopulism, Populism, Funkis, Funktionalism, Stadsbyggnad, Arkitektur, Bildning, Kultur, Liberala demokratier, Kristendom, Kristen humanism, Hedendom, Nyhedendom, Ateism, Utopier, Václav Havel, Robert Schuman, Lech Walesa, Jean Monnet, Paul-Henri Spaak, Alcide de Gasperi, Konrad Adenauer, Marine Le Pen, Viktor Orban, Jeroslav Kacynski, Pia Kjaersgaard, Nigel Frage, Jonas Sjöstedt, Alexis Tsiras, Gula västarna,      

Trumps hjärnsläpp om kurderna och Syrien

Henrik L Barvå har skrivit en mycket läsvärd ledare i Nya Wermlandstidningen om Trump och hans hjärnsläpp ang. kurderna, Syrien och Turkiet.

Du kan läsa Barvås ledare här

Trumps beslut kan kritiseras utifrån många aspekter. En är att detta, förutom att skapa ett onödigt lidande och död, kommer att stärka politiska krafter som västvärlden inte bör stödja. Jag tänker på IS och al-Qaida, al-Assad och hans blodstänka regim i Syrien, Erdoğans APK regim i Turkiet med dess alltmer aggressiva sunnimuslimska nationalism och allians med Putins Ryssland. En relation som ger Moskva ökad legitimitet i Mellanöstern.

Valaffisch med texten Erdoğan är redo 2033. 

Konsekvenserna av Turkiets angrepp kommer att bli svåra för områdets olika icke sunnitiska folk, särskilt för kurder, kristna (kaldéer, pontiska greker, armenier, syrianer och assyrier), och icke muslimska minoriteter som mandéer och yazidier. Muslimska minoriteter som shiiter och druser kommer också att bli måltavlor för turkiskt och sunnitiskt förtryck. Endast de mindre folkgrupperna alawiter (som al-Assad själv tillhör) och turkmener kan förvänta sig att inte diskrimineras av turkiska trupper och deras allierade i den sunniarabiska milisen.

 

Foto från ett traditionell yazidiskt nyårs firande.

Under det självstyre som den USA stödda kurdiska SDF gerillan upprättade efter att ha befriat området från olika islamister förstärkta av amerikanska styrkor,  kristen och yazidisk milis, så har detta multietniska område för första gången på över 100 år till stor del befriats från etnisk diskriminering sekterism. Att nu klockan vrids tillbaka är en mycket olycklig utveckling. I området finns förutom kurdisk befolkning bl.a. en stor kristen minoritet som levt där, liksom i Turkiet och i Irak, sedan urkyrkans tid och antiken. Trumps beslut innebär i praktiken grönt ljus för etnisk resning och folkmord i stor skala.

Invigning i Södertälje, utanför en syriansk-katolsk 

kyrka, av ett minnesmärke för Soyfo, 

folkmordet av icke muslimsk befolkning i det

Ottomanska riket runt 1900. 

Och nu händer det igen.

Barvå har också rätt i sin analys om att Trumps svek dessutom kommer att gynna islamisterna i IS och al-Qaida, som nu kommer att slippa ut ur fångenskap samtidigt som kurder och andra kommer att vara fullt upptagna av att strida mot turkiska styrkor.

En amerikansk soldat med i en IS flagga i Irak 2010.

En folkvald president som kommentar kritiken mot hans beslut med:

”att kurderna minsann inte hjälpte till under andra världskriget, och vid invasionen av Normandie!”,  

ger inte bara uttryck för bisarra åsikter, utan visar att han, i sin populistiska självgodhet, har klara problem med realism och saknar omdöme. En sådan politiker kan inte Europa och övriga västvärlden ta på allvar.

Barvås uppfattning om att Trumps svek utgör ett ytterligare skäl för Sverige att ompröva socialdemokraternas strategi att värna vår militära förmåga genom enskilda avtal och USA (i enligt med (S) Nato-noja, är regeringen beredd att göra nästan vad som helst för slippa ta beslut om ett svenskt medlemskap) har relevans. Samma sak gäller även för Storbritannien efter Brexit. På tal om Nato så har övriga medlemmar (med undantag för Turkiet) tydligt fördömt USA:s agerade.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S).

Utvecklingen i Washington och i London är inte positiv för västvärldens demokratier. Verken man gillar det eller inte, är det endast genom ett fördjupat multinationellt engagemang inom EU och ett medlemskap i Nato som Sveriges frihet kan tryggas i en alltmer osäker värld. För egen del är jag övertygad om att USA inom 10-15 år kan komma att lämna Europa åt sitt öde och att brittiska styrkor tas hem över kanalen. Vilket gör att EU:s kvarvarande medlemmar snabbt måste bygga upp en militär förmåga med tillräcklig kapacitet för att på egen hand ha möjlighet att försvara Europa. 

Men Sverige behöver Nato nu. I morgon kan Putin hitta på saker i Baltikum eller i Polen. Trumps förvirrade politik som försvagar västvärlden ökar risken för att Putin plötsligt slår till. Men på längre sikt är det en europeisk försvarsallians som måste gälla för Sverige.

Premiärminister Boris Johnson.

En amerikansk reträtt från Europa och ett brittisk tillbakadragande från kontinenten skulle tvinga Sverige och andra att acceptera kraftigt höjda anslag till sina respektive försvar. Endast fem till sex av Natos nuvarande medlemmar klarar av organisationens mål om anslag på två procent av BNP. Sverige har runt en procent liksom Tyskland. Utan USA kommer vi behöva spendera fyra-fem procent på försvaret. Sverige, liksom övriga Västeuropa, har inte haft anslagsnivåer av denna storlek sedan slutet av 1960-talet. 

EU-flaggor utanför kommissionens lokaler i Bryssel.

Avslutningsvis kan fråga sig vem kommer i framtiden att våga lita på USA, då inte bara Israel och saudierna i Mellanöstern utan även i andra delar av världen, t.ex. i Afrika och övriga delar av Asien? Tänker särskilt på demokratier som Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien och Nya Zeeland som fram till nu har kunnat räkna med hjälp från USA.

Natos generalsekreterare, Jens Stoltenberg,

tidigare socialdemokratisk statsminister i Norge.

Foto överst:

En kurdisk soldat i Syrien.
Lägg märke till den kurdiska flaggan på hans 
skyddsväst.

Etiketter:

Donald Trump, USA, Turkiet, Ergdoan, Syrien, al-Hassad, Kurder, Kristna minoriteter, Yazidier, Peshmerga, SDF grilla, Syrianer, Assyrier, Kaldéer, Potinska greker, Mandéer, Alawiter, Shiiter, Sunniter, Islam, Muslimer, Sunni islam, Siitisk islam, Sunniarabisk mils, Bashar al- Assad, al-Qaida, Henrik L Barvå, NWT, Nya Wermlandstidningen, Brexit, Baltikum, Polen, Nato, Jens Stoltenberg, EU, Mellanöstern, Syofo,, Folkmord, Etnisk resning, Sekterism, Peter Hultqvist, Boris Johnson, Recep Tayyip Erdoğan, Vladimir Putin, Druser, Pontiska greker, Kaldéer, Turkmener,  

Italien går ur askan till elden

Om man studerar den politiska utvecklingen sedan början av 1990-talet i Italien, som var med att bilda EU och som är ett av Europas mest betydelsefulla nationer, kan man inte låta bli att faktiskt sakna det forna statsbärande center- mitten partiet kristdemokratiska CDI (som var starka anhängare av EU och av Europatanken). CDI:s politik kännetecknades av ett försvar av traditionella kulturvärden kombinerat med ett engagemang för marknadsekonomi och en offensiv socialpolitik.


Romano Prodi, Italiens senaste 
kristdemokratiska premiärminister.
Prodi var regeringschef 2006-2008. 
Prodi kommer från CDI:s vänsterflygel. 

CDI:s kollaps har skapat ett tomrum. Mitten har nästan helt försvunnit och öppnat upp för populism, nationalism och extremism. Under efterkrigstiden säkrade CDI tillsammans socialistpartiet och några mindre borgerliga partier att kommunister, nyfascister och annan extrem höger hålls borta från makten. CDI gjorde en storartad insats för att bevara demokratin. Italien hade Västeuropas största kommunistparti med en röstandel på cirka 20 procent samtidigt som nyfascisterna hamnade på 10-15 procent. 

Cirka 10 procent gav sitt stöd åt en högerallians bestående av monarkister och några mindre regionala partier, som tidvis samarbetade med nyfascistiska MSI. Lega Nord, som uppkom ur denna koalition, var till början ett parti för att ge Lombardiet (området runt Milano) ökat regionalt självstyre senare utvidgat till övriga delar av norra Italien, Padanien (ett inofficiellt samlingsnamn för provinser på Po-slätten). Numera verkar detta parti över hela Italien under sitt nya namn Lega. Partiets ideologi har förändrats från regionalism och federalism till italiensk nationalism. 
  


Umberto Bossi, grundare av Lega Nord, vid en 
en demonstration 1990 för Padanien. 

CDI försvann tillsammans med några andra partier efter att stora korruptionsaffärer avslöjades, i svallvågorna efter den så kallade kampanjen för "Rena händer" i slutet av 1980-talet som hade avslöjat korruption inom dåvarande socialistpartiet.

Sten Niklasson skrivit om detta i en läsvärd artikel som är publicerad i Svensk Tidskrift.

Du kan läsa Niklassons artikel här

Ett avslöjande foto. Berlusconi till höger, 
tillsammans med Putin till vänster och Turkiets 
Erdoğan i mitten.

Jag saknar grå sossepartiet Socialdemokraterna (i södra Europa är partier med detta namn oftast liberala eller centerdemokratiska t.ex. i Portugal och Frankrike). Detta parti samarbetade med kristdemokrater och med borgerliga partier. Socialdemokraterna var ett ganska litet mitten parti, 3-4 procent, som under 1950-talet hade bildats av småföretagare och hantverkare ur socialistpartiet.

Jag saknar också några mindre borgerliga partier som liberalerna, republikanerna och radikalerna. Likt mig saknar nog inte de italienska väljarna Bettino Craxis socialistparti (PSI), vars tidigare ordförande och tillika premiärminister tog sin tillflykt undan rättvisan i Tunisien där han avled 2000. Troligen var det genom sin vänskap med Craxi som Silvio Berlusconi kunde börja bygga upp sin förmögenhet och startade sin resa till makten. Förmodligen var det via Craxi som Berlusconi och hans maktsfär fick kontakt med maffian. Flera av Berlusconis närmaste medarbetare har åtalats och blivit dömda för detta i domstol.

5 Stjärnerörelsens grundare 
och partiordförande Beppo Grillo.

Italienarna saknar nog inte heller det gamla kommunistpartiet (PCI), som tidvis var nationens största, inte heller nyfascistiska MSI (Italiens Sociala Rörelse) med rötter i Mussolinis diktatur eller monarkisterna. Men i stället har man fått Berlusconis populistiska maktparti Forza Italia (Heja Italien) Grillos anti etablissemangs parti 5 Stjärnerörelsen med sin ökända valslogan "Håll truten".

Längst ut till höger har italiensk politik fått Matteo Salvinis högerpopulistiska och starkt EU-kritiska Lega och ett nytt postfascistiskt nationalistparti Italiens Bröder. (FD, Fratelli d`Italia) med bakgrund i MSI. 

FD visar mer öppet upp sin fascism än vad som var brukligt inom MSI. Flera av FD:s parlamentariker har åtalats för hets mot folkgrupp och brukar tåga in i Senatens och Deputeradekammarens sessionssalar med fascisthälsning.

Tala om att gå ur askan till elden. 

FD:s nuvarande partiordförande Giorgia 
Meloni till vänster och hennes företrädare
Guido Crosetto till höger.

Premiärminister är den officiellt partilösa Giuseppe Conti, som leder en nytillträdd koalition mellan 5 Stjärnerörelsen, Vänsterdemokraterna och Fria och Lika, en nybildad socialistisk valallians som leds av den förra maffia åklagaren Pietro Grosso. Conti är inte någon yrkespolitiker utan har gjort akademisk karriär. Han är tjänstledig professor i civilrätt från universitet i Bari. 5 Stjärnerörelsens partiordförande Beppe Grillo får inte, enligt italiensk lag, inneha något officiellt ämbete eftersom han har avtjänat ett fängelsestraff för vållande till annans död i en trafikolycka. 

Vänsterdemokraterna har numera en politik som allmänt anses likna den som socialdemokrater för i norra Europa. Detta vänster parti har sina rötter både i PCI och PSI. Fri och Lika står mer till vänster och får anses vara ett socialistiskt parti. Till vänster om dessa två regeringspartier, finns några mindre partier för revolutionär yttervänster t.ex. resterna av PCI, anarkisterna, maoister och syndikalister.

Matteo Salvini leder en delegation från
Lega i presidentpalatset, maj 2018.

Salvini spräckte medvetet sin regeringssamverkan med 5 Stjärnerörelsen under Conti och försökte få tillstånd ett nyval och en ny regering tillsammans med PD och avhoppare från Forza Italia. Rent sakpolitiskt fanns det motsättningar mellan 5 Stjärnerörelsen och Lega främst i synen på EU, hur den snabbt växande statsskulden skall hanteras och flera frågor rörande invandring och migration. Grillo och Conte kan inte tänka sig att samarbeta med FD eller Forza Italia.  


Premiärminister Giuseppe Conti.

Inför valet 2006 ledde den tidigare CDI politikern Romano Prodi en center-vänster allians av partier (Prästkragen) som tillsammans med liberaler och vänsterdemokrater besegrade Berlusconis motsvarighet Frihetens Hus och kunde regera i majoritet under två år fram ett nyval som Berlusconi vann. Prodi var också regeringschef 1996 då han blev premiärminister för första gången. I detta val var Prodi ledare för en annan allians av partier (Olivträdet). Prodis regering avgick 1998 efter att han förlorade en misstroende omröstning i parlamentet. 

Prodi var en framgångsrik ordförande för EU-kommissionen 1999-2004. Under hans tid som ordförande infördes Nicefördraget 2001 (som ger EU-parlamentet ökad makt). 2002 infördes Euro som valuta och EU fick 10 nya medlemsstater från Central- och Östeuropa. Innan Prodi blev heltidspolitiker var han professor i industriell ekonomi. Efter sin valförlust 2008 lämnade Prodi politiken och återgick till sin tjänst vid universitet i Bologna. 

Den italienska örlogsflaggan under fascist
diktaturen. Örnen står på en Fascia, ett Spökknippe, 
en fascistisk maktsymbol hämtad från romarriket
där den var ett ämbetes tecken för högre 
tjänstemän. 

Foto ovan:
Från undertecknandet av EU:s grundfördrag EEG-avtalet 1957
mer känt som Romfördraget.

Etiketter:
Italien, Lega, Lega Nord, Matteo Salvini, Beppo Grillo, 5 Stjärnerörelsen, PSI, Kommunister, Kristdemokrater, CDI, Socialister, Bettino Craxi, Silivo Berlusconi, Heja Italien, Rena händer, Håll truten, Forza Italia, Liberaler, Radikaler, Republikaner, EU, Europatanken, Euro, EU-kommissionen, Europa Parlamentet, EU-parlamentet, Socialdemokraterna, Fascism, Nyfascism, Maffian, Costa Nostra, Camorra, Ndrangheta, Postfascism, PD Italiens Bröder, Benito Mussolini, Monarkister, Romano Prodi, Prästkragen, Olivträdet, Frihetens Hus, Giorgina Meloni, Guido Crosetto, Italiensk politik, Padanien, Umberto Bossi, Milano, Lombardiet, Giuseppe Conti, Fria och lika, Piero Grosso, Pietro Grosso, Romfördraget, Europeiska Gemenskaperna, EG, Nicefördraget, Regionalism, Federalism, Nationalism, Italiensk nationalism,