I Norrköpings Tidningar har Hans Stigsson skrivit en intressant krönika om krisen utmed den polsk-belarusiska gränsen. En kris som är både politisk och humanitär. Och en kris som även kan bli militär. Hans ledare är publicerad under rubrik: ”Därför måste EU hålla gränsen mot Belarus.” Stigssons slutsats är helt riktig.
Här kan läsa Stigssons krönika
En annan viktig aspekt på de dramatiska händelserna strax söder om oss i östra Europa är att denna kris sätter Polen, Litauen med också EU och Nato i en politisk rävsax. Precis som Stigson för fram i sin artikel kan man anta att just detta har varit ett led i en strategisk plan. Ledningen i Kreml har satt igång denna flyktingvåg mot väst för att försvaga sina grannländer och stärka Moskvas makt i östra Europa. En utveckling som Europas sista stalinistiska ledare Lukasjenko inte har någonting emot. Tvärt om. Att få en möjlighet att hämnas på väst för deras stöd till den demokratiska oppositionen och för deras kritik angående hans valfusk välkomnas säkert i Minsk. Men Lukasjenko skulle aldrig på egen hand vågat sätta i gång denna tragedi utan att ha fått grönt ljus från Moskva. Jag delar Stigsson uppfattning om att denna kris troligen är sedan lång tid tillbaka skickligt och noga planerad i Kreml.
Den polska premiärministerns, Mateusz Morawiecki, ord om att detta är ett tydligt utslag av ”Statsterrorism” är en berättigad beskrivning. I både Minsk och framför allt i Moskva hoppas man att det skall visa sig att både Nato och EU sviker och överger Polen och Litauen om krisen fördjupas. Men ännu har Europa tillsammans med USA och Kanada ställt upp för Warszawa och Vilnius. Att även neutrala nationer som Sverige, Irland, Österrike och Schweiz har framfört skarp kritik. Detta är positivt. Precis som att flera ledande inhemska socialdemokrater som vår utrikesminister Ann Linde och vår svenska EU-kommissionär Ylva Johansson har talat klarspråk. Vilket har överraskat mig.
Men det finns trots allt anledning att känna oro. Utökade sanktioner mot Moskva och Minsk från EU samt FN är befogade. Precis som skarpt formulerade fördömanden från europeiska ledare. Men frågan är om detta räcker. Och redan nu har en del oroväckande signaler sänds ut bland annat från en tillträdande socialdemokratiskt ledda regeringen i Tyskland där personer som kommer att ingå den nya förbundskanslerns stab har föreslagit att en lösning på krisen skulle vara att Polen och Litauen släpper in flyktingarna från Belarus. Och att de sedan snabbt skickas iväg till Ukraina där ansökan om asyl kan lämnas in. Och att de personer som uppenbart anses sakna flyktingskäl direkt därifrån avvisas till sina hemländer.
Vid en första anblick kan detta anses vara en bra lösning. Men när man tänker efter måste dessa och liknade förslag bestämt avvisas. Att ge efter för statsterrorism sänder ut en signal av svaghet som Moskva kommer att uppmärksamma och inte tveka att utnyttja t.ex. genom skapa nya flyktingvågor tills Polen och Litauen brakar samman.
Eller att börja militärt utmana väst på allvar längs gränsen till de baltiska staterna, Finland, Norge, Polen och Slovakien. Samt att trappa striderna i östra Ukraina. En svaghet som också kommer inspirera till utökad Cyberkrigföring och mer av politiska påverkans kampanjer. Sedan är det orimligt och t. o m. omoraliskt att kräva att Ukraina skall få ta denna börda för att vi i väst inte orkar stå upp mot Putin och Lukasjenko. Och naturligtvis gäller detta även om Ukraina skulle få full ekonomisk kompensation och andra former av stöd för att klara av detta åtagande. Denna nation har redan mer än nog fått ta konsekvenser av Kremls postsovjetiska utrikes- och säkerhetspolitik.
Genom 2015 års flyktingvåg och det som nu sker vid Belarus gränser har Moskva visat att väst ännu har svårt att skydda gemensamma intressen och demokratiska värderingar när de utmanas på allvar i Europa. Och just detta vill Putin göra uppenbart dels för sin egen så väl som för Lukasjenkos hemmaopinion. Men framfört allt inför polacker och de baltiska folken. Att skrämmas till underkastelse och lyckas få Polen ut ur Nato och EU har varit en övergripande målsättning för Moskva sedan det kalla krigets slut. Denna kris visar att också Europa inom EU-samarbetet måste bygga upp gemensamma militära resurser som snabbt kan sättas in i situationer som denna. Utan att vara utelämnade till amerikansk- eller brittisk välvilja. Allt fler inom EU för fram ett förslag om att att medlemsstaterna ställer soldater till förfogande för en gemensam militär insatsstyrka. En styrka som kan agera på kort varsel. Och som i ett första steg skall bestå av 5000 man. En militär resurs som skall ledas av en EU-stab och en överbefälhavare med placering i Bryssel. Jag stöder detta förslag. Och naturligtvis skall även Sverige ställa upp trots vår tradition av både Nato-noja och EU-negativism.
Om denna kris för något gott med sig så tror jag att den påskyndar att en europeisk styrka kommer att realiseras. Frågan är nu bara. När detta sker? Och om Sverige och andra nationer har tillräckligt med tid vänta in att planerna sätts i verket? Nuvarande kris kan snabbt förvärras och nästa kris kan komma plötsligt. Och kan komma att utspela sig på helt andra platser i Europa t.ex. i östra Medelhavet, i Östersjön eller på Nordkalotten. En sak är klar. Polens- och Litauens sak är vår. Och eftersom detta skrivs på Polens nationaldag. Känns det just nu extra angeläget att säga grattis till vårt södra grannland.
Etiketter: Polen, Litauen, Belarus, Ryssland, Ukraina, Tyskland, EU, Nato, FN, Mateusz Morawiecki, Vladimir Putin, Aleksandr Lukasjenko, Ylva Johansson, Ann Linde, Olaf Scholz, Insatsstyrka inom EU, Migration, Flyktingpolitik, Sanktioner, Socialdemokrater, Minsk, Warszawa, Moskva, Norrköpings Tidningar, Hans Stigsson,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar