Inhemska folkspråk gör oss rikare

 

I svenskspråkiga Hufvudstadsbladet från Helsingfors fann jag en intressant artikel om den betydelse som våra inhemska minoritetsspråk har för nationerna i Europa. Denna artikel är publicerad under rubrik: ”Professor: minoritetsspråk har ett ekonomisk mervärde.” I denna artikel intervjuas bland annat Bengt-Arne Wickström som har forskat på hur olika inhemska minoritetsspråk (folkspråk) berikar social- och politisk utveckling i olika nationer. En annan som intervjuas är Johan Häggman som är rådgivare för FUEN som är en ideell organisation vars syfte är att bevaka olika inhemska minoriteters rättigheter i Europa.

Här kan du läsa denna artikel i HBL

Skyltar om lavinfara på olika språk i Schweiz.

Att inhemska lokala- regionala- och nationella minoritetsspråk har ett kulturellt- och ett socialt mervärde är känt sedan länge. T.ex. har man genomfört flera socialpedagogiska studier bland samiska barn i Sverige och i Norge som entydigt visar att de barn som kommer från familjer där man talar samiska hemma lättare lär sig att läsa och att skriva på svenska respektive på norska. Och att dessa barn i allmänhet klarar sig bättre i skolan än sina samiska kamrater som växer upp i familjer där man inte praktiserar sitt folkspråk. 

Samiska ungdomar får pröva på

renslakt under skoltid.

Detta har konstaterats även för flera andra minoriteter i Europa, t.ex. för den svensk språkiga på finska fastlandet. Men det intressanta i denna artikel är att det i texten betonas att flerspråkighet och inhemska minoritetsspråk också har en ekonomisk betydelse som är positiv. Detta har varit känt inom forskningen sedan 1960-talet men påtalas sällan i nordisk offentlighet och absolut inte i svensk. Att fyrspråkiga Schweiz förs fram som ett exempel på en nation som har upptäckt flerspråkighetens positiva konsekvenser är inte så märkligt. Denna nation som ligger mitt i Europa har sedan slutet av 1800-talet en aktiv politik för sina folkspråk. Av tradition talar flertalet schweizare 2 eller 3 av nationens språk. T.ex. italienska samtidigt som franska eller tyska samtidigt som rätoromanska.

Banderoll från partiet (SSW) på 

danska, frisiska och tyska. 

SSW är ett parti som företräder

danska- och frisisk språkiga 

 i Schleswig-Holstein. 

(SSW) är representerat i det regionala 

parlamentet (Lantdag) i Kiel. Och fick för första 

gången sedan 1950-talet, i senaste val, 

ett mandat i det federala parlamentet 

(Förbundsdagen) i Berlin. 

Ett lärorikt exempel är från den nordtyska delstaten Schleswig-Holstein som har tre inhemska folkspråk: danska, frisiska (i Schleswig) och plattyska (i Holstein), samtliga har officiell status som erkända minoritetsspråk. De danska språkiga är av historiska skäl en stor grupp c:a 800 000 (norra delen av denna delstat tillhörde Danmark fram till 1864, gränsen gick strax utanför Hamburg). I flera undersökningar har den dansk språkiga minoriteten jämförts med den betydligt mindre tysk språkiga gruppen på andra sidan gränsen i Sönderjylland. Man har funnit att både dessa minoriteter har både en högre utbildningsnivå och bättre ekonomi än sina enspråkiga grannar. 

Foto från Flensborg Avis en danskspråkig

dagstidning i norra Schleswig. 

Detta märks tydligt inte minst i den omfattande gränshandel som finns i ”Grenselandet” mellan Danmark och Tyskland som domineras av danskspråkiga tyskar eller av tyskspråkiga danskar. Tvåspråkighet anses allmänt som en tillgång av arbetsgivare på både sidor om gränsen. Och att denna fördel även gäller för andra grupper i denna gränsregion t.ex. medelålders som är verksamma inom gröna näringar eller inom tillverkningsindustri. Precis som när det gäller samiska barn så lär sig barn i båda dessa minoriteter att läsa och skriva tidigare samt har en högre andel som söker sig till högre utbildning än i befolkningen som helhet. 

Karta över det danska riket 1645.

Ett tydligt exempel på att nationsgränser

förändrats.

Sedan början av 1970-talet har det blivit allt vanligare att dansk språkiga tyskar studerar hela eller delar av sin utbildning på universitet i Danmark. Precis som tyskspråkiga danskar i ökad omfattning studerar i Berlin eller i Hamburg. Ungdomar som efter sina studier eller senare i livet återvänder hem. Där deras ursprungliga lokalsamhällen på båda sidor av gränsen berikas genom att ny kunskap och nya kontakter tillförs till arbetsmarknad, kultur och utbildning.  

Dansk skylt vid gränsen till Tyskland.

En annan intressant utveckling är att i Schleswig finns förutom helt dansk språkiga skolor (där man naturligtvis också undervisar i tyska) har det under de senaste 20-30 åren även etablerats dubbelspråkiga skolor där undervisning ges på båda språk i samtliga ämnen. Dessa skolor väcker ett allt större intresse även bland tyskspråkiga föräldrar som i ökad omfattning skriver in sina barn med förhoppning att de dels skall få samma tvåspråkighet som sina dansk språkiga kamrater men också för att underlätta för framtida studier och arbete i Skandinavien.  

En väggmålning i Barcelona med en uppmaning 

om att tala katalanska.

I artikeln förs fram flera andra intressanta exempel som kymrisk språkiga (ett keltisk språk) i Wales, svensk språkiga i Finland, katalansk språkiga i Katalonien och tyskspråkiga i Belgien. Det finns flera anledningar att uppmärksamma de inhemska minoritetsspråken i Europa. De tillför oss flera viktiga ting som ökad levnadsstandard då de underlättar handel och kommunikation. Och de stärker demokrati samt mänskliga rättigheter. Då de bevarar kultur för befolkningar som av skilda historiska skäl har råkat hamna på "fel" sida om olika gränser. Nationsgränser som har flyttats, ofta på ett ganska slumpmässigt sätt, fram och tillbaka över deras områden med olika språk och traditioner. Att bevara sitt folkspråk är nyckel till att få tillgång till sin egen kultur och historia. Men detta har särskilt i, av tradition, starkt centralstyrda nationer som den svenska eller franska aktivt motarbetas.

 

Från en affisch om älvdaliska.

I Sverige vägrar t.ex. riksdag och regering envist ens att erkänna de inhemska lokala- och regionala folkspråk som är officiellt erkända av Europarådet och EU, och som finns med i deras gemensamma småspråks konvention: skåneländska, värmländska, jämtländska, gutiska, älvdaliska och orsamål. Den officiella svenska policyn är att dessa språk inte existerar. Vilket är språkligt, historiskt och kulturellt absurt. T.ex. Radio Gotland sänder på gutiska och på Köpenhamns universitet kan man studera älvdaliska och där finns dessutom en professor i ämnet. I Frankrike är situationen likartad för bretonska, baskiska, normandiska, sardinska och occitanska. 

En skylt på franska och bretonska (som är ett keltisk språk).

Min fader Knut som föddes på 1920-talet tillhörde den sista generation som i allmänhet behärskade den traditionella skånskan. Han talade även den sydsvenska med de skånska diftonger som jag nu använder. Men han kunde med lätthet växa mellan språken. Jag kan lite av den traditionella skånskan men måste erkänna att detta språk har jag tyvärr till stora delar tappat. Vilket jag märker om jag försöker läsa någon av de få författare som fram till 1960-talets början skrev på detta språk t.ex. "Nils Lundvig". 

Författaren Nils Ludvig Olsson (1893-1974).

Han publicerade sina texter under synonymen

Nils Ludvig. 

Genom att ha tappat skånskan har jag också tappat mina kulturella rötter. En rik regional historia från tidig medeltid är inte längre tillgänglig för mig på mitt eget folkspråk. Att avslöja mynten om ett språk, ett folk, en flagga som en naturlig företeelse är inte bara viktigt ur demokratisk aspekt utan även viktigt med tanke på framtiden. Globalisering och ökade internationella kontakter ställer ökade krav på interkulturell kompetens och förmåga att bemöta olika folkgrupper. Och detta har ofta de inhemska minoriteterna goda förutsättningar för utifrån sin egen mångkulturella bakgrund (vilket exemplet från Grenselandet visar). Dessutom är nästan ingen nation i Europa enspråkig, inte ens Sverige, trots att medvetna försök har gjorts sedan Gustav Vasas dagar att utrota folkspråken. En process som i vår tid håller på att lyckas om inte kraftfulla och målmedvetna åtgärder snabbt sätts in. Går det rädda ett språk som håller på dö? Visst, det finns det flera exempel på från vår tid. 

Skylt på kymriska och engelska i Wales.

I Europa förs keltiskan på Irland, i Wales och i Skottland tillsammans med isländska, färöiskan, katalanskan, baskiskan och lëtzebuergesch (luxemburgiska) fram som exempel. Andra intressanta exempel utanför Europa är grönländska och hebreiska. Men då får man t.ex. acceptera flerspråkiga skyltar vid våra vägar, på officiella byggnader etc. T.ex. på samiska i Sámpi, på skånska eller på gutiska i Skåne respektive på Gotland. Och att barnomsorg samt skola erbjuds till föräldrar på nationellt eller regionalt minoritetsspråk.  

En Covid-19 skylt från Luxemburg 

på lëtzebuergesch om att hålla avstånd. 

Detta språk har tillsammans med tyska 

och franska status som officiellt språk.

Ett erkännande som detta folkspråk fick

först på mitten av 1980-talet.

Allvaret i nuvarande utveckling märks tydligt i nordöstra Sverige där det lever både en finskspråkig minoritet samt en minoritet som talar meänkieli (tornedalsfinska). Befolkningar som kom på "fel" sida om gränsen när Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Att utnyttja att det finns grupper av svenska medborgare vid finska gränsen som har ett språk som talas på andra sidan skulle gynna t.ex. svensk export till Finland och ekonomisk utveckling i nordligaste delen av Sverige. Men detta går inte för sig i vår tradition av statscentralism och dominans från Mälardalen. 

Karta som visar språkområdet för meänkieli.

Även om meänkieli likt samiska motvilligt av svenska staten fått status som officiellt minoritetsspråk (vilket krävdes för ett svensk medlemskap i EU) så motarbetas detta språk, likt finska och samiska i praktiken. Allt färre barn får i denna gränsregion undervisning på sitt modersmål och hur oklok denna politik är visar exemplen från t.ex. Sámpi (Sameland), Tyskland, Danmark och Belgien. Tornedalingar får allt svårare att kommunicera med lokala myndigheter på sitt modersmål i kommunerna utmed gränsen. Sedan glömmer man bort att skånskans, värmländskans och jämtländskans närhet till danska respektive norska, likt meänkieli och samiskans närhet till finska, är en tillgång som underlättar kontakter mellan olika folkgrupper.

Officiella flaggor för Sámpi (Sameland), för den 

finsktalande gruppen i Sverige och 

Meänemaa (Tornedalen). 

Skåningar har lättare att förstå och att lära danska än andra svenskar precis som tornedalingar eller samisk språkiga när det gäller finska. Samma gäller för värmlänningar och jämtar när det gäller norska. I västra Skåne ser vi ofta på dansk tv och lyssnar på dansk radio precis som man gör i Värmland, i Jämtland eller i Norrbotten när det gäller grannlandets medier. En annan aspekt är att personer som har en djup förankring i sin inhemska minoritetskultur även kan berika den rikssvenska majoritetens kultur. 

Mikael Niemi intervjuas i finsk

public service, Yle.

Mikael Niemis och Bengt Pohjanens författarskap som utgår från Meänemaas (Tornedalens) historia, kultur och traditioner, brukar föras fram som positiva exempel på flerspråklig kulturöverföring. Precis som Elin Anna Labba som utgår från sin samiska kultur. Det kan vara värt att notera att samtliga dessa tre författare är flerfaldigt belönande både nationellt som internationellt. Och att samtliga skriver både på sitt modersmål som på svenska.

 

Elin Anna Labba.

Varför bemöts språklig- och kulturell mångfald när det gäller våra inhemska minoriteter med förakt och okunskap? Och varför anses till ock med våra inhemska folkspråk utgöra ett hot? Varför är ännu denna tradition av rädsla och misstänksamhet mot mångfald så stark i Sverige? I detta sammanhang brukar etablerandet av Gustav Vasas enhetsstat, reformationen och det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet föras fram som betydelsefulla orsaker. Liksom att vår lagstiftning utifrån sitt ursprung i germansk rättstradition kombinerad med rättspositivism saknar inslag av naturrättslig etik. Andra orsaker som brukar föras fram är modernismens unikt starka ställning i svensk offentlighet. En dominans som manifesteras genom den värdenihilistiska filosofins segertåg sedan början av 1900-talet (som innebär en övertygelse om att alla resonemang om rätt eller fel i någon högre etisk mening anses meningslös). En dominans av ett tankesätt som tydligt märks på våra universitet och inom offentlig förvaltning. 

Tyska författningsdomstolen avkunnar dom.

Denna domstol har till syfte att värna

den demokratiska författningen och att

skydda de mänskliga rättigheterna.

Tillskillnad mot de flesta andra nationer i Västeuropa så genomförde Sverige aldrig någon officiell juridisk- eller politisk uppgörelse med olika totalitära ideal, som t.ex. nationalism, efter 1945. I flertalet andra nationer blev även olika former av modernistisk filosofi utsatt för en kritisk granskning då dessa ideal ansågs ha underlättat de totalitära ideologiernas frammarsch under mellankrigstiden. Nu är det hög tid att även Sverige bejakar en språklig och kulturell mångfald. Precis som allt oftare har skett ute i Europa efter Andra världskriget. Med syfte att säkra demokrati, fred (mellan folkgrupper och nationer) och för att förhindra diktaturens återkomst. Men även för den ekonomiska- och sociala utvecklingens skull. Denna naturliga mångfald gör oss alla rikare på flera plan. Nuvarande utveckling i Sverige kan stoppas och vändas till någonting positivt men för att uppnå denna förändring krävs ditt och mitt aktiva stöd.

Bengt Pohjanen.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Ett exempel på en ortskylt, på svenska och samiska, som Region Norrbotten tillsammans med några kommuner satte upp i ett led i en medveten strävan att även Sverige skulle börja att leva upp till EU:s och Europarådets småspråks konvention. Vägverket lyckades få bort flertalet av dessa skyltar med stöd av regeringen i Stockholm som såg till att de blev förklarade som olagliga. Likande skyltar sattes upp i bland annat i Umeå och i Lycksele. Situationen är likartad för samiska namn på officiella kartor inom renbetesområdet. 

Skylt på en polisstation i Husum 

(Hüsem) på tyska och frisiska.

Etiketter: Hufvudstadsbladet, Bengt-Arne Wickström, FUEN, Folkspråk, Inhemska minoritetskulturer, Inhemska minoritetsspråk, Minoritetspolitik, Sverige, Finland, Danmark, Norge, Tyskland, Irland, Skottland, Wales, Luxemburg, Schweiz, Sámpi, Sameland, Tornedalen, Sönderjylland, Renbetesområdet, Skåneland, Jämtland, Värmland, Norrbotten, Gotland, Älvdalen, EU, Svenska, Skåneländska, Skånska, Samiska, Finska, Danska, Norska, Katalanska, Tyska, Italienska, Franska, Rätoromanska, Frisiska, Meänkieli, Lëtzebuergesch, Luxumburgiska, Hebreiska, Kymriska, Plattyska, Schleswig-Holstein, Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Nils Ludvig, Elin Anna Labba, Bengt-Arne Wickström, Johan Häggman, Meänemaa, Samiska, Skånska, Värmländska, Jämtländska, Gutiska, Älvdaliska, Orsamål, Naturrätt, Rättsfilosofi, Rättspositivism,