Under de senaste dagarna har jag läst om två böcker som har påverkat min syn på vårt moderna samhälle och dess utveckling. Båda är skrivna av den amerikanske statsvetaren och sociologen Robert D. Putnam (född 1941). Jag har läst hans berömda och mycket uppmärksammade bok från 2000 Den ensamme bowlaren (utkom på svenska 2006). Bokens svenska undertitel: Den amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse, ger en bra sammanfattning av det budskap som Putnam för fram i sin text.
Den andra av hans böcker som jag läst om är Den fungerande demokratin från 1993 (utkom på svenska 1996 och på nytt 2011). I denna bok jämför Putnam den ekonomiska och den politiska utvecklingen mellan olika provinser i Italien efter att ett ökat regionalt självstyre infördes i mitten av 1970-talet. Efter att ha följt utvecklingen under en period på tjugo år anser Putnam att han kan förklara snabbt växande skillnader i hur olika provinser har lyckats hantera sina nya ansvarsområden, utifrån hur den regionala demokratin fungerar (t.ex. deltagande i val och medlemstal för partier). Medan socioekonomiska faktorer som t.ex. grad av industrialisering, utbildningsnivå, befolkningssammansättning har, enligt Putnam, mindre betydelse.
Putnam anser att den demokratiska processen i sin tur påverkades av i vilken omfattning medborgarna är organiserade i olika sociala och informella sammanhang som t.ex. sångkörer, kennelklubbar, idrottsföreningar och bokcirklar.
Omfattningen av deltagande i olika frivilliga sammanslutningar förklarar, enligt Putnam, inte bara skillnader i hur demokratin har utvecklas i olika provinser, där norra Italien har lyckats bättre än i nationens södra delar, utan också varför vissa provinser har fått en bättre ekonomisk och social utveckling. En annan slutsats som Putnam drar är att det inte är ekonomisk tillväxt som ger ett starkt utvecklat föreningsliv, utan tvärtom att det är föreningslivet som ger ekonomisk tillväxt. En slutsats som har plockats upp av flera nationalekonomer och inspirerat statsvetare till att studera folkbildningens roll för demokratin.
Putnam tillhör en intellektuell riktning inom olika samhällsvetenskaper som kom att kallas för Kommunitarianerna (av latinets commune, det vi har gemensamt). Förutom Putnam själv räknas Charles Taylor (född 1931) och Alasdair MacIntyre (född 1929) som rörelsens mest kända namn. Gemensamt för kommunitarianer är att man bestämt avvisar den klassiska liberalismens syn på att människan endast kan förstås ur ett individ perspektiv. I stället hänvisar man direkt till Aristoteles (†322 f.Kr.) tes om människan som ett socialt djur. För Aristoteles är människan av sin natur en social varelse. Detta kräver ett liv som levs i nära relation med andra för att få möjlighet att utveckla sina anlag. Aristoteles för fram sin välkända formulering om att utanför samhället är människan antingen ett djur eller en gud. Detta innebar att han ansåg att den organiserade gemenskapen inte bara vilar på sociala konventioner utan är en absolut förutsättning för ett mänskligt liv. Och därför kan den samhällslösa människan inte existera.
Under 1980- och 1990-talen var olika kommunitarianer aktiva i en offentlig debatt där man tog avstånd av nyliberala filosofer som t.ex. John Rawls (†2002) och Ayn Rand (†1982). Enligt kommunitarianer, inspirerade av Alex de Tocqueville (†1859), för man fram behovet av att medborgarna deltar i samhället och tar sitt ansvar för andra. Som ett alternativ till en individualistisk syn på människa och samhälle. Detta frivilliga engagemang, t.ex. i olika ideella föreningar, anses skapa ett socialt kapital som håller samman samhället och bevarar demokratin. Deras teoribildning utgår från en uppfattning om att socialism och nyliberalism har misslyckats därför att dessa ideologiers syn på människa och samhälle är ofullständig. Delar av kommunitarianernas tankar kom att tas upp av både George W. Bush såväl som Barack Obamas administrationer. I Sverige är det främst kristdemokrater som för fram kommunitariana ideal.
Kommunitarianer anser att gemensamma värderingar behövs för att ett samhälle ska hänga ihop och fungera väl. En vilja till att socialt agera tillsammans med andra kombinerat med egenansvar är viktiga inslag i det ”kitt” som håller ihop samhället och bygger upp det sociala kapitalet. I denna strävan har etiska värderingar om att vara lyhörd, respektfull och hjälpsam stor betydelse. Tillika med kristna personalister betonar kommunitarianer att samhället behöver medborgare som är aktiva i nära och opolitiska gemenskaper (t.ex. familj och grannskap) för att på lång sikt utvecklas positivt fysiskt (ekonomiskt och tekniskt) och ”andligt” (kulturellt och socialt).
I Den ensamma bowlaren utgår Putnam från sin teori om att ett samhälle, ur ett sociologiskt perspektiv, har tre slags tillgångar: Fysiskt kapital, Human kapital och Socialt kapital. Enligt kommunitarianer glöms det sociala kapitalet ofta bort och har negligerats inom politik och vetenskap. Denna glömska är allvarlig för utan det sociala kapitalet riskerar samhället att gå sönder genom att tilliten mellan medborgarna försvinner och att förtroendet mellan medborgarna och samhället bryts ner. Putnam sammanfattar sitt budskap med en insikt om att det måste råda en balans mellan frihet, jämlikhet och broderskap. Och det som i boken uttrycks Socialt kapital motsvarar till stor del den franska revolutionens tankar på broderskap. Ensidig betoning av frihet anses skapa rotlöshet och anarki. Om jämlikheten tillåts dominera hotats både friheten och broderskapet. Broderskapets roll är att mildra frihetens och jämlikhetens negativa konsekvenser t.ex. individuell egoism (allas krig mot alla eller en flykt från samhället) och förhindra att politiker tvingas införa omfattande regleringar för att lösa sociala problem. En utveckling som riskerar att ta död på kreativitet och minska medborgarnas vilja till eget ansvar.
För att bryta denna utveckling för han fram en rad förslag t.ex. om medborgarskolning inom utbildningsväsendet, och att skapa ett mer familjevänligt arbetsliv bl.a. genom att erbjuda barntillsyn och tvättstugor på arbetsplatserna. I boken framförs stadsplaneringens betydelse. Här efterlyser Putnam en närhet mellan arbetsplats och bostad, och att nya humana stadsmiljöer utvecklas som är vänligare för fotgängare och cyklister, och som innehåller platser som uppmuntrar till sociala möten med vänner och grannar, t.ex. torg med musikpaviljonger – bibliotek – kvartersbutiker – caféer – lekplatser – hundrastgårdar samt möjligheter att spela schack eller att åka skateboard.
Ett annat förslag är att sänkta skatter och sociala avgifter för arbetsgivare och anställda som under arbetstid deltar i olika ”samhällsnyttiga aktiviteter” som t.ex. i kvinnojourer, ger extra läxhjälp på skolor i socialt utsatta områden eller som utför frivilligarbete inom vård och omsorg. Putnam anser att kultur har en viktig roll för samhällsandans renässans. Han ger flera exempel på lyckade projekt där olika samhällsgrupper har förts samman genom en rad kulturaktiviteter med hjälp av musik och teater trots skillnader avseende religion – politisk uppfattning – ålder – kön – ras – inkomst etc. Den ensamme bowlaren kom att påverka samhällsdebatten i flera västerländska demokratier. Ett svenskt exempel på intresset för Putnams tankar är att Den parlamentariska demokratiutredningens (SOU 2000:1) slutsatser starkt kom att påverkades av hans samhällssyn.
Etiketter: Robert D . Putnamn Kommunitarianer, Socialt kapital, Den ensamme bowlaren, Den fungerade demokratin, Nyliberalism, Liberalism, Sociologi, Statsvetenskap, Filosofi, USA, Italien, Aristoteles, Alasdair MacIntyre, Ann Rand, John Rowls, Personalism, Regionalism, Samhällsbyggnad, Arkitektur, Kultur, Stadsplanering, Den parlamentariska demokratiutredningen (SOU 200:1) George W. Bush, Barack Obama,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar