I Nya Wermlandnings Tidningen argumenterar Henrik L Barvå klokt och
läsvärt om att det är onödigt att bygga höghastighet spår i Sverige. I hans
ledare är publicerad under rubrik: ”Kör över om höghastighets tåg”.
I stället för detta dyra prestigeprojekt behövs inventeringar i nuvarande järnvägsnät. Just
detta genomförs nu på Södra stambanan mellan Malmö och Lund, en sträcka på 18 km, där
ett dubbel spår blir ett fyrspår, nya stationer byggs, växlar och annan teknik uppgraderas. Allt längs nuvarande sträckning. Detta är ett exempel på att investeringar
i befintlig struktur kan ge ökad kapacitet och ge nuvarande järnväg ökad
konkurrens emot andra transportslag.
SJ:s Intercity tåg på Sävsjö station.
Precis om Barvå
för fram i sin artikel är det märkligt att den röd-gröna minoritetsregeringen tillsammans med de två liberala stödpartierna för fram ansvarig minister Tomas Eneroth (S) för att meddela att man inte bryr sig om att detta jätteprojekt endast har en majoritet
med en enda riksdagsledamot (eftersom Moderaterna, Kristdemokraterna och
Sverigedemokraterna tydligt är emot).
Infrastrukturminister
Tomas Eneroth (S)
Att byggande av
höghastighetsbanor finns med i Januariavtalet (Jöken) mellan regeringen, Liberalerna och Centern förändrar
inte att detta handlingssätt strider emot två viktiga politiska principer:
Långsiktiga, omfattande och särskilt viktiga infrastrukturprojekt skall inte
klubbas igenom med knappa majoriteter. Dels för att säkra projektets
legitimitet på lång sikt men också för att inte riskera att en ny politisk
majoritet upphäver beslutet efter ett val. Vilket innebär att skattebetalarnas
pengar och omfattande arbete har spenderats i onödan. De tre partier som röstat
emot projektet kan mycket väl få majoritet i nästa val och kommer inte, med
tanke på regeringens agerande, att känna sig förpliktigade att driva projektet
vidare.
En illustration av Januariöverenskommelsen
En illustration av Januariöverenskommelsen
Att ta principbeslut om en omfattade investering utan att dess konsekvenser för bl.a. annan infrastruktur och miljö har utretts är den andra principen som Jök-partierna nu väljer att bryta emot. Ur ren politisk synpunkt är regeringens agerande anmärkningsvärt ur två andra aspekter.
Liberalerna har flaggat upp för att man kan komma ändra sig dels av ekonomiska
orsaker men också för att man är tveksam till att genomföra stora
infrastrukturprojekt som har bristande legitimitet. Dessutom måste regeringen
förlita sig på ett aktivt stöd från Vänsterpartiet. Och detta parti har Jök-partierna lovat att inte ta
stöd ifrån.
Ett Tågatåg på Triangelns station i Malmö.
En station i Citytunneln som invigdes 2010.
Ett exempel på ett projekt som blev dyrare än
planerat. Citytunnelns kostnader kritiserades
av Riksrevisionen.
Precis som Barvå
för fram finns det otaliga exempel på hur omfattande infrastrukturprojekt blir
betydligt dyrare. I artikeln nämns några exempel. Precis som Barvå som oroar
jag mig över att byggandet av höghastighets banor kommer att tränga undan andra
viktiga och mer nödvändiga investeringar. T.ex. för de delar av järnvägsnätet
som ännu saknar elektrifiering och för de delar som nu har enkelspår men som
har tillräckligt stora trafikvolymer för dubbelspår. Att bygga bort olycksdrabbade obevakade järnvägsövergångar är ett annat eftersatt behov som behöver åtgärdas.
M/S Diana vid Forsviks sluss på Göta Kanal
som öppnades 1832.
M/S Diana vid Forsviks sluss på Göta Kanal
som öppnades 1832.
Det finns
ytterligare ett skäl varför detta politiska skrytbygge bör stoppas. Omfattande
infrastrukturprojekt som tar lång tid att genomföra har en tendens, att
likt Göta Kanal, bli föråldrade när det till slut blir klara.
Dels för att det är svårt att förutse vilka behov som finns om flera årtionden,
dels för att projekt ofta planeras utifrån dagens teknik och nuvarande behov. I
fallet med Göta Kanal var det först att tullen i Öresund (Öresundstullen)
avvecklades genom att ett internationellt avtal om detta tvingades på Danmark
bl.a. av USA. Tågets genombrott några få årtionden senare innebar att kanalen
inte längre behövdes för transporter av gods eller personer. Låt inte drömmar
om höghastighets tåg, enligt franskt mönster, bli 2020-talets Göta Kanal.
Nationer som Frankrike (befolkningsmängd) och Belgien och Tyskland (yta per
medborgare) har helt andra förutsättningar än Sverige för tåg och spår byggt för höghastighetstrafik.
Krogen i Helsingör, föregångare till det mer
välkända Kronoborgs slott, byggdes för att ta upp
Öresundstullen som avvecklades 1857.
Ett fransk höghastighets tåg av TGV typ.
Länk till denna blogg
Etiketter:
Höghastighetståg, Höghastighetsspår, Höghastighetsbanor, Tåg, Järnväg, SJ, Regeringen, Tomas Eneroth, Socialdemokraterna, Regeringen, Riksdagen, Liberalerna, Centern, Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Svensk politik, Infrastruktur, Göta Kanal, Öresundstullen, Citytunneln, Öresund, Riksrevisionen, Trafik,
Etiketter:
Höghastighetståg, Höghastighetsspår, Höghastighetsbanor, Tåg, Järnväg, SJ, Regeringen, Tomas Eneroth, Socialdemokraterna, Regeringen, Riksdagen, Liberalerna, Centern, Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Svensk politik, Infrastruktur, Göta Kanal, Öresundstullen, Citytunneln, Öresund, Riksrevisionen, Trafik,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar