Har vänstern en gräns för demokratin vänsterut?

I Realiaposten, en kultur- och värdekonservativ tidskrift, ställer Claes Andersson en viktig fråga: "Vart går gränsen vänsterut?" Artikelns ingress ger en bra sammanfattning på den frågeställning och den analys som Andersson gör i sin artikel:



"Högern har sedan länge haft doktriner om rasmässig överlägsenhet som en absolut gräns mellan det acceptabla och det oacceptabla. Historiska lärdomar har därmed omsatts i gränser för vad som betraktas som ett fruktbart politiskt samtal. Men var går motsvarande gräns åt vänster?"

Anderssons artikel



Anderssons artikel är både läsvärd och tänkvärd. Andersson visar tydligt i sin text att hans tes om att vänstern alltmer har radikaliserats och lyckats påverka klimatet i hela samhället är relevant. Alltmer vänsterextrema uppfattningar inom politik, miljö, kultur etc. accepteras långt in i borgerligheten. Jag köper Anderssons slutsats att denna utveckling inom vänstern och i samhället i stort kan förklaras och förstås bland utifrån av att socialdemokratin inte längre för en tydlig rågång mellan reformistisk socialism och olika fromer av revolutionär extremism.





Kravaller i Båstad 1968 inför
tennismatchen i Davis Cup
mellan Sverige och Rhodesia 
(nuvarande Zimbabwe).

Men för egen del vill jag föra fram att den så kallade studentmarxismen från 1968 fortfarande har ett stort inflytande i samhällsdebatten och har dominerat den sedan dess. Detta fenomen kan i sin tur förklaras av att en minoritet begåvande ideologiskt övertygade ungdomar med vänstersocialitiska- och kommunistiska ideal tog över lärarhögskolor, teologiska fakulteter, socialhögskolor, journalistutbildningar och juridiska fakulteter. Och därigenom satt sin prägel på det offentliga Sverige.





Utbildningsminister, senare

statsminister, Olof Palme (S),

på kårhuset, Stockholms

universitet 1968.

Att detta har kunnat ske i Sverige i högre grad än andra länder i Västeuropa måste förstås utifrån att vi aldrig hade någon offentlig uppgörelse med de totalitära ideologierna: nationalism, fascismen och kommunismen efter 1945. Till detta kommer att socialdemokratin och liberalismens samhällsprojekt: modernism med sin rättspositivism (en rättsfilosofi som innebär att lagstiftning inte skall grundads på några värderingar som rätt och fel och att inget får hindra vad den politiska majoriten just nu vill genomföra) och värdenihilism (en riktig inom filosofi som innebär att begrepp som rätt-fel, sant-lögn och andra värderingar om högre absoluta värden anses sakna relevans) och en kultur inspirerad av dessa värden som dominerat vårt land sedan 1920- talet. Detta har lämnat fältet fritt för vilka värderingar som helst, så länge som de kan marknadsföras som moderna.






Polis ingripande i centrala  Göteborg 
2012.

Med rätt för Anderssons fram Reinfeldts åsikt att statens kärnverksamhet försvaret och polisen är endast två särintressen bland många andra som ett exempel på hur extremvänsterns kulturflum har nått in i borgerligheten och Alliansenspartierna. Andra exempel är Nato- och EU- nojan, flummet inom skola och socialtjänst, och haveriet inom migrations-- och integrationspolitiken.




Demonstration i Lund 1969.

Foto ovan:
Ifrån en 1 maj demonstration med
Kommunitiska Partiet f.d. KPML-r.

Etiketter:
1968, studentvänstern, studentmarxism, vänstern, vänsterextremism,  Claes Andersson, Realiaposten, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Borgerligheten, EU, NATO,