Europa efter Brexit

Under senare tid har president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hållit programtal om hur dessa båda statsmän ser på Europas utveckling och EU:s framtid.

Artikel om Macrons EU tal

President Emmanuel Macron.

Macron socialliberal och Juncker kristdemokrat. Macron ifrån en stor nation inom unionen Frankrike, Juncker från en liten nation Luxemburg. Trots dessa olikheter och andra, t.ex. avseende ålder, så har dessa två politiker en samsyn om mycket när det gäller EU:s framtid och Europas utveckling.

Jean-Claude Juncker 
EU-kommissionens ordförande.                                                                                          

Juncker var först med sitt så kallade State of Union tal. En tradition som Junckers företrädare José Manuel Barroso införde 2010. Men det tal som väckte störst uppmärksamhet var Macrons. Obekräftade uppgifter i tyska medier gör gällade att Angela Merkel fick läsa Macrons tal i förväg och att hon gillande hans text.

Angela Merkel tysk Förbundskansler.                                                                                       ,                                     

Merkels familj har upplevt nationalism och diktatur. Merkel fick uppleva kommunismens förtryck som medborgare i marxist- leninnistiska Östtyskland och hennes föräldrar fick dessutom också uppleva nazismens skräckvälde. 

Junckers State of the Union tal

Både Macron och Juncker (vars fader var tvångsrekryterad soldat i tyska armén under Andra världskriget efter Nazitysklands ockupation av Luxemburg 1940) påtalar en självklarhet som håller på att glömmas bort. Vi måste ställa upp för EU för då ställer vi upp för Europa. Vi har fått 70 år av fred och demokrati bl.a. på grund av ett alltmer fördjupat samarbete mellan Europas nationer och folk. USA har militärt skyddat oss men vår politiska, ekonomiska, kulturella och sociala samverkan har vi européer själv mödosamt byggt upp.

Undertecknandet av EU:s första föredrag i Rom 1957.

I Dagens Industri har Frida Wallnor skrivit en intressant artikel om att Sverige bör följa med i fördjupningen av EU.

Wallnors EU artikel i DI

Jag håller med Wallnor, Macron och Juncker om att denna utveckling måste fortsätta. Det finns ingen väg tillbaka. Tänk på alternativen. Åter 1920-1930 talets Europa med ständiga konflikter mellan nationer och inom nationer. De förslag som både Juncker och Macron för fram om EU:s utveckling instämmer jag i. Nationalism, rasism och nationell självtillräcklighet skapar inget humant eller tryggt Europa. ”Det går inte att backa in i framtiden.” som en annan kristdemokratisk regeringschef, Irlands dåvarande premiärminister Garrett Fitzgerald, uttryckte saken i slutet av 1980-talet inför EU:s beslut om att anta Maastrichtfördraget.       

Garret Fitzgerald 2009.

Juncker, Macron och Merkel är tre politiker som står upp för Europa när många andra stryker olika populistiska och nationalistiska strömningar medhårs för att vinna tillfälliga poänger. Alla dessa tre, som jag vill kalla Europas hopp, är öppet medvetna om att EU och Europa samarbetet har problem. 

Samtidigt som dessa tre betonar att kritiken emot EU, som delvis är berättigad, INTE har sin upprinnelse i att EU gör för mycket, som med automatik hävdas i Sverige (märkligt nog ofta också av så kallade EU-vänner) utan att problemet är att när EU inte klarar av att lösa övernationella problem som oroar Europas befolkningar, då börjar medborgarna ropa på nationella lösningar. Hit hör migration, organiserad internationell brottslighet och övergripande miljöfrågor. Men då MÅSTE EU får möjligheter att lösa dessa problem.

Ett afrikanskt flyktingläger i regi av UNCHIR.

Migration utgör ett av de allra mest viktiga problem inom Europa som EU har att lösa. För att lyckas med detta måste ett fungerande yttre gränsskydd skapas inom EU med en gemensam gränspolis. Vilket i sin tur kräver att en gemensam EU organisation bildas för hantering av asyl och flyktingfrågor. Och denna organisation måste hantera dessa frågor såväl inom och utom Europa.

Detta skulle innebära att flyktingar till Europa inte längre ska kunna söka asyl i något av unionens medlemsländer utan i EU, som prövar ansökan i Europa eller i särskilda flyktingcentra utanför unionen. Om ansökan beviljas fördelas migranter till något medlemsland, enligt en överenskommelse där varje lands ansvar utformas utifrån en rad faktorer som antal invånare, storlek, ekonomisk styrka och med hänsyn till vilket ansvar som medlemslandet tidigare har tagit för antalet flyktingar i Europa. 




Spansk gränsstation.

Här måste medlemsländerna vara solidariska. Det är ohållbart att några få nationer (Sverige, Österrike, Holland, Tyskland, Italien och Grekland) ska stå för mottagandet av över 80 procent av Europas flyktingar från Mellanöstern, Afrika och Asien.

Detta var en viktig del både Junckers och Macrons tal. Och detta med all rätt. För om inte dessa utmaningar kan hanteras framgångsrikt kommer EU samarbetet få ökade problem med sin trovärdighet. Jag brukar inte gilla vad vår statsminister Stefan Löfven (S), för fram när det gäller EU, men hans uppfattning om att Europa kan klara den utmaning som migration medför men att detta kräver att vi solidariskt samverkar över nationsgränser. Är rätt och riktig.

Mytilene på Lesbos välkänt från den syriska flyktingkrisen.                                                                    

Dessutom är Juncker, Merkel och Macron tre stora politiker som har förstått, vad få ännu har insett i Sverige, att nationalstaten blir en allt mindre lämplig nivå för att ta beslut som berör medborgarna i deras vardagsliv. Den är för liten för stora internationella frågor som fred, att hantera migrationsströmmar, organiserad kriminalitet etc. samtidigt som nationalstaten är för oflexibel och för långt borta för att hantera frågor som rör frågor om utveckling av arbetsmarknad, utbildning och kultur.  

Nato-flaggan i Polen.

Till detta kommer att alltfler i Europa, likt mig själv, misstror att USA och Storbritannien framöver kommer att vara beredda att militärt försvara Europa och vår demokrati om de inte själva direkt berörs. Som sann vän av Nato, vilket jag fortfarande är, inser jag att Macron har en poäng i att européerna inom EU måste bygga upp en egen försvarsförmåga. Att börja med att samordna tillverkning och beställning av försvarsmateriel kan vara ett klokt första steg. Men det måste följas av flera. På sikt måste kanske en EU-armé måste skapas om USA och UK militärt drar sig undan ifrån den europeiska kontinenten. Och det är bråttom. Både Ryssland och Kina (som fördjupar sitt militära samarbete alltmer) trotsar medvetet i ökad omfattning den världsordning för fred och demokrati som det internationella samfundet har infört efter 1945.

Rysk T-90 stridsvagn.

Men i Sverige förekommer nästan aldrig någon Europadebatt och framför allt ingen debatt om hur Europasamarbetet ska utvecklas. Från riksdag och regering är det tyst. Liksom i svenska medier. Ett exempel är att i Sverige har Macrons tal liksom Junckers inte översattes och publiceras i media, tillskillnad emot Finland och i det så EU-skeptiska Danmark. Ett annat exempel är att i svensk TV fanns ingen kanal som direktsände en valvaka ifrån det tyska valet. I Sverige tycks en uppfattning råda om att vår nation endast är med i EU för att det anses gynna vår industri (vilket är sant), men Europatanken förstår vi inte, har vi satt oss in i eller bryr vi oss inte om.

Europaminister Ann Linde (S)

Hur ser EU:s framtid ut? Likt Macron och Merkel tror jag att EU under en övergångsperiod på 10-15 år kommer alltmer att utvecklas i dubbla hastigheter där nationerna kommer att delta olika mycket i olika delar av EU sammanbet. De medlemsländer som har Euro (och de kommer fler av EU:s länder att komma att få framöver) kommer att fördjupa sitt finansiella samarbete. Steg kommer att tas emot gemensam budget och en gemensam finansminister. Samtidigt kommer det stora flertalet EU-länder att successivt bli mindre toleranta mot B-lags medlemmar som Sverige och de östeuropeiska länderna i den så kallade Visegrádsgruppen.

                                                                     

Euro skulptur.

Juncker har redan påpekat att Sverige och andra länder som uppfyller ekonomiska krav för medlemskap i den monetära unionen kommer att ställs inför ökade krav på att gå med i denna del av samarbetet och att införa Euro som valuta. Och att detta gäller även för att ansluta sig till EU:s bankunion (vilket även länder utan Euro redan nu kan göra). Visegrádsländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern), kommer inte att släppas in i den monetära unionen eller i bankunionen så länge som deras nuvarande auktoritära ny-nationalistiska utveckling pågår. En utveckling med migrationstrots mot EU och med övergrepp mot media, enskilda journalister, ideella organisationer och dessa regeringars strävan att inskränka rättsväsendets politiska oberoende. I Tjeckien och delvis i Slovakien finns tecken på att den förda politiken börjar omprövas. Men i Polen och Ungern fortsätter utvecklingen åt fel håll.    

Ett tidigare inlägg om Euro och bankunionen

                                                  

Visegrádsländernas regeringschefer 2015 

På längre sikt kommer dessa länder likt Bulgarien och Rumänen tvingas att leva upp sina förpliktelser mot sina etniska minoriteter, (inte minst sin romska befolkning) och tvingats att bekämpa sin omfattande korruption. Att ett eller några av dessa länder faktiskt kan komma att kastas ut ur EU är inte helt osannolikt. EU har lärt sig av sina misstag med Storbritannien, som fick det ena undantaget efter det andra, fick igenom den ena kompromissen efter den andra, men som ändå lämnar unionen. Brexit svider i Bryssel men kan bli en katalysator som ger EU-samarbetet ökad kraft.

I allt fler länder tycks medborgarna tänka hoppsan här håller någonting värdefullt på att gå förlorat. I Österrike vann Alexander van der Bellen, en politiker med invandrarbakgrund (född i Österrike av nederländsk pappa) presidentvalet över en pistolviftande nationalist Norbert Hofner från högerpopulistiska Frihetspartiet. van der Bellen var officiellt partilös kandidat i presidentvalet men han var det lilla gröna partiets ordförande 1997-2008.

                                                                  
Alexander van der Bellen                                             

I Nederländerna gick EU-positiva partier framåt och stärkte sin ställning i parlamentet. I Frankrike vann Macron med sin starkt EU-positiva hållning stort i både presidentval och i efterföljande parlamentsval. I flera tyska delstatsval gick det inte särskilt väl för EU kritiska partier. I Norge fick inte EU-kritiska Fremskrittspartiet något större gehör hos väljarna för sitt EU-motstånd. I det tyska parlamentsvalet fick högerextrema AfD en stor framgång som delvis kan förklaras med att man tog röster från ex kommunistiska die Linke (särskilt i det forna Östtyskland). AfD:s framgång kan också förklaras av ett missnöje både bland kristdemokratiska väljare såväl som bland socialdemokratiska med den stora regeringskollation mellan CDU/CSU och SDP som regerat Tyskland i 8 år. Denna koalition upplevs av många väljare ha suddat ut de två stora partiernas profil. AfD som under valkampanjen tog tydliga steg mot nynazism och rasism har nu efter valrörelsen splittrats upp i två partier. En mer demokratiskt sinnad falang ledd av AfD:s ordförande Frauke Petry, bröt sig ur AfD och bildade ett nytt konservativt parti die Blaue.

Frauke Petry.

I Macrons, Merkels och Junckers syn på EU och Europa ligger oss alla tre en övertygelse om att de europeiska värderingarna som rättsstatens principer, demokrati, öppenhet, regionalism, fria medier, socialt ansvarstagande, marknadsekonomi etc. är ideal som vi kan vara stolta över, som vi måste vara beredd att försvara och som vi européer inte ska kompromissa om.

Detta innebär att Sverige, likt Danmark kommer att få allt svårare stanna kvar i nuvarande B-lagsposition. Det är märkligt att detta ännu inte har diskuterats i Sverige. Ett undantag är statsvetare Göran von Sydow men han är ännu ganska ensam i den offentliga debatten. Ämnet anses vara för kontroversiellt men jag tror att många politiker, journalister, ämbetsmän och medborgarna ännu inte har upptäckt vad som är på gång. von Sydow har rätt Sveriges nuvarande B-lags medlemskap blir i längden omöjlig. Det är hög tid att vi i Sverige börjar intressera oss för Europa och för EU. Och att vi börjar aktivt delta i debatten om hur framtidens EU ska se ut. 

                         

Björn Sydow, statsvetare vid institutet för
Europapolitiska studier.                                                                                

Bild ovan:

EU-parlamentets sessionssal i Strasbourg.

Etiketter:                                                                                                                                                                              
EU, Europeiska Unionen, Europa, Emanuel Macron, Angela Merkel, Jean-Claude Juncker, Valet i Tyskland, Alexander van der Bellen, Stefan Löfven, Sverige, Danmark, Bankunion, EU:s bankunion, Euro, Monetära unionen, Storbritannien, Brexit, Bryssel, Österrike, Nederländerna, Holland, USA, Göran von Syndow, Norge, Norska valet, Valet i Norge, Fremskrittspartiet, Regionalism, Marknadsekonomi, Social marknadsekonomi, die Linke, Die Linke, Die Blaue, die Blaue, Bulgarien, Rumänien, Romer, Visegradsländerna, Tjeckien, Slovakien, Polen och Ungern, Kristdemokrat, Liberal, Kristdemokraterna, Liberalerna, EU-kommissionen, EG-kommissionens ordförande, Frankrikes president, Tysklands Förbundskansler, Europeiska Centralbanken, ECB, Frankfurt, ECB i Frankfurt, Ryssland, Kina, Nato, Luxemburg, Frankrike, Tyskland, Gränskontroll, Migration, Migrationspolitik, Migrationsströmmar, Flyktingar, flyktingspolitik, Irland, Garrett Fitzgerald, Frauke Petry, Norbert Hofner, Frida Wallnor, Dagens Industri, DI.