Den 22 januari kallades Liberalernas (L) partistyrelse samman till ett extra sammanträde där man diskuterade hur partiet skall förhålla sig till Januariöverenskommelsen Jöken. Vid detta krismöte kunde framtiden ha avgjorts både för (L) och Nyamko Sabuni. Frågan om vilken roll (L) skall ha i svensk politik framöver kunde också ha blivit klar. Sammanträdet genomfördes med anledning av ett hot från Sabuni om att lämna Jöken som hon förde fram för några dagar sedan. Några dagar tidigare hade detta diskuterats i riksdagsgruppen. Där uppfattningarna gick isär. Där en majoritet tycks ha ställt sig bakom hennes uppfattning.
Partistyrelsens "arbetsmöte" resulterade i ett antiklimax. Efter att ha sammanträtt under hela dagen kommenterade partisekreterare Juno Blom mötet inför media med "att partiet hade diskuterat sin process om att ta ett beslut i regeringsfrågan i god tid innan nästa val." Blom klargjorde att olika uppfattningar finns inom partiet ang detta och att det nu är viktigt att alla får föra fram sin mening. Och att processen nu fortsätter som planerat. Med andra ord: God dag yxskaft! Det märks att (L) är ett parti kris. Ett parti med dåligt självförtroende. Och att frågan om partiets vägval skapar en djup spricka inom (L). Jag är förvånad över att man inte tog något beslut. För partiet har inte så mycket tid kvar. Ett avgörande måste till inom kort. Ett beslut som inte alla i partiet kommer att tycka om.
I Dagens Nyheter har Lars Näslund skrivit en läsvärd artikel om detta. Som är publicerad under rubrik:
”Sabuni har en majoritet i partistyrelse och i riksdagsgrupp bakom sig.”
Här kan du läsa Näslunds artikel i DN
Det är på flera sätt uppenbart att Liberalerna (f.d. Folkpartiet) är ett parti som befinner sig i svår och djup kris. En viktig anledning till detta är att (L) är sedan länge i praktiken är två olika partier med var sin uppfattning om vilken roll (L) skall ha i svensk politik. Och denna motsättning är inte ny utan går längre tillbaka än en delad syn på Jöken och om att samarbeta med Sverigedemokraterna (SD). I sin moderna tappning går denna ideologiska motsättning tillbaka till Lars Leijonborgs tid som partiledare 1997-2007. Där hans krav på språktest för medborgarskap gav en stor valframgång 2002. Men samtidigt resulterade i att en djup spricka inom partiet blev synlig. Flera ledande folkpartister ogillade då som nu starkt Leijonborgs mer kravfyllda inställning när det gällde partiets politik ang migration och integration. Hans företrädare på partiledarposten Bengt Westerberg är ett exempel på en välkänd folkpartist som öppet kritiserade Leijonborg för hans invandringspolitik.
Denna tradition av motstridiga viljor inom (L) har djupa historiska orsaker. Under Folkparti epoken bestod partiet av tre ganska motstridiga politiska "familjer". En del utgjordes av en grupp Frisinnade med sina rötter i 1800-talets rösträttsrörelse, ofta aktiva inom nykterhetsorganisationer och äldre frikyrklighet som metodister, missionsförbundare (som Leijonborg själv) och baptister. Kombinerat med lågkyrkliga inom svenska kyrkan. Denna grupp bestod av borgerligt småfolk, med ett starkt inslag av verksamt inom traditionella hantverksyrken, småföretag och lägre tjänstemän. Till denna del av partiet räknades också personer aktiva i olika andra slags idéburna organisationer som t.ex. Röda Korset, Hem och Skola och Amnesty. Folkpartister från landsbygd och mindre städer tillhörde oftast denna partifalang. Social trygghet och rättvisa har varit centrala begrepp för personer inom denna del av partiet. Denna grupp återfinns numera till stor del inom Kristdemokraterna (KD). Ett tydligt exempel på denna utveckling är att riksdagens nykterhetsgrupp som historiskt har domineras av liberaler i dag knappast har någon medlem alls från (L).
En annan del av partiet brukar benämnas den Socialliberala som består främst av akademiker och intellektuella från storstad samt universitets- och högskoleorter. Där en dominans av lärare, forskare och journalister varit tydlig. Till denna del av partiet hör också yrkesverksamma inom kultur och olika fria yrken som författare, skådespelare och konsulter. Detta är en grupp inom (L) som av tradition står (S) ideologiskt nära. För denna del av partiet är kulturella- och intellektuella frågor centrala. Feminism och HBTQ tillsammans med internationella frågor anses viktiga. Denna grupp är ofta ganska kallsinniga till traditionella begrepp som familj, släkt, hembygd och religion. Självförverkligande och modernitet är centralt för denna del av partiet. Är vanliga bland förtroendevalda men utgör en minoritet av partiets väljare. Leijonborgs efterträdare Jan Björklund får räknas hit, liksom Sabunis utmanare om partiledarskapet efter Björklund, Erik Ullenhag. Denna del av partiet har under senare år tappat stort till (C) sedan detta parti slog in på sin kulturradikala kurs när Annie Lööf blev partiledare. Mindre delar har gått till (S) eller (MP).
I vårt grannland Danmark har den "knut" som en tydlig och öppen ideologiskt splittring mellan olika liberala ”familjer” medför lösts upp genom att det finns tre liberala partier i parlamentet. Men i Sverige där denna splittring har varit lika påtaglig har detta liberala problem aldrig hanteras på allvar. Dessa tre partier är: socialliberala Radikale Venstre (RV) som av tradition är ett stödparti till (S), nyliberala Liberal Alliance (LA) och högerliberala Venstre (V). Där (LA) ligger närmast den politik som Sabuni och kretsen kring henne förespråkar. Och (V) mest påminner om moderaterna i Sverige. Det andra stora borgerliga partiet i Danmark, tillsammans med (V), Konservative Folkeparti (K) ligger närmst de svenska Kristdemokraterna i sin praktiska politik. (K) kännetecknas av sitt engagemang för etik, aktiv socialpolitik, en medveten strävan efter ordning och reda plus en effektiv förvaltning. Har sitt starkaste stöd av borgerliga akademiker anställda inom offentliga verksamheter som utbildning, sjukvård, försvaret och rättsväsendet. Medan (LA) är ett parti för städernas småföretagare och privatanställda tjänstemän. (V) har sitt starkaste stöd bland jordbrukare och hantverkare på landsbygd och i städerna från tjänstemän inom industri och handel. Medan (RV) numera är ett renodlat storstadsparti för intellektuella och fria yrkesutövare. Från början av sin historia bestod partiet främst av småbönder och landsbygdens småfolk. Olika ideella verksamheter som kooperativ och friskolor har varit centrala inslag inom (RV).
Liberalernas tredje del i Sverige utgörs av en mer allmänborgerlig del som brukar benämnas Marknadsliberaler. Låga skatter, värna alternativ inom välfärdssektorn, olika frihetsfrågor samt lag och ordning är viktigt för denna del av partiet. Där flertalet är yrkesverksamma inom finanssektorn, exportindustrin och rättsväsendet. Sabuni finns här och majoriteten av folket runt omkring henne, t.ex. (L):s gruppledare i riksdagen Johan Pehrsson. Två f.d. partiledare i modern tid har särskilt tydligt representerat denna idétradition inom partiet. Per Ahlmark ordförande 1975-1978 och inte minst professorn i nationalekonomi och nobelpristagaren Bertil Ohlin ordförande 1944-1967.
Denna del av partiet står ganska nära moderaterna och brukar vara tydliga motståndare till (S) och förespråka borgerlig samverkan med ett uttalat syfte att få tillstånd ett regimskifte. Denna del av partiet vill återvända till Leijonborgs och Ahlmarks mer tydligt borgerliga politik och för fram en åsikt om att (L) och Sverige måste byta sig loss för att inte för lång tid framöver fastna i Jöken. Vilket i sin tur anses skapa en ny period av långvarig socialdemokratisk maktdominans. Denna grupp inom partiet är beredd, under vissa villkor, att regera med (M) och (KD) i minoritet och kan tänka sig att acceptera att sådan regering blir beroende av stöd från (SD). Enligt valforskarna vid SOM-Institutet i Göteborg är Marknadsliberaler i klar majoritet bland väljarna som röstar eller som kan tänka sig rösta på partiet. Det var marknadsliberaler bland Liberalernas gräsrötter som såg till att Nyamko Sabuni blev vald till ordförande i stället för Erik Ullenhag. Vilket skedde i en öppen strid mot tidigare partiledarna Bengt Westerbergs, ordförande 1983-1995, och Jan Björklunds vilja (ordförande 2007-2019) Och stora delar av partistyrelse och riksdagsgrupp. Westerberg själv valde att avgå när han inte fick partiets stöd för sitt förslag om att samarbeta med Socialdemokraterna. Och han var också ledande i det interna partiuppror mot Leijonborg som tvingade honom att avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar