Europa = en gemensam kultur

Alesandro Quecendrao de Val har skrivit en insiktsfull debattartikel som är publicerad under rubrik: Europe, one culture. Hans artikel finns att läsa på sajten: The New Federalist.

Du kan läsa de Vals artikel här


Nattvakten av Rembrandt van Rijn.

De val skriver bl.a. i sin artikel om att
"Let’s look at art – why art? Art is the maximum expression of a civilisation, it is what a culture leaves for posterity, where the thoughts of an era are expressed, it is definitely the climax of an era. Let’s look at art throughout history. Classical art in Greece created the patterns that Rome adopted and spread to the borders of the empire, half of Europe followed the same pattern under the Roman government. Another example: the Germanic tribes used a completely different art which was yet surprisingly very similar to the one used by most Indo-European tribes before the arrival of Rome. The torques (Celtic necklaces by a high-quality goldsmith) that we can admire in several English museums follow the same pattern that we can see in an archaeology site in the north of Burgos, which in turn is similar to what some German warriors would wear in the forests of Teutoburg. That is to say, in antiquity most of Europe shared the same art, which is synonymous with saying the same culture or a very similar one at least. "


Makarna Arnofilins trolovning av Jan van Eyck. 

de Val har rätt. Västerlandets konst och arkitekttur liksom övrig kultur och bildning visar oss européer vem vi faktiskt är. Men varför är detta faktum känt av allt färre, inte minst i vår land? Jag är övertygad om att orsaken finns att finna i vår moderna historia som präglas av sekularisering, nationalism, populism, radikalism, bejakandet av okunskap och en relativistisk kultursyn med dess attack av den klassiska västerländska humanismen. Avvisar man vår västerländska "själ" blir det svårt att bejaka eller att förstå Europatanken eller dess betydelse för vår civilisation i dag.

Spjutbäraren av Polykleitos.

Tidigare generationer brukade säga att vår civilisation bygger på arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Detta är riktigt, men lika viktigt är att betona att dessa tre kulturer har smält samman till en ny helhet. Det är därför vi kan påstå att det finns en västerländsk civilisation och ett gemensamt europeiskt kulturarv.

Kunskaper om grekiska filosofer och om romerska kejsare ansågs naturligt för en akademiker i Europa från medeltid fram till Andra världskriget. Denna kunskap ingick i en allmän västerländsk kulturtradition som brukar benämnas ”Klassisk bildning”. 

En byst av Aristoteles.

                                                                

Arvet från grekiska stadsstater och romarriket utgjorde en kulturell referensram som tillsammans med grekiska och latin uppfattades som naturliga inslag i ett civiliserat samhälle. En allmän uppfattning var att kunskaper i antikens två stora språk krävs för att bevara en utvecklad kommunikation mellan lärda och makthavare. Ett annat viktigt skäl var att kunskap om antiken ansågs överföra europeiska värderingar till nya generationer.

Irländska soldater i sin skyttegrav vid slaget i Somme 1915.

Det förra århundradet präglades av en rad katastrofer som skapade djupa sår och påverkade vår syn på den västerländska civilisationen. Flera av dessa katastrofer var medvetet framskapade och ledde till massdöd och ödeläggelse. Folkmordet på armenierna – det meningslösa dödandet i Första världskrigets skyttegravar – utrensningar och deportationer under sovjettiden – nazisternas judeutrotning – etnisk rensning på Balkan är alla exempel på tragiska inslag i vår moderna europeiska historia.

Glasögon i Auschwitz.

På gymnasier och på olika ”akademier” förmedlades kunskaper om antikens retorik. Det var självkart för en bildad man att behärska dess regler. Man följde dessa ideal när man talade i olika offentliga sammanhang inom förvaltning och politik. Retorik användes även i rent sociala sammanhang, t.ex. i borgerskapets salonger eller i olika föreningar. Retorik fick en viktig roll för folkrörelser som var aktiva vid demokratins genombrott, t.ex. i nykterhetsloger, i rösträttsföreningar och inom arbetarrörelsen. Frikyrkopredikanter och kyrkans präster var ofta duktiga retoriker. Kunskap om retorik användes i undervisning eller när man skrev olika texter som brev, tidningsartiklar eller litteratur.

Winston Churchill som medvetet

inspirerades av den antika retoriken

med dess Logografer
(professionella talskrivare).

Skolning i retorik kom att skapa en kulturellt bildad elit av professionella talare och skribenter som bar upp det offentliga livet. En bildad klass som kom att prägla politik, vetenskap och kultur. Från detta antika arv hämtades dessutom en rad kulturella referenser.                                                                                        

Fru Justitia, rättvisans gudinna
här med sin balansvåg.
Benämnd Dike i grekisk mytologi.  
           

Jurister studerade, nu som då, romersk rätt. Medicinare lärde sig grekiska termer från senantikens anatomi, vilket man fortfarande gör. Matematiker och astronomer fick goda kunskaper om grekisk matematik. Politiker intresserade sig för kejsare och statsmän. Vetenskapsmän studerade filosofernas teorier. På officersakademier blev antika härförare analyserade. Språkvetare arbetade med latinisk- och grekisk grammatik. Lyrik och klassisk teater inspirerade författare. Skådespelare fick spela antika dramer. Ingenjörer och arkitekter tog intryck av romersk byggnadsteknik. Skulptörer och målare fascinerades av antikens konstverk. Teologer studerade Bibelns böcker och urkyrkans teologer.

  

Leonardo da Vincis teckning Den Viruvianske

mannen. En illustration om människokroppens

geomateriska proportioner. 

                                                                           

Först under romantiken i mitten av 1800-talet började grekiska och latin att förlora sin ställning som de lärdas språk. Ett annat skäl till den starka ställning som den vänsterländska antiken kom att få i Europa kan förklaras utifrån kyrkans och den kristna trons roll som förmedlare av kultur. Bibeln spred kunskaper om antikens Rom. I Nya testamentets olika delar skildras förutom religiösa perspektiv om Gud som skapare och Jesus liv – lärjungarnas förkunnelse – kyrkans tidiga historia – även rent världsliga aspekter om romarriket, t.ex. byråkrati, handel och familjeliv.

Aposteln Paulus av El Greco.

   

I Sverige krävdes fram till början av 1900-talet kunskaper i grekiska och i latin för studier vid universitet, för att få tillträde till olika statliga tjänster, för att få undervisa vid läroverk och inom högre utbildning eller för att vigas till olika kyrkliga ämbeten. Krav på kunskaper i grekiska och i latin ansågs viktigt och helt naturligt för personer med utbildning och ansvar. Det var främst latinkunskaper som stod i centrum med undantag för teologer som av kyrkohistoriska skäl, i första hand, studerade grekiska.

Arkopolis klippan i Athen.

Sedan dess har kunskaper och förståelse av det europeiska arvet minskat vilket har öppnat upp för väster- och höger populism i olika former som Brexit, Trump och Corbyns New socialistic Labour. Under förra århundrandet gav denna kollektiva glömska för vår västerländska kultur och dess ideal tillsammans med en fortgående kollektiv självförakt för Europa politiska fenomen som t.ex. nationalism, fascism, nazism och kommunism. I Sverige utgör (SD) och (MP) främsta exponenter för senare årtiondens populistiska våg inom samhälle och kultur. En annan viktig förklaring är socialismens och liberalismens gemensamma modernistiska projekt manifesterat genom företeelser som, futurism, strukturalism, positivism och rationalism. Vars yttersta konskevenser bl.a. kan konstateras i Gurlag och i Auschwitz. Eller i Flanderns skyttegravar under Första världskriget.

Utan kunskap om vårt europeiska kulturarv och utan en förståelse för
Europatanken blir vi lätta offer för höger- eller vänster populism. Som själslösa individer kan vi aldrig bli personer utan endast utgöra individer eller kollektiva aktörer. Utan kunskap och insikt om vår civilisation och dess historia kan vi aldrig motsvara krav på att bli Politai. Aristoteles term för insiktfulla och mogna medborgare. Platons dialog om samhällets uppbyggnad och överlevnad: Staten hette Politea i original. Politea var en term för en demokrati övervakad av domstolar och styrd av ansvarsfulla samt kloka män. Där relationen mellan medborgarna byggde på ett aktivet medborgarskap inom lagstiftningens och traditionens ram.

 

Talmans podiet i Europaparlamentet.

Bild ovan:

Skolan i Athen, en fresk av Raffaello Sanzio.

I detta verk ger "Rafael" en sammanfattning på

det antika arvet, som illusterars av filosofer

ifrån antikes Grekland.

Kommentar:

Rafael, Rembrandt, Da Vinci, van Eyck och
Polykleitos verk som illusterar detta inlägg 
utgår samtliga ifrån det antika geometriska idealet

om Det gyllene snittet, som först lanserades 
av Pythagoras och sedan följdes upp av andra
grekiska matematiker t.ex. Eudodox och Euklides.
     

   

Etiketter:    

Europa, EU, Europatanken, Kultur, Aristoteles,
Västerländska kulturarvet, Rom, Athen, Jerusalem,
Alesandro Quecendrao de Val, The New Federalist,
Politai, Politea, Staten, Medborgare, Medborgarskap,
Antiken, Klassisk bildning, Platon, Aristoteles, Euklides,
Eudodox, Rafael, Skolan i Athen, Rembrandt,
Leonardo da Vinci, Jan van Eyck, El Greco,