Vaddå Europa?

I Norrköpings Tidningar har Hans Stigsson skrivit en läsvärd krönika om Sveriges oförmåga att ha någon EU-politik som bejakar Europatanken och som är väl förankrad sammarbetets möjligheter samt i dess utmaningar.

Stigsson har rätt i sin analys om att det är okunskap, populism och bristande engagemang som gör att samtliga riksdagspartier utom Liberalerna säger nej till den måttliga höjning av EU:s budget som EU- kommissionen föreslår efter att Storbritannien lämnar. 

Stigssons artikel är publicerad med den träffsäkra rubriken: "Sverige saknar Europapolitik."

Du kan läsa Stigssons krönika här


Foto från Europaparlamentets sessionsal.

Tillika med Stigsson känner jag en oro inför kommande val till Europaparlamentet. Det finns risk för att Europa-frågor och EU-frågor kommer att lysa med sin frånvaro. Framför allt kommer frågor som rör hur sammarbetet ska utvecklas för att lösa Europas gemensamma problem med t.ex. asyl, integration, terrorism, rysk aggression och möta sociala utmaningar som t.ex. ökat drogmissbruk, människohandel och organiserad brottslighet att vara frånvarande i nyhetsförmedling och i debatten. Dessa och andra viktiga Europa frågor riskeras att trängas undan av och att drunkna i olika dags aktuella inrikespolitiska frågor. 

Visionära och ideologiska frågor som t.ex. rör att stärka inflytande för nationalstaternas inhemska minoriteter t.ex. samer, platttyskar, älvdalningar, frisare, skåningar, sydterolare eller gutar kommer att vara frånvarande i den offentliga debatten. Dessutom man förvänta sig att det knappast alls kommer att debatteras hur man ska kunna skapa fler regionala utvecklingskorridorer över nationsgränser och utveckla de som redan finns. Jag har också låga förväntningar på att frågor om hur samarbete inom utbildning, kultur, teknik och ekonomi mellan medlemsstaterna skall underlättas, för att nu endast ta tre exempel som tyvärr inte kommer att få ringa uppmärksamhet i vår europeiska valdebatt. I Sverige har vi svårt att förstå att vi är européer och att vår framtid, efter Brexit, finns i Berlin, i Paris, i Bryssel och i Warszawa, men inte i London eller Washington.

Jag har tidigare tagit upp detta perspektiv i två inlägg på denna blogg.

I ett inlägg tar upp det faktum att Sverige alltmer isoleras inom EU på grund av sitt bristande engagemang för Europasammarbetet.

Du kan läsa detta inlägg här

I ett annat inlägg tar upp ett resonemang om att övriga medlemsländer, efter Brexit, i längden inte kommer att acceptera Sveriges och Danmarks hållning med att plocka russin ur kakan utan att vara bredda att engagera sig för det gemensamma bästa, för EU eller för Europatanken. Och att det i längden kommer inte vara möjligt att stå utanför bankunionen såväl som valutasamarbetet inom Euronzonen.



Eurosedlar.

Inlägg om Europa efter Brexit


I ett tredje inlägg tar upp att Europas mångfald, inom och mellan nationalstaternas gränser faktiskt är dess styrka. Detta är ett faktum inte alls brukar beaktas i svensk politik. Men utgör det viktigaste argumentet för Europatanken och EU tillsammans med fredstanken och värnandet av demokratin. 

Men fortfarande är federalism och regionalism två fy-ord i svensk offentlighet.



Skylt på tyska och frisiska i staden
Husum i nordvästra Tyskland.

Du kan läsa detta inlägg här

Jag kan inte låta bli att kopiera Stigssons avslutning på sin krönika som är helt magnifik. Stigsson skriver:

"Men svensk Europapolitik är alltså förvirrad. Stefan Löfven är tveksam till europeiskt försvarssamarbete av delvis samma skäl som svensk höger, men utan att föreslå Nato-medlemskap (eller i praktiken ens rusta upp vårt nationella Sverige). Han motsätter sig förstärkt EU-budget, men leder lätt och ledigt ett toppmöte som mynnar ut i ett principbeslut om införande av en social pelare – som ofrånkomligt långsiktigt leder till långt större kostnader för unionen. Statsministern kräver en mer solidarisk flyktingpolitik, men är inte beredd att skärpa de yttre gränskontrollerna och hjälpa sydeuropeiska medlemsländer.




Statsminister Stefan Löven (S.)

Det ser lite, men bara lite, bättre ut inom högern – där Moderaternas Karin Enström andefattigt backar upp regeringen. Det illustrerar emellertid något som närmast skulle kunna kallas ideologiska fantomsmärtor, med en förvirrad brexitör i form av Theresa May på 10 Downing Street och en ärkepopulistisk protektionist i Vita huset. Under decennier har Moderaternas ideologiska inspiration kommit från Washington och framför allt London. Sällan Bonn/Berlin och aldrig Paris. Den världen lär inte komma tillbaka. "


Karin Ernström (M) utrikespolitisk
talesperson och f.d. försvarsminister.


Foto ovan:
Europaparlamentets talmanspodium.


Etiketter:
Eu, Eupolitik, Europpolitik, EU-val, Hans Stigsson, Norrköpings Tidningar, Stefan Löfven, Theresa May, Karin Enström, Donald Trump,