Fira Morsdag?

 

I Världen i dag fann jag en både läsvärd och ytterst tänkvärd ledare av Carin Stenström om vår tids inställning till moderskap. Att hennes artikel publicerad under rubrik: ”Moderskap har gått från att hedras till att bekämpas” är skriven inför Morsdag gör hennes text aktuell rent datummässigt. Men hennes artikel är också aktuell ur ett brett samhällsperspektiv. Och berör en rad viktiga aspekter t.ex. kultur, etik, politik och ekonomi. 

Stenströms artikel kan du läsa här

En moder firas av sin vuxna son.

Stenström har helt rätt i sin slutsats om att trots att Morsdag ännu uppmärksammas av många runt om i vår land så firas denna dag inte med samma självklarhet som tidigare. Och i klart mindre omfattning än för c:a 30-40 år sedan. För egen del är jag övertygad om att en stor bov i denna utveckling är 1960-1970-talens kulturradikala dominans med dess studentmarxism. Samt det faktum att denna epoks ”tänk” ännu präglar vårt samhälle. Ligger som en våt filt över vårt nutida samhälle och styr mentalitet både för dess institutioner som våra värderingar. Naturligtvis har en fortgående sekularisering också haft betydelse. Att moderskap, liksom faderskap, inte längre sätts in i ett religiöst sammanhang har urholkat den del av dess värde och legitimitet. Till detta kommer en allmän och ofta missriktad strävan, med kvasireligiösa förtecken, om att frigöra individen från alla normer, traditioner, institutioner etc. som anses stå i vägen för personlig frihet. En självfixerad felaktig övertygelse om att individen är sin egen lyckas smed.

Foto från första gången av utbetalning av barnbidrag som 

infördes 1948.

Stenströms ledare är viktig även ur ett annat perspektiv. Med sin artikel påpekar Stenström att denna utveckling är inte alls självklar verken ur ett politiskt eller ur ett kulturellt perspektiv som man kan tro. Den historiska aspekten av denna utveckling avslöjar detta faktum tydligt. I sin ledare nämner Stenström som exempel det arbete som bedrivs inom socialdemokratin under första hälften av 1900-talet då arbetarrörelsen tog till kamp för att skydda och stärka moderskapet. Och se till det fick det erkännande det förtjänande. Tankar som bl.a. resulterade i olika sociala reformer som barnbidrag, bostadsbidrag, uppbyggnad av mödravård och det nu så het diskuterade flerbarns tillägget. Men det var då det. Nu är det helt andra tongångar från (S).

Ett tid typiskt inlägg i debatten.

Stenström skriver med all rätt ”Kriget mot mödrarna, och därmed kvinnorna, har förts av vänsterpartierna, med socialdemokraterna i spetsen, men så småningom ätit in sig också i borgerliga partier.”  Stenström avslutar sin artikel med några välformulerade existentiella samhällsfrågor som är obehagliga för alla de som okritiskt sluter upp bakom nuvarande utveckling. Frågor som ligger och skaver i vårt moderna kollektiva undermedvetna och som ”modernister” av olika slag vet att man inte kan besvara på ett trovärdigt sätt: Har utvecklingen medfört någonting gott för alla de kvinnor som anser barnens fostran som sin viktigaste uppgift? Kan alla de kränkningar och förlöjliganden som dessa kvinnor och andra har fått utstå som vill värna familj och moderskap anses var tecken på en vidsynt utveckling i ett humant samhälle. Är det en klok utveckling för samhället i stort och särskilt för barns trygghet att äktenskapet jämställs med andra samlevnadsformer? Och är det en bra utveckling att var annat äktenskap slutar med skilsmässa?

En illustration av pågående utveckling

av ökad psykisk ohälsa bland barn och unga.

Nej är det naturliga svaret och att det är så vet de allra flesta av oss innerst inne om vi vågar lyssna på vårt samvetes röst. Eller om vill söka svar på hur vårt samhälle kan utformas efter tydliga etiska normer för hur vi skall få leva ett gott liv tillsammans med andra. Stenström har helt rätt i sin slutsats om att denna utveckling inte bara skapar otrygga barn med olyckliga föräldrar utan också leder till en allmän minskad känsla för rätt och fel. I stort som i smått. Eller när det gäller viktiga dygder som inte är utbytbara i ett samhälle som fungerar väl och som präglas av medmänsklighet. T.ex. offervilja, osjälviskhet, hjälpsamhet, lyhördhet, vänlighet och laglydnad. Vad kan vi förvänta oss om samhällets utveckling fortsatt kommer att gå på fel håll? Stenström svarar träffsäkert: ännu mer kvoteringar, ännu starkare samhällskontroll över barnen, ännu mer osynliggörande av moders gärningen. Att vi fortfarande firar morsdag är nästan ett under, ett litet ljus i en annars ganska mörk utveckling, särskilt med tanke på att samhällets främsta skola för solidaritet och mognad, familjen, med dess nödvändiga moderskap är under belägring och utsetts för en ständig eskalerande beskjutning. Just därför känns det alltmer angeläget att föra fram: Länge leve alla mödrar och tack för allt ni har gjort och kommer att göra för oss! Vi behöver er ännu. Och det kommer vi även att göra fram över.

Exempel på tre andra, viktiga men otidsenliga dygder.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Tre generationers kvinnor. Två mödrar och kanske en blivande moder.

Etiketter: Morsdag, Världen i dag, Carin Stenström, Familj, Moderskap, Mödrar, Äktenskap, Arbetarrörelsen, Socialdemokraterna, Radikalism, Familjepolitik, Normer, Etik, Moral, Dygder, 1968, Studentmarxism, Barnbidrag, Bostadsbidrag, 

Modernismens "Betonglådor" förstör våra städer

 

I en läsvärd artikel publicerad i Göteborgs Posten analyserar Håkan Boström hur Modernismens ideal ang arkitektur och stadsplanering har förstört våra städer. Boströms artikel är publicerad under följande rubrik: ”Svenska städer har inte återhämtat sig ifrån 1960-talets övergrepp.” Hans påstående har tyvärr fog för sig.

Boströms artikel i GP kan du läsa här

Ett EPA-varuhus i Säffle.

Lågprismärket EPA köptes upp av Åhléns.

I sin artikel fokuserar Boström särskilt på de dystra ”Betonglådor” i form av varuhus, ofta kombinerade med P-Hus, som under modernismens guldålder, en period från början av 1950-talet till mitten av 1970-talet, växte upp som svampar ur jorden i svenska städer. Byggnader som nu har rivits eller till stor del står oanvända och förfaller. Några har omvandlats till citygallerier. Likt Boström har jag förundrats över att dessa varuhus: EPA, Åhléns samt Domus som placerades i städernas mest centrala delar trots att större delen av kundkretsen förväntades att vara bilburen. 

Åhléns gigantiska varuhus i centrala Stockholm.

Tillskillnad mot EPA och Domus så satsade

Åhléns redan från början på större städer.

Att först målmedvetet tömma stadskärnor på sin befolkning som fördes ut till olika förorter, så kallade Satellitstäder. Att inte sedan bygga varuhusen där, utan just i city som man nyligen hade tvingats att flytta ifrån, är en av många märkliga och oönskade konsekvenser av modernismens ideal ang arkitektur och stadsplanering. En annan sak som Boström fångar upp är det märkliga i att dessa ”Betonglådor” i första hand kom att placeras i medelstora- och mindre städer (främst EPA och Domus). Inte i större städer där man kunde förvänta sig att dessa varuhus skulle ha sin största kundkrets. Boströms artikel, med alla hans kloka synpunkter, kritik kombinerat med de frågor som han med all rätt för fram, inspirerar mig till att kritiskt granska modernismens tankar med dess ideal ang stadsplanering och arkitektur i stort.

Flygbild över Vällingby i nordvästra Stockholm.

Vällingby som ligger i slutet av T-banans gröna

linje, anses vara den första Statelitstad som

kom att byggas i Sverige helt enligt 

modernismens ideal. Området var tänkt för

en befolkning på 26 000. 

De första delarna av Vällingby var färdiga 1950. 

Vällingby centrum stod klar 1954.

Kulturhistoriken Jon Åsberg har i sin uppgörelse med våra moderna stadsplanering: ”Betongsförespråkarnas folkförakt”, formulerat en djupsinnig fråga ang Modernismens ideal. Åsberg skriver: 

"Jag har länge tänkt på om den kompromisslöshet i stadsbyggnadsfrågor som finns i Sverige bottnar i ett kulturellt särdrag. Varför är Sverige det land i Västeuropa där man mest oreserverat har anammat Le Corbusiers modernism med dess förakt för kulturarvet? Där man under de senaste femtio, sextio åren har förstört trevliga, mysiga och fullt funktionsdugliga stadskärnor i en omfattning som bara kan jämföras med de skador som krig orsakat på andra håll. Och byggt fyrkantiga betonglådor i stället."   

Ett väldigt tydligt exempel på en av modernismens

Betonglådor. Den nya tillbyggnaden på

Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Är ritad av en av modernismens främsta 

förespråkare, i nutida Sverige, Gert Wingårdh, 

känd från flera olika TV-program om arkitektur. 

Jag tror att svaret på den frågeställning som Åsberg tar upp kan förklaras utifrån några övergripande perspektiv.

Det är tre faktorer som är särskilt betydelsefulla för det klimat som har präglat, arkitekter, stadsplanerare och politiker under efterkrigstiden. Faktorer som utgör en viktig anledning varför modernismens idéer inte, i någon högre utsträckning, ännu har blivit kritiskt granskad av intellektuella i Sverige, t.ex. idéhistoriker, kulturvetare, statsvetare och filosofer. Eller av politiker, annat undantagsvis i en och annan självbiografi. Denna brist på klarsyn tror jag främst kan förklaras utifrån tre perspektiv.  

Gert Wingårdh, välkänd arkitekt och ivrig förespråkare

för modernism inom arkitektur och stadsplanering.

1. Fram till mellankrigstiden var flertalet arkitekter utbildande på Konstfack i Stockholm, vilket inte bara gav en god estetik medvetet utan också innebar en mer humanistisk inriktad utbildning än vad nutida arkitekter nu oftast har. Nuvarande arkitektutbildning påminner mer om byggnadsingenjörens än tidigare epokers. En utveckling som bl.a. resulterat i att estetik och kvalité alltmer har kommit i skymundan för arkitekteter och stadsplanerare. I stället har krav på låga kostnader, enkelhet och snabba byggprocesser kommit att sättas i fokus. 

2. Den andra anledningen är att det dominerande och det statsbärande partiet Socialdemokraterna, tidigt allierade sig med modernismen, i bred mening, (S) tog helt enkelt upp modernismen i sitt övergripande samhällsprojekt, Folkhemmet, och kom att bli en aktiv försvarare av dess ideal. 

3. Sedan finns det en mer övergripande kulturell förklaring tror jag. I vårt lutherska arv finns ett starkt inslag av en blind lydnad av staten och dess tjänare, i detta fall i form av arkitekter och stadsplanerare. Enskilda individer eller grupper förväntas inte att föra fram några bestämda uppfattningar om byggnation och stadsplanering, framför allt inte göra detta offentligt. Och denna underdåniga tradition är politiker och arkitekter väl medvetna om. Därför har det gått bra att bygga upp boendemiljöer som få har efterfrågat eller velat ha, men som många har varit tvingade att vara bosatta i. Och som få arkitekter, stadsplanerare eller politiker kommit att leva i.

Gunnar och Alva Myrdal. Ledande socialdemokrater och 

ledamöter av regeringen.

Kända förkämpar för modernistiska ideal inom en rad 

olika samhällsområden t.ex. kultur, politik 

och stadsplanering. Gunnar Nobelpristagare

i ekonomi och Alva fick Nobels fredspris.

Vår moderna stadsplanering påverkar flera av våra grundläggande samhällsaspekter. Och har därför en stor påverkan på hur vi lever våra liv. Modernismens ideal har skapat perifera köpcentra, livlösa avlövade betongöknar i city och ogästvänliga- och socialt nedslitna förorter i ytterområden. Detta påverkar oss alla, hela samhället, bland annat genom den separation av olika livsbetingelser som detta ideal till stadsplanering skapar mellan arbete, handel, plats för familjeliv, fritid och annat socialt umgänge. Inte minst under Corona pandemin har det uppmärksammats att livet i den moderna staden kräver mycket stora resurser för transporter och innebär för det stora flertalet långa resvägar till arbete och för inköp. Flera epidemiologer har fört fram att detta är en viktig anledning till varför större städer har drabbats hårdare av Corona pandemin, även per capita, än i övriga delar av landet.

En annan manifestation över modernismens

misslyckade och skapande av livlösa stadsmiljöer.

Sergels Torg i Stockholm.

I Sverige har det inte förrän under senaste år börjat uppmärksammats att detta sätt att utforma en stad är verken naturlig eller human. Men i flera engelsk språkliga nationer och t.ex. i Danmark har det under senare årtionden pågått en intensiv debatt om hur modernismens ideal påverkar våra samhällen och våra liv. I centrum för denna debatt har det funnits så kallat Satellit motstånd. Det hela började i England åren strax efter Andra världskriget när sönderbombade städer åter skulle byggas upp. En rad unga arkitekter och stadsplanerare började ifrågasätta om det är klokt att bygga upp satellitförorter och vad som kom att kallas för Big Satelitte Shoppingcentras. Man var insiktsfulla nog att inse att detta skulle bland annat komma att utarma service och handel för de som tvingades vara kvar i city, främst äldre och fattiga familjer. I detta sammanhang förde man också fram sin oro för en utveckling som skulle innebära att stadskärnorna förvandlades till ogästvänliga kontors- och betongöknar. Hur rätt har dessa, då unga, arkitekter och stadsplanerare inte fått. Se bara på Klara kvarteren med Sergels Torg i Stockholm, Triangeln i Malmö eller Haga i Göteborg. Eller varför inte studera våra socialt nedslitna miljonprogramsområden i städernas ytterområden t.ex. Bergsjön, Rosengård eller Tensta?  

Foto från en traditionell engelsk förort.

Dessa engelska anti-modernister inom arkitektur och stadsplanering blev tyvärr under 1960- och 70- talen, utkonkurrerade av en radikal vänster och dogmatiska ny-marxister som med liv och lust slöt upp bakom Det moderna projektet, som det kom att kallas. Men det finns hopp. På senare tid har mer klassiska ideal fått en renässans bland i form av Estetic Movement. I England, liksom i flera andra västeuropeiska nationer, som t.ex. Tyskland, Nederländerna och Frankrike, river man nu ned satellitförorter och externt belägna köpcentra.

En idéskiss på hur en modern icke-

modernistisk stadsmiljö kan utformas.

Under senare år har den ideella föreningen Arkitekturupproret i Sverige uppmärksammat att man kan bygga moderna byggnader och utforma nya stadsmiljöer enligt helt andra ideal än modernismens. Föreningen förmedlar information om nya projekt i Sverige och utomlands. Arkitekturupproret som helt drivs på ideell basis av unga arkitekter som tillsammans med andra strävar efter att nya ideal och tankemönster skall få genomslag.

Länk till deras hemsida finner du här

Arkitekturupprorets uppmärksammade årliga

snygg- och fulhetspris.

Runt om i Europa, på grund av ökat intresse från medborgarna, börjar politiker rikta krav på att få mer multi-funktionella stadskärnor och även föra fram andra och nya krav än tidigare på bostäder och stadsmiljöer. I detta ”tänk” ingår bland annat krav på att bostäder, affärer, kontor och andra arbetsplatser skall vara möjligt att kombinera ihop i en och samma fastighet eller kvarter. Man ställer också nya och delvis tuffa krav på att skapa en miljö för bostad och fritid som underlättar för möten mellan de boende och andra. Hit hör t.ex. etablering av kvartersbutiker, caféer, paviljonger för musik och teater, biblioteksfilialer, hundrastgårdar, banor för minigolf och skateboard, parker och lokaler för olika offentliga sammankomster.

Ett exempel på en klassisk musikpaviljong.

Just denna finns i Stadsparken i Lund.

Ett annat sådant nytt anti-modernistiskt inslag är krav på en boendemiljö som skall underlätta för självhushållning, t.ex. genom att avsätta markytor för att odla grönsaker och blommor. Dessutom har under senare år även tillkommit krav på att underlätta för en aktiv medverkan i återvinning av sopor och t.ex. metaller. I detta sammanhang ställs även ökade krav på att byggmaterial och på att produktionsformer skall hålla hög kvalité, vara långvarigt hållbara, energisnåla och effektiva. Av arkitekter och stadsplanerare ställs inte bara krav på att byggnader och miljöerna skall vara funktionella utan även socialt- och ekologisk hållbara, men också skall få en medveten estetisk utformning som underlättar upplevelser av harmoni, trevnad och skönhet.

Ett exempel på en modern odlingslott i stan.

Ett exempel på hur dessa ideal kan realiseras i praktiken är området Jakriborg, strax utanför Lund, i samhället Hjärup, Staffanstorps kommun. I flera etapper bygger ett privat ägt, regionalt byggbolag en ny mini-stad med hyresrätter som hyrs ut i egen regi. Jakriborg har ytterst medvetet har befriats från modernismens tvångströja. Husen har olika former, är olika stora, har olika färger etc. Trånga gränder kombineras med öppna platser som torg. Affärer och små företag finns inne i området, liksom gemensamma grönområden och odlingslotter. Jakriborg ligger vid Södra Stambanan mellan Lund och Malmö.

Ett torg med estisk väl anpassad bebyggelse

från Jakriborg i skånska Hjärup.

Ett exempel på en tydlig anti-modernistisk 

utformad stadsmiljö.

Foto överst:

Ett tydligt exempel på modernismens vanliga misstag under 50-,60- och 70-tal. Ideal om en småstad med centralt placerade byggnader i en för stor kostym. Här exemplifierat med ett Domus varuhus i Gällivare.

Länk till denna blogg

En annan vy från Jakriborg.

Lägg märke till uteserveringarna.

Etiketter:  Byggnation, Stadsplanering, Arkitektur, Modernism, Folkhemmet, Jakriborg, Strukturalism, Funkis, Göteborgs Posten Håkan Boström, Säffle, Gällivare, Sergels Torg, Triangeln, Haga, Kommunism, Ny-Marxism, Corona, Corona pandemin, Covid-19, Stockholm, Göteborg, Malmö, Satellitförorter, Satellitshopping centra, Betonglådor, New Estistic Movement, Hjärup, Epidemiologer, Gert Wingårdh, Liljevalchs, Arkitektupproret, Facebook, Året fulaste byggnad, Året vackraste byggnad, Alva Myrdal, Gunnar Myrdal, Vällingby, Tensta, Rinkeby, Haga, Triangeln, P-Hus, Stadsmiljöer, Förorter, EPA, Åhléns, Domus, Jon Åsberg, Le Corbusier, Bergsjön, Rosengård.

Snart adjö Johnson o UK

 

För några dagar sedan hade Storbritannien (UK) lokala val. Viktiga val som märkligt nog nästan inte alls uppmärksammandes i svensk media. I England, i Wales och i Skottland stod mandat i lokala församlingar (Local Councils) på spel. Ett mellanting mellan våra kommuner och regioner. På Nordirland valdes ledamöter till det regionala parlamentet i Belfast. 

Premiärminister Boris Johnson.

I England fick Boris Johnsons konservativa Tories ett kännbart nederlag. Förlorade mandat till socialdemokratiska Labour men framför allt till Liberaldemokraterna som gjorde ett historiskt bra val. Tories förlorade i södra England och i Stor-London till liberaldemokrater och i norra England och i traditionella industristäder till Labour. Även De Gröna gick tydligt fram. 

Liberaldemokraternas och Labours partiordförande

Ed Davey respektive Keir Stamer.

Ett samlat valresultat från England visas här 

I Skottland gjorde skotska nationalistpartiet, SNP, ett bra val och blev, liksom i senaste valet till det regionala parlamentet i Edinburgh, för fjärde gången i rad klart största parti. Även här gjorde De Gröna ett bra val precis som Liberaldemokraterna. SNP och De Gröna fick nästan lika många mandat i olika församlingar som Labour och Tories tillsammans. SNP och De Gröna driver frågan om ett självständigt för Skottland. Att Labour gick om Tories och blev näst största parti har uppmärksammats runt om i UK. I Skottland har Labour under senare årtionden varit svaga bl.a. på grund av att SNP har etablerat sig som dominerande parti. Att väljarna i Skottland sa nej tack Johnson och Tories är tydligt i detta val. Men också att stor del av befolkningen fortsatt stödjer självständighet för Skottland.

Foto från valkampanjen i Skottland

med SNP:s partiordförande Nicola Sturgeon.

Ett samlat resultat från Skottland visas här

I Wales befäste Labour sin position som största parti. Även De Gröna och Liberaldemokraterna gick fram. Nationalistpartiet Placid Crymu (gäliska för Walesarnas parti) fick 198 mandat fler än både Tories och Liberaldemokraterna. En mindre förlust på 9 mandat från 2017 års succe då partiet fördubblade sitt stöd lokalt. I huvudstaden Cardiff hade partiet en lista tillsamnans med De Gröna under ett gemensamt namn. Och fick på detta sätt ett mandat. I hela Wales styr Placid Crymu 4 av 22 lokala församlingar. En ökning med 1 trots minskat antal mandat sammanlagt. Verken Tories eller Liberaldemokraterna kommer troligen att styra någonstans lokalt i Wales. I senaste regionala val, 2021, vann Placid Crymu 11 mandat till parlamentet i Cardiff.

Skylt till vallokal i Wales på gäliska och engelska.

Ett samlat resultat för Wales visas här

I Nordirland blev för första gången Sinn Féin (gäliska för Vi själva), ett katolskt parti (nationalister) med sina rötter i IRA, störst i valet till det regionala parlamentet i Belfast. Precis som i förra valet till Underhuset i London där katolska partier vann fler mandat än protestantiska för första gången sedan Nordirland skapades 1921 och Republiken Irland bildades. Ett valresultat som allmänt då, liksom nu, uppfattas som en protest mot Brexit som flertalet röstade emot på Nordirland. De signaler som under senare tid kommit från regeringen i London om att ensidigt bryta upp avtalet med EU om tullfrihet mellan Nordirland och Irland, Nordirland Protokollet, har troligen påverkat resultatet för både lojalister och unionister negativet. Socialdemokratiska Labour Party, SDLP, (republikaner), ett katolsk parti för moderata nationalister, gick tillbaka liksom båda de största protestantiska partierna: Unionisterna (nära allierade med Tories och traditionellt dominerade parti) och det mer hårdföra Nationalkonservativa partiet (lojalister). 

Sinn Féins partiordförande Michelle O´Neill.

Ett ganska nybildat fredsparti, Alliance party, som riktar in sig på representera båda befolkningsgrupperna gick tydligt fram. Detta parti har en roll i nordirländsk politik om påminner om Liberaldemokraternas i England. En medveten positionering mellan höger och vänster. Mellan Dublin och London. Allianspartiets valframgång uppfattas allmänt som en protest mot en katolsk såväl som emot en protestantisk oförmåga att samarbeta. En rädsla, som många i Nordirland delar, för att sekteristiskt våld skall återkomma som en konsekvens av Brexit har varit en gynnsam faktor för Allianspartiet. Men också delvis gynnat Sinn Féin som med sin mer nertonade nationalist profil vunnit nya väljare bland de katoliker som vill ha en fredlig återföring med Irland. Till skillnad i övriga riksdelar gick det lilla gröna partiet inte fram på Nordirland. Man förlorade sina två mandat. 

Naomi Long, partiordförande för Alliance Party.

Resultat för Nordirland kan du se här

Hur kan dessa resultat förklaras. Varför valde väljarna som de gjorde runt om UK? I Skottland var det tydligt att frågan om självständighet var viktig för resultatet liksom Brexit, som en tydlig majoritet av skottarna röstade emot. I England och i Wales var troligen den så kallade kostnadskrisen en viktig faktor tillsammans med ökad arbetslöshet kombinerat med ett missnöje över alla de skandaler, t.ex. Party Gate, som Boris Johnson och hans Tories har varit inblandade i under senare år. I Wales var inte självständighet lika viktig för valresultatet som i Skottland. Men i Wales är spårfrågan mer betydelsefull. Cirka 20 procent av befolkningen har Kymriska som modersmål. Främst i västra Wales. De Gröna som också stödjer krav på självständighet gick fram, ökade från 1 till 8 mandat, men på bekostnad av Placid Crymu. 

På gränsen mellan Republiken Irland och 

Nordirland. En gräns som ännu inte är 

en EU-gräns. 

Även på Nordirland var troligen kraftigt ökade priser för medborgarna viktiga för vilken partilista som väljarna gav sitt stöd till. Sinn Féin valde medvetet att tona ner krav på en återföring med Republiken Irland i sin kampanj. I stället riktade Sinn Féin in sig på sociala frågor. Trots sitt gäliska namn är ett återförenat Irland mer betydelsefullt än språkfrågan för Sinn Féin. På Nordirland har viktiga samt stora demografiska förändringar under senare år blivit tydliga. Katoliker utgör snart en majoritet av befolkningen. Samtidigt som en alltmer modern och socialt utvecklad irländsk republik och tankar om ett återförenat Irland skrämmer allt färre protestanter. Redan nu är den ekonomiska utvecklingen i Dublin mer betydelsefullt för arbete och välstånd i Belfast än vad som sker i London. Alltfler protestanter studerar eller arbetar söder om gränsen. Republiken har under senare år, tack vare sitt EU-medlemskap, fått en längre arbetslöshet och har högre löner än Nordirland. 

Boris Johnson och hans roll i Party Gate skandalen 

tolkad av en brittisk karikatyr tecknare.

För mig står det tydligt att detta val i UK indikerar en början på slutet för både Boris Johnson och hans regering. Men och också innebär en början av slutet för UK. Det är tydligt att Storbritannien är på väg att lösas upp. Har i ett tidigare inlägg på denna blogg kommenterat att de riksdelar som nu utgör UK alltmer glider isär och utvecklas i olika riktningar, politisk, ekonomiskt, kulturellt som socialt.

Detta inlägg kan du läsa här  

En illustration över Storbritanniens upplösning.

Lägg märke till ett återförenat

Irland.

Länk till denna blogg

Etiketter: Storbritannien, England, Skottland, Wales, Nordirland, IRA, Brexit, Boris Johnson, Party Gate, Liberaldemokraterna, Konservativa, Labour, SNP, Sinn Fein, Placid Crymu, De Gröna, Nordirland Protokollet, Republiken Irland, Dublin, Belfast, Lojalister, Unionister, Nationalister, Republikaner, Allianspartiet, Nicola Sturgeon, Ed Davey, Keir Stamer, Noami Long, Michelle O´Neill,  London, Dublin, EU, UK, Cardiff, Edinburgh, Irländsk återförening,

SR:s skandalösa felöversättningar

 

En mycket sensationell konsekvens av påskens upplopp är en skandal som har avslöjats om att Sveriges Radio (SR) felaktigt har översatt Ebba Busch uttalande om ”islamister” med ”muslimer”. Tyvärr är det inte första gången att någon ledande kristdemokrat eller icke socialistisk politiker/optionsbildare råkar utför missförstånd samt felöversättningar i Public service. Man kan undra hur det skulle tas emot om någon hade sammanblandat ”radikal” med ”kommunister”. Eller fredliga demonstranter med ”terrorister”. 

Sveriges Radios byggnad.

Men denna gång är felöversättningen särskilt märkbar. Flera olika redaktioner inom (SR:s) redaktioner, 3 stycken, är inblandade både när det gäller text publicerade på nätet såväl som i olika program. Det är knappast en underdrift att notera vilken sprängkraft denna felöversättning har. Rent sakligt är det en betydande skillnad i betydelse mellan att föra fram att polisen bör ingripa mot muslimer (alla som har en muslimsk tro) med våld om detta krävs, med att uttala att det kan finnas anledning att använda våld mot personer som har en politisk övertygelse om att alla områden i samhället skall styras med en radikal och en mycket traditionell tolkning av islam (islamister). En grupp i samhället som av ideologiska skäl är bredda att ta till våld och som är motståndare till både en rättsstat som till demokrati. Det korståg som under senare tid flera vänsterintellektuella har utsatt Ebba Busch för har kommenterats på olika håll. I denna granskning är det svårt att komma ifrån ett intryck om att dessa felöversättningar av (SR) inte är ett uttryck för hur flera medarbetare inom Public service ser på Ebba Busch och hennes parti. Och att man medvetet låter sina privata värderingar får styra hur man bevakar Kristdemokraterna i sin journalistiska verksamhet. I Nya Wermlandstidningen tar Henrik L. Barvå upp detta i en läsvärd artikel.

Här kan du läsa Barvås text

Ebba Bush uttalande om påskens upplopp har jag kommenterat i mitt förra inlägg på denna blogg.

Min text kan du läsa här

Cilla Benkö, VD för Sveriges Radio.

Att kritisera de värderingar som Busch för fram eller Kristdemokraternas politik. Är helt legitimt. Men detta är någonting annat. Precis som Barvå för fram är det är svårt att inte uppfatta ett tydligt mönster i allt detta. Att misstaget är så stort och omfattande i en sådan viktig fråga som påskens upplopp gör att (SR:s) ledning med VD Cillia Benkö i spetsen måste peka med hela handen. Benkö och (SR) måste städa upp och vidta en rad åtgärder för att säkerställa programverksamhets kvalité. Men också att för återställa SR:s förtroende när det gäller opraktiskhet i sin nyhetsrapportering och i sin samhällsbevakning. Ett krav som för övrigt finns med Public service avtal med staten. Och som står i SR och SVT:s sändningstillstånd. Jag har svårt att se att detta skall vara möjligt utan att personal får gå. Inte minst Eko redaktionens chef Klas Wolf-Wats bör ligga illa till. Inte minst med tanke på detta inte är den första gången som hans verksamhet grovt trampar i klaveret. För inte så länge sedan blev Wolf-Wats kraftigt kritiserad för sina försök att mörka att en medarbetare på Ekots nyhetsredaktion hade en kärleksrelation med en utvisningsdömd islamist (som dessutom hade blivit dömd för olaga hot mot en annan journalist som granskat honom och hans far) som dessutom har anmälningsplikt till polis. En person som denna Eko-journalist samtidigt granskade i egna reportage. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg. 

Mitt inlägg kan du läsa här

Klas Wolf-Wats, chef för Dagens Eko.

Länk till denna blogg

Etiketter: Ebba Busch, Kristdemokraterna, Sveriges Radio, Påskupplopp, Kravaller, Sveriges Television, Public service, Cilla Benkö, Klas-Wolf Wats, Dagens Eko, Sändningstillstånd, Opraktiskhet, Islamister, Muslimer, Nya Wermlandstidningen, Henrik L Barvå, 

Påskupplopp, klaner o yttrandefrihet!

 

Påskhelgens kravaller till följd av en danske högerradikala politikern Rasmus Paludans manifestationer i form av att offentligt bränna Koranen har diskuterats intensivt ur flera aspekter. Alltifrån en förvirrad diskussion om att reservationslöst försvara yttrandefrihet oavsett sammanhang, till kommentarer angående Kristdemokraternas partiordförande Ebba Busch vars festklänning blev fotograferad utanför ryska ambassaden. Ett arrangemang som Bush tog initiativ till efter att hon hade blivit portad från att medverka i modetidningen Elles gala på Grand Hotell i Stockholm. Ett beslut som motiverades av arrangörerna med att Bush hade gett uttryck för en värdegrund, i Ekots Lördagsintervju, som inte föll arrangörerna i smaken. Det var hennes yttrande i detta radioprogram om att det är anmärkningsvärt att över 100 poliser skadades i påskhelgens upplopp medan åskådare, ledda av islamister och vänsteraktivister som gick till våldsam attack mot polis och räddningstjänst, nästan helt gick skadefria medan flera poliser fick allvarliga skador. Dessutom sattes flera polisfordon i brand och ambulanser vandaliserades. I detta sammanhang har några mammor som direkt uppmanade sina ungdomar att delta i kravallerna och som själv kastade sten särskilt uppmärksammas. Att Bush klänning, klädsamt nog skapad av en ukrainsk designer som hon hade tänkt ha på sig under Elles arrangemang, kom att väcka mer medial uppmärksamhet än hur deltagarna på denna modegala var klädda har många noterat med öppen skadeglädje. 

Ebba Busch med sin ukrainska festklänning.

Men vad som särskilt tycks ha retat upp kulturvänstern ang. påskhelgens upplopp är att Busch offentligt gav uttryck för en åsikt om att det inte är "Gatans parlament" som skall bestämma över offentliga platser. Och att polisen, när situationen så kräver, måste vara beredda att hävda rättssamhällets legala monopol på makt och rätt genom ta till våld. I detta uppdrag att skydda demokratin får inte statens ordningsmakt rygga tillbaka för olika våldsverkare. Och en uppfattning om att i särskilt allvarliga situationer måste polis vara beredd att ta till direkt dödligt våld. Hennes yttrande och den massiva kritik från olika vänsterhåll följde är intressant. Dels för att diskussionen är viktig i ett rättssamhälle om vilka regler och begränsningar skall finnas för polisens användning av sina skjutvapen. Här måste både regelverk ses över och bli tydligare. Polismän ute på fältet i en allvarlig situation måste känna en ökad säkerhet om vad som gäller vid våldsamma upplopp. 

En polis i gasmask osäkrar sitt vapen.

Men också för att den diskussion som följer på dessa upplopp har avslöjat en djup motsättning mellan de (inklusive mig själv) som anser att den makt som klaner och organiserad brottslighet har byggt upp i våra förorter i allians med islamister och yttervänster måste brytas. Och för att lyckas uppnå detta måste samhället vara beredda att ta till olika tvångsmedel inklusive våld. Ett viktigt argument för denna åsikt är det faktum att när stat och kommun har låtit andra få makt över förorten och alla de som är bosatta där, så använder områdets nya makthavare sitt inflytande till att bygga upp ett alternativ samhälle där bland annat hedersförtyck och laglöshet härskar. Mot detta synsätt finns en uppfattning från olika vänsterhåll om att problemen antigen överdrivs eller kan lösas genom att olika sociala insatser kombinerat med en förstärkning av skola samt socialtjänst.

Foto från påskhelgens upplopp.

I en intressant debattartikel i Polisförbundets tidning ställer Anders Sydbom som är polisbefäl i region öst och facklig förtroendeman en intressant fråga. Sydbom undrar: ”Vems ärenden går Polisförbundet?”, som också är rubrik på hans artikel.

Sydboms artikel kan läsa här

Sydbom skriver bl.a. i sin artikel om den debatt som följde på Bush yttrande. ”Vad hände? Jo Polisförbundet drog sin lans till försvar för sittande regering. Den regering som i ärlighetens namn själva har det absolut största ansvaret för att vi poliser skall behöva hamna i de här situationerna. År efter år. Gång efter gång. Vårt förbund (Polisförbundet) blev i en viktig aktör i den aktiva fokusförflyttning som uppstod. Från det vidriga våldet och oviljan från dessa medborgare att inställa sig under Sveriges lagar, regler och normer. Till ett enskilt uttalande som också förvrängs/klippts.” 

Poliser under påskhelgens kravaller.

Den frustration som Busch kände och gav uttryck i intervjun över den laglöshet och det samhällshat som påskhelgens olika kravaller visade upp. Blev både medvetet och omedvetet misstolkad. Bland annat utifrån det perspektiv som Sydbom tar upp. Om detta skriver Nya Wermlandstidningens politiska redaktör Henrik L. Barvå en mycket läsvärd artikel som är publicerad under rubrik: ” Spelad upprördhet mot Ebba Bush.”

Barvås artikel i NWT kan du läsa här

Ebba Busch i Ekots studio. 

Påskens upplopp sätter fokus på andra frågeställningar som stora delar av det svenska samhället helst vill slippa att hantera. Inte vill ta i. Och värderingsfrågor som sedan mitten av förra århundradet, det offentliga har fått en allt mindre förmåga till hantera t.ex. att både värna religionsfrihet såväl som rättsstatens grundläggande principer om laglighet och statens våldsmonopol. Denna oförmåga utgör en viktig anledning till att olika radikala grupper, både i form av extrem höger (t.ex. Paludan) och i form av extrem vänster (t.ex. anarkister med stöd av islamister), har lyckats få monopol på att ta upp dessa frågor i samhällsdebatten ur sina förvridna perspektiv.

De Grå Vargarna, en nationalistisk rörelse

på islamistisk grund som

står den turkiska regeringen nära,

demonstrerar på Sergels Torg i Stockholm.

Lägg märkte till den islamiska hälsningen

två fingrar i luften.

Att mina rättigheter liksom alla andras inte kan vara absoluta i den meningen att det är ointressant vilka konsekvenser de för med sig när jag brukar dem, med vilket syfte de brukas och med vilket mål jag använder dom, är ett tydligt exempel på en övergripande existentiell samhällsfråga som man inte bör försöka komma undan. Inte minst för de av oss som faktiskt vill försvara demokratin och rättsstaten. Det är i detta sammanhang som jag anser att Paludans Koranbränningar skall ses. Att dessa aktiviteter kan anses stå i strid mot annan lagstiftning som t.ex. förbund för hets mot folkgrupp är en sak. En annan aspekt är att religionsfrihet som tillhör kärnan av våra medborgerliga fri- och rättigheter knappast alls tas upp i sammanhanget. En Koranbränning kan anses vara en inskränkning av muslimers religionsfrihet, liksom bränning av en Bibel för kristna eller bränning av en Torah (den religiösa lagen) för judar. Fram 1960-talet hade vi en hädelselag i Sverige som innebar ett förbund mot att använda religiösa föremål med en djup inre mening hur som helt i offentliga sammanhang. Samma skydd bär även gälla för övriga världsreligioner: Buddism och Hinduism. Varför någon skall ha rätt att bränna Biblar har jag svårt att se. 

En Torah (den religiösa lagen) som

om fattar de fem Moseböckerna, som inleder den 

kristna Bibelns Gamla Testamente, anses vara

nedtecknade av Mose själv. Utgör därför centrum 

för judisk tro och kultur efter att romarna

intog templet i Jerusalem år 70 e.Kr.

Här upprullad på så kallade Torah rullar

för undvika direkt fysisk beröring av Guds ord.

Dessutom kan vi lära av historien att där men bränner böcker så kommer man senare även att bränna människor. Dessa visdomsord från den tyska författaren Heinrich Heine har ännu relevans. När Adolf Hitler kom till makten och innan Nazismen påbörjade sina massmord i koncentrationslägren började man med att bränna böcker i olika offentliga bokmål bl.a. verk av Heine och Albert Einstein bara för att dessa två var framgångsrika judar. Är inte Paludans provokationer ett missbruk av yttrandefrihet? Och utgör dessa verkligen en manifestation av denna viktiga rättighet? Frågar jag mig. Att Paludans aktiviteter hotar yttrandefrihet istället för att stärka denna borde vara lätt att förstå. Sedan undrar jag varför de lagrum som finns i ordningslagen om att begränsa eller att stoppa aktiviteter som kan anses utgöra en allmän fara av särskild vikt. Inte utnyttjas oftare. Liksom den lagstiftning som faktiskt finns mot att uppvigla (uppmana) till brott. Som jag kan tänka mig ha förekommit vid kravallerna när personer och grupper kontaktades via sociala medier för att ansluta till den stenkastning som förekom mot polis och annan blåljuspersonal. Men det är sällan någon lagförs eller blir åtalad enligt denna lagstiftning.

Foto från ett nazistiskt bokbål.

En annan aspekt på påskhelgens kravaller som få har uppmärksammat. Är en viktig fråga om hur det kommer sig att vi i västra Europa till skillnad mot nationer som domineras av islam så har klanväldet bryts och ersätts av ett allmänt perspektiv på individen som en enskild samhällsmedborgare?  Denna fråga tar Per Brinkemo upp i en artikel i Bulletin. Där under rubrik: ”Kristendomen blev klansamhällets bane.” Brinkemo som under flera år har arbetat med integration bl.a. av personer från Somalia skriver i sin artikel: ” Bibeln är till stora delar berättelsen om stam- eller klansamhällets upplösning. De ursprungligen tolv stammarna blev ett folk.

Nya Testamentet börjar med att härleda Jesu förfäder. Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas, Judas födde Fares som födde Hesrom, och så vidare. 41 led räknas upp, ända fram till Jesu födelse.

Det var ju exakt det här jag hade lärt mig om somaliska, arabiska och andra folks klaner, att man lär sig namnen på sina förfäder.

I Nya Testamentet försvinner sedan fixeringen vid blodsband. Något nytt händer, diametralt annorlunda: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Brinkemos artikel kan du läsa här

Jesus inviger sina lärjungar i deras ämbete.

En scen från TV-serien Jesus från Nazareth. 

Att alla har ett värde både som individer med också som medborgare i ett samhälle. Och genom att vara en del av människosläktet. Att detta värde är unikt och lika för alla. Och att vårt värde har en djup religiös legitimitet. Är faktiskt, precis som Brinkemo skriver, unikt för den västra kristendomen. Att i vår tid, som djupt präglas av sekulära uppfattningar och ryggmärgsreflexer präglade av teofobi (Gudsrädsla), ta upp den kristna tron och dess kulturella normer som ett redskap för att förstå vårt samhälle. Kräver ett personligt mod. Precis som för att våga föra fram en uppfattning om att lösningar på akuta problem kan finnas att hämta från denna tradition. Brinkemo ger också genom denna insikt ett exempel på att han verkligen förstår vad vi svenskar på djupet är. Att det svenska samhället inte kan komma förbi de kristna värderingar som präglar oss mer än vad vi tror eller vill erkänna är en viktig insikt som Brinekmo förmedlar. Att detta väcker både förvåning samt motstånd bland många innebär inte att dessa fakta blir mindre sanna för den sakens skull. 

Ansgar kristnar Birka.

Målning av Erik Cornelius 1993.

Länk till denna blogg 

Kollage överst:

Rasmus Paludan och en brinnande Koran.

Etiketter: Rasmus Paludan, Ebba Busch, Kristdemokraterna, Elle, Elles gala, Ekots Lördagsintervju, Polisförbundet, Koranen, Bibeln, Torah, Judendom, Kristendom, Islam, Islamister, De Grå Vargarna, Påskupplopp, Anders Sydbom, Nya Wermlandstidningen, Henrik L. Barvå, Adolf Hitler, Heinrich Heine, Albert Einstein, Per Brinkemo, Bulletin, Yttrandefrihet, Religionsfrihet, Klaner, Ghettoisering, Stenkastning, Vänsterextremism,