Inhemska folkspråk gör oss rikare

 

I svenskspråkiga Hufvudstadsbladet från Helsingfors fann jag en intressant artikel om den betydelse som våra inhemska minoritetsspråk har för nationerna i Europa. Denna artikel är publicerad under rubrik: ”Professor: minoritetsspråk har ett ekonomisk mervärde.” I denna artikel intervjuas bland annat Bengt-Arne Wickström som har forskat på hur olika inhemska minoritetsspråk (folkspråk) berikar social- och politisk utveckling i olika nationer. En annan som intervjuas är Johan Häggman som är rådgivare för FUEN som är en ideell organisation vars syfte är att bevaka olika inhemska minoriteters rättigheter i Europa.

Här kan du läsa denna artikel i HBL

Skyltar om lavinfara på olika språk i Schweiz.

Att inhemska lokala- regionala- och nationella minoritetsspråk har ett kulturellt- och ett socialt mervärde är känt sedan länge. T.ex. har man genomfört flera socialpedagogiska studier bland samiska barn i Sverige och i Norge som entydigt visar att de barn som kommer från familjer där man talar samiska hemma lättare lär sig att läsa och att skriva på svenska respektive på norska. Och att dessa barn i allmänhet klarar sig bättre i skolan än sina samiska kamrater som växer upp i familjer där man inte praktiserar sitt folkspråk. 

Samiska ungdomar får pröva på

renslakt under skoltid.

Detta har konstaterats även för flera andra minoriteter i Europa, t.ex. för den svensk språkiga på finska fastlandet. Men det intressanta i denna artikel är att det i texten betonas att flerspråkighet och inhemska minoritetsspråk också har en ekonomisk betydelse som är positiv. Detta har varit känt inom forskningen sedan 1960-talet men påtalas sällan i nordisk offentlighet och absolut inte i svensk. Att fyrspråkiga Schweiz förs fram som ett exempel på en nation som har upptäckt flerspråkighetens positiva konsekvenser är inte så märkligt. Denna nation som ligger mitt i Europa har sedan slutet av 1800-talet en aktiv politik för sina folkspråk. Av tradition talar flertalet schweizare 2 eller 3 av nationens språk. T.ex. italienska samtidigt som franska eller tyska samtidigt som rätoromanska.

Banderoll från partiet (SSW) på 

danska, frisiska och tyska. 

SSW är ett parti som företräder

danska- och frisisk språkiga 

 i Schleswig-Holstein. 

(SSW) är representerat i det regionala 

parlamentet (Lantdag) i Kiel. Och fick för första 

gången sedan 1950-talet, i senaste val, 

ett mandat i det federala parlamentet 

(Förbundsdagen) i Berlin. 

Ett lärorikt exempel är från den nordtyska delstaten Schleswig-Holstein som har tre inhemska folkspråk: danska, frisiska (i Schleswig) och plattyska (i Holstein), samtliga har officiell status som erkända minoritetsspråk. De danska språkiga är av historiska skäl en stor grupp c:a 800 000 (norra delen av denna delstat tillhörde Danmark fram till 1864, gränsen gick strax utanför Hamburg). I flera undersökningar har den dansk språkiga minoriteten jämförts med den betydligt mindre tysk språkiga gruppen på andra sidan gränsen i Sönderjylland. Man har funnit att både dessa minoriteter har både en högre utbildningsnivå och bättre ekonomi än sina enspråkiga grannar. 

Foto från Flensborg Avis en danskspråkig

dagstidning i norra Schleswig. 

Detta märks tydligt inte minst i den omfattande gränshandel som finns i ”Grenselandet” mellan Danmark och Tyskland som domineras av danskspråkiga tyskar eller av tyskspråkiga danskar. Tvåspråkighet anses allmänt som en tillgång av arbetsgivare på både sidor om gränsen. Och att denna fördel även gäller för andra grupper i denna gränsregion t.ex. medelålders som är verksamma inom gröna näringar eller inom tillverkningsindustri. Precis som när det gäller samiska barn så lär sig barn i båda dessa minoriteter att läsa och skriva tidigare samt har en högre andel som söker sig till högre utbildning än i befolkningen som helhet. 

Karta över det danska riket 1645.

Ett tydligt exempel på att nationsgränser

förändrats.

Sedan början av 1970-talet har det blivit allt vanligare att dansk språkiga tyskar studerar hela eller delar av sin utbildning på universitet i Danmark. Precis som tyskspråkiga danskar i ökad omfattning studerar i Berlin eller i Hamburg. Ungdomar som efter sina studier eller senare i livet återvänder hem. Där deras ursprungliga lokalsamhällen på båda sidor av gränsen berikas genom att ny kunskap och nya kontakter tillförs till arbetsmarknad, kultur och utbildning.  

Dansk skylt vid gränsen till Tyskland.

En annan intressant utveckling är att i Schleswig finns förutom helt dansk språkiga skolor (där man naturligtvis också undervisar i tyska) har det under de senaste 20-30 åren även etablerats dubbelspråkiga skolor där undervisning ges på båda språk i samtliga ämnen. Dessa skolor väcker ett allt större intresse även bland tyskspråkiga föräldrar som i ökad omfattning skriver in sina barn med förhoppning att de dels skall få samma tvåspråkighet som sina dansk språkiga kamrater men också för att underlätta för framtida studier och arbete i Skandinavien.  

En väggmålning i Barcelona med en uppmaning 

om att tala katalanska.

I artikeln förs fram flera andra intressanta exempel som kymrisk språkiga (ett keltisk språk) i Wales, svensk språkiga i Finland, katalansk språkiga i Katalonien och tyskspråkiga i Belgien. Det finns flera anledningar att uppmärksamma de inhemska minoritetsspråken i Europa. De tillför oss flera viktiga ting som ökad levnadsstandard då de underlättar handel och kommunikation. Och de stärker demokrati samt mänskliga rättigheter. Då de bevarar kultur för befolkningar som av skilda historiska skäl har råkat hamna på "fel" sida om olika gränser. Nationsgränser som har flyttats, ofta på ett ganska slumpmässigt sätt, fram och tillbaka över deras områden med olika språk och traditioner. Att bevara sitt folkspråk är nyckel till att få tillgång till sin egen kultur och historia. Men detta har särskilt i, av tradition, starkt centralstyrda nationer som den svenska eller franska aktivt motarbetas.

 

Från en affisch om älvdaliska.

I Sverige vägrar t.ex. riksdag och regering envist ens att erkänna de inhemska lokala- och regionala folkspråk som är officiellt erkända av Europarådet och EU, och som finns med i deras gemensamma småspråks konvention: skåneländska, värmländska, jämtländska, gutiska, älvdaliska och orsamål. Den officiella svenska policyn är att dessa språk inte existerar. Vilket är språkligt, historiskt och kulturellt absurt. T.ex. Radio Gotland sänder på gutiska och på Köpenhamns universitet kan man studera älvdaliska och där finns dessutom en professor i ämnet. I Frankrike är situationen likartad för bretonska, baskiska, normandiska, sardinska och occitanska. 

En skylt på franska och bretonska (som är ett keltisk språk).

Min fader Knut som föddes på 1920-talet tillhörde den sista generation som i allmänhet behärskade den traditionella skånskan. Han talade även den sydsvenska med de skånska diftonger som jag nu använder. Men han kunde med lätthet växa mellan språken. Jag kan lite av den traditionella skånskan men måste erkänna att detta språk har jag tyvärr till stora delar tappat. Vilket jag märker om jag försöker läsa någon av de få författare som fram till 1960-talets början skrev på detta språk t.ex. "Nils Lundvig". 

Författaren Nils Ludvig Olsson (1893-1974).

Han publicerade sina texter under synonymen

Nils Ludvig. 

Genom att ha tappat skånskan har jag också tappat mina kulturella rötter. En rik regional historia från tidig medeltid är inte längre tillgänglig för mig på mitt eget folkspråk. Att avslöja mynten om ett språk, ett folk, en flagga som en naturlig företeelse är inte bara viktigt ur demokratisk aspekt utan även viktigt med tanke på framtiden. Globalisering och ökade internationella kontakter ställer ökade krav på interkulturell kompetens och förmåga att bemöta olika folkgrupper. Och detta har ofta de inhemska minoriteterna goda förutsättningar för utifrån sin egen mångkulturella bakgrund (vilket exemplet från Grenselandet visar). Dessutom är nästan ingen nation i Europa enspråkig, inte ens Sverige, trots att medvetna försök har gjorts sedan Gustav Vasas dagar att utrota folkspråken. En process som i vår tid håller på att lyckas om inte kraftfulla och målmedvetna åtgärder snabbt sätts in. Går det rädda ett språk som håller på dö? Visst, det finns det flera exempel på från vår tid. 

Skylt på kymriska och engelska i Wales.

I Europa förs keltiskan på Irland, i Wales och i Skottland tillsammans med isländska, färöiskan, katalanskan, baskiskan och lëtzebuergesch (luxemburgiska) fram som exempel. Andra intressanta exempel utanför Europa är grönländska och hebreiska. Men då får man t.ex. acceptera flerspråkiga skyltar vid våra vägar, på officiella byggnader etc. T.ex. på samiska i Sámpi, på skånska eller på gutiska i Skåne respektive på Gotland. Och att barnomsorg samt skola erbjuds till föräldrar på nationellt eller regionalt minoritetsspråk.  

En Covid-19 skylt från Luxemburg 

på lëtzebuergesch om att hålla avstånd. 

Detta språk har tillsammans med tyska 

och franska status som officiellt språk.

Ett erkännande som detta folkspråk fick

först på mitten av 1980-talet.

Allvaret i nuvarande utveckling märks tydligt i nordöstra Sverige där det lever både en finskspråkig minoritet samt en minoritet som talar meänkieli (tornedalsfinska). Befolkningar som kom på "fel" sida om gränsen när Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Att utnyttja att det finns grupper av svenska medborgare vid finska gränsen som har ett språk som talas på andra sidan skulle gynna t.ex. svensk export till Finland och ekonomisk utveckling i nordligaste delen av Sverige. Men detta går inte för sig i vår tradition av statscentralism och dominans från Mälardalen. 

Karta som visar språkområdet för meänkieli.

Även om meänkieli likt samiska motvilligt av svenska staten fått status som officiellt minoritetsspråk (vilket krävdes för ett svensk medlemskap i EU) så motarbetas detta språk, likt finska och samiska i praktiken. Allt färre barn får i denna gränsregion undervisning på sitt modersmål och hur oklok denna politik är visar exemplen från t.ex. Sámpi (Sameland), Tyskland, Danmark och Belgien. Tornedalingar får allt svårare att kommunicera med lokala myndigheter på sitt modersmål i kommunerna utmed gränsen. Sedan glömmer man bort att skånskans, värmländskans och jämtländskans närhet till danska respektive norska, likt meänkieli och samiskans närhet till finska, är en tillgång som underlättar kontakter mellan olika folkgrupper.

Officiella flaggor för Sámpi (Sameland), för den 

finsktalande gruppen i Sverige och 

Meänemaa (Tornedalen). 

Skåningar har lättare att förstå och att lära danska än andra svenskar precis som tornedalingar eller samisk språkiga när det gäller finska. Samma gäller för värmlänningar och jämtar när det gäller norska. I västra Skåne ser vi ofta på dansk tv och lyssnar på dansk radio precis som man gör i Värmland, i Jämtland eller i Norrbotten när det gäller grannlandets medier. En annan aspekt är att personer som har en djup förankring i sin inhemska minoritetskultur även kan berika den rikssvenska majoritetens kultur. 

Mikael Niemi intervjuas i finsk

public service, Yle.

Mikael Niemis och Bengt Pohjanens författarskap som utgår från Meänemaas (Tornedalens) historia, kultur och traditioner, brukar föras fram som positiva exempel på flerspråklig kulturöverföring. Precis som Elin Anna Labba som utgår från sin samiska kultur. Det kan vara värt att notera att samtliga dessa tre författare är flerfaldigt belönande både nationellt som internationellt. Och att samtliga skriver både på sitt modersmål som på svenska.

 

Elin Anna Labba.

Varför bemöts språklig- och kulturell mångfald när det gäller våra inhemska minoriteter med förakt och okunskap? Och varför anses till ock med våra inhemska folkspråk utgöra ett hot? Varför är ännu denna tradition av rädsla och misstänksamhet mot mångfald så stark i Sverige? I detta sammanhang brukar etablerandet av Gustav Vasas enhetsstat, reformationen och det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet föras fram som betydelsefulla orsaker. Liksom att vår lagstiftning utifrån sitt ursprung i germansk rättstradition kombinerad med rättspositivism saknar inslag av naturrättslig etik. Andra orsaker som brukar föras fram är modernismens unikt starka ställning i svensk offentlighet. En dominans som manifesteras genom den värdenihilistiska filosofins segertåg sedan början av 1900-talet (som innebär en övertygelse om att alla resonemang om rätt eller fel i någon högre etisk mening anses meningslös). En dominans av ett tankesätt som tydligt märks på våra universitet och inom offentlig förvaltning. 

Tyska författningsdomstolen avkunnar dom.

Denna domstol har till syfte att värna

den demokratiska författningen och att

skydda de mänskliga rättigheterna.

Tillskillnad mot de flesta andra nationer i Västeuropa så genomförde Sverige aldrig någon officiell juridisk- eller politisk uppgörelse med olika totalitära ideal, som t.ex. nationalism, efter 1945. I flertalet andra nationer blev även olika former av modernistisk filosofi utsatt för en kritisk granskning då dessa ideal ansågs ha underlättat de totalitära ideologiernas frammarsch under mellankrigstiden. Nu är det hög tid att även Sverige bejakar en språklig och kulturell mångfald. Precis som allt oftare har skett ute i Europa efter Andra världskriget. Med syfte att säkra demokrati, fred (mellan folkgrupper och nationer) och för att förhindra diktaturens återkomst. Men även för den ekonomiska- och sociala utvecklingens skull. Denna naturliga mångfald gör oss alla rikare på flera plan. Nuvarande utveckling i Sverige kan stoppas och vändas till någonting positivt men för att uppnå denna förändring krävs ditt och mitt aktiva stöd.

Bengt Pohjanen.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Ett exempel på en ortskylt, på svenska och samiska, som Region Norrbotten tillsammans med några kommuner satte upp i ett led i en medveten strävan att även Sverige skulle börja att leva upp till EU:s och Europarådets småspråks konvention. Vägverket lyckades få bort flertalet av dessa skyltar med stöd av regeringen i Stockholm som såg till att de blev förklarade som olagliga. Likande skyltar sattes upp i bland annat i Umeå och i Lycksele. Situationen är likartad för samiska namn på officiella kartor inom renbetesområdet. 

Skylt på en polisstation i Husum 

(Hüsem) på tyska och frisiska.

Etiketter: Hufvudstadsbladet, Bengt-Arne Wickström, FUEN, Folkspråk, Inhemska minoritetskulturer, Inhemska minoritetsspråk, Minoritetspolitik, Sverige, Finland, Danmark, Norge, Tyskland, Irland, Skottland, Wales, Luxemburg, Schweiz, Sámpi, Sameland, Tornedalen, Sönderjylland, Renbetesområdet, Skåneland, Jämtland, Värmland, Norrbotten, Gotland, Älvdalen, EU, Svenska, Skåneländska, Skånska, Samiska, Finska, Danska, Norska, Katalanska, Tyska, Italienska, Franska, Rätoromanska, Frisiska, Meänkieli, Lëtzebuergesch, Luxumburgiska, Hebreiska, Kymriska, Plattyska, Schleswig-Holstein, Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Nils Ludvig, Elin Anna Labba, Bengt-Arne Wickström, Johan Häggman, Meänemaa, Samiska, Skånska, Värmländska, Jämtländska, Gutiska, Älvdaliska, Orsamål, Naturrätt, Rättsfilosofi, Rättspositivism, 

Legalisera inte narkotika!

 

I Göteborgs-Posten har Sven-Olof Carlsson skrivit en läsvärd debattartikel om aktuell narkotikapolitik. Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Starkare cannabis påverkar ungdomars hälsa.” Carlsson ger i sin artikel flera exempel på hur narkotika påverkar sina brukare. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att allt bruk av narkotika innebär ett missbruk. Och att detta gäller  även för att röka "gräs"  (Cannabis även känd som Marijuana) eller att använda LSD, eller att missbruka narkotika klassade läkemedel som t.ex. Concerta. Allt detta är i grunden samma sak. Ett asocialt beteende som förstår din kropp samt din mentala hälsa. Och som påverkar dina relationer med närstående och övriga personer t.ex. grannar och kollegor. Uppdelningen i lätt- och i tung narkotika är en bluff. Narkotika är narkotika punkt slut.

Här kan du läsa Carlssons artikel 

Ett foto som visar det radikala arvet från 1968.

 Här från en demonstration i Lund

i regi av kommunistiska studentföreningen Clarté.

Att all bruk av narkotika även påverkar samhället i stort är ett faktum som inte bara utpräglade narkotika flummare blundar för. Insikt och en förståelse för detta saknas tyvärr även hos andra. Denna blinda fläck är ett arv från 1968-års kulturradikalism och dess studentmarxism. Ideal och tankar som ännu påverkar samhället överlag och som har trängts sig in stora delar av svensk borgerlighet. 

Ett foto från en singelolycka med dödlig utgång.

Ett praktiskt exempel. För några år sedan träffade jag en psykiatriker på en middag som under flera år hade forskat på olika bakomliggande faktorer bakom dödsolyckor på våra vägar. En av de slutsatser som han och hans kollegor kom fram till var att många av de till syns oförklarliga singelolyckor som tidigare över lag har kategoriserats som troliga självmord var man numera övertygade om att de ofta var narkotika relaterade, särskilt när det gällde yngre och medelålders omkomna. Detta rör sig om mellan 100-150 dödsfall per år. Det vill säga c:a hälften av alla som omkommer i trafiken. Om polis inte misstänker att ett brott ligger bakom en olycka eller om den omkomne uppenbart inte har varit ”hög” vilket ofta kan konstateras vid en närmare titt på pupiller och när inget tekniskt fel på bilen med lätthet kan konstateras, t.ex. med bromsar, däck eller ljus, då genomförs oftast ingen obduktion av föraren vid singel olyckor. Detta har hans forskarlag föreslagit att man skall lagstifta om i ett brev till regeringen. Ett brev som forskarna aldrig ens fick något svar på. 

Ett exempel på en "känd" person som påverkats

 av en haschpsykos.

De dolda narkotika olyckor som han syftade på var, enligt hans uppfattning, överlag resultat av haschpsykoser. De personer som drabbades är ofta tillsyns väl integrerade i samhället. Har fast förankring på arbetsmarknaden. Har egen familj etc. Men som på helger och då och då under veckorna tar sig en Joint. För eller senare riskerar detta fleråriga missbruk resultera i en psykos som plötsligt kan slå till när man är ute och kör på våra vägar. Något som kan leda till katastrof för sig själv och andra.    

En kvinnlig polis vinkar in en bilist för kontroll.

Enligt en undersökning som genomfördes för några år sedan av Rikspolisstyrelsen tillsammans med Brottsförebyggande rådet så är cirka 8 procent av förare på våra vägar i storstadsregionerna påverkade av narkotika en vanlig vardag. Under veckoslut och inför större helger är antalet troligen ännu högre. Detta innebär att när polis genomför en trafikkontroll i Skåne t.ex. vid infarten till Malmö, Lund eller Helsingborg, eller vid infarterna till Göteborg eller till Stockholm så träffar man på flera narkotika påverkade förare per timme. Vill vi verkligen ha det så? Är detta en sund utveckling av vårt samhälle? Sedan kan man misstänka att antalet är ännu högre i Skåne på grund av vår närhet till narkotikaflummets högborg Christiania i Köpenhamn och vårt geografiska läge nära övriga Europa.

Foto från Christiania i Köpenhamn.

Jag är uppväxt i Lund en stad som tidigt kom att påverka av 1960-talets drogliberalism och dess socialkulturella flum. Lund var den första stad utanför de tre storstäderna som på grund av missbrukets omfattning tvingade lokal polis att bygga upp en egen narkotika rotel. Under min uppväxt var bruk av narkotika ganska vanligt förekommande bland studenter och akademiker. Och är så ännu i dag. Eftersom jag arbetade extra inom psykiatrin under min studenttid under början av 1980-talet fick jag både kunskap och insikt i dessa frågor. Vilket gjorde att kunde lätt kunde se att flera av mina föreläsare på flera av universitets institutioner rökte på. Något man inte minst kan lukta sig fram till. Denna ihärdiga sötsliskiga doft var lätt att känna igen. Samma doft som jag fick möta bland patienter inom psykiatrin. 

Föreläsning i Lund.

Obs detta foto är slumpmässigt utvalt.

Inga personer som syns här har med

innehållet i mitt inlägg att göra.

Men inte nog med detta. Några av mina vänner från gymnasiet och universitet satt hemma med sina föräldrar och tog sig en ”rök” ibland. Föräldrar som hade påbörjat sitt bruk som unga studenter under 1960-talet. Föräldrar som tillhörde en kategori av missbrukare som trafikforskarna varande regeringen för. Och vars egna barn, om de har fortsatt att missbruka, också riskerar att för eller senare drabbas av psykoser. Att hävda att flummet och bruket går i arv. Är i högsta grad politiskt inkorrekt. Men det skiter jag i. Denna obekväma sanning för jag fram ändå. Blanda annat för att tre vänner från min ungdom har fallit offer för missbruket och fick inte uppleva sin 60-års dag. I samtliga fall är det troligt att bruket var narkotika var en viktig orsak till deras plötsliga dödsfall. För en var det fråga om ett blandmissbruk där även tabletter och sprit förekom men för de andra två ”endast” rökte på ibland. En omkom på motorvägen mellan Malmö-Lund, en drunknade i Öresund och den tredje föll ned från taket på sitt sommarhus på Österlen och bröt nacken.

Foto av att röka en Joint.

Naturligtvis har mina erfarenheter från psykiatrin och från Lund påverkat mig. Jag är absolut ingen förespråkare för en legalisering av narkotika. Tvärt om. Argumentet om att en legalisering skulle lösa de sociala- och medicinska problem som nu allt oftare förs fram i debatten är fel. Precis som framförs i Carlssons artikel så vet vi väl från bl.a. från narkotika liberala nationer som t.ex. Portugal och Nederländerna, att det är tvärt om. Liberalisering leder till ökat missbruk som resulterar i ännu fler missbrukare och i fler förstörda liv. En utveckling som påverkar oss alla. 

Flyktingar som stiger i land på grekiska ön Lesbos.

Argument att en legalisering skulle rycka undan matten för yrkeskriminella håller inte heller. För det första. Brottsnätverk sysslar även med annan brottslighet som t.ex. flyktingsmuggling, trafficking, beskyddarverksamhet, penningtvätt och häleri. Sedan är narkotikabruk i sig en viktig inkörsport för enskilda till annan kriminalitet och social problematik som andra former av missbruk, prostitution, psykisk- och fysisk ohälsa med förstörda mänskliga relationer och en kraschad ekonomi. Ren social utslagning med andra ord. Just detta samband har konstaterats från drogliberala nationer som t.ex. Danmark, som likt Nederländerna, därför under senare år något har stramat upp sin politik. Och tagit steg mot en svensk policy.

Ljus tänds på Sergels torg i Stockholm

för narkotikans offer. "Plattan" är en

plats där man med lätthet kan konstatera

att försäljning av narkotika ser helt öppet.

De brottsnätverk som lovprisas av våra rappare skulle inte försvinna och deras medlemmar skulle inte återgå till ett lagligt liv om man inte kan sälja narkotika i sitt grannskap ute i förorten eller till helgmissbrukare i innerstan. Det kan låta hårt med stigmatisering, hårda straff, med en kriminalisering, enligt italiensk anti-maffia lagstiftning, även av de som i offentliga sammanhang lovprisar organiserad kriminell verksamhet och de personer som är aktiva i dessa, t.ex. Gangsterrappare, kombinerad med tuffa tvångsvårdande insatser mot missbrukarna. Men detta är vad som krävs om vi skall kunna bryta utvecklingen mot ett ökat bruk av narkotika. Istället för lovprisning, flum och legalisering måste flera åtgärder genomföras på bred front.

Två exempel på Gangsterrappare.

En viktig åtgärd är att bygga ut psykiatrin och dess missbruksvård kraftigt. De senaste 30-40 årens slakt av psykiatrin har fått förödande konsekvenser. Låt psykiatrin få mer en central roll för narkotikapolitiken. Och tillför de resurser som krävs. Att låta psykiatrin ta över det mesta av det ansvar som nu ligger på socialtjänsten. Är en kursändring som det finns ett stort- och ett växande behov av. Kommunernas socialtjänst har visat sig inte klara av detta viktiga uppdrag. Bl.a. på grund av att dess personal genom sin utbildning på socialhögskolor och ifrån inflytande av sina chefer som också utbildas där. Påverkats genom institutioner som ännu är under ett starkt inflytande av 68-flum och dess världsfrånvända ideal. 

Praktisk upplysning om narkotika i skolan

och ett exempel på ett lovvärt lokalt initiativ.

I Arvika fick tränade polishundar 

söka genom en skola med växande

sociala problem och med en ökad

användning droger. 

Bygg upp en uppsökande drogutbildning i våra skolor och på arbetsplatser som var vanligt förekommande under 1970- och 1980-talen. Aktiviteter där f.d. missbrukare var aktiva och som ofta genomfördes i regi av ideella organisationer. Vi kan i dag åter aktivera dessa krafter som inom t.ex. Föräldrar Föreningen mot narkotika (FMN) och Riksförbundet, Ett narkotikafritt samhälle (RNS) som gör lovvärda insatser i det tysta trots begränsade resurser. En annan åtgärd som har visat sig ha effekt är slumpmässig drogtestning på arbetsplatser. Och krav på testning från arbetsgivare när misstanke om bruk finns. 

Ett konkret exempel på ett drogtest.

Detta finns nu inom polis, militär, viss yrkestrafik och inom flyget. Men borde utökas till fler områden t.ex. inom all verksamhet inom vård-skola-omsorg samt i restaurang och handel. Självklart borde testning förekomma inom all yrkestrafik. Men även inom farligt arbete t.ex. på hög höjd, inom bygg- och anläggning eller för arbete med olika maskiner som t.ex. truckar och lastare, svets och svarv. Forskning inom området visar tydligt två saker. Att bruk som upptäcks tidigt i en missbrukskarriär är lättare att komma tillrätta med. Än om det upptäcks senare. Därför bör t.ex. en fortsatt utbyggnad av alkolås i yrkesfordon välkomnas. Att riskera att bli avslöjad inför chefen, kollegor och sin familj kan ha en förebyggande effekt. Vid ett positivt resultat på ett test skall den enskilde, familjen, chefen tillsammans med företagshälsovård utarbeta en konkret handlingsplan. Vid behov skall även psykiatrin kopplas in. Men detta sker sällan. I dessa sammanhang är det viktigt att ett konkret hot om uppsägning skall finnas med i processen och att denna konsekvens tydligt skrivs ut i text om bruket inte upphör. Något som nästan inte alls förekommer i praktiken.

Ett foto från ett behandlingssamtal med 

företagshälsan i Tranås kommun.

Det är hög tid att återgå till en nolltolerans med narkotika i Sverige. Vilket vi faktiskt har prövat under den första narkotika vången under tidigt 1960-tal då en socialmedicinare och psykiatriker Nils Bejerot fick politikerna i Stockholm med på en nolltolerans. Missbrukare söktes aktivt upp och fick tvångsvård. Och kördes snabbt ut från stan till särskilda inrättade anläggningar i Roslagen. Platser där de avgiftades och hölls under noga övervakning. Polis var dessutom aktiv mot allt innehav av narkotika även för eget bruk. Gatulangning försvann stort sätt helt liksom försäljning på nattklubbar etc. Under tre år, 1962-1965 var Stockholm i princip fri från narkotika vilket bl.a. resulterade kraftig minskad brottslighet, färre trafikolyckor och mindre våld i hemmet. Trots dessa goda resultat vek politikerna så småningom ner sig. Och politiken blev åter mer liberal. 

En person grips av polis för gatulangning 

i centrala Göteborg.

Bejerot slutsats om att narkotika bruk skall ses som "En epidemiologisk samhällssjukdom " fick en renässans under 1970- och 1980-talen. Ett annat av hans uttryck som har blivit klassisk är hans bevingade ord om att samhällets insatser måste kännetecknas av "En osentimental medkänsla." Bejerot anses allmänt vara en viktig inspirations källa för den restriktiva narkotikapolitiken i Sverige. Det är hög tid att vi återvänder dit. Bruk av narkotika är alltid ett missbruk och utgör en tickande bomb vars konsekvenser påverkar oss alla.

Nils Bejrot.

Foto överst:

En illustration över "gräs".

Cannabis plantor och två cannabis cigaretter.

Länk till denna blogg

Etiketter: Nils Bejrot, Narkotika, Cannabis, Marijuana, Joint, RNS, FMN, Drogliberalism, Drogflum, Liberalisering, 1968, Studentmarxism, Clarté, Sven-Olof Carlsson, Göteborgs Posten, Drogtester, Gangsterrappare, Brottsnätverk, Concerta, LSD, Singelolyckor, Självmord, Christiania, Danmark, Nederländerna, Portugal, Kulturradikalism, Lund, Lunds Universitet, Skåne, Öresund, Narkotikahund, Socialhögskolor, Psykiatri, Missbrukarvård, Tvångsvård,         

Einárs avrättning är är en attack mot samhället

 

Den berömda rappartisten som var känd under sitt artistnamn Einár (Nils Einar Grönberg) blev i går mördad. Att en ung rappare blir avrättad genom flera skott från nära håll innan han ens hunnit fylla 20 år. Är tyvärr inget att förvånas över. Detta gängmord var årets 39 skjutning med dödlig utgång. Och vi kan förvänta oss att fler lär följa innan året är slut. Det finns en allvarlig risk att vi snart slutar att bry oss. Eller ens lyfter på våra ögonbryn. Men vi får inte bli tillvända av att personer avrättas med hjälp av kontraktmördare på öppen gata. Einár har tidigare blivit utsatt för brott från Gangsterrappare och andra yrkeskriminella. En kort tid innan han blev skjuten tog hovrätten ett beslut, efter önskemål från åklagarsidan, att han skulle vittna i en pågående rättegång mot de kända rapparna Yasin Mahamoud och Havel Khali. Dessa två artister står åtalande för flera allvarliga brott som de skall ha begått som medlemmar av det ökända kriminella Vårbynätverket. Bland annat den kidnappning och det rån som de genomförde mot Einár. Har skrivit om detta i ett tidigare inlägg på denna blogg.

Detta inlägg kan du läsa här

Yasin Mahamoud.

Eftersom Einár inte dök upp i rättegången när målet togs upp i tingsrätten så skulle han nu hämtas av polis. Einár som var en del av den så kallade Gangsterrappen, d v s en musik som skildrar brottslighet, droger och utanförskap i socialt nedslitna förorter av artister som själv är eller har varit brottsaktiva. Einár, som själv är dömd för brott och som nyligen var inblandad i en misshandel på en nattklubb, gav tillskillnad emot flertalet andra Gangsterrappare, ingen förskönad bild av den verklighet som han tog upp i sin musik. Och detta retade upp flera aktiva yrkeskriminella. Och var förmodligen en viktig orsak till att han blev bortförd och förödmjukad av Yasin Mahamoud och Havel Khali. Enligt uppgifter i flera medier, som publicerats efter Einárs död, lär det ha varit allmänt känt en tid att det har funnits ett ”fett" kontrakt på honom. Einár hade sedan en tid tillbaka skyddade personuppgifter. Men naturligtvis borde han ha skyddats mer än så. 

Polis på den plats i Hammarby Sjöstad där Einár mördades.

Detta kontraktsmord visar på flera allvarliga brister i vårt samhälle. Först det självklara. Det är staten som skall ha och som måste med framgång lyckas försvara sitt legala våldsmonopol. Brott och straff skall rättsapparaten ta hand om. Att alternativa rättsordningar har blivit etablerade måste tas på större allvar. Och vi måste vara beredda att ta till med mer hårda och tuffa åtgärder än hitintills. Förutom anonyma vittnen, måste så kallade kronvittnen (personer som vittnar mot andra brottslingar i utbyte mot längre straff) införas. I Sverige måste vi, likt nationer som har tagit upp kampen emot maffia syndikat, införa särskild anti-maffa lagstiftning där medlemskap i en kriminell organisation, av det slag som t.ex. Vårbynätverket representerar, blir brottsligt i sig. Liksom t.ex. MC-gäng av typ Hell Angels. 

Foto från en internationell sammankomst i Helsingfors

med ett annat kriminellt MC-gäng Bandidos.

En sådan lagstiftning finns t.ex. i Italien och på federal nivå i USA. Att likt Danmark införa särskilda Visitations zoner på brottsutsatta platser där personer kan visiteras av polis utan särskild brottsmisstanke. Är nödvändiga åtgärder för att vända utvecklingen i flera utanförskapsområden. Dessa zoner har införts i flera andra nationer efter dansk modell. T.ex. i Frankrike och i Storbritannien. Ett annat verktyg mot brottsnätverk från Danmark som tilltalar mig är deras lagstiftning om att fördubbla strafftid för allvarliga brott som t.ex. mord, dråp och grov misshandel, om detta genomförs av en person som är medlem av ett kriminellt nätverk (vilket har drabbat svenska yrkeskriminella som utfört mord i Danmark). 

En efterspanad boss i den napolitanska maffian 

Camorra grips av federal polis. 

Sedan måste lagstiftning om verksamheter som sker med syfte att underlätta organiserad brottslighet ses över. Ett ökat behov av att kunna avsätta pengar från narkotika handel och annan kriminell aktivitet har lätt till att skapa legala täckverksamheter, d v s legal verksamhet som finansieras med svarta pengar. Denna gråzons kriminalitet växer snabbt i omfattning och ligger nära traditionell kriminalitet i form av t.ex. penningtvätt, illegal uthyrning, falska intyg, häleri och ekonomisk brottslighet. Att illegala verksamheter växer samman med legala sker numera inom flera branscher. Hotell och restaurang, frisörbranschen samt taxi är väl kända i detta sammanhang sedan lång tid tillbaka. Men denna smitta har under senare år spridit sig till flera andra sektorer t.ex. byggsektorn, omsorgerna, t.ex. personlig assistans, fastighetsbranschen, transporter och inom avfallshantering. Förutom att medverka till att finansiera organiserad brottslighet leder denna täckverksamhet till att helt legala verksamheter får en osund konkurrens. Inom verksamheter som bedrivs på entreprenad för offentlig sektor,  t.ex. inom mark och anläggning, är svart finansiering vanligare än vad vi i allmänhet tror.     

Skatteverkets granskning har en viktig

roll i samhällets insatser

 att förebygga brott och att

upptäcka organiserad brottslighet.

Inom skattelagstiftning finns ett tydligt förbud mot att genomföra helt legala affärer som endast har syfte att smita undan skatt eller sociala avgifter. Vi bör införa liknande ramlag inom flera andra områden. En annan viktig åtgärd är att förstärka anmälningsplikt för personal som utför kontroller åt olika myndigheter t.ex. beviljar tillstånd och granskar att olika regelverk följs. I detta sammanhang är det viktigt att påverkan som mutor, hot mot tjänsteman etc. får ett kraftigt ökat straffvärde. Och vi bör, likt Italien och Tyskland, överväga en speciell lagstiftning som gör det möjligt att inte bara förbjuda medlemskap i vissa kriminella organisationer (efter beslut i domstol), utan också att kunna föra rättslig talan mot att försvara den yrkeskriminella miljön och de personer som är aktiva där. Om detta hade varit infört så hade Sveriges Radios hyllning av Yasin Mahamoud och Havel Khali efter att de blev dömda i tingsrätten för att ha fört bort Einár kunnat bli föremål för rättslig prövning (se det inlägg som jag länkar till). 

Ifrån en demonstration emot maffian 

(på den italienska stövelns tå)´Ndrangheta.

Denna maffia från Kalabrien är numera mer 

maktfull än både Comorra och den från 

Sicilien, Cosa Nostra. 

Likt Lars Vilks tragiska död så sätter mordet på Einár fingret på en annan allvarlig brist i vårt rättssystem. Att vi Sverige saknar ett heltäckande vittnesskydd, där personer som lever under hot, som har vittnat mot andra i rättegång eller som har bevittnat allvarliga brott och som förekommer i utredningar mot ledande kriminella, inte bara får en skyddad identitet och ett personskydd utan också legalt helt skall kunna gå under jorden. Flytta utomlands, delvis få ett annat utseende etc. En orsak till Vilks död kan ha varit att han hade blivit igenkänd på den ort där han befann sig och därför mycket snabbt måste flyttas. Sedan är det livvaktsskydd som Einár borde ha haft, dåligt uppbyggt i Sverige och har blivit allt sämre under senare år. Vilks livvakter kom ifrån Länskriminalen i Malmö. Numera är endast kungafamiljen och ledande rikspolitiker som får ta del av Säpos eget personskydd. Naturligtvis är det Säpo som borde ha ansvar för allt personskydd som beviljas på grund av organiserad kriminalitet. 

Foto på en av Säpos livvakter i arbete.

Efter en möjlig borgerlig vinst i nästa val kan en del av alla dessa brister rättas till. Och några små steg har faktiskt den nuvarande vänsterregeringen tagit, något motvilligt och senfärdigt men ändå. Men i vilket fall tror jag att verklig insikt om i vilken grad dessa problem utgör ett generellt systemhot mot vårt demokratiska samhälle ännu saknas hos flertalet medborgare och politiker. Men att hoppas på ökad tillnyktring är en lyx som man alltid kan kosta på sig.  

Ebba Bush (KD) och Ulf Kristersson (M).

Foto överst:

Einár

Länk till denna blogg

Etiketter:  Einár, Nils Einar Grönberg, Yasin Mahamoud, Havel Khali, Gangesterrapp, Rapp, Vårbynätverket, Sveriges Radio, Maffia, Organiserad brottslighet, Täckverksamhet, Skatteverket, Livvaktsskydd, Personskydd, Livvakter, Säpo, Lars Vilks, Hammarby Sjöstad, Avrättning, Kontraktsmord, Mord, Kronvittnen, Anonyma vittnen, Hell Angels, Bandidos, Mc-gäng, Visitationens zoner, Camorra, Anti-maffia lagar, ´Ndrangheta, Costa Nostra, 

Har du verkligen ett värde?

 

Har du verkligen ett värde? Denna existentiella frågeställning fast uttryckt på ett annat sätt tar Elisabeth Sandlund upp en tänkvärd ledare i tidningen Dagen. Hennes artikel är publicerad under rubrik: ”Grov förenkling att bryta ut människovärde med värdighet ”.

Här kan du läsa Sandlunds artikel

En talande illustration över att vi som personer 

är varelser som påverkas och berörs av andra.

Det intressanta med denna fråga är att när vi försöker besvara den då avslöjas mycket om oss själv och av vår syn på andra. Men också att delar av vårt eget själsliv (i en både religiös som i en filosofisk mening) blottläggs. Det blir tydligt hur vi då väljer att definiera på vilken grund vår rätt till liv (som är den mest grundläggande mänskliga rättigheten av alla) vilar. Men också besvarar t.ex. varför vi skall bejaka demokrati och andra mänskliga rättigheter? Detta kan uttrycktas med Personalism som är ett begrepp som används inom filosofi och teologi för att betona är vi är mer än individer (en av arten människa, kor och hästar är likt vi individer, men kan inte vara personer) och att vi är mer en kollektiv varelse (en anonym varelse bland andra). Personalism innebär en övertygelse om att vi i grunden är en relationsvarelse som kommunicerar utifrån vårt inre jag och genom våra relationer med andra formas till den vi är. Likt Sandlund menar jag dessa frågor har en betydligt större betydelse för var en av oss och för hela samhället än vad vi ofta tror. 

En mamma med sitt nyfödda barn.

Sandlund har rätt att detta är i grunden ett avgörande ställningstagande för hela vår civilisation. I vissa sammanhang blir detta extra tydligt som t.ex. inom medicinsk etik. Särskilt när det gäller att värna livet när det skört, ömtåligt, sårbart även när det råkar vara oönskat. Har du tänkt på att vi, tillskillnad emot de flesta andra däggdjur, som nyfödda endast överlever några få minuter utan värme och omvårdnad? Detta faktum har jag fram tills ganska nyligen inte alls reflekterat över. Trots att jag har blivit pappa. Tills jag av en slump fick läsa om detta i en vetenskaplig artikel. En slutsats man kan dra av detta är en insikt om att vi människor är beroende av andra för att bli till och för att få finnas till. Och att vi påverkas av andra. Ett beroende som är både gott men också kan innebära onda ting. Ett existentiellt beroende som sker i en ständig dialog med andra. 

En tydlig bild av Förintelsen.

Skor i Auschwitz.

Sandlund har rätt i sin analys att svar på dess frågor kräver att vi bejakar ett absolut människovärde. Och att detta värde också omfattar alla och i samtliga skeenden av livet. För varför skall vi annars egentligen bejaka mänskliga rättigheter, vägra acceptera dödsstraff eller att agera emot att medmänniskor kränks socialt, sexuellt, kulturellt etc.? På vilken annan grund kan vi annars med full intellektuell hederlighet hävda dessa värden? Eller kan vi utan denna insikt verkligen förstå varför de allra flesta av oss instinktivt upprörs över nazismens förintelse, sovjetkommunens fångläger i Gurlag Arkipelagen eller av De röda khmerernas massmord i Killings Fields etc. Dessa frågor kräver ett svar från var och en av oss.

En minnesskylt från kambodjanska Killing Fields 

med en fasansfull information över De

röda khmerernas massmord.

Vår rädsla för vår egen död och för vår hjälplöshet, även den vi finner hos andra, leder till att vi försöker skjuta dessa frågor ifrån oss. Gömma undan de känslor och tankar som de följer i dess spår. Att Sandlund tar upp denna frågeställning hedrar henne och är värd vår respekt. Om inte annat för hennes mod. I det offentliga Sverige är dessa frågeställningar tabu. Tala om att svära i kyrkan. 

Påve Franciskus I utdelar de sjukas

sakrament. Ett konkret exempel på att existentiellt

möta lidandets och dödens konsekvenser.

En fråga som ibland kommer fram i dessa sammanhang är om detta kräver någon form av religiös eller kristen övertygelse? Nej är mitt svar. MEN det underlättar. Gör det lättare måste jag erkänna. Det är ingen tillfällighet att det är i den judisk-kristna kulturkretsen som demokratin har växt fram och har utvecklats. Vilket märks t.ex. inom olika frivilliga organisationer med inriktning på olika fysiska- och mentala funktionsnedsättningar eller för äldre möter där man möter på personer som har tvingats tänka till och som har tagit ställning i dessa frågor. Personer som ofta har kommit långt på sin resa att finna egna svar. Inte så sällan brukar detta resultera i en insikt om att det är fel att bejaka relativismen i dessa sammanhang. Precis som troende ofta gör.

En flicka som har Downs Syndrom (mongolism)

hur uppfattar vi att detta påverkar 

hennes människovärde?

Att i detta sammanhang ha en övertygelse om att ditt värde i grunden består i att du är en skapad varelse. En avbild av Gud, om du nu väljer att tro på honom, eller av mänsklighetens utveckling genom Evolutionen om du så vill. Detta ger dig en klarsyn. Men också ett mod att möta lidande. Och en ökad motivation om att göra någonting för att minska den nöd du möter hos andra. En nöd som inte behöver vara av ekonomisk eller social. Utan kan vara andlig, mental, kulturell etc. En utsatthet som kan vara lika svår att leva med som social- eller ekonomisk nöd. Och en insikt om att människovärdet gäller oberoende av vilket värde du tillmäts av andra. Även när det gäller inom din egen familj. För att nu inte tala om i byn, inom klanen, på ditt arbete eller i skolan. Men även i samhället i stort. Att vår tids kultur kännetecknas av en inlåsning i det egna jaget kombinerad i en ofta oreflekterad relativism och i en skräck för absoluta värden underlättar inte för etiska och existentiella reflektioner verken när det gäller ditt eget liv eller i hur vi bör bemöta andra. Men vi kommer inte undan dessa frågeställningar. T.ex. när våra föräldrar blir gamla och när de befinner sig i livets slutskede. Vi eller någon anhörig kan plötsligt få en obotlig sjukdom. Då allt ställs på sin spets. Vilka värden vill vi då vägledas av och bli bemötta med?

 

Målningen Angst (ångest) eller Skriet från 1894 

av Edvard Munch.

En illustration av den moderna

människans rotlöshet.

Att redan i förväg ha tänkt till och samtala med sina nära och kära om dessa svåra frågor. Är en välsignelse och underlättar för dig att möta din egen död och att möta dina anhörigas. Att vi i vår kortsynthet har svårt att acceptera att döden är en naturlig, om än oönskad, del av livet. Är ett problem. Vi kan känna starkt att vår gamla mamma eller pappa inte får dö. Ofta ligger en rädsla för vår egen död bakom dessa känslor kombinerat med skuldkänslor. Att inte förlänga plågor och att låta bli att genomföra medicinska behandlingar för obotligt sjuka i onödan har inget med att göra om vi eller andra inte har något värde. Utan tvärt om. Just för att vi har ett värde. Just denna insikt uppskattar jag särskilt i Sandlunds artikel. Att vi under Corona pandemin inte tillät äldre i livets slutskede, under sina sista månader, få umgås med sina nära är en stor skandal. Och är ett tydligt exempel på vilka värden som kan gå förlorade om vi inte vågar möta frågan om vårt människovärde. Vi har rätt till ett värdigt liv men vi också rätt till en värdig död i gemenskap med våra nära och kära. Och detta innebär även en insikt om att jag och du har ett värde även om vi blir dementa eller när vi är orkeslösa? När vi inte längre kan prestera någonting för andra eller för egen del.

En illustration av vård i livets slutskede.

Men varför är inte värdighet tillräckligt? Varför måste vi ta med det där jobbiga människovärdet? Sandlund formulerar det hela suveränt. Hon skriver i avslutningsvis i sin artikel:

”Att i vått och torrt hålla fast vid människovärde innebär inte att begreppet mänsklig värdighet blir meningslöst. Tvärtom, den värdighet vi har rätt till för egen del och som vi måste sträva efter att behandla andra med, är direkt kopplad till, springer fram ur, det oändliga människovärdet. Men en viktig skillnad är att värdigheten, tillskillnad från människovärdet, inte är absolut utan relativt. En god människa behandlar tiggaren utanför livsmedelsbutiken med värdighet, men knappast med samma värdighet som om samma person möter kungen eller stadsministern.” 

En tiggare. 

En syn som tyvärr blir allt vanligare 

 i vårt välfärdssamhälle. 

Foto överst:

Ett foto av en dement kvinna.

Länk till denna blogg

Etiketter: Dagen, Elisabeth Sandlund, Medicinsk etik, Dödshjälp, Död, Döende, Människovärde, Existentiella frågor, Personalism, Värdighet, Gurlag, Sovjet, Röda Khmererna, Killing Fields, Förintelsen, Corona pandemin, Covid-19,