68:orna, kulturvänstern och diktatur

”Ni svenskar har aldrig förstått skillnaden mellan auktoritärt och totalitärt styre.”

I Svensk Tidskrift finns en intressant artikel av Fredrik Segerfeldt.
Hans artikel har rubrik:

"Överslätande av 68:orna."

Segerfeldts artikel har följande ingress:

”Hur kan kommunister som mer eller mindre gjort avbön fortfarande inneha centrala maktpositioner? Skillnaden jämfört med exempelvis Estland är tydlig. Men vad hade hänt om Mikael Wiehe och hans generationskamrater fått makten här? ”

Segerfeldts artikel om 68:orna och diktatur

Jag finner Segerfeldts artikel intressant hur två aspekter. Segerfeldt tar upp två intressanta aspekter som väl värda att uppmärksammas.

Segerfeldts första aspekt handlar om den skillnaden som finns mellan ett auktoritärt styre och ett totalitärt styre. Francos Spanien och Gaetanos Portugal är exempel på ett auktoritärt styre och Hitlers nazityskland, Honeckers Östtyskland och Stalins Sovjetunionen är tydliga exempel på ett totalitärt styre.

Båda dessa samhällssystem är helt oacceptabla för att man bl.a. inte ger sina medborgare demokratiska rättigheter, inte bygger upp sin lagstiftning på rättstatens principer och att dessa regimer har en maktutövning står i strid mot internationell rätt. Men det finns en skillnad mellan dessa system. Här har Segerstam en viktig poäng. Att förstå denna skillnad är betydelsefullt för att förstå hur man skyddar demokratin och mänskliga rättigheter.

Segerstam skriver:

”Ni svenskar har aldrig förstått skillnaden mellan auktoritärt och totalitärt styre.”

”Så sa Mauricio Rojas till mig någon gång på 00-talet. Orden fick mig att fundera på totalitarismen. En auktoritär regim låter folket i stort sett vara så länge det lyder och inte opponerar sig, men ser till att hålla makten med våld. En totalitär regim, däremot, strävar efter att ha kontroll över hela samhället och alla dess beståndsdelar.”



Mauricio Rojas, från Chile,
f.d. universitetslärare i Lund,
Ekonomisk historia och f.d. riksdagsledamot
FP, nu rektor i Madrid.

Segerstam fortsätter:

”Som den finländska succéförfattaren Sofi Oksanen uttrycker det i sin roman När duvorna försvann.
... . 
Man kommer att tänka på TV-serierna De andras liv och Weissensee. Där är det inte dödandet som står i centrum, utan det totalitära förtrycket, hur den östtyska staten kontrollerar undersåtarnas förehavanden in i minsta detalj. Och när jag läser Julian Betters Jag var barn i Gulag om svält och utsatthet bland små barn i sovjetiska koncentrationsläger blir omänskligheten så påtaglig att hjärtat liksom krymper ihop.

Oksanens roman utspelar sig i ett Estland där människorna lider under såväl nazismen som kommunismen. Och även om den tyska överhögheten förknippas med estnisk frihet jämställs de båda sorternas styre. Det självklara perspektivet är att totalitärt förtryck och massdödande är just det, vilken färg det än har, vilken klädnad det än bär. Man skickar judar till massgravar eller deporterar ester till Gulag.

Detta likställande accepteras sällan i Sverige.”


 
Sofi Oksanen, författare

Den andra aspekten som Segerstam tar upp är 68 vänsterns fortsatta inflytande i det svenska samhället trots kommunismens kollaps och nedmonteringen av Berlinmuren. Det som senare kom att kallas kulturvänstern har som Segerstam med all rätt påpekar kommit att ha en dominerade roll i svenska samhällsdebatten.  Robert Aschberg, Göran Greider och Steig Larsson är exempel på yngre personer som har haft framgång och verkat för en kultursyn likt 68 vänsterns.

Segerstam analyserar:

” Här blir det debatt om huruvida en arkeolog som är död sedan länge var nazist eller inte, medan kommunister som mer eller mindre gjort avbön fortfarande innehar centrala maktpositioner. Åsa Linderborg ses som lika rumsren som Tove Lifvendahl. Hur ska man förstå att vårt perspektiv är så annorlunda jämfört med det estniska?

Det uppenbara är att Sverige inte har varit ockuperat av Sovjetunionen. Få av oss har upplevt det omänskliga förtryck som halva vår kontinent tvingades leva i under ett knappt halvsekel. Men de mäktiga (ex-)kommunisterna utgör också en förklaring i sig. Personer som Jan Guillou, (Jan Myrdahl mitt eget tillägg), Göran Rosenberg, Pierre Schori, Mikael Wiehe, Susanne Osten och Claes Borgström har varit centrala i svensk offentlighet de senaste 40 åren eller så, och har därmed starkt präglat det offentliga samtalet.”



Jan Guillou, journalist och författare

När det gäller Jan Guillou har det på senaste tid kommit fram nya uppgifter om att hans svärmeri för kommunismen gick så långt som till att bli inflytelseagent för KGB. Jag har skrivit om detta på denna blogg:
http://skanepaug.blogspot.se/2013/12/jan-guillou-som-kgb-agent.html

Det faktum att vi aldrig har gjort upp med röd diktaturkrameri har skapat ett särpräglat samhällsklimat i Sverige jämfört med flertalet andra västländer och haft ett skadligt inflytande på vår samhällsdebatt. Kryperi för Sovjetunionen och andra vänsterdiktaturer under det kalla kriget och avståndstagande inför Västeuropas demokratier som främsta konsekvenser. Dagens motstånd mot EU och Nato kan delvis förklaras utifrån detta faktum. Inom kultur, familjepolitik, skola och flera andra samhällsområden, t.o.m. när det gäller svenska kyrkans teologi  har 68:ornas inflytande varit starkt. Flummet inom psykiatrin, narkotika politiken och utbildningen kan skrivas upp på deras konto.

Fram till Olof Palmes tid höll socialdemokraterna garden uppe mot kommunismen och de borgerliga partierna bekämpade nazism och fascism. Men nu har medvetenhet om behovet av att ständigt vara  vaksam i kampen för demokrati och ta strid mot dess fiender, tycks tyvärr ha fallit i glömska.

Hur viktigt det är att lära av historien märks när det gäller de djupt beklagliga framgångar som Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson i spetsen har haft. Glömmer man sin historia så tvingas man upprepa gångna generationers misstag. Detta gäller både för röd- så väl som för svart diktatur.

Jag har skrivit ett inlägg om SD och Nazismen på denna blogg:

http://skanepaug.blogspot.se/2014/02/sd-och-nazismen.html

Bildkällor: Wikipedia
Bild ovan: Mikael Wiehe, musiker
Bild nedan: Susanne Osten, dramatiker och regissör.



Etiketter:
Fredrik Segerfelt, Svensk Tidskrift, Estland, Mikael Wiehe, Kommunism, 68, 68-vänster, 68:orna, Västervågen, Kulturvänster, Kulturvänstern, Studentvänster, Mauricio Rojas, Östtyskland, Sovjetunionen, Portugal, Josef Stalin, Eric Honecker, Adolf Hitler, Nazityskland, Sofi Oksanen, När duvorna försvann, De andras liv, Weissensee, Julian Better, Jag var barn i Gulag, Gulag, Det kalla kriget, Åsa Linderborg, Tove Lifvendahl, Jan Guillou,  Jan Myrdahl, Göran Rosenberg, Pierre Schori, Mikael Wiehe, Susanne Osten, Claes Borgström, Olof Palme, S, Socialdemokraterna, SD, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, KGB, agent, Rysk agent, Inflytelseagent,  Göran Greider, Robert Aschberg, Steig Larsson,